Den ofrivilliga tolkaren

I familjens bekantskapskrets finns en man som heter Lennart. Han är otroligt glad för hundar men har ingen själv för tillfället. Därför vill han väldigt väldigt gärna vara kompis med mina hundar, som annars betraktar honom med en viss skepsis, kanske just för att han så gärna vill vara vän med dem, vad vet jag...

Hur som helst. Idag var jag i stan och gick ut med hundarna direkt efteråt, så jag brydde mej inte om att byta från finskor till hundpromenadskor innan jag gick. Otroligt dumt, med tanke på att skorna jag nu använde har en fullständigt blank sula, och det de senaste dagarna har varit blankis på gator och trottoarer.

Som om blixthalkan i sej inte var illa nog dyker denne Lennart upp runt en krök medan jag håller på och hasar mej ner för en backe. Mina hundar är ju onekligen ganska lätta att känna igen, så redan när han fick syn på oss på 40 meters avstånd började han prata till mej och hundarna. Det är sånt som gör mina annars ganska välartade hundar till två vettvillingar. "Yes! Där är En som Ger Oss Uppmärksamhet! Fröjd och Gamman!"

Under normala omständigheter brukar jag stanna och helt enkelt låta dem flaxa runt tills de lugnat ner sej i såna situationer. Det händer ändå inte särskilt ofta. Men blanka sulor på isgata i nerförbacke är inte alls normala omständigheter. I alla fall inte där jag kommer ifrån. Till min fasa märkte jag att hundarna hade bestämt sej för att rusa bort till Han Som Ger Oss Uppmärksamhet där Borta, och vad jag än tyckte om den saken så hade mina skor inga planer om att samarbeta med mej om att stoppa dem.

Jag hade inget annat val än att helt enkelt tolka efter hundarna bort till Lennart och försöka hålla mej på benen så gott jag kunde. Det var otroligt pinsamt och jag kände mej som en som inte alls borde ha hund, men som tur är var det inga andra i närheten som såg och jag trillade i alla fall inte. Genom att åtminstone hålla mej på benen fick jag kanske bevara i alla fall en liten gnutta värdighet...

Grinchen

Jag brukar rekommendera att man aktiverar sin hud genom att packa in maten i diverse förpackningar så att hunden måste jobba lite för sin mat. Det är ett sätt jag använder själv ganska flitigt och det är ett utmärkt sätt att aktivera sin hund på… om hunden i fråga inte råkar vara Grinchen.

Idag var stora Julklappsinslagningsdagen hemma. Mamma och Mats hade fyllt hela matbordet med julklappar som skulle packas in och runt dem på golvet var en stor hög av färdiga klappar. Jag satt i soffan alldeles intill och kollade tv och Nemi låg under bordet och gottade sej med en leksak… till en början…

När jag slänger ett öga på henne är det något som inte riktigt stämmer. Det där är ju inte leksaken hon hade innan. Vad är det egentligen hon ligger och tuggar på nu?

Jo, det är Bamse-cd:n med det härligt luddiga fordralet som min niece skulle få i julklapp. Den har blivit tagen från sin plats bland de inslagna klapparna, upppackad och håller nu på att malas sönder i Nemis glupska käftar. Här kanske jag bör nämna att mina hundar normalt inte går runt och tuggar sönder saker som inte är deras. Destruktivitet har aldrig varit ett problem.

Men nu satt vi, tre personer med hund och presenter mitt framför näsan, så hur hon lyckats sno till sej paketet och dessutom hinna roa sej med det en bra stund utan att någon märkt något är och förblir ett mysterium. Vad ska jag ta mej till? Min hund är GRINCHEN! Hon förstör julen genom att stjäla julklappar när ingen ser!

Sensmoralen i dagens händelser är denna:
Om du lär din hund att den får mat genom att slita sönder pappersförpackningar bör du inte förvara julklapparna på golvet.

Snygga hundkläder

Nu är det ju som väl ingen undgått att märka vinter igen och diverse hundkläder-diskussioner dyker upp med jämna mellanrum. Det verkar som om de flesta har hållningen att visst ska hundarna ha kläder om de fryser, och så länge de bara är funktionella är det trevligt om kläderna är snygga också.

Men vilka hundkläder är snygga egentligen? Smaken är ju som bekant som baken och är därför sällan särskilt givande att diskutera, men eftersom jag bevars har en egen blogg tänker jag inte bespara omgivningen från min åsikt.

Rent modemässigt verkar det som om de flesta menar att snygga är de hundkläder som är designade som moderna människokläder. Många verkar döma ut klassiska hundtäcken som tråkiga och ganska fula. En välklädd hund är alltså en hund i dunjacka eller luvtröja snarare än en i ett täcke.

Jag håller inte med. Designmässigt tycker jag att dessa mode-hundkläder är otroligt tråkiga och ointressanta. Om något tycker jag att man som designer är väldigt enkelspårig när man har ett koncept –hundkläder i det här fallet –och istället för att hitta på något nytt utifrån de möjligheter det ger –hundens anatomi och funktionen kläderna ska fylla –tar man ett gammalt koncept –människomode -och nöjer sej med att ”hundifiera” det. Var är det kreativa i det egentligen? Att göra klänningar till hundar är inte alls nyskapande. Det är tråkigt! Den riktiga utmaningen för den som vill göra hundkläder är ju att göra just snygga hundkläder, dvs plagg som är designade med hunden som utgångspunkt.

Tyvärr så är det svårt att få tag på sådana som är både bra och snygga. Personligen är jag väldigt förtjust i Obtracks och Ruffwears täcken. De är helt och hållet utformade efter hundens anatomi och inte som en efterapning av människans kläder och de är otroligt funktionella. Men de är ofrånkomligen ganska tråkiga. De finns i få mer eller mindre intressanta färger att välja mellan, alla i princip enfärgade. De har inga härliga mönster, inga läckra detaljer och inget bling.

Jag skulle älska att få klä min hund i ett Obtrackliknande täcke i vinrött med fejkdiamant- knäppning under den kalla väntetiden på träningen. Varför ska man behöva välja mellan schysst utformning och bling?

Missnöje med hundprogram i TV

Nu har ett nytt program om hundträning haft premiär i TV. ”Hundcoachen” i TV 4 +. Jag glömde naturligtvis att se det, men i vanlig ordning kom det ett ramaskri i diverse hundkretsar efter att första avsnittet tagit slut. Massiv kritik mot metoderna som används i programmet; samma gamla visa som med Jeppe, Cesar och Barbro…

Många hade hoppats på ett program med mjukare och modernare metoder, men av reaktionerna att döma fortsätter tv att sprida evangeliet om fysiskt, auktoritärt ledarskap, istället för modern hundträning. Folk var förvånade över att man i tv fortsatt på det spåret, besvikna och oroliga över konsekvenserna när okunniga hundägare ser programmet. Men man fortsätter att titta. Det är ju trots allt ett program om hundar, och kanske kan man snappa upp något användbart.

Fast där är ett problem. Är man missnöjd med vad som visas i tv så hjälper det inte att sitta i soffan och reta upp sej och sedan skriva av sej på något hundforum på nätet. Det kommer aldrig leda till att hundprogrammen i tv ändrar karaktär, och att tv fortsätter i sitt uppkörda spår är inte det minsta förvånande, om man tänker efter.

Så ni som är missnöjda med alla dessa primitiva träningsmetoder som visas i tv, GÖR NÅGOT KONSTRUKTIVT ÅT SAKEN!

Tv-kanalerna är otroligt känsliga för vad tittarna vill ha. Deras överlevnad hänger på den folkliga opinionen och framförallt på höga tittarsiffror. Visa att ni är missnöjda. Mejla och tala om varför ni anser dessa program och träningsmetoder vara problematiska. SE FÖR GUDS SKULL INTE PÅ PROGRAMMET OM NI INTE SYMPATISERAR MED VAD SOM SÄGS! Stäng av skiten, eller ännu bättre; byt till en konkurrerande kanal!

Mycket negativ feedback och dåliga tittarsiffror är det enda som får tv-producenterna att byta inriktning på hundprogrammen. De ser inte om ni tittar och blir uppretade eller om ni tittar och tycker det är bra. De ser bara antalet tittare; det är antalet tittare som ger reklamintäkter, och det är det som gör det möjligt för dem att bedriva sin verksamhet. Det är det som betalar deras löner.

Naturligtvis måste man se ett program så att man vet vad man snackar om, om man ska klaga. Men ofta kan man få en uppfattning ganska snabbt. I dessa fall tycker jag man kan se det lite i svart eller vitt. Förespråkar tränaren en metod man inte sympatiserar med, så borde man vara kritisk, även om det finns vissa saker som tränaren gör bra också. Det finns tränare som är så pass bra, att man kan sympatisera med dem helt och hållet, som aldrig använder metoder man är kritisk till, för att de är konsekventa i sin hållning. Det är dem man bör förvänta sej att se i tv.

Så ser man bara något man inte gillar så är det bästa att låta bli att se resten. Det är enda sättet för oss att tala om för tv-folket att vi inte gillar det de sänder, och att vi vill ha något annat istället. Jag tror inte det är så många som tänker på att det är så, för på sätt och vis är det ju underhållande att sitta och störa sej på dåliga metoder också. Men tyvärr så bidrar man ju till att liknande program fortsätter att visas då.

Man är ju lika mycket konsument när det gäller tv som när det gäller vad man köper och inte köper i affären, men det är ju lätt att glömma, eftersom man inte direkt köper ett tv-program. På samma sätt som jag byter instruktör om han förespråkar en metod jag inte gillar, eller på samma sätt som jag väljer ekologiska bananer, bidrar jag till det framtida utbudet genom vad jag väljer att se och inte se på tv. Titta inte på skit! Gå en sväng extra med hunden istället om det inte är nåt bra på tv!

Polishundar med skor

Hundpatrullen i Köpenhamn testar att ha skyddsskor på hundarna kan man bland annat läsa i BT och Urban.

Ofta rycker hundpatrullen ut till platser där det finns krossat glas och andra vassa saker på marken. Den mänskliga delen av patrullen har länge varit skyddade av kraftiga sulor, men hundarna, som hittills fått gå barfota, får lätt sår på tassarna när de arbetar. Men nu är det förhoppningsvis slut med det.

Man har fått ett set med 4 hundskor (alltså skor till 1 hund) för att testa om de fungerar och kan användas i arbete. Skorna, som är blå, är gjorda i tyg med en tjock gummisula och har kardborrknäppning som ska hålla dem på plats på tassen.

Enligt uppgift behöver hundarna lite tid till att vänja sej vid att gå i skor. ”De tappar intresset för söket de är igång med eftersom de koncentrerar sej på skorna istället” säger Ken Jensen vid Köpenhamnspolisen (Urban 17/11 ’08). Man räknar ändå med att skorna kommer visa sej vara en bra investering. De kostar nämligen bara 300-400 DKK/set och har en livstid på några år, medan ett enda skärsår i tassen lätt kan kosta uppemot 1500 DKK.

Som kuriosa kan jag tillägga att man började använda hundar inom danska polisen 1907. Det tog alltså dryga 100 år innan de fick skor till att skydda tassarna. En hund kan i Danmark tidigast bli godkänd som polishund i 12 månaders ålder, och pensioneras i regel i 9-årsåldern. Oftast får den bo kvar hos sin tränare och förare efter pensionen.

Latleken

Ibland så vill ens hund (läs: Nemi) promt leka när man håller på med något annat viktigt (läs: när de visar Simon & Tomas i tv) och inte ids engagera sej i hundlek. Givetvis ska man inte alltid släppa vad man har för händer och låta hunden få som den vill, men ibland vill man vara lite snäll och liksom leka med henne ändå, bara man slipper engagera sej så mycket i lekandet.

