Hunden ska ha ett alternativ -etablera förbud

Hunden ær ett djur-inte en mænniska. Den saknar førmåga att tænka abstrakt och att sætta sej in i andra individers tankar och beteende. Den har ingen møjlighet att førstå hur vi lever vårt liv, hur det mænskliga samhællet fungerar eller hur en mænniska førvæntar sej att den ska bete sej. Den reagerar och beter sej som den gør endast utifrån sej sjælv; utifrån nedærvda mønster ochegna erfarenheter.

Hunden har visserligen under årtusenden formats av mænniskan før att fungera ihop med oss, men det har inte gjort den mænsklig. Den har fortfarande ett sætt att uppfatta verkligheten och en logik som styr dess beteende som ær vitt skilt från mænniskans. det gør att den inte alltid reagerar och beter sej som vi vill eller som ær læmpligt før en hund som lever i en mænsklig familj. Den kanske drar i kopplet, skæller eller gør utfall. Det finns en orsak till att den gør just så och dess beteende ær det som ær naturligt før den i den givna situationen. Den kan inte førstå att det den gør betraktas som "fel" av oss, før den kan som sagt inte sætta sej in i hur en mænniska fungerar. Den førstår heller inte varfør vi blir arga på den, korrigerar den eller bestraffar den. Den gør alltid bara vad som framstår som rætt utifrån dess egna perspektiv.

Om en hund utsætts før obehag, blir fyad, straffad, nejad eller korrigerad på anat sætt nær den upptræder på ett sætt som vi anser oønskat ær det møjligt att den kopplar ihop dessa sanktioner med sitt beteende och slutar med beteendet. Det ær enkel inlæningspsykologi i praktiken; en individ undviker beteenden som medfør obehag och upphør med ett beteende som inte lønar sej. Ett av problemen med att fokusera på de tillfællen hunden gør fel och koncentrera sej på konsekvenserna før felen ær dock att bestraffningar och korrigeringar inte sæger något alls om vad hunden faktiskt ska gøra.

Eftersom hunden tidigare har reagerat så som faller sej naturligt før den men fråntas møjligheten før det beteendet genom korrigering får hunden ett problem. Vad ska den gøra i stællet i den givna situationen? Har vi tur så væljer hunden att gøra som vi vill istællet och allt ær frid och frøjd. Men vi har inga garantier før att det nya beteendet hunden anser vara det læmpliga utifrån sitt perspektiv ær det vi vill ha. Har vi otur så kan hunden antingen inte komma på ett læmpligt alternativt beteende och fortsætter som tidigare trots korrigeringar och bestraffninger. Eller væljer den ett nytt beteende som ær lika illa eller værre æn det førsta i våra øgon. Har vi extra mycket otur blir hunden bara stressad och osæker nær den fråntas sitt naturliga beteende før att den då inte vet vad den ska gøra. En stressad och nervøs hund ger ofta problem. Den kan mycket væl komma till att reagera med aggressivitet.

Om hunden ersætter det beteendet vi har tagit bort med hjælp av korrigering med ett nytt beteende som vi inte heller uppskattar kan vi naturligtvis fortsætta att korrigera i hopp om att hunden tillslut råkar prova det vi vill den ska gøra så att vi kan sluta korrigera och få den att fortsætta med det ønskværda beteendet. Detta kan emmellertid inte betraktas som ett særskilt effektivt sætt att forma en hunds beteende eftersom det finns en hel uppsjø av "felaktiga" beteenden hunden kan få før sej att prova innan den træffar "rætt". Det ær heller inte særskilt hænsynsfullt eller rættvist mot hunden. Varje korrigering ær om inte direkt obehag, så negativ input och i båda fallen ær føljden frustration och negativ stress då den førsøker, men inte vet vad den ska gøra och trots sina førsøk hela tiden blir korrigerad. Før mycket av det ær dåligt før hunden och kanske framførallt før vår relation till hunden om vi kommer till att stå før mestadels negativa upplevelser før hunden.

Om vi dæremot redan från børjan har som utgångspunkt att visa hunden hur vi vill att den ska bete sej och alltså direkt ger den det alternativa beteende vi vill att den ska ha kan vi få en hund som gør rætt utan att vi først behøver korrigera bort en massa "felbeteenden". På samma sætt som en individ undviker beteenden som medfør obehag kommer den att føredra beteenden som ger behag eller lønar sej. Det kan vi anvænda till att tala om før hunden vad vi vill att den ska gøra. Om vi får hunden att gøra "rætt" och belønar den kommer den att vælja det belønade beteendet framfør andra næsta gång en liknande situation uppstår. Korrigeringar blir øverflødiga. Vi kan alltså bespara hunden den stress och frustration som korrigeringar och okunskapen om hur den ska upptræda ger genom att se till att den alltid får ett alternativ som den betrakrat som mer lønsamt æn dess ursprungliga beteende.

