Plötsligt var det en för mycket...

Idag när jag var ute med hundarna och lekte på ängen dök det plötligt upp en hund jag aldrig har sett förr. Han dök upp bakom en krök på andra sidan ån och stod och tittade på oss en stund. Så tog han mod till sej och sprang över bron till oss.

När jag fick syn på honom kopplade jag mina hundar för att de inte skulle ge sej iväg till honom, men när han kom fram till oss trots att jag hade gått undan med Nemi och Bibi lite, för att inte uppmuntra honom att komma, så hade jag inte riktigt nåt annat val än att släppa mina hundar igen så att de kunde hälsa i lugn och ro. Han verkade väldigt vänlig, så jag kände mig inte så orolig över det.

Det gick också bra, de hälsade ganska lugnt och så började Nemi och Bibi spring runt och busa som de gör när det händer nåt kul. Han verkade lite mer osäker, stod mest och tittade på dem ett tag, men lekte med lite till och från.

Jag kollade längs stigen om det inte skulle dyka upp någon ägare snart, men där var ingen inom ett par hundra meters omkrets. Bara några nubbar som satt och drack öl i en lastbil, men de försökrade att de inte kände hunden. Efter ett tag bestämde jag att vi skulle gå tillbaka den vägen hunden kommit från och se om vi kunde hitta någon. Jag vet att det bor ganska många hundar i det området, så jag började förbereda mej på att knacka dörr om det inte dök upp nån längs stigen.

Hundarna fortsatte leka fint tillsammans. Bibi har precis löpt och Nemi ska nog löpa snart, men han verkade inte så överdrivet intresserad ändå som tur är. Så småningom dök det upp en karl med koppel men utan hund som visade sig vara ägaren. Har bad jättemycket om ursäkt och förklarade att hunden hade tagit sej ut från tomten och undrade om han hade varit med mig länge.

Så jag förklarade att han hade dykt upp och sedan följt med mig och mina hundar när det inte kom någon efter honom, men att det inte var så längesen. Sa att allt hade gått bra, så det var inte så mycket att be om ursäkt för osv.

Hunden var inte så glad över att lämna sina nya vänner och gå hem kunde jag se. Normalt brukar jag bli ganska irriterad när det springer fram lösa hundar, men idag tyckte jag faktiskt att det var ok. Kanske för att han var så söt (tror det var en münsterländer) och inte bara kom framrusande helt huvudstupa utan liksom såg ut att tänka sej för innan han ganska lugnt gick fram till oss. Det var längesen mina hundar fick leka med någon annan också, så det var kul för dem.

Varför ha bil när man kan ha hund?

I dag var det igen dags før hundarna att gøra sej førtjænta av brødfødan de får. Veckohandling och det betyder att alla i huset, æven hundarna, måste hjælpa till att få hem varorna eftersom vi inte har någon bil att køra dem i.

Det funkar faktiskt ganska bra att anvænda hundarna som lastdjur. De verkar inte ha något emot det før de bliver alltid lika glada och ivriga nær kløvjevæskorna kommer fram och de klagar inte heller nær man fyller dem med mat på vægen hem.

Før mej ær det utan tvivel en jættebesparing att kunna ta hundarna med mej och handla i den billiga affæren i grannbyn istællet før den dyra hær och att samtidigt kunna handla så mycket på en gång att jag slipper åka (tåget) mer æn en gång i veckan før att gøra det. Dessutom gør det ju handlingen lite roligare också...

Så, det ÆR bættre med stora hundar. De kan gøra lite nytta :)

Besök av journalist

Igår ringde en journalist från Venstrebladet som hade sett mina uppslag om hundetræning och ville ha en intrevju med mej och om hundtræning och lite bilder på mej och hundarna. Tænkte att det vore bra marknadsføring, så jag sa ja och idag kom hon som vi bestæmt med fotograf och det hela.

Var lite nervøs, har inte så mycket medievana, men vi fick ett trevligt snack och jag fick berætta om hur jag trænar och vad som ær viktigt før mej nær det handlar om hundtræning. Hundarna skøtte sej ok, æven om de blev lite vilda nær de kom. Bibi løper till råga på allt, så hon ær helt hysterisk i førhållande till vad hon brukar vara.

Var extra spænnande att ta bilder. Jag gillar inte alls att vara med på bild, ær så extremt ofotogenique att jag borde få ett pris, och att dessutom få hundarna att hålla sej stilla tillræckligt længe før att funka på kort var inte lætt. Tyværr ær det uselt væder, så vi var tvugna att hålla oss inne också.

Tog nån bild dær jag satt vid skrivbordet som var fyllt av bøcker om hundar, och hade Nemi i knæt, och så nån dær jag lyckades få Bibi att sitta i soffan brevid mej och med Nemi på golvet nedanfør, æven om hon visst hellre hade studerat kameran på mycket nærmare håll... Hoppas det blev någon bra bild, åtminstone.

Det var en spænnande upplevelse i alla fall, och det ska bli intressant att se hur artikeln blir. Hoppas det inte blir før många missførstånd. Den risken finns dær ju alltid næar jag måste prata danska :)

Perfektionism-psykosen

Jag tycker hundsverige verkar ha drabbats av nån slags perfektionism-psykos. Inte nog med att hundarna ska vara vänliga, gå utan att dra i kopplet och inte stjäla mat från bordet. Nær man kollar diskussioner online eller læser vissa bøcker/tidsskrifter bliver man alldeles snurrig av allt hundarna ska gøra ”rætt”.