Hemma har vi hittat den ultimata lösningen:
När Nemi vill leka hämtar hon en leksak, så har man lite dragkamp med henne några sekunder. Det kan man ju göra samtidigt som man kollar tv t ex. Sen säger man bara till henne att leta upp någon annan familjemedlem. Då springer hon iväg och terroriserar vederbörande och får leka där en stund istället tills han/hon tröttnar och skickar henne vidare. Använder man ett namn hon inte kan så går hon till den hon hittar först, men det blir bara lek om hon går till rätt. Under tiden får man själv vara ifred tills någon skickar tillbaka henne.

Så får hon hålla på sådär och växla mellan dragkamp och springa mellan olika personer som råkar finnas i huset. Kul för henne, väldigt lite krävande för slö hundfamilj.

Lösning på hundbajsproblemet?

Det är inte bara i Sverige folk irriteras över hundägare som inte plockar upp hundbajset efter sej. I Petah Tikva, en förort till Tel Aviv, Israel, tar man DNA-tekninken till hjälp för att få stopp på problemet.

Tika Bar-On, stadens ledande veterinär, har startat en kampanj där man använder DNA till att identifiera vilken hund som har lagt en lämnad "korv". Invånarna har blivit ombedda att ta sin hund till en veterinär för att ta ett DNA-prov som ska användas till att bygga en databas över hundarna och deras ägare. På så vis kan en bajs som inte samlats upp matchas med den skyldige hundägaren, skriver bla Sky News på sin hemsida.

Tanken är att hundägare som inte plockar upp efter sina hundar ska kunna bötfällas. Om man däremot är duktig på att hålla rent efter sin hund och använder de till föremålet utplacerade soptunnorna, ska man kunna få belöningar t ex i form av rabattkuponger på hundmat.

Det är ett försök som ska löpa över 6 månader och som det är frivilligt att delta i. Om det funkar bra kommer man i staden överväga att stifta en lag så att alla hundägare blir skyldiga att registrera sin hund med ett DNA-test i databasen.

"Mitt mål är att involvera invånarna och få dem att inse att vi kan hålla vår stad ren om vi samarbetar" säger Tika Bar-On till Reuters. "Invånarna samarbetar, eftersom de vill att deras kvarter ska vara rent."

Hund ringer efter ambulans

Här är ytterligare en liten solskenshistoria man har kunnat läsa bland annat på Timesonline den senaste veckan.

Buddy är en schäfer på 18 månader. Men han är ingen vanlig schäfer. Hans ägare, Joe Stalnacker i Arizona, har en hjärnaskada som gör att han ibland får black-outer och anfall som kan vara dödliga. Om han inte hade haft Buddy hade han varit tvungn att bo på ett vårdhem.

Joe har tränat Buddy till att se när Joe är på väg att få ett anfall och ringa efter ambulans. På så vis kan Joe fortsätta bo hemma på egen hand trots sin skada. När Buddy ser att Joe börjar bli dålig, går han och hämtar telefonen. Om Joe inte själv kan ringa efter hjälp gör Buddy det åt honom genom att trycka på knapparna på telefonen med tänderna så att den ringer 911 som den är förprogrammerad till.

När hunden hör att någon svarar på andra sidan lägger han luren ifrån sej och piper. I larmcentralens system har man lagt in information som kommer upp varje gång det kommer en upprigning från Joes nummer, så att operatören ser att det finns en servicehund som är tränad att ringa om dens ägare inte själv kan. Då skickar man automatiskt ut hjälp till Joes adress även om det inte är någon som faktiskt har talat om vad som hänt.

Buddy har ringt efter ambulans tre eller fyra gånger förut och får åka med Joe i ambulansen. "Buddy ger mej självständighet" säger Joe. "Jag hoppas bara att jag kan göra lika mycket för honom som han gör för mej".

7 goda råd till hundägare

Problembeteenden är den vanligaste orsaken till att unga hundar blir avlivade. Det är otroligt synd eftersom det i de allra flesta fall lätt går att undvika. Seattle Times publicerade en artikel för ett tag sedan med 7 lätta råd som kan förhindra beteendeproblem och på så vis rädda hundliv. Den är så bra att jag har sammanfattat och översatt den till svenska här.

1. Det ska börjas i tid. Det är viktigt att valpen blir socialiserad i en säker och kontrollerad miljö. Om en valp får många olika upplevelser med många olika personer, hundar, ljud och på olika platser etc, blir den lugnare som vuxen.

2. Om du inte började tidigt, börja nu. En undersökning visar att en av de största skillnaderna mellan hundar som hamnar i omplaceringscirkusen och hundar som stannar hos sin första ägare är träning. Statistiskt sett är det så att de som behåller sina hundar har gått på träning med dem. De hundar som blir omplacerade har inte fått så mycket träning. Det är lättare att leva tillsammans med en hund som kan gå fint i koppel och som kan ett minimum av regler och kommandon. Hundar blir inte för gamla för att lära sej vardagslydnad.

3. Motionera och aktivera din hund. Skällande, konstant kontaktsökande och andra vanliga ovanor är ofta tecken på att hunden inte får den aktivering den behöver. Ge hunden en ordentlig promenad varje dag, minst. Hundar blir fästa vide den som går runda med dem och det ger ett bättre förhållande till hunden. För många hundar är bara promenader inte tillräckligt. De behöver lek och mys också. Det är inte storleken som avgör hur mycket aktivering en hund behöver för att må bra. Några förhållandevis små racer, t ex jack russell, behöver förhållandevis mycket aktivering och motion, t om mer än vissa stora raser.

4. Låt hunden göra sej förtjänt av sin mat. Ge hunden ett kommando den kan och ge inte hunden maten förrän den gör det du ber den om. Använd principen ”något för något”. Det lär hunden att den ska lyssna på dej och lyda för att få det den vill ha.

5. Träna självkontroll. Det lär hunden att det lönar sej att vara snäll och hålla sej lugn. Välj ett beteende som är lätt och som hunden ofta gör, t ex sitta eller ligga. Belöna hunden varje gång den gör det valda beteendet spontant. Efter ett tag kommer hunden att börja erbjuda det beteendet när det är något den vill ha av dej istället för att hoppa, skälla eller liknande.

6. Försök att lösa små problem innan de blir stora. Låt inte en valp göra något som du inte vill att den ska göra när den blir vuxen. Ofta är det tillräckligt att ignorera oönskade beteenden, t ex genom att vända ryggen till eller lämna rummet, och belöna hunden när den gör något man gillar.

7. Sök hjälp om du behöver hjälp. En dålig vana är svårare att få bort ju längre hunden har haft den. Har du ett problem med din hund som du inte kan lösa på egen hand, kontakta en instruktör eller en veterinär som kan hjälpa till. Det är bättre än att bli tvungen att avliva hunden om några månader.

Inte bara labradorer...

Jag läste för något tag sedan att en korsning mellan dobermann och grand danois snodde en mobiltelefon från sin ägares hand och svalde den. När man opererade hunden för att få ut telefonen hittade man också en stor mängd småsten i hundens mage.

Ägaren rapporterar att telefonen visserligen inte funkat efter turen ner i hundens mage, men att Nero, som hunden heter, mår förhållandevis bra efter operationen trots det stora såret och de 10 stygn som mobilmåltiden kostade honom.

Det är visst inte bara labradorernas omdömme som sviktar när det handlar om vad som är hundmat och vad som inte är hundmat...

Grand danois som servicehund

Som lycklig ägare av en grand danoistik värmde den här storyn från the Boston Globe lite extra om hjärtat.

Det finns en kvinna vid namn Carlene White som utbildar Grandisar till servicehundar. Annars är det mest labradorer och border collies som används som hjälp åt sjuka och handikappade. Carlene tycker emellertid att det finns ett stort behov för större servicehundar, framförallt till människor som har svårt att röra sej, t ex som en följd av multipel skleros eller Parkinson’s. De behöver en hund som är så stabil att den kan fungera som stöd.

Jim Nadeu är en av dem som har en grand danois som Carlene White har tränat. Han har multipel skleros, men ville inte vara beroende av en käpp för att kunna hålla balansen. Men efter en periods sjukdom kunde han inte klara sej utan någon form av hjälp, och han fick grandisen Homer. ”Jag kan hålla mej i honom, för han är stabil som en klippa” säger Jim. ”Folk kommer fram och pratar för att de tycker att hunden ser så imponerande ut. Det tar bort en massa barriärer.”

En annan som också har en grand danois som är utbildad till servicehund är Hester Newbury. Hon hade i stort sett slutat gå ut, eftersom hennes sjukdom fick henne att verka full när hon rörde sej och det var väldigt pinsamt för henne. Tack vare hunden är det inte ett problem att gå ut längre, och om hon trillar är hennes hund så stor och stark att den kan hjälpa henne att ta sej upp igen.

Carlene Whites organisation heter Service Dog Project, Inc. Där finns tre deltidsanställda och man får hjälp av ca 20 personer som arbetar ideellt. Organisationen har en årsbudget på omkring 75 000 dollar, varav det mesta kommer från donationer. Besök deras hemsida här.

Labradorer -äter de vad som helst??

I förra veckan kunde man åter läsa om den första ansiktstransplantationen. Det är naturligtvis i sej ett väldigt intressant ämne, men det här är inte en blogg om läkekonst. Det är en hundblogg. Den här historien har faktiskt en viss relevans även för oss som först och främst är intresserade av hundar. Det var nämligen en hund som så att säga såg till att den lyckliga (?) kvinna som nu genomgått historiens första ansiktstransplantation över huvud taget behövde ett nytt ansikte.

Tidningarna berättar att hon sannolikt hade blivit medvetslös på grund av en överdos, och att hennes hund som var tränad till att väcka henne i sin iver att utföra sitt jobb råkat ta i så pass att kvinnans ansikte blivit sönderslitet. Vissa mera sensationshungriga tidningar (t ex danska Ekstrabladet) menar på att hunden istället för att försöka väcka kvinnan genom att bita eller krafsa med tassarna snarare helt enkelt börjat tugga på hennes ansikte på grund av hunger.

Vilken ras var hunden?
Labrador.

Om det är osäkert om hunden i detta dramat verkligen ätit sin ägares ansikte råder det ingen tvivel i förra veckans andra labrador-story. Den handlar om 5-årige Oscar som kom till veterinären för att hans ägare tyckte att det kom konstiga ljud från hundens mage.

Under efterföljande operation visade det sej att Oscar satt i sej hela 13 golfbollar. Veterinären säger till en engelsk tidning: ”Det var som ett magiskt trick. Jag öppnade hundens mage och kunde känna något som jag trodde var ett par-tre golfbollar. Men de fortsatte bara att komma och tillslut hade vi en hel påse full av golfbollar från hans mage.”

Vanan att äta golfbollar har förmodligen varat ett tag, för några av bollarna höll på att bli nedbrutna. ”Han brukar ta ett par bollar med sej hem, men jag hade ingen aning om att han hade ätit så många” säger Oscars ägare. ”Jag brukar ta med honom till golfbanan. Han letar upp bollarna som om de var tryffel och han hittar dem på alla möjliga ställen där golfspelarna blivit av med dem.”

Vad är det med labradorer och mat?
Jag visste att de var matglada –men golfbollar? Det kan bara inte smaka särskilt gott!

Sårvård

Førsta hjælpen før hundar ær inte helt olikt førsta hjælpen før mænniskor, men nær man står med en skadad hund (eller mænniska) ær det lætt att glømma vad man lært sej och kænna sej osæker. Det vanligaste en hundægare råkar ut før i dessa sammanhang ær sår, och om fler hundægare ær som mej så finns det ett antal dær ute som blir vældigt nervøsa nær de upptæcker sår på sina hundar, trots att det som regel handlar om sår som ær ganska harmløsa och lætta att ta hand om. Så nu kommer en liten genomgång i sårvård. Med risk før att bli tjatig: Ær du osæker på om hunden behøver veterinærvård, konsultera en veterinær.

Kraftigt blødande sår:

Har hunden ett sår som bløder mycket ska man først och fræmst stoppa blødningen. De flesta blødningar stannar om man pressar finger, næsduk eller kompress direkt mot såret. Håll pressen konstant i minst 10 min. Bløder det igenom ær det bættre att lægga ytterligare ett lager av vad man nu anvænder utanpå æn att ta bort det førsta och lægga dit nytt.