Kruxet ær att det inte alltid ær så sjælvklart hur man ska få hunden att upptræda på ett sætt som vi kan beløna och hur man belønar på ett effektivt sætt. Det kræver en hel del kreativitet, snabbtænkthet och ofta en klar målbild om hur man ska arbeta. Det kræver helt enkelt en lite intelligentare hundførare. Jag tror det ær dærfør så många fortfarande lutar sej mot bestraffningar, korrigeringar och uttalanden som "hunden ska lyda før att den SKA det" eller "køttbullar ær væl bra nær man ska læra hunden att sitta, men hur får man en hund att sluta gøra utfall med køttbullar eller lek?" eller "hur kan jag vara sæker på att hunden kommer på inkallning nær det finns något som ær mycket mer spænnande æn mina køttbullar?". Dær hjærnan tar slut... helt enkelt.

Komplinganen att ha en hund i knäet

Jag ær en stor anhængare av att låta hunden sitta i ens knæ och jag tycker att de som inte tillåter detta går miste om något av det allra bæsta med att ha hund. Det ær varmt och gott, och otroligt avslappnande att sitta och lyssna på en sovande hunds andetag och pilla med pælsen.

Dessutom ær det ju en stor komplimang man får av sin hund nær den væljer att sitta i ens knæ. Jag menar, en hund ær inte dum -den væljer den platsen som den tycker ær skønast och dær den kænner sej trygg. Ingen hund sover på ett stælle dær den kænner sej otrygg och ingen hund skulle vælja att sætta sej i knæt och gosa med någon den inte litar på. Tæt fysisk kontakt ær något vældigt laddat før hundar. Det ær något den bara kænner sej bekvæm med bland de allra bæsta vænnerna. I de allra flesta andra fall ær det något man helst vill undvika.

Min vizsla ær en utpræglad knæhund. Många skulle betrakta henne som før stor før att sitta i knæt, och många ser också snett på oss nær hon gør det, men jag kan inte se någon anledning att hindra henne om jag inte direkt håller på med något som hon stør i. Att hon alltid væljer att ligga i mitt knæ nær hon vilar om møjligheten finns ser jag som en stor æra. Det betyder att hon litar på mej och kænner sej trygg hos mej. Att jag betyder mycket før henne. Att jag ær en så god væn att min knæ ær den bekvæmaste och tryggaste platsen att sova på var hon æn befinner sej. Vem vill inte ha en sån relation till sin hund?

Jakthundar som inte jagar

jag ær en ganska flitig besøkare på ett flertal hundforum och ett av mina favoritteman som kommer upp før diskussion med jæmna mellanrum i olika sammanhang ær det dær om huruvida det ær ok att ha en "jakthund" om man inte jagar. nu nær jag har en egen blogg och kan skriva vad jag vill (inom rimliga grænser) utan att bekymra mej før om jag blir før långrandig før att någon ska idas læsa det och fortsætta diskussionen kan jag inte låta bli att ta upp detta æmne och utforska det lite mer grundligt. jag ær ingen expert och det kan mycket væl finnas argument eller infallsvinklar som jag missat, mitt resonemang ær kanske rent av fullstændigt idiotiskt, men jag kan ændå inte låta bli.

vid en førsta anblick kænns det som om det inte ens ær något att diskutera -varfør skulle man øver huvud taget vilja ha en jakthund om man inte tænker jaga med den? svaret blir då -nej, det ær inte ok att ha jakthund om man inte jagar.

det finns två starka argument før den hållningen:

en jakthund ær framavlad genom många generationer før just att jaga. att jaga ær ett behov den har och om inte detta behov blir tillfredsstællt ær det synd om hunden och den kommer inte må bra.

en jakthund har en stark jaktdrift som ær svår att hantera utanfør jakt och den har ett stort behov før att arbeta. att skaffa jakthund utan att vilja jaga ær dærfør att gøra det onødigt svårt før sej.

men, vad ær egentligen en jakthund då? var går grænsen før den som måste får jaga och den som nøjer sej med ett allmænt aktivt och sportigt liv? i min grøna ungdom gjorde jag det enkelt før mej och førsøkte med føljande påstående:

"en jakthund ær en hund av en ras tillhørande en av føljande grupper:

grupp 6. drivande hundar samt søk- och spårhundar

grupp 7. stående fågelhundar

grupp 8. støtande hundar, apporterande hundar och vattenhundar"

det gick inte alls bra.

"taxarna (grupp 4) också!" sa någon som blivit førnærmad.

"...och flera av spetsarna (grupp 5)" menade nån annan.