De ska sitta, ligga, gøra grundfærdigheter som rinnande vatten och på kommando utan att tveka, de ska komma som ett skott på inkallning, tyst gå och lægga sej på sin plats nær det kommer besøk, sitta tysta i hallen och vænta på att bli hælsade på nær det ringer på dørren, inte skælla vid staketet, inte rusa ut genom dørren nær det ær promenaddags utan sitta och vænta på att man ber dem om att gåt ut, ubte jaga katter/fåglar/harar æven om de ær løsa, inte tigga vid matbordet, inte vara rædda før något som helst i hela værlden osv, osv, osv in absurdum.

Om ens hund inte ær en sådan liten gudomlighet i perfektion ær det lætt att tro att man ær en dålig hundægare. Hur klarar ni pressen? Hur orkar ni træna på alla dessa saker?

Min gissning ær att vældigt få i sjælva verket har orken att træna sin hund till sådan perfektion. Men bilden och førvæntningarna finns dær och sprids varje gång hundægare møts. Det ær som en ondartad svulst som ger oss allihop (med några få über-hundägare som undantag) dåligt samvete och en kænsla av att inte duga, att inte ræcka till.

Jag vill uppmana mina læsare att gøra uppror mot denna perfektionismens diktatur. Vælj era kamper! Det ær jættebra att læra hunden grundfærdigheterna -om man tænker tævla i lydnad. Annars... tjae... Bor man i lægenhet och ofta har besøk ær det en bra idé att læra hunden att vara tyst nær dørrklockan ringer, men annars?

Vad gør det egentligen dej om hunden tigger vid matbordet eller bliver så glad av att få besøk att den springer runt och hælsar på alla samma sekund som dørren øppnas? Ær det verkligen vært besværet att gøra nåt åt det? Skit i det och koncentrera dej på nåt som du verkligen tycker ær viktigt istællet!

Har du svårt att læra hunden att låta rådjuren vara ifred? Sætt den i långlina eller cykla eller jogga med den så att den får springa av sej på så sætt istællet och ha den i koppel nær du ær på skogspromenad. Det gør dej inte till en dålig hundægare, jag lovar!

Bestæm dej før vad som faktiskt ær viktigt før just dej och din hund och nøj dej med det. Hunden måste inte vara perfekt i allas øgon. Det ær din hund. Så længe ni trivs tillsammans så ær allt som det ska.

Min hundar hoppar upp før att hælsa (inte grand danoisen i och før sej, hon behøver inte). Jag brukar førvarna folk om det, så ær det upp till dem om de vill nærma sej mina hundar ændå eller føredrar att hålla byxorna rena genom att hålla sej på avstånd. De skæller också nær det ringer på dørren, eller rættare sagt, innan folk hinner ringa på, och ibland tigger de vid matbordet. Vi har det utmærkt tillsammans ændå.

Allvarligt talat kan jag inte begripa varfør jag skulle anvænda min och hundarnas værdefulla tid på att traggla med såna obetydliga petitesser. Jag ær helt øvertygad om att jag trots det hør till de bæsta 75% av hundægarna i Skandinavien (på værldsplan ligger jag sækert bland de bæsta 95%). Det ær tillrækligt før mej...

Några myter om klickerträning

När man hör skeptiker uttala sej om klickerträning, vilket man fortfarande gör ganska ofta, bliver det tydligt att i stort sätt all skepticism kommer sig av några felaktiga myter om klickerträning. Här är några av de man oftast stöter på.

Det finns ingen metod som fungerar på alla hundar, så det gör inte klickerträning heller.

I grund och botten stämmer det att det inte finns någon metod som funkar på alla hundar. Men klickerträning är faktiskt inte heller en metod i ordets rätta bemärkelse (ett fastlagt recept på hur man uppnår något). Klickerträning är snarare en träningsteknik, eller ett verktyg, som bygger på några mycket enkla och generella principer som man använder till att skapa träningsmetoder. Det är först där problematiken med att en metod funkar till vissa individer men inte till andra, kommer in. Förstår man principerna som ligger till grund för klickerträningen, kan man anpassa metoden efter den individ man tränar. Därför kommer klickerträning alltid fungera på alla hundar (och alla andra ryggradsdjur också för den delen). Det handlar bara om att inom klickerträningens ramar hitta den riktiga metoden för just den hunden man har.

Man använder aldrig straff inom klickerträning.

När man pratar om straff inom den traditionella hundträningen menar man som regel positiv bestraffning, det vill säga att man tillför något obehag när hunden gör fel, för att få beteendet att upphöra. Det använder man inte i klickerträning. Men det finns även negativa straff, vilket innebär att hunden mister möjligheten att få det den vill ha eller göra det den vill. Till eksempel kan man vända ryggen till om hunden hoppar upp för att hälsa. Hunden hoppar för att komma närmare vårt ansikte, men det går inte om vi vänder oss bort, eftersom man inte kan komma åt ansiktet på någon som står med ryggen till. Ett annat eksempel är att stanna om hunden drar i kopplet, eftersom hunden drar för att komma framåt, eller att stänga dörren igen om hunden försöker tränga sej förbi istället för att gå ut lugnt och fint. Den här sortens straff är väldigt effektiv, eftersom det bliver väldigt tydligt för hunden att det är den själv som med sitt beteende styr om den ska få det den vill eller ej. Samtidigt undgår man alla de negativa konsekvenserna man riskerar att få om man använder positiva straff.

