det där med bestraffning

Det finns fortfarande många i hundvärlden som ifrågasätter tanken om att det är mer effektivt att träna baserat på belöningar och utan (positiva) bestraffningar (eller korrigeringar eller vad ni nu vil kalla det). Jag brukar i de tillfällen av lathet bara hänvisa till att det är ganska så välundersökt och allmänt accepterat i lite mer vetenskapliga kretsar och inte idas redovisa några vidare källor (det tänker jag nog fortsätta med också men för er som ändå vill ha nåt handfast kan jag rekommendera Sidmans bok coercion and its fallout som ger en någorlunda bra sammanfattning).

Har precis sett en föreläsning från högskolan i Skövde om psykologi, riktad till studenter vid kognitionsvetenskap, där man faktiskt tog upp just att det är mer effektivt att träna med positiva förstärkningar och utan positiva straff. Det var i samband med en diskussion om Skinner. Tyckte det var lite kul att se "first hand" att den hållningen är så pass allmän att det till och med och utan vidare används som exempel i grundkurser på högskolor och universitet.

Gudarnas hundar

Det verkar som om de flesta svenskar när de hör orden ”religion” och ”hund” ihop först och främst kommer att tänka på att många muslimer lär anse hundar orena, eftersom profeten Mohammed gjorde det. Oviljan mot hundar verkar faktiskt även finnas i bibeln, där man använder ”hundar” närmast som ett skällsord om folk.

I mytologin finns det dock många exempel på gudar och gudinnor som verkar tycka om hundar. T ex har några av de grekiska gudarna och gudinnorna jakthundar. Ett exempel är Artemis, jaktens egen gudinna, som för övrigt lär ha dödat Orion för att ha försökt våldta henne -och i samma veva även dödat hans jakthund som nu kan ses på natthimlen i form av hundstjärnan Sirius.

En annan grekisk gudinna vid namn Hekate förknippas med hunden. I vissa fall avbildas hon med tre huvuden, varav ett var ett hundhuvud, i andra avbildas hon tillsammans med hundar. Man lär också ha offrat hundar till henne. Hon var från början en slags modergudinna och förknippad med fertilitet, födsel och menstruationen och har senare även blivit magins gudinna, förknippad med månens faser, underjorden, spöken och vägskäl. Det finns även en historia som säger att det var ett ljus på himlen och hundarnas skällande som förvarnade innvånarna i Byzans att de skulle bli attackerade om natten, och man ansåg att det var Hecate som stått för denna förvarning.

En del anser att Hekates förhållande till hundar har att göra med hennes koppling till födsel, eftersom andra födselgudinnor som t ex Eileithyia och Genetyllis också förknippas med hundar. Andra tror istället att Hekates hundar har att göra med gengångare.

Eileithyia var en gudinna från Kreta som senare upptogs i den grekiska mytologin. Hon hjälpte och skyddade människor vid födsel. Namnet tyder på att det rör sig om en gudinna som är mycket gammal. Vissa tror att hennes historia sträcker sig ända tillbaka till bondestenåldern.

I forna Sumer och Mesopotamien var hundarna uppskattade av läkekonstens gudinnor. Gula var läkarnas beskyddarinna och kallades även ”stora moder” och ”livets dam” (klumpig översättning av engelsk översättning av originalnamnen). Man åberopade henne för läkande ritualer och för hälsa, men hon verkar också ha haft en politisk roll eftersom hon ibland åberopades i samband med avtal och ansågs beskydda gränser. Hon avbildas ofta tillsammans med sin hund och vid hennes tempel har man hittat små hundfigurer som förmodligen har representerat henne och använts som offergåvor.

