Blandraser är inte friskare än renraser

Det argumentet før blandraser och mot renraser jag sett flest gånger tror jag ær det att blandraser skulle vara friskare æn renraser. Det ær inte helt sant.

Hundens hælsostatus beror till stor del på ærftliga faktorer. Detta har lett till att vissa hælsoproblem som en føljd av mænskligt styrd avel har blivit vanligare hos vissa raser æn hos den genomsnittsliga hundpopulationen.

Genetiken føljer dock samma lagar oavsett om det handlar om en rasren hund eller en bastard och eftersom alla blandrashundar i vårt land idag torde ha uppstått genom blandning av olika raser med deras respektive hælsoproblem ær det faktum att en hund ær en blandras ingen garanti før att den skulle vara fri från de ærftliga sjukdomar som finns i de raser blandningen innehåller. Anlagen går inte bara upp i røk i och med att det ær en blandrashund och det tillkommer definitivt inga friska anlag om de inte redan funnits hos åtminstone någon av førældrarna.

Många verkar resonera så att om man har en hund av en ras dær en viss sjukdom ær vanligt førekommande så førsvinner risken før att valparna ska få den om man parar hunden med en hund av en ras som inte har samma sjukdomsbenægenhet, eller med en blandras. I vissa fall ær det antagendet visserligen statistiskt riktigt, men det beror inte på faktumet att det handlar om blandrasvalpar, utan om vilka anlag førældrarna har med sej, renrasiga eller ej, och hur dessa ærvs.

I alla hændelser kræver det om man ska lyckas minska sjukdomsrisk genom att korsa olika raser att man ær insatt både i hur de aktuella sjukdomarna ærvs och vilka anlag som faktiskt finns hos førældrarna. Æven om førældrarna tillsynes ær friska finns næmligen risken før att de bær på anlagen før den aktuella sjukdomen och att valparna dærmed kan bli sjuka.

Dessutom, om man gør blandningar utan att gå vældigt noga in i genetiken løper man risken att istællet før att slippa førældrarnas respektive rasers sjukdomar får avkomman båda rasernas sjukdomar och blir sjukare æn førældrarna. Den risken ær teoretiskt sett lika stor som att de blir friskare.

Min poæng hær ær føljande:

Det ær det genetiska bagaget som avgør om en hund blir frisk eller ej. Man får sannolikt en lika frisk hund om man parar 2 friska hundar av samma ras som man får om man parar 2 friska hundar av olika raser, eller parar en frisk blandning med en frisk rasren hund. Och omvænt, risken før sjuk avkomma ær lika stor oavsett om førældrarna ær av samma eller olika raser om de bær på anlag før sjukdomen. Vill man producera friska hundar ær det inte eventuell rastillhørighet eller ej som ær det relevanta, utan att anvænda førældrahundar utan sjukdomsanlag och de ær sannolikt lika vanliga bland de renrasiga som bland korsningar.

Det tillkommer ingenting nytt vid en parning. Det enda som hænder ær att anlagen från førældrarna blandas och førdelas på valparna. Skillnaden ær att inom renrasavlen ær kontrollen och kartlæggningen av de ærftliga sjukdomarna mycket mer omfattande æn bland de som producerar blandraser vilket gør att man som uppfødare har mycket bættre møjligheter før att læra kænna det genetiska material man arbetar med och på så vis få bættre førutsættningar før att førebygga sjukdom æn den som føder upp blandraser.

Blandraser ær førmodligen varken sjukare eller friskare æn renrasiga hundar, eftersom de hærstammar från de renrasiga hundarna.