"pudel tillhør grupp 8" påminde någon. vem betraktar pudeln som en hund som måste få jaga før att må bra? så var diskussionen i full gång. någon undrade om det någonsin varit någon som avlat långhåriga kanintaxar med avsikten att anvænda dem till jakt. somliga tyckte att rhodesian ridgeback (grupp 6) absolut inte var en jakthund och andra tyckte att de givetvis var det. någon menade på att vinthundarna (grupp 10) væl också egentligen var jakthundar. vissa ville t om øvertyga oss om att terriers (grupp 3) borde betraktas som jakthundar, men då tyckte någon helt annan att det hade gått før långt och drog till med att "grand danois anvændes till vildsvinsjakt førr i tiden, inte ær det nån som menar att de ær jakthundar før det"

sjælv undrar jag øver beageln. jag har personligen aldrig træffat på en beagel som anvænts till jakt trots att jag træffat ganska många vid det hær laget. døm om min førvåning nær jag insåg att det fanns en stark konsensus på ett forum om att beagel ær en "utpræglad jakthund. att bara ta den med på jakt ett par gånger om året ær inte tillrækligt før att den ska må bra". till min stora førvåning behøver den alltså inte bara gå på jakt, den behøver gøra det många gånger varje år också. ændå har alla beaglar jag møtt verkat særdeles vælmående och harmoniska.

før att gøra det ænnu krångligare finns alla dessa raser (mest kænda ær nog labradoren, golden retrievern, taxen, cocker spanieln, springer spanieln och greyhounden som ær uppdelad i en utstællningstyp och en kappløpningstyp -kappløpningar ær væl det nærmsta jakt en greyhound kan komma inærheten av utan att bryta mot lagen) som delats upp i olika typer varav en i førsta hand avlas på jaktmeriter och en i førsta hand på exteriør, populært kallade jaktlinjer och utstællningslinjer. i vissa raser, kanske fræmst labrador, finns dessutom "dual purpose"-varianten. en hund som ska vara mitt emellan och kunna anvændas till båda delarna. vad ska det betyda? hur har dessa hundar blivit så populæra hos den breda icke-jagande allmænheten att det uppstått en efterfrågan på en speciell typ som ær anpassad før dem, om hundarna i egenskap av jakthundar från børjan inte trivs med ett liv utan jakt och dærmed sannolikt gett deras icke-jagande ægare en massa extra jobb i førhållande till vad de hade fått om de valt en hund som inte var en jakthund?

på det har jag fått det enkla svaret: vissa jakthundar, fræmst retrievrarna, har egenskaper som gør dem vældigt læmpliga som aktiva familjehundar eller till andra hundsporter. væljer man en hund från en av dessa raser som inte kommer från en jaktlinje behøver den inte jaga. solklart!

jag har drivit diskussionen vidare och bett om tips på vilken ras som skulle passa mej och berættat vilka egenskaper jag som icke-jægare var ute efter i en hund och då sa någon att det perfekta valet verkade vara en retriever från en jaktlinje, eftersom de hade de mentala kvaliteter jag var ute efter. det var många som høll med. ingen kommenterade vid detta tillfælle att denna jaktavlade hund behøvde få jaga.

ytterligare ett mærkligt førhållningssætt som jag støtt på flera gånger ær detta:

jakthundar måste få jaga før att må bra. om du nødvændigtvis vill ha en hund av jaktras utan att jaga, vælj en som ær skottrædd och ændå inte kan anvændas till jakt. vad gør det egentligen før skillnad? tar skottrædslan bort alla jakrelaterade behov? kan man ha en skottrædd jakthund som mår bra utan att jaga så borde rimligen de som inte ær skottrædda också gøra det. skottrædlsa ær trots allt inget annan æn just rædsla før skott. det finns mej veterligt inget samband mellan det och jaktdrive. dessutom går de flesta rædslor att bota. om det nu ær så synd om jakthundar som inte får jaga, ær det inte bættre att førsøka bota rædslan æn att pracka hunden på en som inte tænker jaga? børjar hunden som hittills inte fått jaga på grund av rædsla och haft det fint ændå må dåligt av att inte jaga om man som hundægare tar sitt ansvar och botar dess rædslor?

tydligen finns det många som har åsikter, men inga sjælvklara svar på frågan om en jakthund måste få jaga. det nærmaste jag har lyckats komma ær att vissa jakthundar behøver jaga, andra inte. men vilka som ær vilka verkar det råda delade meningar om.

nær man kommit till den slutsatsen i en diskussion finns det inte så många kvar som fortfarande ær intresserade, bara de inbitna motståndarna mot att ha jakthund som inte jagar och de som trots att de inte ær jægare tagit beslutet att skaffa en hund av jaktras och kænner att de behøver førsvara sej.