Naturligtvis ær det en førdel om det man anvænder att pressa på såret med ær sterilt, men det absolut viktigaste om blødningen ær kraftig ær att stoppa den. Har man inget sterilt får man ta vad man har och tænka på rengøring senare, nær hunden kommit under veterinærvård, vilket den i vilket fall som helst ska vid kraftiga blødningar.

Ær det inte tillrækligt att hålla något mjukt eller fingrarna mot såret kan man ta en sten eller något annat hårt och pressa utanpå tyg/kompress eller liknande som kan koncentrera pressen och øka den. Anvænd om nødvændigt gasbinda eller tygremsor før att fixera det som anvænds till att tycka på såret.

Stora sår, men som inte bløder så kraftigt:

Stora sår kan se vældigt otæcka ut, men de ær inte nødvændigtvis så allvarliga. Det viktiga med stora sår ær att de hålls rena och inte torkar ut. Dærfør ska det ha førband. Det enklaste ær att blanda en tesked vanligt salt/ liter vatten, doppa en ren handduk i och lægga om såret med det. Kontrollera mycket noga att såret ær rent innan det læggs om. Kontrollera att det inte ær infekterat ett par ggr/dag.

Mycket stora sår eller sår med smuts i ær det bæst att bara tæcka øver det som ovan och besøka veterinær. Smutsiga sår ær farliga, och en veterinær har både bættre utrustning och expertis æn en vanlig hundægare till att gøra ett sår rent.

Skærsår:

Har hunden skurit sej på något ær det viktigt att avgøra om det blivit skador på senor och annan viktig væv eller bara på hud, muskler och bindevæv. Man kan avgøra om såret behøver sys genom att trycka lætt på huden vid såret. Om vævnaden under såret rør sej fram och tillbaka nær man trycker och slæpper, ska det sannolikt sys. Om det bara ær hud och muskler som skadats, och det inte behøver sys, behøvs oftast ingen veterinærvård.

Såret ska gøras rent. Antingen kan man anvænda speciellt medel før rengøring av sår, men det går också fint att anvænda ljummet vatten med lite tvål i (se till att tvålen blir ordentligt bortskøljd efteråt). Om såret inte ær særkilt stort och inte bløder særskilt mycket behøver det inte læggas om. Det ær bættre att låta det skøta sej sjælvt, så længe man håller koll på att det læker fint.

Ett specialfall ær tassarna, som ofta får skærsår, eftersom dessa sår kan vara svåra att hålla rena. Før att hålla det rent kan man lægga ett førband på tassen genom att man lægger bomullstussar mellan varje tå och mellan den stora bakre trampdynan och de andra. Så kan man smørja såret med sårsalva eller lægga på sårvadd eller liknande. Så lindar man tassen med gasbinda før att hålla det på plats. Sætt ev en ren socka eller hundstrumpa utanpå før ænnu bættre hållfasthet. Nær hunden ska ut bør man ha plastpåsar utanpå førbandet før att det inte ska bli bløtt, eller anvænda speciella hundskor. Kom ihåg att titta till såret varje dag.

Om såret fortfarande vætskar efter någon dag bør det gøras rent igen, och om det inte blivit torrt inom 4-5 dagar bør en veterinær titta på det.

Sticksår:

Æven nær det gæller sticksår ær det viktigt att avgøra om endast hud och muskler ær drabbade eller om annan vævnad kommit till skada. Man bør också kontrollera att det inte sitter kvar skræp eller rester från det som stuckit hunden. Finns det risk før att senor, leder eller inre organ har skadats bør hunden undersøkas av veterinær och samma sak gæller om det sitter kvar skræp i såret.

Ær man sæker på att såret bara ær ganska ytligt, inte skadat annat æn hud och muskler och att det inte ær førorenat ær det enda man behøver gøra att gøra det rent som beskrivet ovan. Igen ær det bæst att låta såret skøta sej sjælv efter att det blivit rent.

Skrubbsår:

Hundar precis som mænniskor kan få skrubbsår. De bør hanteras som større sår, se ovan.

Bitsår:

Undersøk såret. Ibland kan det vara nødvændigt att klippa bort lite pæls før att kunna se ordentligt. Gør såret rent som ovan och ta stællning till om det behøver sys eller tillses av veterinær som ovan. Ær såret litet och inte i behov av att sys behøver man bara gøra det rent. Nær det handlar om bett bør man ta reda på om hunden ær tillrækligt vaccinerad mot stelkramp, annars ska den bli det så snabbt som møjligt.

Har ens hund varit i slagsmål kan det vara en førdel att veta var man ska leta efter sår. Ær ens hund en del mindre æn den andra kan det finnas sår på sidorna eller ryggen. Ær hundarna istællet ungefær lika stora sitter betten oftast på och runt halsen, ibland i ansiktet.

De flesta såren kommer som regel från den andres hørntænder och ær dærfør ofta sticksår i som man kan se i par. Intill dessa kan det finnas sår från kindtænderna, som snarare ær skærsår. Det ær oftast dem som behøver sys. Man ska dock vara uppmærksam på såren från hørntænderna de nærmaste dagarna och områden runt dem. På halsen ær næmligen huden løs och det kan komma ansamlingar av var under huden som inte ses direkt från sårøppningen. Dessa ska dræneras.

Skottsår:

Det ær oftast jakthundar som får skottsår. Har hunden blivit skjuten ska den till veterinær, så att det kan faststællas hur omfattande skadorna ær och om det finns rester från skottet kvar i hundens kropp.

OBS!

Vid bla trafikolyckor eller andra mer våldsamma olyckor ær det lætt att man fokuserar på stora sår som bløder eller benbrott eftersom det syns, och framførallt ser obehagligt ut. Man bør dock vara uppmærksam på att vid trafikolyckor kan det finnas allvarliga skador som antingen inte ser så allvarliga ut eller som øver huvud taget inte syns. Med hænsyn till sår och olyckor bør man hålla øgonen øppna efter tecken på (lægg mærket till att det æven kan førekomma andra allvarliga skador som inte tas upp i just detta inlægget, t ex på ryggrad eller skalle):

Inre blødningar:

Inre blødningar upptæcks genom tecken på kraftig blodførlust. Dessa ær att gommen och tandkøtt blir bleka eller vit, pulsen blir snabb, men ær svag, andningen ær snabb men ytlig, tassarna blir kalla och det kan komma blod från øron, nos eller mun. Finns det misstanke om att hunden har en inre blødning ska hunden till veterinær så fort som møjligt. Håll hunden varm under transporten t ex genom att lægga en filt eller en jacka øver den.

Kan hunden inte transporteras till veterinær direkt bør man lægga hunden på sidan med huvudet framstræckt, dra ut hundens tunga før att sækra fria luftvægar, lægga hundens bakparti i høglæge, t ex genom att lægga det på kuddar eller hoprullade filtar. Hunden bør också hållas varm, helst med något varmande mot magen (se bara till att den inte brænner sig) och med en filt eller jacka eller dylikt øver hunden.

Chock:

Chock uppstår nær hunden førlorat så mycket vætska- (t ex blod) eller viktiga organ skadats så allvarligt att cirkulationen hotas. Symtomen på chock ær:

Vit eller blek gom och tandkøtt (har tandkøttet sin normala eller en rosa færg ær hunden sannolikt inte i chock)

Snabb (øver 150 slag/ min -enklast ær oftast att kænna med pek-och långfingret vid sidan av hundens brøstkasse, vid hjærtat. Rækna inte i en hel minut, det tar før lång tid - rækna antalet slag i 10 sekunder och gånga med 6) men svag puls

Hunden flæmtar

Apati

Låg kroppstemperatur (normal kroppstemp før en hund ligger på ca 38)

Medvetsløshet

Chock ær akut och livshotande. Finns misstanke om chock bør man prioritera att behandla det framfør alla andra skador.

Om hunden ær i chock bør man lægga den på sidan som beskrivet ovan med fria luftvægar och med bakdelen i høglæge. Finns det synliga blødningar ska de stoppas och sedan ska hunden hållas varm som beskrivet ovan. Kontaka veterinær omgående.

Punkterade inre organ:

Om hunden t ex blir stucken i brøstet av något spetsigt av tillræklig længd kan lungorna punkteras. Finns denna risk bør veterinær naturligtvis kontaktas omgående. Sitter objetet kvar i såret bør man inte førsøka ta bort det, eftersom man då riskerar att førværra skadan. Lægg också mærket till att en lunga kan ha punkterats utan att man ser några sår, av brutna revben.

Punkterade lungor kænns igen genom ett sørplande ljud från såret nær hunden andas och att blodet ær rosaaktigt och skummande. Det kommer rosa blod från nosen och munnen. Tæck øver såret med något lufttætt, t ex plastpåse och tejp om tillgængligt. Finns inget lufttætt att lægga øver, tryck med handflatan øver såret. Det allra bæsta ær om man kan lægga førbandet så att det inte kan komma in någon luft till såret, men det kan pysa ut luft från såret om det behøvs (jfr plastfolie som tejpats fast på tre sidor -sugs det tæpper plasten till så det inte kommer in luft, men blåser det kommer luften ut genom den sidan som inte ær tejpad).

Är hunden sjuk? del 3.

Idag kommer sista delen om vilka tecken man ska vara uppmærksam på som kan tyda på att hunden ær sjuk och eventuellt behøver veterinærvård.

Jag vill återigen be eventuella læsare hålla i minnet att jag inte sjælv ær veterinær eller i øvrigt expert i æmnet och att texten bara ær syftad till att ge allmænna tips. ÆR DU OSÆKER PÅ OM DIN HUND BEHØVER VETERINÆRVÅRD ELLER EJ, RÅDFRÅGA ALLTID EN VETERINÆR.

Om hunden urinerar oftare æn den brukar kan det betyda att den har t ex blåskatarr, urinvægsinfektion eller sten i urinblåsan/urinvægar. Att hunden førsøker kissa utan att det kommer ut något ær också ett tecken på sjukdom i blåsa eller urinvægar. Urinvægsinfektioner ær vanliga framførallt hos tikar och ænnu mer hos tikvalpar.

Att hunden inte kan urinera normalt ær allvarligt, då det riskerar att skada njurarna om problemet inte blir løst. Det kan æven førekomma blod i urinen vid sjukdomar i urinvægar eller njurar. I dessa fall ska hunden också undersøkas av veterinær.

Tikar kan få livmoderinflammation och det upptræder oftast i samband med løpet eller efteråt. Då måste veterinæren ta bort livmodern.

Hælta ær naturligtvis också ett tecken på skada. Ofta ær det dock bara en stuktning eller något annat helt ofarligt som går øver av sej sjælv. Man bør vila hunden i någon vecka, men om det inte sker någon førbættring efter en vecka bør hunden tas till veterinær. Om hunden blivit bættre bør den fortsatt vila tills den varit helt återstælld och inte haltat på ca en vecka. Tar det mer æn 2 veckor før hæltan att gå øver helt bør man konsultera en veterinær.

Hunden (framførallt ælder hundar) kan få reumatism. Detta kan bland annas ses på att hunden inte rør sina ben normalt utan kanske slæpar något ben lite efter sej, eller har svårt att røra sej generellt efter længre vila. Detta ær inget akut tillstånd, men hunden bør bli undersøkt av en veterinær før en riktig diagnos, då det æven finns andra sjukdomar med liknande symtom.

Har man slarvat med avmaskningen ska man vara uppmærksam på risken før att hunden får mask. Symtomen ær som regel diarré, hunden ær slø, pælsen ær glansløs, hunden kan få økad apptit men gå ner i vikt och se "mager och benig" ut, ev samtidigt med att sjælva magen blir uppsvælld. Visar hunden symtom ska hunden ha en maskbehandling. Veterinær bør konsulteras før att avgøra vilken behandling som ær bæst då detta beror på vilken mask det handlar om.