Nin-Isina påminner väldigt mycket om Gula, och de båda gudinnorna kan ha smält samman så småningom. Hon var också en läkekonstens gudinna. Vid hennes tempel fanns en byggnad som kallades Hundhuset. Eventuellt kan man ha hållit hundar där som offrades till hennes ära. Man har nämligen hittat många begravda hundar inom tempelområdet. Både Gula och Nin-Isina kunde skada såväl som läka. Gula kunde åberopas till förbannelser och Nin-Isina har fått vissa drag av gudinnan Innana (Ishtar) som var modergudinna såväl som en stridsgudinna.

Man har teoretiserat att läkegudinnorna förknippats med hundar i och med att hundarnas slickande på sår lär ha antiseptisk verkan.

Klicka rörelser!

Just haft en uppenbarelse! Tittade på dvd med Kathy Sdaos seminarium Advanced clicker training (skitbra!!!!) och hon nämner det där med Click for movement, reward for position eller hur det nu är man brukar säga -det är i alla fall ett känt uttryck i klickerkretsar, tror det var Bob Bailey som sagt det. Förr har jag bara hört det i sammanhanget ”Klicka när hunden gör rörelsen för om du väntar till efteråt så är det för sent och du förstärker beteendet som hunden gör just då, dvs det den gör efter det du ville att den skulle göra”.

Men det är ju så mycket mer än så i uttrycket ”Click for movement”. Det som Sdao pratar om och som jag aldrig har tänkt på förut är att anledningen till att du ska klicka medan hunden rör på sig är att det är rörelsen som är det viktiga! Om du förstärker hunden när den stannat får man en hund som är stilla. Det säger sig självt och det var jag helt medveten om innan också. Men jag har aldrig innan tänkt på konsekvenserna det får i jämförelse med konsekvenserna det får om man satsar på att förstärka rörelser i så stor utsträckning som möjligt istället.

När man shejpar så är det ju liksom nödvändigt att hunden rör på sig. Annars kommer man inte vidare. Visst, ibland är det ju att hunden står/ligger/sitter stilla under en längre tid som är målet och då är det ju naturligtvis nödvändigt att förstärka att den inte rör sig, men det är en enorm investering för framtiden att se till att hellre klicka rörelser istället så ofta som över huvud taget möjligt och kanske hellre vänta med att träna på saker som innebär att hunden ska vara stilla tills den är riktigt riktigt erfaren.

Ju oftare man har förstärkt rörelse tidigare, desto mer benägen blir ju hunden att erbjuda rörelser när man ska träna in något nytt. När vi ska träna in något nytt så är det ju just rörelser vi behöver. Jag vet av egen erfarenhet att det är omöjligt att shejpa en hund som erbjuder ”sitt och sitt kvar i en evighet vad som än händer” som första beteende när man ska shejpa något nytt. Det var en av de sakerna jag tränade mycket på med min vizsla när hon var liten och jag var nybörjare och instruktören på valpkursen tyckte det var bland det viktigaste en hund skulle kunna. Men det kan man inte bygga något nytt beteende på.

Om hunden har lärt sig att sitta stilla så kommer den först och främst att prova att sitta längre om den inte får klick som vanligt och om man har tränat flitigt på att sitta länge så kan det ta väldigt lång tid innan hunden ger upp och gör något annat. Den tycker det är jäkligt tråkigt att träna och du kommer ingen vart. Om man istället så långt som möjligt klickar ”fälla ihop bakbenen” så har man något att arbeta med nästa gång man ska shejpa något. Om det är det som hunden har blivit mest klickad för så kommer den snarare prova andra rörelser istället för att bara sitta stilla längre, och då har vi något att arbeta med.

Säg att du ska lära hunden att vinka genom att lyfta ena frambenet och vifta med det. Då börjar man kanske med att litet lyft. Men när hunden lyfter så är det inte att hunden håller benet lyft som du behöver. Om du mest fokuserar på tassens position, dvs att den inte är på marken utan i luften i en viss höjd, kanske du tenderar att klicka när hunden är färdig med att lyfta och rörelsen i princip är avslutad. Då förstärker du snarare att tassen lyfts och sedan bara hålls uppe. Men om hunden lyfter benet 1 cm över marken och sen helst håller det där snarare än att fortsätta rörelsen blir det svårt att komma vidare. Lyfta-håll är inte särskilt användbart i sammanhanget hur många gånger hunden än upprepar det. Det är själva rörelsen, lyftet på tassen, som varierar i höjd och intensitet, så det är själva rörelsen du behöver för att kunna shejpa fram ett tydligare vinkande med större rörelser. Det är därför det är så viktigt att klicka i rörelsen.