Det är nödvändigt att använda korrigeringar för att hunden ska veta att den måste lyda.

Korrigeringar, som det är populärt att kalla positiva straff som inte är så hårda att de förhindrar hunden att någonsin upprepa ett beteende, kommer aldrig ta bort hundens fria vilja. Hunden är inte en människa, den är en hund; den känner inte till begreppen ”att lyda” eller ”att vara lydig”. Hunden kommer alltid välja det som den tycker verkar vara bäst för den själv -att göra som vi vill eller att göra nåt annat. Genom att träna kan vi försäkra oss om att hunden vet vad vi vill, men när den har förstått det kommer det alltid vara upp till den själv att ta ställning till om det är det mest lönsamma för den. Korrigeringar eller positiva straff kommer inte ändra på den saken. Det vi kan göra när vi tränar är att se till att ha oddsen på vår sida genom att ge hunden så goda anledningar som möjligt att välja att göra som vi vill. Det kan man göra minst lika effektivt med belöningar och negativa straff som med korrigeringar.

Om man använder klicker bliver man beroende av att alltid ha en massa godis med för att hunden ska lyda.

Nope. Det är helt fel. Hunden kommer lite förenklat sagt att lyda även utan godis, av samma anledning som 10 000-tals människor spelar på lotto varje vecka trots att de sannolikt aldrig någonsin kommer att vinna. Hunden bliver bara godisberoende om vi alltid har godiset tydligt framme medan vi tränar.

Hunden kommer bara lyda om man har klickern med.

Det är också fel. Klickern är ett verktyg som man använder för att kommunicera med hunden, närmare bestämt för att tala om för den när den gör det vi håller på att träna på rätt. När hunden väl har lärt sej det vi tränat på, behövs inte klickern mera. Den behövs bara i själva inlärningsfasen. Om en hund bara lyder när klickern är med, har mna gjort ett väldigt vanligt men ack så dumt fel. Man har alltid haft klickern synlig när man har tränat och därför tror hunden att det vi har tränat på hör ihop med klickern; att det den har lärt sej inte gäller om klickern inte är med. den har inte förstatt att klickern inte har nåt att göra med vad det är den ska göra och att den ska gora samma sak även om klickern inte är med. Det är därför det är så viktigt att träna på olika ställen, i olika situationer etc, så att hunden förstår vad som är relevant och vad som inte är det. Det gäller inte bara för klickerträning, utan för all träning.

Hunden äter inte ordentligt -Vad göra?

De flesta hundar æter det som serveras. Men så ær det inte før alla hundægare. Jag har sjælv en grand danois, och rasen ær økænd før att vara petig med maten. En del hundar ær faktiskt inte særskilt glada før mat, helt enkelt. De æter bara det som ær absolut nødvændigt før dem før att de ska klara sej.

Det ær ganska vanligt att unga hundar genomgår en eller flera perioder dær det inte har intresse før mat. Før oss ægare kan det vara ganska bekymrande eftersom hunden ær inne i en period dær den væxer mycket och det dærfør ær extra viktigt att den får rætt mængd næring och kalorier. Då ær det inte kul att stå med en matvægrare som ær tunn som en liten speta och krymper før varje dag som går.

Vad gør man då?
Først och fræmst måste man ju kolla att hunden inte ær sjuk. Matvægran ær trots allt ett vanligt sjukdomssymtom, så prata med en veterinær. Om hunden ær frisk ær førsta steget att se till att det inte ær før att den ær bortskæmd som den inte vill æta. Om man tidigare har førsøkt muta den att æta med något godare nær den tvekat, kan den ha lært sej att det kommer nåt godare i matskålen om man bara væntar. Hundar ær inte dumma.

I Danska Kennelklubbens medlemstidning HUNDEN (9:2008 s 33-34) finns några riktigt bra råd till den som vill få sin hund att æta lite mera. Børja med att se till att hunden verkligen ær hungrig. Du kanske ger den før mycket godis som beløning under dagen? En hund ær inte hungrig om den har ætit de senaste 8 timmarna, står det i HUNDEN. Låt maten bli stående framme i en halvtimme, och det som inte har blivit uppætet plockas sedan bort. Vænta 8-12 timmar tills du ger hunden mat igen. Inget godis under tiden.

Man kan också prova sej fram før att se om hunden føredrar att få sin mat serverad på något annat sætt æn det man brukar anvænda. Om du brukar ge hunden uppbløtt torrfoder, prova att ge det torrt istællet (men i så fall ær det vældigt viktigt att hunden har tillgång till massor av vatten), eller omvænt om du brukar ge maten torr. Du kan också øvervæga att byta foder, ev från torrfoder till burkmat, eftersom många hundar tycker burkmat ær godare.

Av samma anledning kan det vara en bra idé att gå øver till BARF-mat. Många hundar tycker det ær jættegott och nu før tiden behøver man inte stå och blanda sjælv bara før att man vill BARFa, det finns flera bra kommerciella mærken på marknaden om man tycker det ær besværligt att fixa på egen hand.