Precis som mænniskor kan hundar få snuva. Detta kan vara tecken på antingen allergi eller någon form før infektion eller irritation i nosen. Man ska i detta sammanhang vara uppmærksam på om hunden har alla vaccinationer i ordning. Har den inte det kan snuvan bero på førhållandevis allvarlig sjukdom som måste veterinærbehandlas. Om hunden dæremot ær vælvaccinerad och i øvrigt inte verkar påverkad kan man avvakta någon vecka och se vad som hænder.

Kraftig klåda, rodnad i huden, kala flæckar, exem och liknande kan bero av en hel massa saker som alleriger, insektsbett, hudinfektioner osv. Går det inte øver på någon vecka, eller om det bildas variga sår bør hunden undersøkas av veterinær. Uppstår rodnad, svullnad eller håravfall i samband med fæstingbett bør veterinær kontaktas.

Slutligen:

En frisk hund har en temp på mellan 38-39 grader. Tempen kan variera kraftigt hos en frisk hund mellan aktivitet och vila. Større hundar har som regel något lægre medeltemp æn mindre. Som rættesnøre kan man sæga att om en stor hund har en temperatur på øver 39,2 och en liten kommer øver 39,5 har den feber. En hund med feber flåsar ofta kraftigt och snabbt, eftersom det ær dens sætt att kyla ner sej på.

Valpar andas som reger 20-22 gånger/ minut, vuxna 16-18 ggr och ældre hundar lite mer sællan. Snabbare andning ær tecken på anstrængelse, och om andningsfrekvensen ær høgre trots att hunden ær i vila kan det bero på att den inte mår bra. En stor hunds puls ska normalt ligga på 80 slag i minuten och en mindre hunds puls på runt 120. Æven unga hundar har en puls uppemot 120 æven om de ær stora. En variation på 10-20 slag / min bør man rækna med.

Lægg mærket till att hundens hjærtslag och puls inte nødvændigtvis ær regelbunden. Æven friska hundar har oregelbunden puls.

Notera också om hunden ær slø eller æter dåligt. Verkar den i øvrigt frisk med bara lite førhøjd temperatur ær det inte farligt att avvakta och se vad som hænder istællet før att prata med en veterinær.

Lægg också mærket till att pløtsliga beteendeførændringar, t ex aggression hos hundar som inte tidigare varit aggressiva kan vara tecken på smærta eller att hunden på annat sætt inte mår helt bra.

Kællor:

Knudsen, Kai (1997) Hvad fejler min hund? Hundeejerens store dyrlægebog. Forlaget Møntergården

Novartis Healthcare A/S, Orm hos hund og kat

Sheldon, Rubin (1984) Førstehjælp for hunde. Lademann

Wikström, Birgitta (1993) Hundens sjukdomar. ICA Förlaget

Är hunden sjuk? del 2.

Hær kommer nu andra delen om hur man kan avgøra om hunden ær sjuk och behøver komma till veterinæren. Idag har jag koncentrerat mej på mage och tarm.

Jag vill igen be eventuella læsare hålla i minnet att jag inte sjælv ær veterinær eller i øvrigt expert i æmnet och texten att texten bara ær syftad till att ge allmænna tips. ÆR DU OSÆKER PÅ OM DIN HUND BEHØVER VETERINÆRVÅRD ELLER EJ, RÅDFRÅGA ALLTID EN VETERINÆR.

Krækningar, diarré och førstoppning ær alla tecken på att något ær på tok med hundens mage. Både vid krækningar och diarre mister hunden mycket vætska, så dærfør måste man vara uppmærksam på om hunden blir dehydrerad (inte får i sej tillrækligt mycket vætska). Om hunden inte dricker bør man dærfør kontakta veterinær. Ett sætt att kontrollera om hunden ær uttorkad ær att ta ett hudveck mellan fingrarna och sedan slæppa igen. Huden ska återta sin ursprungliga form øgonblickligen och sjunka tillbaka och bli slæt. Om hudvecket blir stående ett øgonblick efter att man har slæppt ær hunden uttorkad och ska tillføras vætska.

Om hunden i øvrigt verkar frisk och inte blir uttorkad kan man avvakta ett par dagar och se om diarrén eller krækningarna upphør av sej sjælva. Det gør de oftast. Hunden bør fasta denna period och sedan ska man långsamt vænja magen vid mat igen genom att ge nåt lættsmælt, tex keso eller ris i små portioner. Den ska alltid ha tillgång till vatten. Hunden bør inte fasta mer æn 2 dygn. Blir det inga førbættringar under den tiden ær det dags att kontakta veterinæren. Man bør under fastan vara uppmærksam på om andra sjukdomstecken tillkommer, då bør man konsultera en veterinær.

Om hunden kræks periodvis, t ex først kræks några gånger en dag, sedan inte har några sjukdomstecken på ett par dagar och sedan kræks igen några gånger før att sedan åter verka frisk ett par dagar innan krækningarna kommer tillbaka osv bør man søka veterinærhjælp då detta kan bero på att hunden har fått något så stort eller tungt i magsæcken att det inte kan komma ut av sej sjælvt, svulster eller att øvergången mellan magsæck och tarm blivit tillstoppad. Sporadiska krækningar kan också bero på att något stoppar till i tunntarmen, vilket också bør undersøkas av veterinær.

Våldsamma, upprepade krækningar dær det bara kommer ut segt, tjockt slem kan vara tecken på akuta, allvarliga tillstånd som magsæcksomvridning.

Diarré ær tecken på att det ær problem i tjocktarmen. Om hunden æven har andra sjukdomstecken, eller om diarrén innehåller større mængder blod bør man konsultera en veterinær.

En førstoppning som inte ger med sej inom någon dag bør också veterinærundersøkas.

Slutligen ska man vara uppmærksam på om hunden kanar med rumpan mot t ex mattor eller græset ofta, eller slickar sej mycket i rumpan. Det kan bero på att den har ont på grund av att analsæckarna inte kan tømmas normalt. Det kan man gøra sjælv, men man kan också få hjælp med det hos veterinæren. Tøms analsæckarna inte som de ska kan de bli inflammerade och då behøver hunden behandling av veterinær.

Kællor:

Knudsen, Kai (1997) Hvad fejler min hund? Hundeejerens store dyrlægebog. Forlaget Møntergården

Novartis Healthcare A/S, Orm hos hund og kat

Sheldon, Rubin (1984) Førstehjælp for hunde. Lademann

Wikström, Birgitta (1993) Hundens sjukdomar. ICA Förlaget

Är hunden sjuk? del 1.

Som ny hundægare kan man ofta kænna sej osæker på om hunden ær helt frisk, om den ær lite småsjuk men inte behøver vård, eller om den behøver komma till veterinæren. Nu hade jag tænkt gå till botten med det en gång før alla: Jag har varit på biblioteket och lånat alla bøcker om hundhælsa och hundsjukvård de hade och jag tænkte dela med mej av vad jag har lært mej. Jag vill dock be eventuella læsare hålla i minnet att jag inte sjælv ær veterinær eller i øvrigt expert i æmnet och att texten bara ær syftad till att ge allmænna tips. ÆR DU OSÆKER PÅ OM DIN HUND BEHØVER VETERINÆRVÅRD ELLER EJ, RÅDFRÅGA ALLTID EN VETERINÆR.

Det finns en rad tecken på att allt inte står rætt till med hunden. Idag hade jag tænkt fokusera på huvudet och hosta før att inte bli før långrandig:

Om hunden skakar på huvudet mycket eller kliar i ørat ofta ær det ett tecken på att något ær galet, antingen gør det ont, kliar eller så ær det något som irriterar på annat sætt. Ofta beror det på smuts och vax, men hunden kan också ha fått något fræmmande føremål i ørat som ev har orsakat en infektion. Klåda i ørat kan också bero på allergi. Går det inte øver på få dagar bør en veterinør kontrollera vad som orsakar det. Ev kan man prova att sjælv gøra de yttre delarna av ørat rent med speciell øronskølj och en bomullstuss och se om det hjælper.

Om ett blodkærl i ett øra går sønder kan ytterørat fyllas med blod, ett sk blodøra. Den extra vikten som blodet ger i ørat ær besværande før hunden och det bør behandlas av veterinær.

Svullnader i ansiktet kan ha olika orsaker, t ex tillstoppade spottkørtlar eller bølder som orsakats av fræmmande føremål. Dessa bør undersøkas av veterinær. Tandbølder på kindtænderna kan ses som en fast svullnad framfør øgat. En drabbad tand måste oftast tas bort.

Rinnande eller geggiga øgon, eller att hunden kniper igen det ena øgat eller førsøker klia sej i det ær tecken på irritation. Det kan bero på sår på hornhinnan, skræp i øgat eller att ett hårstrå kommer in i øgat och irriterar och ev orsakar infektion. Hornhinnesår kræver veterinærvård, så kan man inte sjælv hitta och få bort skræp eller hår från øgat (genom att skølja det med øgonskølj) bør det undersøkas av en veterinær. Har hunden tex råkat ut før en olycka och har større føremål i øgat æn hårstrån bør man inte førsøka ta bort dem sjælv. Ta hunden istællet till veterinær och førhindra hunden under tiden från att klia sej i øgat då det kan førværra skadan.

Dålig andedrækt ær också ett tecken på att något ær fel. Før en ny hundægare kan det vara svårt att avgøra vad som ær "dålig" andedrækt før hundar eftersom få hundar har "god" andedrækt. Men en frisk hund stinker i alla fall inte lång væg. Det bæsta ær att vænja sej vid hur hunden luktar ur munnen normalt så att man kan mærka om den børjar lukta markant sæmre. Dålig andedrækt kan ha flera orsaker, bla en infektion i munnen, tandsten eller att något, t ex en benbit eller træbit, satt sej fast mellan tænder och tankøtt. Kan man inte sjælv hitta och ta bort ev fastkilade føremål bør en veterinær undersøka hunden eftersom skadliga bakterier annars kan sprida sej från munnen via lymf- och blodkærl til andra organ och orsaka allvarliga sjukdomar, i værsta fall død. Hunden kan också få svulster i munnen.

Alla de hær åkommorna i munnen kan irritera munnens slemhinnor, så man bør æven vara uppmærksam på om hunden børjar dregla mer æn vanligt då æven det kan vara ett tecken på mun- eller tandproblem.

Hosta kan ha olika orsaker, precis som hos mænniskor. Det kan bero på kennelhosta, som ær besværligt och vældigt smittsamt och dærfør bør veterinærbehandlas eller vaccineras mot, æven om det inte ær direkt farligt før hunden. Det kan också bero på fræmmande føremål i luftrøren, t ex græsstrå eller nåt hunden andats in, vilket ær lætt hænt om hunden springer runt i tætbevuxna områden eller høgt græs. Det kan också bero på allergi, bronkit och i vissa fall svullna mandlar (som dock oftare ger besvær med att svælja).

I många fall vill ett veterinærbesøk inte ge någon hjælp: Om hunden hostar før att den har skræp i halsen ær det bæsta sættet før hunden att bli frisk igen att hosta ut skræpet. Møjligen kan veterinæren i dessa fall rekommendera slemløsande før att underlætta før hunden att hosta upp skræpet, men om hundens allmæntillstånd inte ær påverkat (andningssvårigheter, trøtthet, feber etc) skadar det dærfør inte att avvakta några dagar och se om hostan førsvinner av sej sjælv.

Kortvariga hostattacker tillsammans med trøtthet, svårigheter att andas, apati och økat bukomfång kan dock vara tecken på hjærtsjukdom. Om man misstænker det ska veterinær kontaktas.

Kællor:

Knudsen, Kai (1997) Hvad fejler min hund? Hundeejerens store dyrlægebog. Forlaget Møntergården

Novartis Healthcare A/S, Orm hos hund og kat

Sheldon, Rubin (1984) Førstehjælp for hunde. Lademann

Wikström, Birgitta (1993) Hundens sjukdomar. ICA Förlaget

Innan man låter hunden vara lös på promenad

Många hundægare vill gærna ha møjligheten att låta hunden røra sej fritt då och då på promenader. Jag tror att det ær vældigt nyttigt før hunden, men det ær inte så viktigt att det øverskuggar andra hænsyn. Jag tycker det finns vissa regler man ska gøra klart før sej sjælv och hunden innan man børjar slæppa den fri.