Så vad du än gör -klicka medan hunden rör på sig! Det är långt bättre att klicka för tidigt än att klicka för sent. Klickar du för tidigt så förstärker du ändå något som var någorlunda på rätt väg även om det inte blev exakt som du hade tänkt, vilket ändå är vad shejping går ut på om man ska vara krass. Klickar du för sent så förstärker du antingen något som är helt fel, eller ännu värre -att hunden inte rör en fena.

Det är vad musklerna gör som är det viktiga -inte var nosen eller tassarna eller öronen eller någon annan del av hunden befinner sig. Det är säkert många som tycker det här är en självklarhet och jag fattar inte själv att jag kan ha hållit på med klickerträning så här länge utan att tänka på det! Så vitt jag kan minnas har ingen instruktör jag tränat för och ingen av de böckerna jag har läst tagit upp det, men det är ju egentligen skitviktigt!

Kastrering som problemlösningsverktyg?

Orsaken till problemet avgör om det kommer fungera

Många vanliga beteendemässiga problem som olika former av aggression, att hunden smiter, är svår att träna på grund av att den inte koncentrerar sig på oss och så vidare kan bero på olika orsaker, eller en kombination av orsaker. Därför kan man inte generalisera och säga att kastrering hjälper mot ett visst problem.

I vissa fall kan problemet vara orsakat av könshormonerna och då kan det hjälpa att neutralisera hunden. Men i andra fall kan samma problem bero på helt andra faktorer, så som sjukdom, faktorer i miljön eller tidigare upplevelser. Då kommer det inte hjälpa att neutralisera hunden, eftersom en kastrering i dessa fall inte tar bort orsaken till problemet. Om problemet beror på en kombination av orsaker kan det eventuellt ske en förbättring efter neutralisering, men inte nödvändigtvis.

Man måste komma ihåg att det en neutralisering gör, är bara att ta bort könshormonerna och det inflytande de har. I övrigt sker inga förändringar med hunden, dess miljö, arv och ägarinflytande, och det finns fortfarande kvar en hel massa mekanismer som påverkar hunden och dess beteende på olika sätt.

Därför bör man vara restriktiv med att använda neutralisering som ett sätt att bota problembeteenden. Det är svårt att förutsäga om det kommer att hjälpa och i vilken grad. Innan man fattar beslut om neutralisering bör man därför noga utreda vad det är som orsakar problemet och om alternativ behandling, t ex beteendeterapi, skulle kunna ge samma eller bättre resultat.

Tillsammans med träning

Om en hund har haft ett problembeteende i längre tid, kan man inte räkna med att det förbättras vid kastrering, även om det har uppstått på grund av könshormonernas inflytelse. Hundar utvecklar precis som människor vanor och associationer. Därför är det sannolikt att hunden fortsätter med problembeteendet även efter att man har kastrerat den.

Det är helt enkelt det sättet som den har vant sig vid att hantera en given situation på, och även om testosteronet inte finns kvar i samma mängd i kroppen och påverkar hunden, har hunden kopplat ihop vissa situationer med vissa känslor och känslorna kan mycket väl stanna kvar och ge upphov till samma beteende även efter att den inledande orsaken försvunnit.

Av den orsaken bör man inte vänta sig att kastrering på löser problem med hundens beteende, om man inte samtidigt tränar in ett nytt önskvärt beteende som hunden kan välja framför det invanda.