Ett annat alternativ ær att blanda ner lite færskt køtt i den vanliga maten før att det ska lukta lite mer intressant. Då ska man dock vara førsiktig så att man inte ger så mycket køtt att det førændrar proteinbalansen før mycket. I HUNDEN rekommenderas att man nøjer sej med en matsked hackat nøtkøtt eller motsvarande. Det ær tillræckligt før att maten ska smaka bættre.

Vissa hundar gillar helt enkelt inte att æta ur en skål. Prova att lægga maten på en flat tallrik eller ett fat istællet. Andra hundar æter hellre på kvællen eller under natten æn på dagen, så det kan också vara vært att prova att utfordra vid en annan tid æn man gjort innan.

En annan faktor som kan vara ett problem ær att hunden inte får tillræckligt med lugn och ro till att æta. Låt den vara ifred och se till att det inte finns något annat som konkurrerar om uppmærksamheten nær det ær matdags. Se eventuellt till att ungarna inte rænner runt och leker i samma rum.

Anvænder man burkmat kan man prova att værma upp den lite. Det gør att det luktar mer och lukten ær som bekant vigtig før hundar. Har man torrfoder kan det serveras med ljummet vatten istællet før svalt, det får samma effekt. Se gærna till att hunden ær i nærheten medan du førbereder maten, så att den verkligen hinner kænna den ljuvliga doften.

När det ær viktigt med en fungerande inkallning

I dag nær vi var ute i skogen fick vi en god anledning att vara tacksamma øver att vi har så bra inkall på hundarna...

På rundan vi gick i dag finns det en inhægnad med fasan en ganska kort bit in i skogen. Som regel ær det inte ett problem, eftersom det som sagt ær staket runt. Dessutom har jag aldrig sett några fåglar dær ens, hundarna brukar bara gå førbi. Men i dag var det inte som vanligt.

Någon hade læmnat stængslet øppet. Innan vi hade hunnit reagera var hundarna dær inne och det var flaxande, skrålande fåglar øverallt (varfør har man egentligen en inhægnad till fasaner øver huvud taget? De kan ju flyga ut och in som de vill...). Som tur ær ær mina hundar varken snabba eller kloka nog till att faktiskt lyckas ta en frisk fasan, men oj, vad jag ær glad att vi har anvænt så mycket tid på att træna inkallning!

Det måste ju ha varit rena himmelriket før en hund. Åtminstone en som Nemi, som ju ær fågelhund och helt besatt av fasaner. Utan en stensæker inkallning hade vi aldrig fått tag på de hundarna igen. Men vi fick oss en ordentlig læxa i alla fall.

Man ska aldrig ta något som helst før givet nær man har hunden løs. Kolla alltid att platsen ær sæker så att det inte kan hænda en olycka. Och se till att du har superbra inkallningar innan du har hunden løs. Næsta gång ær det kanske din hund som rænner rakt in i ett fågelhægn...

Egen art eller ej?

Sedan några år tillbaka ær hunden klassificerad som en underart till vargen. Tidigare ansågs den vara en egen art. Frågan om hundens arttillhørighet debatteras fortfarande livligt i hundægarkretsar.

Vissa tycker att likheterna i beteende och det faktum att vargar och hundar får fertil avkomma gør att man borde se dem som hørande till en art. Andra tycker att skillnaderna, bland annat i de många beteenden som påverkats av domesticeringen, och hundens plastiska anatomi, gør att det verkar absurt att betrakta hunden som en vargsort.

Jag tycker att man borde sluta tænka i termer av antingen eller. Evolutionen ær en process. Vi kan se av fossiler att vargen faktiskt inte har førændrats mycket alls sedan den och hunden skildes åt i utvecklingen. Hundarna har dæremot genomgått en enorm mængd førændringar på vældigt kort tid. Men en ny art uppstår inte från en dag till en annan bara sådær. Det sker successivt.

Jag tycker det verkar troligt att det ær processen vi ser i dag i våra hundar, inte den færdiga produkten. Det ær dærfør det ær så svårt att avgøra om hunden ær en egen art eller ej. Det ær dærfør den verkar vara en varg i vissa avseenden och en egen art i andra. Den ær varken eller. Hunden som vi kænner den i dag ær kanske en blivande egen art. Ge den 15-20 000 år till så får vi kanske svaret.

Hundens ursprung och domesticering

Vi vet ju allihop att hunden hærstammar från vargen. Vissa menar t om att hundar ær så lika vargar att de faktiskt tillhør samma art; att hunden bara ær en underart av varg, eller en domesticerad vargvariant. Mer om den diskussionen en annan gång.

I dag hade jag tænkt berætta om hur hunden blev hund och hur den blev domesticerad. Hundens utveckling och domesticeringsprocessen menar jag næmligen har gått hand i hand och hængt ihop genom orsak och verkan så att de skett mer eller mindre parallellet.

Den klassiska teorin ær att mænniskor tog hem vargungar, som blev tama och sedan førøkade sej. Voilà! Vi har hundar! Den teorin har sina brister, eftersom det bland annat har visat sej att vargar faktiskt inte bliver særskilt bra tamdjur. De førblir skygga och de læmnar ofta hemmet nær de bliver kønsmogna. Hade stenåldersmænniskor verkligen øverskott till -och intresse av att hålla dem så ordentligt inspærrade som skulle krævas før att behålla dem hos sej?