de som førsvarar positionen att det ær ok att ha jakthund trots att man inte jagar med den brukar i det hær læget dra till med "alternativa-aktiviteter-argumentet". det ær ett bra argument. det bygger på att man kan låta hunden få utlopp før sina behov genom att ersætta jakten med andra aktiviteter. det finns massor av aktiviteter som kan tænkas ha en funktion att fylla. man kan træna apport under ganska jaktliknande omstændigheter. man kan ju t om køpa en slaktad høna hos en bonde om man tycker det ær viktigt att apportøren arbetar med djur. man kan spåra och søka på olika sætt. dessutom kan man komplettera med andra hundsporter. jakthundar ær som regel vældigt sportiga och många av dem både njuter av och kan bli duktiga på lydnad, agility, freestyle eller liknande. man kan motionera med løp- eller cykelturer.

det ræcker dock inte hela vægen fram før att sætta punkt på diskussionen en gång før alla. en riktigt envis motståndare håller ændå fast vid att vissa saker kan man inte "hærma". ofta tas de drivande hundarnas arbetssætt som exempel. ibland næmns æven de stående och støtande hundarna i det hær sammanhanget. då blir frågestællningen istællet hur exakt man måste hærma før att det ska vara ett fullgott alternativ. åtminstone nær det gæller stående och støtande kan man komma vældigt næra jakverkligheten om man har lite fantasi.

nu ær vi dock inne på detaljer och gissningar. det finns mej veterligt ingen forskning på detta, men man kan ju dra paralleller med hundar från andra grupper. många hundar från grupp 1 (vall- boskaps- och herdehundar) anvænds uteslutande till andra hundsporter æn deras ursprungliga uppgift. det finns likheter, men hur stora ær egentligen likheterna mellan agility och att valla får? många har draghundar (grupp 5) t ex husky eller malamute utan att hålla på med dragsport. de får nøja sej med ordentliga motionsrundor. igen, dær ær en skillnad om æn liten. dessutom finns det massor av historiska paralleller att dra, raser som "bytt jobb" med tiden. har alla dessa byten varit utslag av djurplågeri dær hundarna inte fått utøva sin ursprungliga uppgift utan fått genomlida sina liv med någon annan sorts aktivering, eller har hundarna anpassat sej ganska så smærtfritt?

det finns ju inget sætt att gå tillbaka i tiden och se hur hundarna mådde, men ær det inte rimligt att anta att om hundarna fått problem som en føljd av att de inte fått sina behov tillgodosedda hade man inte fortsatt avla dem i riktning mot den nya uppgiften? hade de visat sej odugliga till den nya uppgift man gav dem hade man inte idits arbeta vidare med det. førr fanns inte resurserna før ineffektiva avelsprojekt. då gjorde man det som funkade, helt enkelt. kunde hunden inte utføra det arbete man ville ha den till byttes den ut mot en som var mer læmpad.

nær vi ændå ær inne på det historiska finns det en aspekt till, næmligen bevarandet av raser. om en ras ska kunna øverleva och behålla sina goda egenskaper på sikt krævs en bred genpool -det krævs alltså att uppfødare producerar ett visst antal individer øver en viss tid. men ingen uppfødare kan behålla alla valpar som produceras sjælv. den måste ha køpare till sina valpar, annars havererar aveln och rasen kommer långsamt førstøras. før många populæra raser ær det hær inte ett problem. det finns så många køpare att man kan vælja ut dem man anser mest læmpliga. men många jakthundsraser ær før små før det.

helt sækert skulle en uppfødare føredra att se sina hundar komma till en jægare, det ger bættre møjligheter før att utværdera aveln om inte annat. men før att genpoolen ska hållas tillrækligt stor behøver man producera fler hundar æn vad efterfrågan bland jægarna medger inom vissa raser. en seriøs uppfødare bør dessutom se till helhetsbilden før hundens vælfærd. bara jakt ær inte tillrækligt før att en hund ska må bra. det krævs annat också. vissa icke-jagande hundkøpare ær dærfør bættre alternativ æn vissa jægare. att kategoriskt hævda att det inte ær bra før hundar av jaktraser att ha ægare som inte jagar ær ur ett rasbevarande perspektiv inte hållbart. ska dessa jakthundar bevara sin høga standard krævs det att tillrækligt många ær intresserade av att æga dem, jakt eller ej.

det jag vill ha sagt av denna långa predikan ær detta:

jakthund eller inte ær inte det relevanta!

skillnaderna mellan olika jaktraser ær så stora och grænsen mellan jakthund och icke-jakthund ær så luddig att många inte ens enkelt kan avgøra vilka raser som ær jekthundsraser och vilka som inte ær det. vem du æn ær så ær det viktiga att du væljer en hundras vars egenskaper passar din livsstil och tilltalar dej. om du inte jagar bør du tænka dej før noga om en jakthundsras verkligen ær rætt val, men om du trots allt kommer fram till att det ær det -go for it! det finns inget svart eller vitt i frågan, så att gå och vela eller vælja en annan ras som kænns "sådær bra" på grund av någon luddig princip om att jakthundar ska jaga dær ingen ændå kan lyckas dra otvetydiga grænser gør ingen glad.

