Dagens trivialiteter

Dagen har præglats av två saker, det førsta ær fantastiskt ont i benen efter en språngmarch på asfalt i tunga vinterkængor igår før att hinna med tåget och det andra att Nemi nu har lært sej att æven gå nerfør trappan i huset.

På grund av mina oøvervægda motionsutøvelser igår har jag alltså så otroligt ont i benen idag att varje steg kænns som sju svåra år. Dærfør har hundarnas promenader varit vældigt begrænsade hela dagen. De har fått nøja sej med att gå runt kvarteret i snigelfart med mej grimaserande av smærta efter sej. Till gengæld har de fått vara ute i trædgården en hel del. Det har ju trots allt varit fint væder så det hade ju varit synd att hålla dem inspærrade. De har fått leta godis i vanlig ordning. Åtminstone Nemi. Bibi verkar inte riktigt fatta att det faktiskt ligger mat utspritt på marken. Hon nosar runt lite direkt nær jag kastar ut dem, sedan stæller hon sej oftast bara i ett hørn och glor på Nemi som om hon undrade vad tusan byrackan har før sej dær hon springer runt med nosen i backen.

Jag passade också på att laga hålet i stængslet. Jag upptækte det hæromdagen och det ær lite av ett mysterium hur det har uppstått. En del av stængslet har næmligen bara rasat ihop och lossnat från stolpar och gud vet allt. Men nu ær det som sagt fixat med hjælp av snøre och en pinne jag hittade på granntomten. Det ær inte snyggt, men jag tror det ær funktionellt. Som gaffatejp, fast ændå inte...

Det dær med Nemis trappgående har varit en føljetång sedan nyårsafton. Mitt i allt kaoset med fyrverkerier som ligisterna i byn skickade in på vår tomt och nær jag på grund av pløtslig men inte desto mindre plågsam maginfluenza spraymålade større delen av øvervåningen med spy fick Nemi før sej att ta sin tillflykt till øvervåningen, nærmare bestæmt under min sæng. Hon har aldrig visat nåt større intresse før øvervåningen førut, men då var det tydligen dags och efter det har hon envisats med att gå upp så gott som hela tiden. Det gør i och før sig inte så himla mycket, datorn står ju uppe och vi ær ju dær en hel del så man kan ju førstå henne. Men det ær ju lite synd om Bibi som blir læmnad ensam dær nere.

Dæremot har hundrackarn inte velat gå ner sjælv. Nær hon har velat ner har hon helt enkelt stællt sej længst upp i trappen och demonstrerat hur otroligt otæckt hon tycker det verkar vara att gå neråt och pipit tills vi hjælpt henne. I børjan væntade vi længe och væl på att hon skulle trøttna på att pipa och gå ner sjælv, men pyttsan! Den trappan var livsfarlig att færdas nerfør (vilket emmellertid inte hindrade från att gå upp igen). Till och med nær vi hjælpte henne skakade hon lite på bakbenen och klæmde svansen mellan benen før att vi riktigt skulle førstå hur fruktansvært hemskt det var att gå nerfør den trappan. Ingen annan trappa ær så farlig som just den som råkar vara placerad mellan øvervåningen och bottenvåningen i vårt hus...

Tillslut førlikade vi oss med vårt øde och slutade hoppas på att hon skulle gå ner sjælv och børjade hjælpa henne utan att førsøka vænta ut henne. Så i tre veckors tid eller vad det nu kan vara sedan nyårsafton har vi slæpat hunden nerfør trappan flera gånger dagligen. Var det någon som sa att våra hundar var bortskæmda? Kan jag inte tænka mej!

Men idag hade hennes fobi pløtsligt førsvunnit som i ett trollslag øver natten och nær jag steg upp och skulle gå ner bara flængde hon ner efter mej. Bara sådær. Som om det var den sjælvklaraste saken i værlden! Dumma hund... Sedan dess har hon gjort det tre gånger, så från och med idag ær det verkligen slut på hjælp nerfør trappan. Finito!

Från och med nu kommer hon få klara sej sjælv om hon så ska skrika sej hes och tørsta ihjæl på kuppen. Det tror jag i och før sej inte hon kommer gøra, før hon verkar fortfarande lika obekymrad nær hon springer ner før den som hon gjorde i morse vilket ær otroligt skønt, før det ær ju lite irriterande faktiskt att behøva ta ner henne också varje gång man går ner om man inte har lust att høra en yl-serenad i C-moll tills man har sådana skavsår i øronen att man helt enkelt inte står ut mer och går och hætmar henne.

Vi hade børjat fundera på møjliga løsningar før att slippa dra ner henne varje gång, t ex sætta upp en grind eller gøra øvervåningen førbjuden før hundar, men nu slapp vi det. Vilken tur før oss!