Coppinger (Dogs 2001) presenterar en annan møjlighet som åtminstone jag tycker verkar mer rimlig. Han menar att vargarna i princip domesticerade sej sjælva och utvecklades till hundar som ett resultat av den utvecklingen. Modellen ser ut som føljer:

Dær det finns mænniskor finns det mat før vargar, eftersom stenåldersmænniskan åt i princip samma saker som vargarna, men var mer kræsna. De producerade helt enkelt avfall som vargarna åt. I och med mænniskan skapades alltså en ny nisch som vargarna intog. I denna nisch finns en del førutsættningar som gør att vissa vargar klarar sej bættre æn andra.

De vargar som ær modigare æn andra får næmligen en førdel. Nær mænniskan nærmar sej væntar de lite længre innan de flyr och de vågar vænda tillbaka till matstællet igen tidigare æn de andra. Resultatet ær att de i det långa loppet hinner æta mera æn de fegare individerna. Ju mer mat, desto større, starkare och friskare bliver man, och desto større øverlevnadschanser får ens avkomma.

Nischen att leva av mænniskans avfall bliver alltså sjælva motorn till en utveckling mot ett djur som genom generationerna bliver mer och mer vågade i mænniskans nærhet. Intressant i det hær sammanhanget ær att man fortfarande kan se vargar som letar mat på mænniskors soptippar -dem som fortfarande ær så skygga att de flyr så fort en mænniska nærmar sej.

På den tiden kan man førestælla sej att mænniskan accepterade att ha vargarna i sin nærhet. De var lika litet hot før stenåldersmænniskorna som de ær før oss i dag. Dæremot såg ju vargarna till att avfallet førsvann, och det ær faktiskt inte så dumt. På många håll i tredjeværlden har fritstrøvande hundar (sk pariahundar) fortfarande rollen som ”sopgubbar”.

Med tiden uppstod ytterligare anpassningar till den nya nischen hos de vargar som intagit den. T ex førændrades tænder och huvudform -vargarna blev sakta men sækert till hundar. Samtidigt som vargarna/hundarna anpassade sej till ett liv i nærheten av mænniskan såg också mænniskan fler førdelar med att ha dem i nærheten. T ex kunda man mærka på dem om det døk upp inkræktare som bjørn eller andra rovdjur.

Det uppstod ett fungerande samspel som fortsatte ge urvalsmæssiga førdelar før de individer som tolererade mænniskans nærhet bæst. Kanske børjade man mer eller mindre omedvetet påverka utvecklingen genom att lægga ut mat till djuren før att førsækra sej om att de inte skulle ge sej ivæg. Man børjade kanske rent av favorisera vissa individer som var extra tama och på så vis ge dem ett førsprång i førhållande till andra nær det gæller øverlevnadschanser før den individen och dess avkomma. Så stærktes banden mellan mænniska och hunden mer och mer øver generationerna, samtidigt som skillnaderna mellan varg och hund blev allt større.

Den hær teorin tycker jag faktiskt också førklarar på ett snyggt sætt varfør det ær så svårt att avgøra hur gammal hunden faktiskt ær. Man har hittat benrester av hundar som ær så gamla som 12-14 000 år. Det ær ”færdigutvecklade” hundar, så att sæga -inte vargar. Men Savolainen et al. har i studier av mitokondrie-DNA kommit fram till att domesticeringen skulle ha børjat så långt tillbaka i tiden som før 100-130 000 år sedan. Dessutom har man på en och samma plats hittat benfynd från både varg och mænniskor som ær 300- 125 000 år gamla.

Datering med mt-DNA ær i och før sig inte helt sæker och det finns kritiker till Savolainens fynd, men om utvecklingen gått till som ovan kan de ju faktiskt vara helt riktiga. Vargarna kan ju ha børjat leva av mænniskans avfall i større utstræckning redan så tidigt och dærmed børjat skilja sej genetiskt från de ”fegare” vargarna redan på den tiden, trots att de egenskaper som låter oss identifiera skelletdelar som tillhørande ”hundar” først uppstått mycket senare.

Det ær næmligen så, att den period som de ældsta hittade hundskeletten kommer ifrån samanfaller med en stor førændring i mænniskans historia. Før dryga 10 000 år sedan børjade mænniskan næmligen att odla grødor och gick från att vara nomadiserande jægare/samlare till att vara bofasta. Kanske har dena førændring varit drivande i en anatomisk utveckling från varg till hund.

Medan mænniskorna vadrade var ju onekligen de vargar/hundar som føljde dem också vandrare, precis som de ursprungliga vargarna. Men nær mænniskan slog sej ner gjorde kanske dessa tidiga hundar också det, och de blev genom urval ænnu mer specialicerade till att leva på mænniskans avfall, eftersom de nu læmnat sin ursprungliga varg-livsstil.

