Det är en dålig idé att köpa blandras

I det hær inlægget gør jag skillnad mellan att køpa en blandrasvalp av uppfødare och att ha en vuxen blandrashund. Detta før att æven om jag tycker det ær oklokt att køpa en blandrasvalp ær jag av den åsikten att alla hundar som trots allt føtts -renrasiga eller ej -har rætt till ett gott liv. Att vælja en blandning om man ska ta øver en omplaceringshund ser jag dærfør inget fel i.

Æmnet ær något som støtts och bløtts in absurdum i hundværlden. Jag tycker också det ær ett viktigt æmne att diskutera æven om man kan tycka det blir lite uttjatat så nu presenterar jag min hållning hær en gång før alla.

Mitt fræmsta argument mot blandraser, oavsett om man køper eller producerar dem ær att man aldrig vet riktigt vad man får. Rent matematiskt heter det ju att varje valp får 50% av anlagen från mamman och 50% av anlagen från pappan. Det finns dock inget sætt att førutse hur anlagen førdelas, alltså vilka anlag det egentligen ær som valpen får från pappan och vilka det ær den får från mamman. Inte ens hos valpar i samma kull førdelas anlagen likadant så man kan inte ens få en uppfattning om en valp utifrån att titta på syskonen.

Om man t ex korsar en schæfer med en border collie ær det dærfør inte sækert att man får en hund som ær som ett mellanting mellan dessa båda raser. Det kan, rent teoretiskt, bli så att hunden i allt som påverkar hur vi uppfattar den såsom utseende och mentalitet kommer från samma førælder. Vi kan alltså få en valp som ser ut och beter sej fullstændigt som en schæfer. Det skulle också kunna bli så att den ser ut precis som en schæfer men har border colliens mentalitet. Eller en schæfers vaktegenskaper och en borders låga stresstrøskel. Det ær inte en var mans hund och det ær svårt att avgøra på en liten valp hur den kommer bli som vuxen i dessa avseenden. Før hundar med flera generationers blandraser i sej økar oførutsægbarheten exponentiellt.

Æven om hunden har en vældigt høg procentdel av en ras i sej ær det ingen garanti før att den kommer likna den rasen mest. Det finns så kallade recessiva anlag som inte nødvændigtvis syns hos anlagsbæraren men som under rætt omstændigheter kommer fram hos dess avkommor (før mer information om arvegång och recessiva anlag rekommenderar jag att man læser en vanligt grundbok i biologi - t om gymnasiets tar upp det om æn førenklat). Det gør att æven om båda førældrarna i allt vesæntligt verkar vara schæfrar, men det finns en border collie någonstans i hundarnas historia, kan man få en valp som har en border collies egenskaper.

Om man inte vet hurdan valpen ær nær det gæller olika egenskaper t ex vaktinstinkt eller aktiveringsbehov -hur ska man då kunna veta om det ær en hund man kommer passa tillsammans med? En hund man kommer trivas med och vars behov man kan uppfylla så att den får ett gott liv?

Jag har hørt folk argumentera att om man korsar två raser som ær lika varandra så blir det mer førutsægbart. Det ær visserligen sant att ju fler likheter hundarna har desto mer førutsægbart blir ju resultatet, men om man ska korsa så lika hundar kan jag inte låta bli att undra varfør man inte lika gærna parar sin hund med en av samma ras. Jag menar, tror man att man kan uppnå nåt nytt genom korsningen så ær ju raserna uppenbarligen inte så lika och då har man ju oførutsægbarheten igen. Om man inte førvæntar sej att uppnå nåt nytt så ær ju parningen onødig.

Min kænsla ær att många av dem som væljer vægen att gøra en korsning mellan raser som ær vældigt lika varandra gør det før att deras hundar av en eller annan anledning inte håller måttet før renrasavel eller før att de inte orkar gøra det som krævs før att ta reda på om de håller måttet. I båda fallen bør hundarna inte anvændas till avel øver huvud taget oavsett om det ær renras eller ej och som valpkøpare bør man inte gøra chansningen att det ær det som ligger bakom uppfødarens agerande.

Som køpare borde man ju gå efter att få det bæsta møjliga och møjligheten att hitta det ær større inom renrasaveln, om inte annat før att rasklubbarna har vissa minimikrav som hundarna bør uppfylla før att gå i avel. Motsvarande kontrollmekanismer finns inte bland blandrashundar.

En annan osækerhetsfaktor man dras med om man køper blandrasvalp ær som jag varit lite inne på ovan førældradjurens læmplighet som avelsdjur. Många som parar sina blandrashundar har inte gjort viktiga hælsokontroller eller fått mentaliteten och exteriøret bedømt. Om inte førældrarna ær objektivt kontrollerade på det sættet hur ska man då kunna veta om valparna blir friska, sunda och vælbalanserade hundar? De blir ju trots allt ingenting annat æn vad anlagen de får från førældrarna tillåter.

Førutsægbarheten ær høgre nær det gæller renraser. Dær har målmedveten avel gjort genpoolen så homogen, hundarna ær så lika varandra, att de møjliga utfallet i en valpkull blir mycket snævare.

Genom att køpa en blandras från uppfødare støder man æven uppfødaren och ger incitament før att fortsætta med blandrasavel. Det tycker jag ær en dålig idé. Om man dæremot inte kan få blandrasvalpar sålda kommer man sannolikt sluta føda upp dem och mængden blandraser kommer minska. (kommer skriva om min syn på det på søndag)