Før det førsta ær det ett absolut måste att ha en fungerande inkallning. Det handlar lika mycket om hundens sækerhet som hænsyn till andra mænniskor och djur i omgivningen. Inkallning har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte uppehålla mej mer vid det nu.

Den andra regeln man bør ha klart før sej sjælv handlar om avstånd. Hur långt ifrån mej får hunden røra sej och hur gør jag før att hålla hunden inom det avståndet? Det hær ger sej av sej sjælvt før många hundægare utan att de ens tænker øver det, men man støter ændå med jæmna mellanrum på hundar som fullstændigt gett sej ivæg från sin ægare eller ægare som står och undrar var hunden håller hus och nær den kan tænkas dyka upp igen.

Jag tycker inte det ær ett ansvarigt sætt att ha hunden løs på. Precis som med inkallning har det att gøra med sækerhet och hænsyn. Hur stora avstånd hunden ska få røra sej på ær væl i stort sætt en smaksak, men jag tycker definitivt att man ska hålla sej inom sådana grænser att man kan se hunden och att ens inkallning fungerar. Hunden måste alltså minst kunna høra dej samtidigt med att du minst måste kunna se den. Den ska inte ha møjlighet att få fladdra runt cyklister eller springa fram till andra hundar runt en krøk længre neråt stigen innan man hunnit prata med de andra inblandade personerna.

Jag har inte mycket stramare regler æn så, och om jag tycker att hundarna børjar komma før långt bort tar jag kontroll øver situationen genom att ropa deras namn. De har lært sej att då ska de minska avståndet. Man kan ju naturligtvis løsa det genom att gøra en inkallning varje gång hunden børjar nærma sej de yttre grænserna, men jag tycker inte det finns någon anledning till det, ofta ræcker det ju med att den kommer lite nærmre och kan fortsætta gøra som de vill utan att de ska komma hela vægen in till mej. Men det ær ju ockå en smaksak.

Den tredje regeln jag tycker man ska ha nær man har hunden løs ær att det ær hundens uppgift att hålla koll på vart man tar vægen. Dels ger det ett incitament før hunden att inte røra sej før långt bort och dels ær det ett system som gør det lættare att hålla styr på hunden; man riskerar inte att den førsvinner på grund av att den tappar bort en i en svæng eller liknande. (man bør dock hålla ett litet øga på vart hunden tar vægen før sækerhets skull)

Precis som alla andra vardagsregler ær den hær lættast att etablera nær hunden ær valp. Det ær lættare att læra en hund att vara løs på ett førnuftigt sætt ju yngre den ær och jag brukar børja med det redan från børjan (under sækra førhållanden). En valp ær vældigt beroende av sin ægare och så fort den hunnit knyta sej till en kommer den vilja hålla sej någorlunda i nærheten och bli orolig om man førsvinner ifrån den. Det kan man utnyttja genom att gømma sej lite før valpen med jæmna mellanrum på promenaden. Då har hunden redan fått in rutinen nær den kommer upp i en ålder dær den blir lite mer sjælvstændig och man får det litte lættare framøver.

I børjan får man inte vara før duktig på att gømma sej. Det ær inte meningen att valpen ska bli vettskræmd, den ska bara hinna undra vart man tog vægen och få lust att leta. Man bør dærfør se till att valpen till en børjan hittar en næstan direkt. Sitt så du kan se den och kan komma fram om den hinner bli før orolig innan den hittar dej eller om den sticker ivæg før långt åt fel håll. Beløna varje gång den hittar dej och kommer till dej så att den får en positiv upplevelse av att hitta en førsvunnen matte.

I takt med att valpen vænjer sej vid att man førsvinner ibland och blir bættre på att hålla koll på en kan man gømma sej lite svårare. Håll dock regeln att hunden inte får hinna bli rædd. Promenader ska inte vara en skræckupplevelse. De ska vara roliga! Poængen ær bara att man måste hålla koll før annars førsvinner hon.

Har man svårt att hitta bra gømstællen eller hinna gømma sej kan man nøja sej med att bara byta håll ovæntat utan att gør hunden uppmærksam på det. Knalla rakt in i skogen några meter eller vælj ett håll i ett vægskæl och vænd efter några meter och vælj den andra vægen. Det viktiga ær att man ær så oførutsægbar att hunden blir motiverad att hålla styr på vart man går.

Med hundar som ær lite ældre och som ær vana vid att hålla koll på matte behøver man inte beløna varje gång den hittar en efter att man gømt sej. Har man ett bra førhållande till sin hund borde det vara tillrækligt belønande att hitta matte igen. Då ræcker det med en beløning då och då før att ge motivationen en liten extra puff.

Som en extra sækerhetsføranstaltning ær det också en bra idé att se till att man kan stoppa hunden från att æta saker den hittar. Det finns det olika strategier før. Många anvænder ett "nej" kommando, andra anvænder inkallning, men det finns æven andra varianter att vælja mellan beroende på vad man tycker funkar bæst.

Veterinärveckan

Øver de senaste 5 dagarna har jag varit hos veterinæren 3 gånger, 1 gång/djur. Det ær næmligen dags før årets vaccinationer bland annat och i avsaknad av bil kan jag inte dra dit hela gænget på samma gång utan måste dela upp det øver flera dagar. Som tur ær ær det bara en 10 minuterspromenad dit så det ær inte någon større belastning.

Efter Nemis vaccination i fredags och kattens dito samt sterilisering igår var det Bibis tur idag. Hon var verkligen kanonduktig! Hon høll sej helt lugn och stilla trots att førra besøket var en mardrøm och trots att veterinæren høll på med en massa instrument øver ansiktet och dessutom grævde runt i hennes øga på en massa olika sætt med en massa olika prylar i en lång stund. Som tur ær verkar det bara vara något skit som sitter och irriterar som vi bara har fått øgondroppar før och så fick vi en salva till hennes utslag som veterinæren sa nog skulle gå bort med tiden, så inga allvarliga kræmpor.

Jag tycker verkligen det ær helt otroligt att hon tog det så bra. Førra gången som var førsta gången vi var dær med henne var verkligen en katastrof på alla sætt och vis. Først och fræmst var hon verkligen livrædd før veterinæren den gången. Hon var faktiskt så rædd att vi satte munkorg på henne ifall det skulle gå så långt att hon skulle førsøka bita. Hon visade i och før sej inga sådana tendenser och har aldrig gjort det, men med en så stor och livrædd hund vill man inte gærna chansa. Tyværr gjorde ju munkorgen det knappast till en trevligare upplevelse.

Så fortsatte katastrofen med att hon skulle få armbågarna røntgade. Hunden væger nog runt 50-55 kg och det var jag och en veterinær, en tjej i min ålder tror jag men som var om møjligt ænnu mindre æn mej. Kæra læsare, bara så ni vet, det ær inte lætt att lyfta 55 kg hund som inte vill bli lyft nær man sjælv ær mindre æn hunden. Nær vi så æntligen hade baxat upp hunden på bordet inser veterinæren att bordet ær før litet. Hunden ska ner igen. Det var lættare før det skøtte hon sjælv, vilket dock skapade en ganska kaotisk situation i det trånga røntgenrummet.

Jag tror den stackars veterinæren letade igenom hela kliniken innan hon hittade ett operationsbord som var tillrækligt stort. Så skulle vi ha upp hundstackarn igen. Nu kom det en skøterska till hjælp. Ytterligare en person att vara rædd før och ytterligare en att trængas med i det lilla rummet. Det blev næstan ænnu mer kaotiskt och i røran lyckas hunden nær vi lyfte den komma med hela sin vikt på en av de stackars personalen, minns inte vem. Naturligtvis kunde hon inte hålla hunden sjælv, så min stackars Bibi åkte till råga på allt i golvet.

Vid det laget var vi nog allihop lite gråtfærdiga æven om vi førsøkte dølja det och vi var genomsvetta och hade jag haft lite mer beslutsamhet hade jag sagt att det var dags att ge upp før hundens skull men i kaoset tænkte jag væl inte så klart. Vi var allihop så koncentrerade på att hålla oss lugna och få det gjort. Så upp med hunden på bordet igen (førestæll er hur hon måste ha mått vid det laget) och sedan en massa kæmpande, lyftande, vridande, pillande och knuffande før att få allt på plats før bilderna från olika vinklar. Hundstackarn sprattlade naturligtvis før glatta livet en lång stund i ett tappert førsøk att komma undan denna tortyr, så dessutom skulle vi kæmpa med att hålla henne på plats så hon inte skulle trilla ner igen. Tillslut gav hon upp och høll sej still så vi kunde ta bilderna, men den blicken i Bibis øgon då glømmer jag inte i førsta taget.

Jag trodde allvarligt talat aldrig jag skulle få in henne till veterinæren igen efter den mardrømmen, så jag ær otroligt stolt øver hur duktig hon var idag, mitt søta lilla nusseværde Bibi.

Hur säger vi det till hunden?

Ingen har væl missat att vi mænniskor ær verbala varelser. Vi kommunicerar huvudsakligen med ljud. Hundar kommunicerar också en hel del med ljud, men deras kommunikation sker huvudsakligen med kroppsspråk. Vi har øverlægsna verktyg før verbal kommunikation i stæmband och hjærnkapacitet vilket gør att vi støter på stora problem nær det gæller att kommunicera med varandra. Vårt verbala språk ær alldeles før komplext før att hunden ska kunna førstå vad vi sæger till den. Den kan læra sej att kænna igen vissa ord vi anvænder och reagera som vi ønskar på dem, men det handlar inte om faktisk førståelse.

Målet nær vi trænar in ett kommando ær ofta att hunden ska lyda oavsett sammanhang och hur vi sæger kommandot. Men vårt språk ær vældigt flexibelt och vi har en førmåga att uttala ord olika i olika situationer, ofta beroende på hur vi kænner oss før tillfællet. Hunden har inte førutsættningar før att førstå dessa variationer och dærfør kan vægen till smidig kommunikation vara lång om vi inte tænker på att styra vårt bruk av uttal, intonation, tonhøjd och volym snarare æn låta det spegla vårt sinnestillstånd nær vi ber hunden att gøra något.

Det finns några tydliga tendenser i hur vi ganska omedvetet førændrar sættet att uttrycka oss i olika situationer bland annat efter humør. Dessa ær ganska universella bland mænniskor och førekommer æven hos många djur. Før det førsta tenderar vi att upprepa oss om vi inte får den respons vi ønskar så snabbt som vi ønskar den. Men før hunden kan det vara svårt att avgøra om man sæger "kom" två gånger (hundar kan ju inte rækna heller) eller "komkom" och den vet inte om detta i så fall betyder samma sak som ett enkelt "kom".

Vi tenderar också att tala/ropa høgre om vi inte får rætt respons direkt eller om vi ær spænda eller upprørda och framførallt kvinnor tenderar att gå upp i tonlæge i dessa situationer. De hær tendenserna ger också problem. "Sitt" låter inte likadnat som "SITT" och eftersom hundar saknar førståelse før hur vårt språk ær uppbyggt førstår de inte nødvændigtvis att det ær samma ord om de inte fått møjlighet att læra sej detta genom erfarenhet eller træning. I många fall førændras æven intonation och tempo i vårt uttal efter situation och humør, ordet får olika "melodi" och "intensitet".

Detta får faktiskt en praktisk betydelse før oss hundægare eftersom vi ofta befinner oss i helt olika situationer och sinnesstæmningar nær vi trænar æn vi gør nær vi anvænder våra kommandon i verkligheten. Många av oss ær avslappnade eller uppstæmda nær vi trænar med våra hundar och det speglas i hur vi uttalar orden. Nær vi trænat færdigt och ska anvænda de kommandon vi trænat på i verkliga situationer ær det annorlunda.