Hundattack

Var i Växjö häromdagen och hade en ganska så traumatisk upplevelse. Var precis på väg att stiga av tåget med mina egna hundar när jag hörde ett argt (hund-) vrål och sedan pipande från en hund som har mycket ont. Möts av synen av en gulaktig, kraftig hund som biter en svart labbe. En ledarhund jag sett på tåget tillsammans med sin blinde ägare och hans mor (jag tror det var hans mor i alla fall, hon var äldre och de såg ganska lika ut).

Jag vill inte lägga mig i den sk kamphundsdebatten, men den här hunden var bygd som en hund av kamphundstyp, vilken ras eller bakgrund den hade i övrigt vet jag inte, och vägde nog ungefär lika mycket som labben. Naturligtvis kom det folk för att undsätta paret med den stackars labben, men hundskrället hade bitit sig fast i halsskinnet och släppte inte.

Det som förstå-sig-påare brukar säga att man ska göra i en sådan situation är ju att lyfta hunden i bakbeben. Teorin är att då släpper den. Jag kan informera om att det inte hjälper. Hur mycket de än lyfte så höll hunden sig fast. Medan den stackars labben pip i förtvivlan.

Det gick inte heller att bända upp käkarna eller att få hunden att släppa taget genom att pressa läpparna mot tänderna så att den närmast biter sig själv. Tillslut var det någon som gav sig på att sparka hunden i sidan i ren desperation. Jag skulle aldrig vilja se en sådan behandling av en hund, men man måste ju få den att släppa på nåt sätt. Det var rejäla sparkar kan jag säga, från en rejäl karl, inga tåfjuttar. Men han höll på i ett par minuter innan hunden släppte. Jag tror inte det var på grund av sparkarna som så som den släppte tillslut. Jag tror inget någon gjorde fick den att släppa. Den bara släppte för att den var färdig med att bitas...

Jag ska säga också att vi tittade över labben, och den verkade inte ha några direkta skador annat än chocken. Det var ju en ledarhund, så ägaren själv var ganska försvarslös för han såg ju inte vad som hände och av en sån hund krävs ju att den inte startar bråk med andra hundar. Dessutom kom den direkt av tåget, hade gått max 10 meter, så attacken måste ha varit i princip oprovocerad.

Men jag tycker att det är jäkligt obehagligt att det inte fanns något vi kunde göra som fick hunden att släppa. Illa nog att den attackerar andra hundar bara sådär, men det fanns verkligen ingenting vi kunde göra som fick den att släppa. Det är möjligt att situationen förvärrades av att det kom så mycket folk som försökte hjälpa till, men vafan, labbens ägare kunde ju inte göra nåt och den andra hundägaren verkade så förvånad så hon reagerade inte riktigt heller förrän andra redan hade gripit in. Det var ju liksom nödvändigt att andra grep in då.

Jag har aldrig sett nåt liknande förr. Jag har sett hundar slåss, men det här var något helt annat. Labben gjorde inget aggressivt. Han bara pep och kröp ihop och höll sig stilla. Jag vet inget om den attakerande hundens bakgrund, så jag ska inte uttala mig om om det hade med arv eller miljö att göra, men jag kan säga att det där var inte normalt hundbeteende. Det var inte normal aggression. Det var inte som när en stor hund uppfattar en liten hund som ett byte att leka med och attackerar därför. Den hunden var helt enkelt enkelt psykotisk. En frisk hund beter sig inte på det sättet.

Jag skiter allvarligt talat i om det var arv eller miljö eller en kombination som har orsakat en sådan psykos. Men jag tycker det är väldigt viktigt att hundägare blir uppmärksamma på att det faktiskt finns sådana hundar. Och slutar vara så jäkla naiva. Om din hund beter sig onormalt så se till att få det ordentligt utrett INNAN något händer. Och tro inte att du kan stoppa din hund om den attackerar, för det kan du helt uppenbart inte. Inget vi gjorde fick stopp på den. Lets's face it -hade det varit en liten hund så hade det blivit ett blodbad.