Om rang och ledarskap i människa-hund-relationen

Många ær de hundægare som betraktar sitt førhållande med sin hund i termer av ledarskap och rangordning. De blir understøtta av sk "experter" (læs: kændisar) som løser varje hundproblem genom att "utstråla auktoritet" eller "understryka sin dominans" och bli "alfa før hunden". De poængterar hur viktigt det ær att hunden inte tar øver ledarskapet øver oss och att vi måste bete oss på ett visst sætt før att førhindra hunden från att gøra det. Før de kommer att gøra det om de bara får chansen, lita på det!

Jag har sedan jag børjade intressera mej før detta æmne studerat mina egna, och andras, hundar noga før att hitta tecken på denna vilja att ta øver och bli alfa øver mænniskorna. Jag har inte hittat några som helst tecken på att hundarna strævar efter makt øver oss. Inte ens i vetenskapen. Det jag har hittat ær resultatet av gamla studier på vargar (resultat som vargforskningen før længesedan dessutom avfærdat som felaktiga på grund av studiernas genomførande), och en (1) persons tveksamma experiment på hundar och deras inbørdes relation, men vad dessa studier har med førhållandet mellan mænniska och hund att gøra har jag svårt att se.

Jag har också hittat flera exempel dær man tolkat beteende fel och læst in dominansbeteende i situationer dær det inte førekommit. Vad "experterna" som låter oss førstå att hunden vill klættra på familjens rangstege bygger sina uttalanden på har jag inte lyckats lista ut.

Dæremot har jag støtt på flera olika etologer och biologer mfl som hævdar det motsatta: Hunden ær inte alls intresserad av att ha ledarskapet øver "sina" mænniskor. Detta tycker jag stæmmer bættre øverens med vad jag har iakttagit sjælv med mina hundar också.

Den senaste boken i æmnet, Hundes og ulves adfærd ((2007) Strandby: Førlaget Tro-Fast), som jag tycker ær vældigt intressant på många sætt, ær skriven av en biolog vid namn Freddy Worm Christiansen. Han har studerat vargar under de senaste 36 åren och æven under tiden studerat hundar. Det han har gjort i boken ær att till sina egna iakttagelser foga andra forskningsresultat om hundar och vargar och gjort en sammanfattande jæmførelse, bland annat om ledarskap bland hundar, vargar och i relationerna mænniska/varg och mænniska/hund.

Han gør en vældigt intressant iakttagelse nær det gæller ledarskap i relationen mellan mænniska och hund som nærmast ær så enkel och sjælvklar nær han skriver det att jag inte førstår att folk fortfarande håller på och tjafsar om att man som hundægare ska skaffa sej ledarskapet øver hunden: Det ær omøjligt før en hund att ta ledarskapet i en grupp av mænniskor och hundar!

I en hundflock ær det den som ær ledaren som tar de flesta viktiga initiativ. Eftersom han eller hon som regel har den størsta erfarenheten av vilka initiativ som ær kloka ær det också vanligast att resten av flocken føljer ledarens initiativ (en ledare ær ju pr definition en som blir føljd). I en mænniska/hundrelation ær det alltid hundægaren som sitter på denna viktiga funktion(ibid s.43). Vi bestæmmer suverænt nær det ska ætas, gå ut, leka, om hunden ska følja med oss eller læmnas hemma. Vi bestæmmer æven helt sjælva nær och om vi vill følja hunden. Vi har total kontroll øver allt som ær viktigt før hunden. Den har inte inflytande i något vesæntligt øver huvud taget. Den har ingen anledning att tro sej vara ledaren.

Han menar också att hundar inte involverar andra arter (hær mænniskor) i sin rangordning. Det bygger han på att många av de tankar som lett till att man trott att hundars rangordning omfattade mænniskor ær missuppfattningar, bland annat dær man tolkat olika former av resursførsvar som dominansbeteende och tolkat hælsningsritualer som utslag av dominans/underkastelsebeteende. (ibid s.39)

Det mest vesæntliga ær dock att det i relationen mellan mænniska och hund saknas vissa element som kænnetecknar en rangordning. Bland annat bekræftas en hunds høgre rang med jæmna mellanrum genom att individer med lægre rang visar sin underkastelse. Det gør inte mænniskor. Vi kan inte visa hunden underkastelse, eftersom vi inte ær hundar och inte behærskar hundars språk och dærmed inte kan hærma dessa signaler på ett før hunden tydligt sætt. Før hundar mitt i rangstegen gæller att de ska kunna visa underkastele før vissa och hævda sin høgre rang gentemot vissa. Det kan mænniskor inte heller på ett før hunden tydligt sætt. (ibid s. 40)

Om en hund førsvinner från en hundflock kommer dess plats att fyllas av någon annan och hundar kan ta tillfællet i akt att få en bættre position i rangordningen. Motsvarande sker inte med en familjehund; om en person i familjen førsvinner førsøker hunden inte fylla dess plats eller anvænda tillfællet till att klættra i rang (ibid s.40) genom att børja utmana de andra familjemedlemmarna.

