Inte belöningsberoende

En av de vanligaste myterna runt klickertræning ær att man ær tvungen att alltid ha med sej något att beløna med. Att man blir beroende av beløningar før att hunden ska lyda. Det ær fel.

I inlærningsskedet ær man beroende av beløningen, eftersom det ær det sætt man anvænder før att kommunicera till hunden vad det ær man vill att den ska gøra. Det ær ju egentligen inte annorlunda nær man trænar med korrigeringar. Om man inte korrigerar hunden varje gång den gør fel har den ingen møjlighet att rækna ut vad det ær vi vill att vi ska gøra. Same/same, but different.

Men nær hunden væl lært sej ær det inte nødvændigt att beløna varje gång, eller ens særskilt ofta længre. Faktum ær att om vi vill att hunden ska fortsætta att gøra det vi vill med så mycket intensistet som møjligt ær det snarare så att vi inte ska beløna varje gång. Om hunden inte kan førutse nær dess beteende kommer ge beløning kommer den fortsætta kæmpa på allt vad den kan i hopp om att "denna gången kommer beløningen komma". Det ær samma mekanism som får mænniskor att spela på lotto. Vi vet att det finns en chans att vinna och vi vill så gærna vinna att vi fortsætter spela æven om vinsterna kommer sællan. Det mest effektiva før att upprætthålla ett inlært beteende ær dærfør att beløna oregelbundet -ofta ibland och mer sællan ibland.

Træning med positiv førstærkning leder alltså inte alls till att man blir beroende av att ha beløningar med hela tiden før att få hunden att lyda -snarare tvært om. Man kan glømma ta med tennisbollen på tre promenader i rad och hunden kommer ændå komma snabbt som blixten på varje inkallning.

Inte ens i inlærningsfasen ær det nødvændigt att kånka med sej køttbullepåsen varje gång. Det finns mycket i vår omgivning som hunden ær intresserad av och det kan vi utnyttja som beløning. Vill hunden lukta på lyktstolpen? Det får den -om den sætter sej først. Vill den fram och hælsa på grannhunden? Det får den också -om den går dit tillsammans med oss utan att dra i kopplet.