Jag är som regel en förespråkare för rehabilitering hellre än avlivning, men jag har svårt att se hur det skulle gå att rehabilitera en sån hund. Den verkade helt enkelt för sjuk i mina ögon. Men kanske om någon hade reagerat på varningssignalerna, tagit ansvar och gjort något tidigare, innan det hann gå så långt, hade det kanske varit möjligt att behandla.

Så om något verkar fel med din hund, blunda inte för det! Ta tjuren vid hornen direkt -då kanske det går att göra något. Det finns bra behandlingsmetoder. Men om det visar sig att det inte går att behandla så kan du i alla fall försäkra dig om att du och din hund inte orsakar en annan hunds död. För sånt händer. Även om labben hade tur den här gången.

Min morfar som också var närvarande har frågat runt för att försöka ta reda på vad man kan göra i en sådan situation. När det inte funkar att lyfta upp bakbenen verkar ingen ha några bra bud på vad som fungerar istället. En polis med massor av års erfarenhet rekommenderade strypsnara. Om inte annat så tappar hunden taget när den börjar mista medvetandet av syrebrist. Det är det enda alternativet till lyfta bakbenen som vi har hört hittills. Tycker att det är bäst att nämna det här, rätt som det är så är det tyvärr någon som kommer få behov för det.

Men om någon har fler tips så är de varmt välkomna.

Lekkamrat sökes!

Eftersom jag nyligen har flyttat till Malmö känner jag inga hundägare här ännu. Jag tycker det är viktigt för mina hundar att få träffa och umgås med andra hundar regelbundet. Därför söker jag lekkamrater till dem att träffa 1-2 gånger i veckan under någon timmes tid. Eftersom jag inte har bil måste vi ses i -eller i närheten av Rosengård.

Båda mina hundar är tikar, och det brukar fungera bäst när de leker med hanar. Eftersom de är så stora bör din hund vara åtminstone ungefär lika stor som en labrador och den bör vara van vid att leka tillsammans med andra hundar sedan tidigare för att det ska fungera bra. Ras har ingen betydelse, men mina hundar föredrar springlekar framför brottningslekar.

De hundar de har lekt bäst med tidigare har varit weimaraner, dobermann och boxer, men som sagt, andra raser eller blandningar är också välkomna om de passar bra ihop.

Den fattige...

... Har inte råd att välja. Jag har inte råd att åka på "chicken camp". För dem som inte vet vad det är, kan jag berätta att det är en sammankomst där klickertränare, oftast hundägare, klickertränar höns att utföra konster.

Jag vet, det låter helt absurt och smått sinnessjukt, men de som har provat menar att det är ett bra sätt att förbättra sina shejpingfärdigheter. Eftersom höns tydligen rör sig ganska snabbt men onekligen inte är särskilt klyftiga, sägs det, är de bra på att lära folk att klara timingen rätt och inte höja kraven för mycket åt gången. Man kan träna och prova sig fram utan att utsätta sin egna hund för sina dåliga träningsfärdigheter.

Men jag har tur, för jag bor i stan och på torget finns massor av duvor, och de är lika träningsvilliga som hönsen på landet. Men till skillnad från hönsen ställer de upp som lärare utan annat arvode än brödsmulor och jag kan gå på dove camp när jag vill, hur ofta jag vill, helt gratis =)

bokrekommendationer

Eftersom jag genom åren har läst fler böcker om hundar och hundträning än jag kan minnas tänkte jag att det kanske vore en bra idé att göra en lista över de böcker som jag tycker är allra bäst. Listan ligger till höger på sidan. Det här är i mina ögon de bästa böckerna om hundars beteende och hur man tränar effektivt. Jag tycker de kompletterar varandra så pass bra att om man läser dem allihop så täcker de i stort sett allt det om etologi och träning man som hundägare behöver veta.