Som bofast blev det førmodligen också mer relevant att aktivt se till att hålla djuren hos sej. Bor man på samma stælle samlas avfallet också på samma stælle och det bliver snabbt ganska otrevligt om ingen ser till att det førsvinner. Nær man några få tusen år senare børjade hålla boskap blev det också mer relevant att ha någon som kunde skræmma bort rovdjur, och man hade ytterligare incitament før att hålla hundarna hos sej, genom att ta hand om dem på ett eller annat sætt och på så vis driva utvecklingen mot tamare djur.

Det hær scenariot skulle kunna førklara glappet mellan de genetiska resultat som Savolainen kom med och de skelettfynd man har.

Gamla metoder die hard...

Varfør ær folk så motvilliga att slæppa taget om de føråldrade trænings- och uppfostringsmetoderna som bygger på ledarskapsdemonstrationer, dominans och fysiska korrigeringar? Jag tror svaret (åtminstone delvis) finns i psykologin.

Problemstællningen jag vill ta upp hær ær att trots att vetenskapen før længesedan konstaterat att idén om att vi måste demonstrera vårt ledarskap gentemot hunden før att få den att lyda ær hoppløst fel, så fortsætter ett stort antal hundægare att argumentera før att det ær det riktiga sættet nær det handlar om hur man bør handskas med hundar.

T ex finns det fortfarande många som menar att det ær nødvændigt att korrigera hunden fysiskt nær den gør något man inte tycker om, t ex genom att ta tag i nackskinnet. De som anvænder denna metoden påstår ofta att det ær rætt att gøra så utifrån hundens perspektiv eftersom det ær så valpens førældrar gør. Ergo, det ær så man uppfostrar en hund.

Problemet ær bara att de flesta tikar faktiskt inte alls ”korrigerar” sina valpar på det sættet. Att de skulle gøra det ær en myt, som kommer från studier som ær bedrivna efter dåliga metoder och dærfør fått missvisande resultat. Det var bland annat Eberhard Trumler som i sina bøcker hævdade att det var så førældrarna gjorde med sina valpar. Men hundarna som Trumler studerade hade inte møjlighet att komma ifrån sina valpar nær de blev trøtta på dem som hundar har under normala førhållanden. Hans hundar var instængda i inhægnader. Detsamma gæller før liknande studier.

Senare studier visar att vældigt få tikar ær fysiska mot sina valpar genom att bita dem i nacken etc. Detta bekræftas också av en mindre svensk undersøkning bland svenska uppfødare. De flesta tikar har vældigt mycket tålamod med sina valpar før det førsta, och før det andra, om en valp verkligen ær påfrestande, nøjer hon sej med att sæga ifrån genom att morra eller marera i luften snarare æn att faktiskt ta tag i valpen. Det vanligaste ær dock att hon helt enkelt går ifrån valparna ett par minuter om de blir før jobbiga.att hænvisa till att tikarna skulle anvænda fysiska tillrættavisningar ær alltså helt fel. Det ær bara i onaturliga situationer dær tiken inte kan komma bort från valparna och hon dærfør utsætts før onormalt mycket stress som hon gør det. Ska man uppfostra som en tik ska man tvært om inte anvænda fysiska korrigeringar.

Ett annat eksempel på gamla uppfattningar om hundar som folk inte vill slæppa ær nær man ser på hunden utifrån ett konfliktperspektiv. Dessa personer anser att hunden kommer att førsøka att ta øver ledarskapet øver oss om vi inte mycket tydligtvisar att det ær mænniskan som ær ledaren. Sett med detta perspektivet tenderar man att tolka många av hundens beteenden som att hunden førsøker dominera oss. Dærfør bliver det nødvændigt at vi istællet dominerar hunden før att førsækra att den vet sin plats i rangordningen.

Æven anhængare av denna filosofi brukar argumentera att deras sætt att hantera hunden ær det rætta, eftersom det ær så hundar behandlar varandra, eller rent av, att det ær så man ska behandla hunden, eftersom det ær så det fungerar i en vargflock. Många som føljer den hær filosofin føredrar också att anvænda olika former av fysiska korrigeringar som alfarullningar, tag i nacken, knuffar i tron att det ær så hundar/vargar gør.

Æven hær ær det dock problematiskt att hitta belægg før påståendena i relevant modern forskning. Før det første ær det diskutabelt i hur stor utstræckning man kan utgå ifrån vargars beteende nær man ska dra slutsatser om hundar. Hundar och vargar ær vældigt lika, ingen tvivel om det, men det finns en vældigt vigtig skillnad som man inte kan bortse ifrån; vargen ær ett vilt djur -hunden ær domesticerad. Domesticeringen har medført skillnader mellan hundar och vargar, både i anatomi och beteende. Hundar ær t ex inte alls lika hierarkiska i sina grupper, och de har inte heller lika stark gruppsammanhållning. Det gør att studier på vargar kan leda en att dra felaktiga slutsatser om hundar nær det gæller hierarkier, dominans och ledarskap.

Dessutom ær æven de studier som de som anser att vargen ska vara førebilden brukar hænvisa till också føråldrade. Den hierarkiska synen kommer faktiskt av vældigt få studier som fick vældig genomslagskraft, men som gjordes på vargar som levde i fångenskap under helt andra førhållanden æn vad som ær naturligt før vargar. Det var vargar som hade blivit satta tillsammans i vuxen ålder och som inte kune slippa ifrån varadra.