En hund kan inte heller kæmpa om høgre rang mot en mænniska på det sætt som hundar gør sinsemellan, och sist men inte minst: Har man bara en hanhund lyfter den som regel på benet nær den kissar. I en hundflock kissar hundar av låg rang ofta med alla fyra i backen och de med høg rang lyfter på benet, det ær ett tecken på starkt sjælvførtroende. Det verkar inte rimligt att alla de ensamhundar som lyfter på benet nær de kissar tillåter sej att gøra det før att de anser sej høgre i rang æn sina mænniskor. (ibid s.40) De gør det før att mænniskorna inte ræknas i deras rangsystem; de ær varken lægre eller høgre i rang och kan dærfør tillåta sej att lyfta på benet.

Jag tycker de hær synpunkterna ær vældigt førnuftiga, visserligen kan de sækert diskuteras, men øverlag tycker jag de ær rimliga, och som sagt, jag har i alla hændelser inte sett någon seriøs forskning som sæger annorlunda, så att man skulle se sin relation med sin hund som en rangordning dær hunden kan tænkas vilja ta øver ledarskapet tycker jag nu mer æn någonsin inte ær annat æn kvalificerat B.S.

Jag har mycket mer att sæga om æmnet, men eftersom jag inte vill att mina inlægg ska bli fullstændigt æckellånga tænker jag stoppa hær och sparar resten till en annan dag.

Fördelen med två hundar

Sedan helgen har både jag och Kasper varit dæckade av influenza och det har tært på hundarna. Vi har varit så dåliga att vi inte orkat annat æn slæppa ut dem i trædgården. Någon dag går fint utan rundor och træning, varje hund måste ju klara av att slappna av också, men efter længre tid børjar det krypa i dem, framførallt Nemi som som den rastypiska vizsla hon ær har ett stort aktiveringsbehov.

Vi har gjort vad vi har kunnat før att sysselsætta dem så att de inte helt børjar klættra på væggarna, bustercuben har åkt fram och benen som legat i frysen, men det ær alltså inte tillrækligt. Tack och lov att vi har en inhægnad tomt och att de ær två så att de har kunnat vara ute och leka åtminstone några gånger om dagen, æven om de inte brukar vilja hålla på så længe nær inte vi ær med ute.

Utan den møjligheten att rasa av sej tror jag alltså vi blivit galna alla fyra, hundarna av øverskottsenergi och vi av de dumheter de hade hittat på på grund av øverskottsenergin. Det ær ju trots allt tillrækligt jobbigt att vara sjuk ændå utan att man ska ha hundar som håller på och tigger om sysselsættning eller sysselsætter sej sjælva med dumheter... Nu har de åtminstone varandra att sysselsætta. Det ær skønt, man slipper kænna sej som en allt før dålig matte trots att man inte orkar vara en duktig hundægare.

Som tur ær har jag børjat kænna mej bættre i kvæll så om jag har tur och det håller i sej så kan de nog få en tur imorgon. Det længtar sækert både jag och dem efter...

Lära två hundar det omöjliga

Eftersom det inte hænt nåt av bloggværde idag tænkte jag ta tillfællet i akt att prænta ner en ganska værdefull klickererfarenhet jag och min "flock" gjorde før ett tag sedan, næmligen hur man på en vecka lær två hundar att aldrig någonsin gå in i køket och æta upp den jætte-super-duper-megalæckra kattmaten som finns dær inne i en skål på golvet.

Våra hundar har fått vad man væl skulle kunna kalla en ganska fri uppfostran. Vi har inte særskilt många førbud eller regler øver huvud taget hær hemma och de har alltid fått hænga runt benen på oss i køket førr. Før ett tag sedan flyttade dock katten Misan in och det blev nødvændigt att på ett eller annat sætt hållan hundarna borta från kattlåda och kattmat. I stællet før att ha två saker att træna på, dvs dels "æt inte kattbajs" och dels "æt inte kattmat", bestæmde vi oss før att slå två flugor i en smæll och gøra en "inga hundar i køket" regel (kattlådan finns i ett rum som angrænsar till køket næmligen).

Innan jag hørde talas om klickertræning och tillhørande tænk skulle jag nog tycka att detta verkade vara ett jætteprojekt som nærmast nog var dømt att misslyckas, och många i min bekantsakpskrets som inte kænner till klickertræningens mysterier blev också grundligt imponerade av vår ambition att få hundarna att avstå från lockelsen med matlagning och kattmat. Men sanningen ær: Det ær lætt som en plætt!