Vem vet -en vacker dag skriver jag kanske t om recensioner om dem :)

the BARF experience ( i dubbel bemärkelse)

Jag har i en period provat att barfa mina hundar, efter att ha övervägt det i många år. Nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter.

Mina största farhågor innan jag började var att det skulle vara dyrt, att det skulle vara svårt att lära sig vilka proportioner de olika ingredienserna skulle ha i förhållande till varandra, att räkna ut hur mycket mat hundarna skulle ha och att det skulle vara besvärligt att få tag på kött och ben till en omväxlande diet.

Så här såg verkligheten ut:

Priset på konventionellt hundfoder varierar ju ganska kraftigt. Att barfa och blanda maten på egen hand kostade mig ungefär lika mycket som det hade gjort att använda Royal Canine eller Hill’s. Det var alltså förhållandevis dyrt, men inte avsevärt dyrare än konventionellt torrfoder.

Eftersom jag ville göra maten på egen hand snarare än att köpa kommerciellt barf-foder, fick mina hundar ben och kött i hela stycken. Jag hade ingen maskin som kunde mala ben. Således fick jag lära mig vilket fantastiskt passande namn BARF verkligen är på den här dieten; de första dagarna kom stora benbitar tillbaka ut igen på min matta med ojämna mellanrum. Som tur är kom de ut samma väg som de kommit in, så det kunde ju trots allt ha varit värre… tydligen så vande sig hundmagarna snabbt vid beneriet, för kräkningarna upphörde ganska snabbt.

Jag har lyckan att bo ca 200 m från CityGross i Rosengård och jag måste säga att de har ett fantastiskt utbud av ben, inälvor och annat animaliskt äckel; testiklar av olika arter, tungor av lika många olika arter, svansar, fötter, öron, ögon, bröstvårtor, hjärnor… (vem köper det, kan man undra), så det var enkelt att hitta saker till en varierad kost för hundar. Efter en runda på ICA i ikke namngiven småländsk småstad kan jag meddela att jag tror inte det hade varit lika enkelt att ge hundarna en varierande och balanserad kost utan CityGross.

Att få proportionerna rätt var inte så svårt som jag hade befarat. Jag köpte helt enkelt grejer till 2-3 dagars mat; mixade och rörde ihop allt utom köttet och benen i en stor bytta. Köttet och benen delade jag upp i en hög för varje hund som jag stoppade i kylen och sedan behövde jag inte fundera mer på proportionerna för den gången utan kunde lugnt räkna med att när maten var slut så hade de fått i sig det de skulle ha. Efter någon vecka hade jag lärt mig hur mycket jag behövde köpa av varje ingrediens.

Mängden mat var lite klurigare. Jag utgick från en tabell som jag hittade i en bok om BARF, där man utgick ifrån hundens idealvikt för att räkna ut hur mycket foder hunden behövde om dagen. Det gick väl sådär får man säga. I jämförelse med det torrfoder de fått tidigare var det nu kopiösa mängder mat de skulle ha. Trots att jag tyckte det var absurt mycket mat för en hundmage, rasade kilona av hundarna, framförallt grand danoisen, så jag fick öka mängden i ett par omgångar innan jag fick en stabil vikt på henne.

Intressant i det sammanhanget var att trots att det var så otroligt mycket mer som kom in, var det väldigt mycket mindre som kom ut, i jämförelse med när de fick torrfoder. Det tycker jag är talande för hur mycket onödig utfyllnad som finns i våra konventionella torrfoder. Hundarna åt mer än tre gånger så mycket rent viktmässigt, ändå sket de ungefär en tredjedel av tidigare. Det om något tycker jag talar för att det på det stora hela är ganska god ekonomi att blanda hundarnas mat själv. Man vet vad de får och man vet att man inte belastar dem, sin plånbok eller miljön med en massa extra ”skräp”.