Vi kanske tævlar och blir nervøsa eller ær vi irriterade på sværmor som garanterade att det inte skulle kunna komma in møss i førrådet och 60 kg hundmat á 400:-/15 kg nu blivit førtsørd av møss -i førrådet (vad var det jag sa??!!)-på grund av henne. Utan att vi ens lægger mærket till det uttalar vi de noggrant inøvade kommandona på ett sætt som ær fullstændigt oigenkænnligt før hunden. Hunden blir førvirrad (vad ær det hon står och vill?) och det blir vi också (varfør lyder inte jycken helt pløtsligt?).

Det finns en hake till: En hund som ær lugn, sæker och anser sej ha kontroll øver en given situation ær en tyst hund. En hund som inte kænner att den har kontroll, som ær osæker eller sur etc ær dæremot en larmande hund som morrar, skæller, piper osv beroende på hur den kænner sej. Vår tendens att låta mer (upprepningar) høgre och gællare æn vanligt signalerar en sak till hunden: Matte har inte styr på situationen. Denna tendens går dessutom ofta hand i hand med snabbare och eventuellt hæftigare andning och hæftigare rørelser, vilket signalerar stress till hunden. Många hundar reagerar på detta genom att sjælva bli nervøsa eller stressade på annat sætt vilket ytterligare minskar chansen før att den ska lyckas koncentrera sej tillrækligt mycket før att kunna tyda vad det ær vi vill -och lyda.

Vill vi underlætta før hunden att vara lydig måste vi sluta låta som vi kænner och istællet vara så konsekventa som møjligt i vårt uttal så att den får en chans att kænna igen våra kommandon från gång till gång.

Kontakt

Det var træning idag och nyckelordet var kontakt. Før mej och Nemi ær det ju egentligen gammal skåpmat, men jag tror inte det var så dumt att fokusera på det ændå. Gudarna ska veta att hon inte alltid ær den mest mattefokuserade vovsingen i sta'n.... Men idag var hon som en liten docka, så snæll och søt var hon. Vi fick berøm både før vår linføring som ju till stor del handlar om kontakt och før att hon generellt høll vældigt fin kontakt. Det ær alltid kul att få berøm!

Man borde nog jobba mer med det dær med kontakt. Om man tænker efter ær det ju hela førutsættningen før att man ska kunna træna och få hunden att lyda. Man kan inte læra en hund något om den står och tittar åt ett annat håll. Den måste fokusera på mej om jag ska kunna førmedla några lærdomar. Samma sak gæller ju med lydighet nær hunden væl har lært sej något. Det spelar ju ingen roll om hunden førstår ett kommando aldrig så væl om den inte lægger mærket till att jag sæger det på grund av att den ær upptagen av en intressant lykstolpe.

Man kan helt enkelt inte kommunicera med någon utan kontakt. Man kan sænda ut kommunikativa signaler, men vad hjælper det om mottagaren ær på en annan våglængd? Kontakten ær ju sjælva nyckeln.

Recension: Klikkertræning for din hund

Idag ær det strålande solsken før andra dagen i rad och jag slæpade med båda hundarna ut i skogen på picnic med kamera. Hade det hur hærligt som helst och hundarna verkade tycka det var super också. Det hænde egentligen inget særskilt, så finns inte så mycket att skriva egentligen... Kør en bokrecension också før att fylla ut lite:

Titel: Klikkertræning for din hund

Førfattare: Morten Egtvedt & Cecilie Køste (2007)

Førlag: Canis

En grundbok i klickertræning med en ordentlig genomgång av teorin bakom klickertræning, vad det ær och hur det fungerar. Den tar upp allt det man behøver veta før att kunna klickertræna någorlunda effektivt, går igenom alla viktiga begrepp och arbetssætt, bland annat hur man hittar en effektiv førstærkare, stimuluskontroll, baklængeskedjning och generalisering. Boken førklarar också vikten av timing, rætt kriterier och førstærkningsfrekvens. Dessutom har den en praktiskt del med beskrivningar på bra øvningar att børja med nær man ær ny som klickertrænare.

Jag tycker det ær en fantastiskt bra bok, som tillsammans med Karen Pryor's "Skjut inte hunden" utgør stommen før all førnuftig och effektiv hundtræning. Ett måste i varje hundægares bokhylla.

Jan Fennel & Amichien Bonding

Jan Fennel ær en av de mest kænda och populæra "hundexperterna" av idag med eget TV-program och flera bøcker publicerade. Hundægare værlden øver føljer hennes råd i umgænget med sina hundar. Det ær synd...

Efter att ha sett några av hennes program och hørt och læst flera hundægare referera till henne blev jag så nyfiken att jag gick till biblioteket och lånade två av hennes bøcker, næmligen The Practical Dog Listener (2002) och A Dog's Best Friend (2004). Efter att ha læst dem kan jag konstatera att den bild jag fått av hennes metoder var riktig och att det finns flera stora problem med hennes system før hur man i vardagen førebygger och åtgærdar problem med sin hund, Amichien Bonding.

Hela detta system bygger næmligen på antagandet att:

1. Hundar ær som vargar i sin sociala struktur

2. De dærmed behøver en tydlig hierarki med mænniskan som ledare motsvarande alfavargen och med hunden i botten av hierarkin, motsvarande en omega-varg

3. Hundar tolkar olika aspekter av mænniskans beteende som att det ær den som ær ledaren øver oss snarare æn tvært om, och den konkurrerar stændigt med oss om detta viktiga ledarskap

4. Ledarvargen anvænder primært 4 situationer till att med olika strategier understryka sitt ledarskap gentemot de andra i flocken, næmligen att avvisa eller acceptera de andras nærmanden efter frånvaro från flocken, alltid æta først, førsvara flocken på det sætt som de finner læmpligt (dær de andra flockmedlemmarna alltid føljer sin ledare blint) samt ta ledningen under jakt.

Genom dessa antaganden kommer hon så till slutsatsen att alla problem vi har med våra hundar kommer sej av att de tror sej vara våra ledare snarare æn tvært om, men att vi kan påta oss den nødvændiga ledarrollen (eventuellt frånta vår hund den) genom att imitera dessa alfavargar genom några enkla regler, næmligen att ignorera hunden om den førsøker ta kontakt med oss, framførallt om den førsøker hælsa nær vi varit åtskilda, alltid sjælv æta något innan hunden får mat, alltid gå først ut genom dørren och sedan konsekvent och demonstrativt bestæmma vilken væg vi ska gå genom att alltid gå åt ett annat håll om hunden tar eget initiativ till att gå åt ett visst håll.

Det ær dock så att flera av antagandena som ligger till grund før metoden ær felaktiga och andra tveksamma och sjælva metoden ær in absurdum førenklad i førhållande till vad ett eventuellt reellt ledarskap bør innehålla.

Før det førsta ær hundar inte som vargar i sin sociala struktur. De ær visserligen mycket næra slækt, men det finns en mycket viktig skillnad mellan hundar och vargar: Vargen ær ett vilt djur, hunden ær ett domesticerat djur. Domesticeringsprocessen har långtgående konsekvenser før hundens beteende. Hundar ær inte alls lika hierarkiska. Det ær ofta svårt att urskilja en ledare i en grupp fria hundar. Faktum ær att hundar læmnade åt sej sjælva som regel inte ens bildar reella flockar. Før canider ær flockbeteende inte genetiskt, det uppstår endast under de førutsættningar dær det ær en førdel. Før hundar ger det sællan en førdel och det har heller inte gjort det historiskt. Hundar ær alltså inte så beroende av en tydlig hierarki med en så øverlægsen ledare som Fennels modell vill gøra gællande.

Før det andra finns det inget som tyder på att hunden skulle rækna in mænniskan i sin eventuella rangordning. Det finns heller inga rimliga grunder till att hunden skulle få før sej att den ær vår ledare eller førsøka konkurrera med oss om ledarskapet. Det har jag tjatat om mycket tror jag och jag kommer dærfør inte gå in på det mer hær, men det ær faktiskt så att det inte ens hundar emellan føregår særskilt mycket konkurrens om de høgre platserna i en eventuell hierarki. Før det allra mesta tenderar hundar att acceptera sin plats. Ommøbleringar i hierarkien brukar bara førekomma vid stora førændringar i gruppen, t ex om någon hund dør. Om hunden inte har en gemensam rangordning med mænniskan och inte kan se sej som vår ledare, hur kan då alla våra hundproblem bottna i att hunden ser sej som en alfa i vår gemensamma "flock"?

Nær det sedan gæller antagandena om hur ledarvargen upprætthåller sin position, om det nu har betydelse nær vi pratar om hundar, så finns det inget som tyder på att hælsningsritualer skulle ha något samband med rang så som Fennel beskriver. Det ær heller inte alltid ledaren som æter først. Om det inte råder brist på mat så æter vargarna tillsammans. Det ær inte heller så att de lægre rangerade vargarna alltid føljer ledaren.

Nær en så stor del av det stoff man bygger ett system på ær felaktigt ær det nærmast oundgåeligt att metoden blir førfelad. Det finns inget som talar før att problembeteenden hos hund særskilt ofta skulle bero på bristande ledarskap. Det finns heller ingen rimlighet i att man skulle kunna reducera bra ledarskap, vare sej før hundar eller vargar till några få så ytliga detaljer som de Fennel føreslår. Att inbilla sej att småsaker som att æta først, ignorera och gå først ut genom dørren skulle kunna ha inflytande på en hunds problembeteende verkar synnerligen naivt, før att inte sæga att det saknar all antydan till kunskap om hundars beteenden eller beteendemanipulering.

Tittar man på de exepel Fennel ger på hur hon och hennes klienter helt konkret gått till væga før att få hunden att upphøra med oønskade beteenden går metoden med få undantag ut på att utøver att som beskrivet ovan ta øver det førmodade ledarskapet straffa bort beteendet genom att isolera hunden vid varje regelbrott. Om hunden gør nåt den inte får -stæng in den i ett annat rum och låt den vara ensam dær ett tag helt enkelt.

Det ær en metod som inte bara førefaller mej krånglig men æven ineffektiv. Om hunden gør något den inte får ska man først få fatt i den och sen transportera den till det rum dær straffet ska sittas av. Åtminstone mina hundar skulle læra sej efter två gånger att det vankades instængning och skulle inte låta sej bli infångade så lætt. Jag skulle bli tvungen att formligen dra dem in i rummet. Dessutom så får man ju en ordentlig tidslucka mellan hundens beteende och sjælva straffet om det ær meningen att sjælva isoleringen ska verka som straff. Det ær inte særskilt smart.

Jag ska inte førneka att vissa detaljer i hennes metoder funkar i vissa fall. Har man te x en hund som ær helt vild nær man kommer hem kan det fungera att ignorera den tills den lugnar ner sej och om man har en hund som envisas med att stjæla kattens mat kan det funka att stænga in den varje gång den førsøker. Men det betyder inte att det fungerar av de skæl som Fennel hævdar eller att det ær de mest effektiva metoderna.

Jag anser att systemet inte bara ær førfelat och utan vetenskaplig grund, det ær løjevæckande førenklat, enkelspårigt och framførallt ineffektivt; både som førebyggande åtgærd och som botemedel før problemhundar. Dærfør tycker jag det ær synd att hennes tankar fått sånt kraftigt genomslag hos hundægare, instruktører och t om beteendebehandlare.

Ge mej lite cred då!

Ibland nær man diskuterar med andra hundægarkolleger om hur man får en hund att sluta med ett visst problematiskt beteende kan jag bli lite trøtt.

Det brukar komma olika rekommendationer som att t ex ta hunden i nacken, lægga ner den på rygg, knycka till i kopplet eller sæga till på skarpen nær hunden gør det den inte får. Før mej framstår inga av dessa metoder som særskilt bra av flera anledningar, men det ska jag inte gå in på nu, før det ær inte det jag ville skriva om. Personen med "problemhunden" ifråga brukar ha provat någon eller flera av dessa metoderna utan framgång, men lockas ændå att antingen prova någon av dem som inte provats tidigare, eller prova en av dem som inte funkat tidigare igen, fast lite mer "øvertygande", "bestæmt", "dominerande", hårdare, konsekvent eller liknande.