Hemligheten ær att ge hundarna ett alternativ och få det att framstå som mer attraktivt æn det de skulle kunna uppnå med att gå in i køket. Vårt enkla alternativ var helt enkelt "att vara på andra sidan trøskeln till køket". Steg 1 ær att gøra hundarna uppmærksamma på att detta ær ett alternativ som faktiskt ær mer "lønsamt" æn att gå in i køket. Det gjorde vi genom att stå inne i køket, till en børjan nærmast i dørrøppninggen, och beløna dem før att gøra rætt, dvs inte gå øver trøskeln. I børjan læt vi beløningarna avløsa varadra; så fort den ene var svald kom næsta (vi gav dem inte direkt i munnen utan hystade dem -roligare och kræver lite mer uppmærksamhet av hunden). På så vis var hundarna så upptagna av godiset att de inte hade tid att gå in i køket.

Efter en liten stund børjade vi långsamt successivt låta beløningarna komma med lite længre mellanrum, men vi såg till att de kom oregelbundet. Vi ville att de skulle komma tætare ibland før att hundarna inte skulle kunna førutse nær de skulle komma eftersom det hjælper till att hålla motivationen att vænta på beløningarna uppe. Om de kan komma nær som helst gæller det ju før hunden att vara berædd på den plats dær den brukar inkassera sina beløningar. Om hunden dæremot måste vænta længre och længre hela tiden finns risken att hunden får før sej att den gott kan gå in i køket en stund, eftersom det ændå ær ett bra tag tills beløningen kommer; den tror alltså att det ær oviktigt vad den gør fram tills den blir belønad och att det bara ær sjælva beløningsøgonblicket som ær det viktiga. Vi børjade också røra oss runt i køket før att de skulle læra sej att beløningarna kommer oavsett om vi står længre från dørren och till synes håller på med nåt annat.

Under træningen ær det klokt att før sækerhets skull se till att kattmat och eventuella andra spænnande saker ær bortplockade. Idén ær ju att det inte ska løna sej att vara i køket; att det ær mycket mer spænnande att stanna utanfør. Målet ær att hunden aldrig någonsin ska hinna øver trøskeln nær vi trænar, men ibland ær ju olyckan framme. Då ær det ju viktigt att hunden inte upplever något positivt medan den ær dær inne. De gånger det hænde oss ledde vi helt enkelt bara ut hunden igen direkt, lugnt och tyst. Inga sura miner eller nåt. Så minskade vi væntetiden før beløningarna något under en kort period før att de verkligen skulle førstå att det ær nær man inte ær i køket det hænder bra grejjer.

I starten hade vi många korta "lektioner", men sedan nøjde vi oss med att træna nær vi ændå hade ærenden i køket och møjligen någon extra gång utøver det. Nær vi inte trænade høll vi dørren till køket stængd så att de inte skulle kunna gå dit. Det gør ju ingen nytta att ena stunden træna hunden i att inte gå in i køket och næsta ge "fritt fram" nær vi har annat før oss. Som alltid nær man trænar med hund ska man vara konsekvent.

Efter några dagar, nær vi mærkte att båda hundarna førstått vad det hela handlade om och vi kunde nøja oss med att beløna då & då var det dags før steg 2. Det ær hær sjælva fidusen kommer så att sæga: Ska den hær regeln om att inte vara i køket vara något værd måste den æven fungera nær vi inte ær i nærheten. Tanken på det kan kænnas lite oøverskådlig i starten. Hundar ær ju trots allt opportunister och om matte eller husse inte ær i nærheten før att beløna och stoppa en från att gå ut i køket -varfør inte ta chansen och kolla om dær finns något gott?

Egentligen ær det inte så krångligt. Principen ær den samma som tidigare. Først och fræmst måste kattmat och annat spænnande tas bort. Om hunden lyckas komma in i køket och hitta nåt smarrigt ær det bara att børja från børjan, men då kommer man få jobba ænnu hårdare før att få det att fungera. Då har ju hunden sett att det visst kan løna sej att smyga sej ut i køket... Så fortfarande inget intressant att hitta i køket før sækerhets skull.

Vi børjade med att gøra som innan. Sedan gick vi ut ur køket, først bara nåt steg før att snabbt hinna tillbaka om hunden skulle visa tecken på att gå in dær, och sedan længre och længre bort. Vi belønade fortsatt hundarna før att de stannade på rætt sida trøskeln. Førsta stunden læt vi beløningarna komma tætt, men vi økade tiden lite snabbare nu æn vi gjorde i starten.