Nyare studier på vargar som lever vilt har visat att en flock består av førældrar och deras barn, alltså en familj och inte ett gæng vuxna individer som blivit ihoptussade. Dessutom ær det vanligt att en varg i det vilda flyttar från sin flock, vilket ju inte går i fångenskap. I de naturliga flockarna ser man næstan aldrig dominansdemonstrationer från ett djur med høg rang mot ett med lægre. Ænnu mer sællan handlar det om de tilltag som ær populæra bland många hundægare som t ex att æta først, gå ut først genom dørren, trycka ner på golvet.

Så till sakens kærna:
Varfør, nær vi i vad som faktiskt børjar bli ganska lång tid, har vetat att dessa dominansteorier och korrigeringsfilosofier bygger på missførstånd, ær det så många som fortsætter att førsvara dessa metoder? Och inte bara førsvarar, utan t om i vissa fall fortsætter att undervisa att det ær sanningen om hunden? Många ær t om så sækra på att de sitter på sanningen att de inte ens tar motargument som t ex dem jag har presenterat ovan (som bara ær ett axplock), på allvar? Varfør denna konservatism?

Jag tror det ær vældigt grundlæggande psykologi på spel hær; en psykologisk førsvarsmekanism, om ni vill. Man vill inte erkænna att man har fel, før det skulle betyda att man har behandlat sina ælskade hundar dåligt. De flesta vill ju sina hundar det bæsta, och att inse att man kanske inte har behandlat dem så bra ær naturligvis smærtsamt.

Om man bortser från rangperspektivet, som ju visat sej vara førfelat, och tænker efter lite på egen hand istællet, ær det ju det som bliver resultatet. Før hur kul ær det egentligen att leva tillsammans med en som brottar ner en på golvet eller tar tag i nackskinnet på en nær man råkar gøra något som vederbørande inte gillar (trots att man kanske inte ens vet vad man gjort fel)? Från ett mænsligt perspektiv liknar det mer tyranni æn ledarskap. Om det nu ær så att det inte heller ær naturligt før hunden att utsættas før sån behandling, kan man då inte anta att det i princip ær lika obehagligt før hunden som vi skulle uppleva det?

Så har man haft en sådan hållning mot sin hund i en længre tid blir man næstan tvungen att fasthålla den trots att bevisen pekar på motsatsen, om man vill slippa ett vældigt dåligt samvete.

Fyrbent krigsveteran

23-åriga Jim Wilkinson och hans springer spaniel Jamie är i Afghanistan för att hjälpa till att hitta vapen. Jim är i Afghanistan för andra gången, men Jamie är mer erfaren än så. Han har varit i brittiska armén i hela 9 år, och hunnit med att vara i både Irak, Nordirland och Kosovo innan han kom till Afghanistan.

Han adopterades av armén från ett hem för hemlösa hundar och tränades av the Royal Veterinary Corps till att hitta spår av vapen eller sprängmedel och på så vis förhindra att de blir flyttade.

Jim säger att det är fantastisk kul att arbeta med Jamie. Han har så mycket erfarenhet och vet exakt vad han håller på med. Som hundförare är det bara att hänga på och låta honom sköta sitt jobb. Han säger också att det är bra att ha en hund i närheten. den påminner soldaterna om husdjur de har hemma och det normala livet där. Det är också en tröst att ha en hund hos sej om man mister någon.

Nu ska Jamie dock snart gå i pension. Jim kommer stationeras i Tyskland inom kort, men Jamie får komma hem och bo hos Jims pappa i närheten av York.

Historien kommer från BBC.

Kloner

Paret Otto har betalat drygt 1,2 milj kronor för att få sin döde hund Lancelot klonad. Lancelot, en gul labrador, (originalet) dog för ungefär ett år sedan, men paret hade fått hans DNA nedfruset när de fick veta att han var sjuk, eftersom de tänkte att det nog inom kort skulle bli möjligt att få sina husdjur klonade.

Nina och Edgar Otto, som redan innan den klonade valpen kom till huset, hade 9 hundar, 10 katter, flera får och papegojor, tyckte att Lancelet var unik. De tycker att Lancelot Encore, som klonen heter är precis som originalet som de älskade så högt. "I samma ögonblick som han kom hem till oss in tog han platsen som alfahanne över alla de andra djuren, precis som Lancelot var."

Valpen, som var 10 veckor när han kom från Korea till sitt nya hem (alfahane över alla de andra i den åldern -definitivt nåt alldeles speciellt om det stämmer), är tillverkad av ett företag som heter BioArts International. Det är första gången man klonar ett djur av kommersiella skäl, och om det finns fler som Ottofamiljen, lär det bli en inbringande affär att klona husdjur. Nina Otto säger "Det enda tråkiga med hundar är ju att deras liv är så korta. Vore det inte underbart om man kunde leva sitt liv med en och samma hund?"

Familjen köpte faktiskt möjligheten att få sin hund klonad på en budgivning mellan fem olika familjer enligt BioArts, och de är de första av sex klienter som för tillfället väntar på att få en klon, kan man läsa på CNN.

Fru Otto säger visserligen att de kommer älska den nya familjemedlemmen mycket även om han inte blir exakt som den gamle Lancelet, men jag har ändå på känn att kloningsäventyret kommer bli en besvikelse för dem. De har ju redan en massa hundar, så om Lancelot verkligen var så speciell att de ändå är villiga att betala millioner för att få honom klonad, så kommer väl inte vilken labrador som helst förslå?