Mina hundar var friska och i gott hull och med god kondition redan innan jag bytte till barf, så på det sättet märkte jag ingen skillnad, när jag väl hade hittat rätt mängd mat. Däremot var det tydligt att de föredrog den hemgjorda maten. De har alltid varit matglada hundar, men när de förr var glada när maten kom fram, var de nu rent euforiska vid matdags. Jag har sällan sett så glada hundar som när maten serverades. Det gör det ju roligt för en själv som hundägare också, för visst är det kul att göra sina vänner glada.

Den enda nackdelen som jag upplevde det var att det var himla bökigt och ganska tidskrävande att göra maten. Det kan ju hänga samman med att jag har två stora hundar, i kombination med att jag inte har en bil och bara ett litet kylskåp och en ännu mindre frys.

Först och främst måste jag handla och göra ny mat varannan eller var tredje dag för jag kunde varken bära hem mer eller förvara maten under längre tid. Dessutom tog det en massa tid att skära upp och mixa allt. Med så stora hundar handlade det helt enkelt om enorma mängder grönsaker att hacka och mixa och det tar faktiskt mer tid än man tror när man måste göra det i stort sett varannan dag.

I övrigt kan jag inte annat än varmt rekommendera hemmalagad BARF-mat för hundar.

lite om antiskallhalsband

Det dyker ju upp frågor om antiskällhalsbandens effektivitet till och från på de svenska hund-forumen på nätet. Ofta verkar dessa diskussioner inte ge något entydigt svar. Några hundägare har provat det med goda resultat, andra har inte alls fått någon effekt. Det är ju lite synd att det verkar vara så stor variation på om de funkar eller ej, eftersom de är ganska dyra.

Personligen är jag emot de träningsmetoder som dessa halsband bygger på, men det finns onekligen ett stort intresse för antiskällprodukter, och eftersom skällande hundar kan skapa ganska allvarliga problem för ägaren kan jag förstå att de har en viss dragningskraft. Speciellt eftersom de marknadsförs som en väldigt enkel och effektiv lösning.

Därför tog jag under mellandagarna kontakt med ett par olika återförsäljare och ställde ett par frågor baserade på de vanligaste sakerna som folk verkar fundera över i samband med användande av antiskallhalsbanden, för att få reda på vad dem som får förmodas veta mest om produkterna själva säger. Nedan är mejlet jag skickade:

Jag har kollat lite på de antiskallhalsband ni har, men jag är lite osäker på om de verkligen kommer fungera eftersom jag har två hundar. Det är väldigt viktigt att halsbandet bara reagerar när hunden som det sitter på skäller. Om det reagerar så fort en hund i närheten skäller, så kommer ju hunden bli straffad även om den är tyst, om den andra hunden skäller.

Det vill jag inte veta av, eftersom jag dels tror det är skadligt för hunden att bli straffad utan att ha möjlighet att påverka det, dels för att jag inte tror halsbanden kommer ha någon effekt om de inte är konsekventa såtillvida att de visserligen reagerar om hunden skäller, men dessutom reagerar ibland även om hunden inte har skällt. Hundarna skäller ungefär lika mycket, så båda behöver lära sig att hålla tyst, så jag behöver ett halsband till varje hund, men de skäller inte alltid samtidigt så halsbanden måste vara "pålitliga".

Kan jag räkna med att halsbanden ni säljer bara reagerar på skall från hunden de sitter på, eller finns det något sätt att försäkra sig om att en tyst hund inte blir straffad om en annan hund skäller?

Det här svaret fick jag från en av återförsäljarna:

Jag förstår precis hur du menar. Dock är det oftast en utav hundarna som
sätter igång skällandet, dvs som alltid börjar morra,skälla,yla först av dem två...

Sätter du halsbandet på den hunden (ledarhunden) så kommer till största
sannolikhet båda sluta skälla.

Det kan vara så att det utlöses någon gång om dom står riktigt riktigt nära
varandra med huvudena. Dock så kommer den hund som har halsbandet på sig
uppfatta det på samma sätt som när han/hon själv skäller.

Dvs så fort jag eller min kompis här skäller så blir det jätteobehagligt.