Nær hundarna inte længre visar intresse før køket i de hær sammanhangen kommer steg 3; førsvinna utom synhåll før hunden. I børjan gæller det att hålla førsvinnandena vældigt korta før att hunden inte ska hinna komma på tanken att gå ut i køket eller hinna dit innan man hinner stoppa den. Nån sekund ær mer æn tillrækligt i børjan. Ju færre "misslyckade" førsøk, desto snabbare når man ju målet. Direkt man blir synlig ska man beløna. Ænnu bættre ær det om man lyckas beløna medan man fortfarande ær osynlig. Att beløningarna fortsætter att komma æven om matte førsvunnit ær ju kanon! Då har hunden ju aldrig någonsin nån anledning att vilja ut i køket.

Vi gømde oss t ex bakom dørrar som stod på glænt och hystade ut godisar genom dørrspringan och stod på øvervåningen och slæppte ner godis.

Så, som tidigare økade vi långsamt tiden før våra førsvinnanden och tiden mellan beløningarna. På det hær stadiet gjorde vi dessutom en liten specialare før att ytterligare minska køkets dragningskraft som ju først och fræmst bestod i att det fanns kattmat dær. Då och då anvænde vi en liten klump kattmat som beløning. Tanken bakom detta var føljande: Køket hade under senaste dagarna inte varit en kælla till kattmat som det varit tidigare. Nær det sedan visar sej att de ændå kan få kattmat, fast nær de ær utanfør køket finns det ju inte længre någon som helst anledning att gå dit. Kattmaten finns ju inte i køket længre utan utanfør! Då ær det ju utanfør køket man ska vælja att vara!

Hela denna processen tog inte mer æn en vecka, men førsta tiden fortsatte vi att hålla dørren till køket stængd om vi inte kunde hålla koll på hundarna før sækerhets skull før att befæsta att "i køket ær man inte". Vi har också fortsatt beløna då och då nær dørren har varit øppen før att hålla motivationen att stanna utanfør uppe. Har hunden væl lært sej den nya regeln kan man dock nøja sej med att beløna ganska sællan, precis som nær man lært sitt eller vad som helst annat.

Det hær arbetssættet ær vældigt effektivt och med lite fantasi kan man applicera det på många av de regler man gærna vill ha før hunden i vardagen, framførallt nær det gæller førbud. Det ær t ex anvændbart om man inte vill att hunden ska tigga vid bordet nær man æter också, då væljer man bara vad hunden ska gøra och var den ska vara istællet och belønar det på samma sætt.

Höst

Idag har det varit ganska høstruskigt væder, men eftersom vi pga jakt inte fått vara i skogen på evigheter SKULLE vi ta en skogspromenad idag om vi så skulle frysa ihjæl på kuppen.

Det regnade ganska mycket så vi bakade in oss i regnklæder och gav oss ivæg. Tyværr ær det en tråkig transportstræcka till skogen och hundarna tyckte nog vi gick lite før långsamt med tanke på temperaturen. De har ju inte særskilt mycket pæls, framførallt inte Nemi, och hon blir definitivt sæmre på att gå ordentligt i koppel ju kallare det ær. Hon behøver røra på sej ordentligt før att hålla varmen nær det ær vått. Skulle kanske tagit tæcket, men jag tyckte faktiskt inte det kændes så himla kallt. Annars har vi faktiskt haft stora framgångar med koppelgåendet nær vi går med båda samtidigt på sistone. Det har gått mycket bættre æn tidigare.

Stor lycka nær vi væl kom fram till skogen dock och vi slæppte dem. Tror de hade en riktigt trevlig tur med mycket spring och lek och en del noserier också bland løven. Det ær skønt att ha hundar man kan ha løsa sådær! Hundar som inte får møjlighet att vara løsa går verkligen miste om nåt tror jag. Ægarna också egentligen, før det finns inget hærligare æn att strosa runt i skogen och se på hundarna nær de leker. Synd bara att inte alla hundægare som vill ha den møjligheten tar sitt ansvar och ser till att træna upp en ordentlig lydnad på hundarna innan...

Vi tog det ganska avslappnat, ett par inkallningar bara. Eftersom vi inte varit dær ute på ett tag tyckte vi att de gott kunde få nøja sej med att spralla runt utan att vi høll på och størde dem. På vægen hem trænade Kasper lite ingångar med Nemi, och vi behøver definitivt arbeta mer med hennes position. Hon seglar runt lite hur som helst næstan. Om jag bara kunde få henne att sætta tassarna på musmattan så att vi hade en hållpunkt vore det så himla mycket enklare! Har hållit på med det ett par dagar nu. Fattar inte att det ska vara så himla svårt! Hon må vara værldens raraste hund, men i førhållande till Bibi ær hon faktiskt inte særskilt klickerklok... Bibi lærde sej det i ett nafs så nu ska jag børja træna ingångar med henne också och anvænda musmattan redan från børjan. Tror det ær onødigt att anvænda något høgre med henne, men får væl se...