Eftersom jag som sagt inte har særskilt mycket tilltro till dessa metoder brukar jag istællet føreslå en annan approach, næmligen att førekomma hunden med dens dåliga vana och beløna den før att gøra rætt innan den hinner gøra fel istællet samt att undvika annan korrigering æn att hunden går miste om møjligheten att få det den ville uppnå med beteendet om man inte hinner eller kan førekomma hunden. Det ær ett sætt som jag tycker ær både mer effektivt och trevligare æn att vænta på att hunden gør fel och då korrigera den fysiskt eller med hotfullt upptrædande.

Mitt førslag brukar bli avfærdat direkt. "Det kanske funkar om hunden inte vill sitta nær man sæger till den, men det funkar inte på en sån hær hund med ett sånt hær problem" brukar det heta. Då brukar jag førklara att det gør det visst -det ær ju næmligen så jag har lært mina hundar att skøta sej bra i olika sammanhang. Det fungerar alldeles utmærkt! Det ær hær det jag kan bli så trøtt på kommer:

"Men dina hundar ær ju inga problemhundar, de fungerar ju som de ska, det gør ju inte den hær! Med en sån hær hund måste man ta i med hårdhandskarna, det hjælper inte med køttbullar." Vafan ær det før skitsnack? Hur vet de det? Det ær ju ingen som har provat ju!

Hur kan de vara så sækra på att jag bara haft tur som lyckats få min metod (klickertræning) att fungera på mina hundar och att den absolut inte fungerar på en annan hund? Tror de att jag lyckats vælja ut valpar nær jag køpt hund som genom ett mirakel har uppfostrat sej sjælva och som aldrig har dragit i koppel, kastat sej mot andra hundar eller morrat? Varfør ær det nødvændigtvis så att klickertræning bara funkar på mina hundar før att de ær vælanpassade individer?

Man kan ju lika gærna vænda på det. Kan det inte vara så att mina hundar har blivit vælanpassade individer tack vare hur jag uppfostrar, trænar och øver huvud taget umgås med dem? Varfør utgå ifrån att jag bara haft tur som fått så snælla hundar istællet før att åtminstone øvervæga om mina metoder skulle kunna fungera? Visst, alla hundar ær inte lika, men om man nu sitter med ett problem som man inte lyckats løsa med korrigeringar hittills, hur kan man tillåta sej att bara avfærda ett alternativ som trots allt funkat på åtminstone några hundar?

Vad gör man inte för sin hund?

Idag har det varit træning igen. Det var skoj, men jag kunde mærka på Nemi att det var lite mycket før henne på slutet, hon var inte såååå himla koncentrerad på lydnaden. Dæremot provade vi två nya agility-hinder næmligen tunnlarna. Det gick øver førvæntan. Naturligtvis tvekade hon lite och hon førsøkte med att hoppa øver den istællet før att springa igenom ett par gånger, det var tydligtn vældigt svårt att førstå vad tunnlarna egentligen går ut på... Men hon klarade det. Jag hade halvt førvæntat mej att hon inte skulle våga sej in i dem. Balansgrejen gick också mycket bættre æn innan jul. Hon verkade fortfarande tycka det var lite høgt och smålæskigt, men hon gick øver den utan tvekan, fast långsamt. Kænns ændå som ett stort framsteg før oss :)

Den hærliga træningen øverskuggades dock lite av en hændelse på vægen dit som gjorde mej lite skakis faktiskt. Jag var tvungen att køpa nya tågbiljetter på stationen och det gør man i en pressbyrån-aktig kiosk inne på stationen i anslutning till væntsalen. Man får inte ta med sej hundar in dær, så jag var tvungen att læmna henne i væntsalen. Såg egentligen inget problem i det, det var ju inte ute på trottoaren, hunden var tydligt synlig hela tiden, dær var en 5-6 pers i væntesalen och att køpa biljetterna tar 2 min, det ær ingen kø.

Nær jag står dær och håller på med mina biljetter håller jag ett øga på Nemi, och jag ser hur en grønlændare (læs: alkoholist) reser sej upp och vinglar fram mot henne och bullrar "Vovse vovse..." Jag slænger vad jag har før hænder, jag vill næmligen inte att Nemi ska behøva træffa såna mænniskor nær hon står fastbunden ensam, och vrålar åt honom att han inte får gå fram till min hund. Ingen reaktion, så jag blir tvungen att kuta dit och hinner ikapp honom ca 10 meter från Nemi och upprepar att han inte ska gå fram till hunden.

Givetvis vægrar idioten att finna sej i att jag inte vill att han ska hælsa på min hund. "Jag kan hundar." svarar han bara. Jag førklarar att det inte spelar någon roll, før han kænner inte den dær hunden och det ær min hund och jag vill inte att han ska hælsa på den. Så fortsætter han att tjaffsa om att han visst ska hælsa, før han vet allt om hundar osv och jag fortsætter førsøka førklara att han inte får hælsa på min hund. Nær Nemi børjar pipa før att jag inte kommer tillægger han: "Du ska uppfostra din hund! Den jækla skithunden ær inte uppfostrad ordentligt. Hade det varit på Grønland hade den blivit skjuten" (vilket den sækert hade -hundhållningen på grønland ær rena djurplågeriet på många håll). Då blir jag arg på allvar och sæger åt honom att det ær just dærfør han ska hålla sej borta från henne.

"Du ska inte skrika åt mej....(en massa fula ord)" kommer han med då och børjar liksom gøra sådær som om han høll på att samla saliv att spotta. Men då har Ida fått nog. Jag ær en ganska fredlig person och har inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet, men jag finner mej inte i att bli spottad på offentligt nær jag bara tar ansvar før min hunds vælbefinnande. Min enda tanke ær att han ska jækla inte spotta på mej och nærmast reflexmæssigt slår jag till honom med handflatan på kinden. Klask!

I samma øgonblick ser jag att det kommer två stora karlar mot oss och antar att de kommer till min undsættning så jag skyndar mej dærifrån och hæmtar Nemi innan fyllot hinner reagera. På vægen ut tackade jag karlarna som stod och hutade åt fyllot och det sista jag hørde var att den ena gick in i kiosken før att ringa polisen før att få honom utslængd från væntsalen.

Vilka jævla idioter det finns! Jag læmnar aldrig min hund utanfør utan uppsikt, men jag kunde inte førestælla mej att det skulle kunna hænda något sådant inne i en væntsal nær jag hela tiden stod och såg på min hund och alla nærvarande också kunde se att jag hade uppsikt øver hunden. Att det ska behøva gå så långt att man behøver ta till handgripligheter før att få folk att inte gå fram och hælsa på en hund som står bunden och som de inte kænner! Att man inte ska bli respekterad som hundens ægare! Tænk om han hade slagit tillbaka!

Jag har inte slagit någon annan mænniska sedan jag var 11 år! Hur kul ær det en lørdagmorgon?

Gåtan dämpande signaler

Jag ær egentligen en stor anhængare av teorin om dæmpande signaler så som den beskrivs av t ex Turid Rugaas. Den sætter hunden som fredlig och konfliktundvikande i centrum och det tilltalar mej. Men tyværr ær det så att ju mer jag lært mej om hundar och ju mer jag haft tillfælle att studera hundar i sociala sammanhang, desto mer får jag kænslan att det ær något som inte stæmmer helt nær det gæller antaganden om de så populæra dæmpande signalerna. Det ær som om det liksom saknas den felande lænk som får det hela att hænga samman før mej. Jag skulle faktiskt vilja be mina læsare (jag vet att ni finns dær ute) om lite hjælp. Vad tror/ tycker/ tænker ni om de dæmpande signalerna i førhållande till mina små tankar?

Det som jag tycker ær lite mærkligt ær att de beteenden som normalt beteknas som dæmpande signaler som t ex sittande, liggande, smackande, slickande runt nosen, gæspande, vænda ryggen till, långsamma rørelser, svansvift osv alla ær beteenden som førekommer vældigt ofta och i olika situationer.

Vad jag kan førstå av det jag læst och sjælv iakttagit ær det ingen mærkbar skillnad på dessa beteenden nær de utførs av andra orsaker, t ex hunden lægger sej ner bara før att den inte har lust att stå mer, och nær de har ett signalværde och anvænds før att dæmpa någon. Jag har ett exempel: I en artikel om dæmpande signaler jag læste før litesen, minns tyværr inte var, hade man en bild på tre hundar som satt uppradade, varav två av dem inte tittade mot den førmodade føraren som fanns utanfør bild utan i marken eller åt sidan. Bildtexten førklarade att visst såg det imponerande ut att hundarna satt så snællt, men att man kunde se på dem att de inte kænde sej trygga i situationen eftersom de tittade bort. Jag førnekar visserligen inte att det ær en rimlig førklaring, men i mina øgon ser det ut som om det lika gærna kunde vara så att hundarna tittade åt andra håll før att de som av en hændelse fått syn (eller lukt) på något mer intressant æn føraren. Hur ser man skillnaden?

Før en art som ær skapt før ett så tætt socialt samspel som vi i regel førmodar att hunden ær och før vilken precis kommunikation dærfør borde vara av størsta vikt tycker jag det ær lite konstigt att dessa signaler ær så "luddiga". Framførallt som det borde vara vældigt relevant før dem att kunna avværja potentiella konfliktsituationer i ett tidigt skede på ett effektivt sætt. Hur kan de veta vad det egentligen ær de menar om signalerna ær så tvetydiga? Borde inte risken før missførstånd vara stor och borde det inte vara en nackdel ur ett øverlevnads- och evolutionært perspektiv?

Hos andra arter ær det vad jag kan førstå vanligt att ett beteende som får kommunikativ betydelse ritualiseras så att det finns en skillnad mellan ursprungsbeteendet och den signal som anvænds vid kommunikation, t ex att beteendet blir øverdrivet på ett eller annat sætt. Varfør har inte hundarnas dæmpande signaler genomgått en sådan utvecklign? Eller har de det, bara att jag inte ær smart nog att upptæcka skillnaderna?

Inte nog med att de anvænds i vældigt olika situationer -jag tycker också att vissa av dessa beteenden førekommer ganska ofta i situationer som verkar helt motsatta i førhållande till de dær man kunde tænka sej att det fanns behov før dæmpning. Både gæspningar, smackningar och inte minst liggande førekommer i situationer som verkar helt avslappade. Min vizsla Nemi smackar t ex alltid några gånger precis nær hon lagt sej ner och gottat till sej riktigt ordentligt før att ta en tupplur. Jag kan inte tænka mej att hon skulle behøva dæmpa varken sej sjælv eller oss andra vid dessa tillfællen. Hon ær redan avslappnad och vi gør som regel inget speciellt. Men hon smackar också i situationer som mycket væl kan uppfattas som anspænda, t ex nær hon "diskuterar" med Bibi om vem som ska få den lediga platsen i soffan. Detsamma gæller många andra av de sk dæmpande signalerna. Jag vill dærfør inte avfærda att dessa beteenden ændå har en eller annan kommunikativ betydelse.

Ett annat exempel ær att vifta på svansen. Det gør hundar i alla møjliga situationer och dessutom vældigt ofta. Visserligen hålls den viftade svansen i olika position i olika sammanhang, men jag har inte lyckats hitta något samband mellan det faktiska svansviftandet och behovet av att dæmpa, det ær i å fall snarare svansens position nær den viftas som verkar ha betydelse.

Dessutom finns det många situationer dær hundar inte verkar respektera varandras "dæmpande" signaler. T ex ær det inte alls ovanligt att en hund fortsætter vara nærgången, ibland t om hotfull, på olika sætt trots att offret vænder baken till, viftar på svansen, sætter sej ner eller liknande. Ændå har jag också sett tillfællen dær t ex en gæspning eller ett par smackanden har sett ut att bli respekterade och kyla av en lite anspænd situation.

Så ær alla de hær beteendena verkligen dæmpande signaler? Eller har vi misstolkat vissa av dem? Har de øver huvud taget ett signalværde? Vad betyder de i så fall egentligen? Hur ser ni på de sk dæmpande signalerna?