Var det svaret på din fråga? Återkom gärna!

Vi på (jag tog bort namnet för vilken firma det egentligen är tyckte jag inte var relevant –skriv i en kommentar om du vill veta, så kan jag mejla det) önskar dig ett lyckat resultat, vi kan nästan
garantera det!

Det här är svaret jag fick från den andra återförsäljaren, som alltså vidarebefordrat mitt mejl till sin leverantör, vilket jag tyckte var väldigt god service.

Detta är svaret jag fick av våran leverantör.

De reagerar ju på ljud så rent teoretiskt så kan de ju utlösa av ngn annans skall om de är nära varandra. Jag tror i o för sig att den nya modellen fungerar bättre även på det men jag kan ju inte garantera.....
Den andra varianten som heter sonic reagerar ju på när hundens struphuvud rör sig så den modellen är ju bättre på det sättet. "problemet" med den är ju att om hunden har väldigt mycket päls som kommer emellan så reagerar den dåligt, plus att om hunden är lite tuff så bryr de sig inte alls. Diskutera med henne och om det inte är hundar med jättemycket päls föreslå att hon provar Sonic.

Med vänliga hälsningar,
Support
(som sagt, skriv en kommentar om du vill veta vilken firma det rör sig om)

Det första svaret tyckte jag inte sa så mycket annat än att de själva är väldigt säkra på halsbanden effektivitet och inte är några experter på etologi. Det andra svaret tyckte jag var mer intressant och där finns ett par saker som skulle kunna vara av intresse för den som överväger att prova antiskallhalsband:

Om man har flera hundar tillsammans, så är det bästa om man vill förhindra att fel hund blir straffad, att använda en modell som reagerar på hundens struphuvud snarare än ett som reagerar på ljud.

Modeller som reagerar på struphuvud snarare än på ljud fungerar dåligt på hundar med mycket päls på halsen.

Man kan inte garantera att halsbanden fungerar eftersom vissa hundar inte bryr sig om det begränsade obehag som halsbanden ger vid skall.

Det här sista är väl den springande punkten får man säga. Det är allmänt känt bland de proffessionella att om man ska träna hundar med hjälp av aversiver så måste straffen vara så hårda att hunden inte kommer att upprepa beteendet igen. Men få vill faktiskt ge så hårda straff eftersom de tycker det är synd om hunden.

Dessutom vill producenter (med vissa undantag) inte sälja produkter som ger alltför hårda straff. Dels eftersom de då riskerar att deras produkter blir förbjudna, men framförallt för att det säljer bättre om man kan försäkra köparen om att produkten är ”hundvänlig”, ”human” och helt ofarlig. Folk vill som sagt som regel vara snälla mot sina hundar (tack och lov).

Men då blir resultatet, precis som i fallet med de här halsbanden, att vissa hundar skiter i de allt för mesiga straffen. Andra blir visserligen chockade i början, men vänjer sig snabbt och fortsätter sedan skälla som om inget hade hänt. Men eftersom hundar är väldigt olika finns det samtidigt en liten del hundar som trots att straffet inte är särskilt allvarligt, blir så skrämda att det får konsekvenser, inte bara för hundens skällande, men för hela hundens livskvalitet. Eftersom straffen ändå är milda är riskerna för att detta ska ske förhållandevis små, men de finns där.

Min konklusion är således att man (utöver att man ska rätt antal hundar med rätt sorts päls) ska vara väldigt bra på att läsa sin hund för att kunna förutsäga om halsbanden kommer ha tillräcklig effekt, utan att för den sakens skull få allvarliga konsekvenser för hunden. Det kan vara en svår balansgång, framförallt om man inte är särskilt erfaren hundägare. Det är helt enkelt omöjligt för producenten att skapa en produkt som själv anpassar sig efter hur hårt straff hunden behöver för att beteendet ska upphöra, och därför kan man inte räkna med att produkterna fungerar på alla hundar.