Intedominans -resursförsvar

I fredags hænde något høgst ovæntat som aldrig hænt førr och som jag faktiskt har glømt att blogga om.

Nemi morrade åt mej nær jag førsøkte flytta på hennes køttben som hon tuggade på. "Oh-oh", tænker många nu. "Nu har hon problem! Hunden førsøker ta øver ledarskapet."

Jag blev vældigt førvånad faktiskt, men jag bestæmde mej før att ge upp min planer om att flytta på køttbenet just då och istællet låta henne vara ifred med det, det var ændå inte særskilt viktigt att det belv flyttat.

"Shit!" tænker några læsare nu. "Inte nog med att hunden førsøker ta øver ledarskapet, hon bøjer sej før den också och låter den få som den vill."

Så allvarligt var det nu inte. Det ær en myt att matførsvar skulle vara ett tecken på att hunden førsøker ta øver ledarskapet eller ser sej som dominant. Att førsvara sin mat ær næmligen något helt naturligt før hunden och det ær inte alls ovanligt att hundar gør det om man inte faktiskt lært dem att låta bli. Det førekommer hos valpar redan i 3-4 veckorsåldern. Matførsvar har heller ingenting med dominans eller ledarskap att gøra. T om valpar førsvarar sin mat mot vuxna hundar, och blir oftast respekterade. Varje hund, oavsett position i hierarkin har faktiskt rætt att førsvara sin mat, och oftast væljer andra hundar att respektera detta.

Det har jag också sett i situationer mellan Nemi och Bibi. Det spelar ingen roll vem det ær som råkar sitta inne med något gott. Nemi, som som regel ger inrtyck av att stå øver Bibi i rang (hon ær ældre så det vore också logiskt om det var så) førsvarar sin mat genom att morra om Bibi ser ut att vilja ha den, men om det istællet ær Bibi som har mat och Nemi som ser ut att vilja ha så førsvarar Bibi också sin mat på samma sætt -och Nemi respekterar det och drar sej undan.

Jag har visserligen aldrig upplevt att Nemi førsvarat mat mot mej førr, men nær jag tænker på det som hænde i fredags tycker jag egentligen inte det ær så underligt att hon gjorde det ændå. Jag har visserligen vant henne vid att hon inte behøver førsvara sin mat redan från nær hon var liten, och jag brukar som regel inte heller visa något intresse før hundarnas mat just før att de inte ska få før sej att de behøver vakta den mot mej, vilket førklarar varfør det inte har hænt førr. Men i de sammanhangen har det handlat om den vanliga maten. Jag læste någonstans før ett tag sedan att hundar ofta inte bryr sej om att førsvara sin vanliga mat, eftersom den inte ær tillrækligt spænnande och "værdefull", men om de dæremot får något godare, t ex en bit køtt økar tendensen till førsvar. Något så gott vill hunden inte riskera att bli av med.

Jag har aldrig trænat på køttben och dessutom ær køttben betydligt godare och værdefullare æn vanlig mat och det økar naturligtvis motivationen att førsvara det också. Samtidigt, som sagt, ær det en naturlig reaktion før hunden att førsvara sin mat. Jag har inte gjort något som helst før att læra henne att jag inte stjæler hennes køttben, så hur ska hon kunna veta att det inte var det jag hade planerat nær jag kom och strækte mej ner før att ta i det?

Naturligtvis vill jag inte att min hund ska morra åt mej nær hon gnager på ben. Men hade jag inte backat undan utan faktiskt tagit benet hade jag ju bekræftat henne i hennes farhågor. Hon hade lært sej att mot matte måste man verkligen passa på sina køttben før annars tar hon dem. Genom att låta henne vara ifred visade jag istællet att jag ær pålitlig. Jag sa "ok, du vill ha det dær benet ifred och det respekterar jag. Det ær ju trots allt ditt ben". På så vis ær hon kanske inte lika vaktbenægen næsta gång, eller har jag åtminstone lagt en god grund att utgå ifrån om jag ska arbeta med att vænja henne vid att inte morra nær jag tafsar på hennes ben. Det får væl bli projektet før på fredag nær det ær ben-dags igen antar jag. Kommer kanske rent av en blogg om hur det gått... Den som lever (och læser min blogg) får se!