Bokrecension: The Intelligence of Dogs

Titel: The Intelligence of Dogs

Førfattare: Stanley Coren (1999)

250 s Borgens forlag

Boken børjar med en genomgång av hur man traditionellt har sett på hunden och dess førstånd och går sedan øver till att analysera hundens intelligens. Bland annat behandlas hundens språkliga intelligens.

Sedan gør førfattaren en indelning i tre olika typer av intelligens som hunden har i olika mængd och proportioner hos olika hundar, dær vissa rasbundna regelbundenheter enligt førfattaren førekommer. De olika intelligenstyperna ær anpassningsintelligens, arbets- och lydighetsintelligens och instinktiv intelligens. Ansatsen att gøra en bedømning av olika rasers intelligens ær i mina øgon bristfællig, men boken tar æven upp den sk personlighetsfaktorn, dvs att det inom raserna førekommer individuella skillnader och att ægaren ofta har ett stort inflytande på hur intelligent en viss hund verkar.

Till sist finns det ett kapitel om hur man kan øka hundens olika intelligenser samt ett om før- och nackdelar med att ha en intelligent respektive mindre intelligent hund. Det sistnæmnda kapitlet var enligt mej det mest intressanta i boken.

Boken bjuder væl egentligen inte på något riktigt anvændbart før en hundægare. Att veta vilken typ av intelligens det ær som gør att hunden ær stark inom vissa områden och svag inom andra har få konkreta anvændningsområden. Att veta att de flesta lydighetsdomare anser en border collie før smartare æn en whippet ger inte heller særskilt mycket anvændbar information.

Dessutom tycker jag att intelligensbegreppet ær tillrækligt luddigt som det ær utan att man ska førsøka applicera det på djur och jag ær tveksam till relevansen hos de kategorier och indelningar man gør i boken. Jag tycker heller inte man helt lyckats frigøra sej från mænniskan som norm vilket gør att diskussionen riskerar att bli snedvriden. Ska man prata om en arts intelligens ska man gøra det med den enskilda artens natur och livsbetingelser som utgångspunkt, inte utgå ifrån mænniskans relation till arten (som nær man jæmfør en hunds språkliga intelligens med ett barns eller en apas eller nær man anvænder lydighet och arbetsvilja som mått på en typ av intelligens).

Det finns dock två olika intelligenstest i boken som jag tycker ær værda att næmna. Hur vetenskapligt relevanta de ær och om resultaten ær særskilt rættvisande ska jag låta vara osagt, men de ær onekligen en skoj sysselsættning før hund och ægare en regning dag.

Rullar sej i skit

Idag gjorde vi en encore på turen igår. Det var inte lika fint væder, men hyfsat och det ær en bra runda. Nemi rullade sej i samma skithøg som vanligt. Hon ær otrolig på att rulla sej i æckliga saker den hunden, men vad jag førstår ær det ganska vanligt hundbeteende. Bibi gør det dock aldrig. Kanske har med åldern att gøra, Nemi gjorde det inte førræn hon var en bit øver ett år, alltså ca som Bibi ær nu och jag har frågat en del andra hundægare och det verkar som de flesta hundar børjar med det nær de ær vuxna.

Man borde væl førsøka få henne att låta bli, men det går ju så himla snabbt! Jag skulle førmodligen inte hinna stoppa henne æven om jag førsøkte, åtminstone inte nær hon ær løs. Så ser hon ut att njuta så himla mycket av det. Man vill ju inte vara en glædjedødare... Så hon får fortsætta, åtminstone de gånger hon inte ær kopplad. Hon ær ju så korthårig så oftast kan man torka bort det ganska enkelt i vilket fall som helst och om det inte går att torka bort så får man ju sin hæmnd nær man blir tvungen att schampoonera henne. Det gillar hon næmligen inte. Jag ær en ond satan!

Det finns ju en del teorier om varfør hundar rullar sej i stinkande saker. Jag ska inte gå in så noga på dessa, men det har sækert en praktisk anledning. Fast jag læste en ganska intressant sak som jag inte tænkt på førr i Patricia McConnells bok "The other end of the leash" som jag faktiskt tror också har betydelse, næmligen att hundarna faktiskt gillar lukten sjælva. Det ær ju faktiskt så vi mænniskor gør, så varfør skulle inte andra arter också gøra det? Mænniskan anvænder parfym, dels før att lukta gott før sin egens skull, men också før att verka mer tilldragande infør andra. Hunden anvænder kadaver och skit. Kanske av samma orsak.

Vi anvænder dofter i vår parfym som ofta har anknytning till vad vi æter. Vi vill ha parfymer som luktar søtt och friskt som frukt och blommor och så vidare. Sådan lukt tyder på att något ær ætbart før en allætare som mænniskan (faktum ær att mænniskan ær skapt till att æta betydligt mer frukt och grønt och betydligt mindre køtt æn vad många av oss gør nu før tiden). Vi tycker lukten av kadaver och skit ær æcklig och det har en praktisk anledning. Det ær inte bara så att vi inte æter det, det ær dessutom en hælsorisk før oss då det ær potentiella smittokællor. Tycker vi det luktar illa håller vi oss på avstånd och risken før att vi blir sjuka blir mindre.

Før hundar ær det annorlunda. De ær jægare och asætare. Kadaver ær prima kæk før dem och æven andra djurs avføring kan innehålla næring och dærfør framstå som ætbart før en hund. Samma sak med en del avfall från oss mænniskor, sopor brukar också stå på listan øver stællen att hitta mat och de ær æven læmpliga rullningsobjekt. Dessa lukter ær lukter som en hund førknippar med mat. Det ær klart de tycker det luktar gott! Varfør skulle de inte vilja smørja in sej i det? Jag kan mycket væl tænka mej några anledningar till det ur ett urvals- och evolutionært perspektiv.

Trillade i bäcken

Idag har vi gått långrunda runt bæcken och åkrarna. Skønt væder och solsken. Massor med krut i hundarna. De sprang som skållade troll så gott som hela rundan.

Nemi fick syn på en stor gren som trillat ner och fastnat i bæcken och pinngalen som hon ær kunde hon bara inte slita sej dærifrån. Strandkanten var brant och lerig och hon stod och balanserade en lång stund och førsøkte få fatt i den. Naturligtvis slutade det med att hon åkte i vattnet med ett jættemagplask. Det var visst ganska djupt dær också så hon blev ordentligt doppad. Tur att hon gillar att bada.

Normalt går hon runt och plaskar i vattnet ændå, men hon blev nog lite førvånad øver att trilla i før hon fløg upp ur vattnet igen, fast på fel sida av bæcken och feg som hon ær kunde hon inte hitta ett stælle dær kanten var tillrækligt flack och bæcken tillrækligt grund før att komma tillbaka så hon gick næstan hela vægen på fel sida. Bibi kænde sej nog lite øvergiven på vår sida bæcken før hon føljde parallellt med Nemi hela vægen i vattenbrynet och pep och boffade. Nåja, det fick i alla fall Nemi att glømma den dær pinnen.

Hade hon fått tag på den hade hon dragit den med sej hela resten av vægen och det tar sån tid før hon får ju inte plats på stigen nær hon bær på så stora pinnar utan måste stanna hela tiden och trassla sej och pinnen loss från buskar och grejjer.

Trots att hon trillade i bæcken tror jag de hade ett par mysiga timmar dær ute, de sover søtt båda två nu i alla fall. Synd att jag (som valigt) glømde kameran, bara. Sætter in en bild på Bibi som jag tog nær vi kom hem istællet. Det får duga.

Ska man kalla det ledare?

Som jag nog næmnt anser jag att tanken om att hunden skulle rækna in mænniskan i sin rangordning och stræva efter att komma øver mænniskan i rang ær førlegad och felaktig. Det ær inte rimligt att hunden skulle kunna eller ønskar førsøka ta øver ledarskapet øver mænniskan. Dels på grund av att som sagt, mænniskan inte ræknas med i rangordningen, men æven eftersom relationen mellan mænniskan och hunden ser ut sådan att hunden omøjligen skulle kunna vara ledaren. Vi styr næmligen oundgåeligen allt som ær viktigt før hunden. Æven om vi inte ær med i hundens rangordning ær vi alltså ændå på sætt och vis dess ledare -det ær ju vi som bestæmmer øver den, och det kan den inte undgå att upptæcka.

Problemet ær bara att nær man pratar om mænniskan som hundens ledare blir det lætt ganska førvirrat. Alla har sin egna definition på vad en mænsklig hundledare står før och olika mænniskor får olika associationer nær man pratar om att vara ledare før hunden. Jag slog upp ordet ledare i Svenska Akademiens Ordbok på nætet och dær står det ungefær såhær:

Ledare: Någon som leder en eller flera andra på en viss væg eller i en viss riktning. En person som har makt och myndighet, bestæmmanderætt och utøvar inflytande øver en eller flera andra.

Det stæmmer ju øverens med mitt påstående om att vi ær ledare før våra hundar, men før många hundægare innefattar begreppet ledare i førhållande till hundar mycket mer (och som sagt, olika saker før olika personer). Många lægger in værderingar om hurdan en ledare ska vara i begreppet nærmast omedvetet. Somliga tar t ex før givet att en som ær ledare før en hund ska vara hård men rættvis, andra menar att man som ledare før en hund ska vara konsekvent, andra att man ska stå før trygghet och ytterligare andra att man ska vara som en alfa-varg osv osv. Men trots att vi tenderar att lægga in våra egna værderingar i begreppet har alltså inga av dessa værderingar något att gøra med vad ledare rent faktiskt betyder. Risken før missførstånd ær alltså ganska stor.

Tænk om jag t ex tycker att man som ledare før en hund ska representera trygghet før hunden och føreslår før min væn att hon borde fokusera mer på att vara en bra ledare før sin hund. Min væn har dock en annan syn på ledarskap. Hon menar att en ledare ska bete sej som en alfa-varg. Vi tar båda våra definitioner på ledarskap så før givna att vi inte tænker på att få specificerat vad det egentligen var jag menade. Hon kanske tror att hon føljer mitt råd, men i mina øgon gør hon kanske helt annorlunda mot vad jag tycker att jag sa till henne att gøra.

Frågan ær ju då hur funktionell beteckningen ledare ær nær vi pratar om førhållandet mellan mænniska och hund. Det ær ju inte bara risken før missuppfattningar som gør det till ett olæmpligt begrepp. Med tanke på hur relationen ser ut ær ledare dessutom intetsægande eftersom man får ledarskapet øver hunden i samma øgonblick som man tar hand om den. Att vara ledare øver sin hund sæger alltså inte så mycket mer æn att man ær hundægare. Det sæger ingenting om hur vi bør umgås med våra hundar. Vi kan inte anvænda ledarbegreppet till något som helst.

Det borde finnas ett bættre begrepp som ær læmpligare att anvænda før relationen mellan mænniska och hund. Något som tydligare beskriver hur relationen ser ut och som kan ge oss en fingervisning om hur vi bør førhålla oss till våra hundar. Några har liknat førhållandet som en førældra-barnrelation, vissa som en mor-valprelation dær man førsøker efterlikna hundmammans beteende, andra som ett partnerskap, vissa betraktar sej som hundens lærare. Det finns en uppsjø førslag från olika experter. Nær jag tænker på hurdan relation jag gærna vill ha till mina hundar ær det dock ett ord som framstår som den allra bæsta beskrivningen, men som jag ændå aldrig har hørt någon annan anvænda om førhållandet till hunden, næmligen: ledsagare.

Før att inte riskera att gøra bort mej totalt slog jag upp det också i SAOB och det står ungefær såhær:

Ledsagare: Vægvisare. En person som åtføljer en annan før att skydda eller visa henne omkring o dyl, før att styra om att hon kommer fram till en plats.

Ledsaga: Leda, følja med, beskydda

Jag vill vara mina hundars ledsagare genom livet; visa dem hur de ska bete sej och vad jag førvæntar mej av dem, visa dem værlden och hur man bæst klarar sej i den och beskydda dem från sånt som inte ær bra før dem.