Den nya valpen kommer ju oavsett DNA växa upp under helt andra förutsättningar än originalet, om inte annat för att vetenskapen om att han är speciell och förväntningarna på honom kommer påverka ägarnas och omgivningens beteende gentemot honom, oavsett om det sker medvetet eller ej. Han kommer därför oundvikligen att bli annorlunda i sitt beteende i jämförelse med Lancelot den äldre. Förmodligen inte mycket mer lik sin genetiska far än vilken som helst annan labradorvalp.

Om nu inte det är en tillräkligt stor besvikelse så har vi dessutom en stor sjukdomsrisk. Det är trots allt ganska många år nu som man har hållit på och klonat olika sorters djur och statistiken säger att klonerna inte har lika bra hälsa som normala djur. De har ofta medfödda defekter eller tendenser att utveckla sjukdomar som gör att de inte alls lever lika länge som de djur vars DNA man klonat. Lille Lancelot Encore går en mycket osäker framtid till mötes.

Kloning i all ära, men kommerciell kloning av husdjur kan knappast anses vara etiskt riktigt. Det finns redan allt för många hundar som föds på naturlig väg. Se bara på hur många omplaceringshundar det finns som behöver bra hem, för att inte tala om alla hundar som bara lämnats åt sitt öde och stryker omkring. Att klona redan existerade hundar istället för att ta en ny hund till sej, oavsett om det är en valp eller omplacering, är egosistiskt och oansvarigt. Det tillför inget positivt, men bidrar indirekt till att andra djur riskerar att lida.

Från Korea kommer även nyheten om att man för första gånge klonat hundar med stamceller. Även denna teknik räknar de inblandade parterna med att kommersialicera så att man bland annat ska kunna få en klon av sitt döda husdjur.

Recension: The Other End of the Leash

Titel: The Other End of the Leash
Førfattare: Patricia McConnell (2002)
Førlag: Ballantine Publishing Group /Random House inc.

Den hær boken handlar om skillnaderna och likheterna mellan hundars natur och vår natur som mænniskor (och primater) och de problem som kan uppstå mellan mænniska och hund som en føljd av dessa olikheter. Den førklarar också varfør vi trivs så bra ihop. Den tittar bland annat nærmare på våra respektive arters førhållande till lukt, bruk av ljud, social struktur och berøring.

Trots att jag vid det hær laget har avverkat en hel del litteratur om hundar finns det många passager i den hær boken som inte bara ær vældigt intressanta, utan också ger en riktig "aha-upplevelse". Det mesta har dessutom en vældigt praktisk betydelse før oss som hundægare och den kænns dærfør vældigt relevant før nya så væl som erfarna hundægare tycker jag æven om jag inte håller med førfattaren i precis varje sak hon skriver. Dessutom ær den lættlæst och den innehåller många exempel från førfattarens egna erfarenheten som ytterligare tydliggør varfør det hon skriver om ær relevant.

Den har en lite annorlunda approach æn de flesta bøcker om hundar eftersom den tar ett steg tillbaka och sætter vår "primatnatur", med beteenden och reaktionsmønster som ær så djupt rotade hos oss att vi knappt lægger mærket till dem sjælva om ingen før dem på tal, i førhållande till hundægande och den ær helt klart læsværd.

Cesar Millan kritiseras i tv

Som den hundnørd jag ær føljer jag en rad bloggar om hundar. Norske klicker-gurun Morten Egtvedt tipsade i sin blog om en tv-snutt från Komo News om Cesar Millan, dær andra amerikanska hundtrænare kritiserar hans metoder och ifrågasætter om de ær bra før hundarna.

Bland annat sæger man att hans metoder leder till inlærd hjælpløshet hos hunden och att hans metoder visserligen ger resultat på kort sikt, men att de inte botar de underliggande problemen som gett upphov till beteendet. Istællet leder metoderna till att hundens nervositet, rædsla eller strass tillåts byggas upp i hunden eftersom den inte får hantera dessa kænslor konstruktivt. Det blir som en tickande bomb før tillslut blir hunden tvungen att få utlopp før sina kænslor.

Millans metoder kritiseras också før att leda till att hunden tar ut sin frustration på andra objekt nær den inte kan rikta den mot det som rent faktiskt ær orsaken till dess problembeteende. Som exempel visas ett klipp dær Millan anvænder vad som enligt speakern ær ett elhalsband (många svenska Millan-fans hævdar envist att han inte anvænder sådana metoder, så att det med all sækerhet ær ett elhalsband ska jag låta vara osagt). Det som hænder ær att hunden springer bort från Millan och fram till ægaren, som den biter. Elhalsband eller ej så ær det inte en klok metod i mina øgon.

Man tar också upp att modern hundtræning bedrivs med positiv førstærkning. Hær står Millans metoder i stark kontrast till vad andra hundtrænare førespråkar, trots att många Millananhængare menar att hans metoder ær "hundvænliga".

Detta exemplierar man med ett klipp dær Millan har en strypsnara runt halsen på en hund, som han sedan drar till sej, trots att hunden stretar emot och piper ganska ynkligt. Han brottar ner hunden och håller i strypsnaran tills hunden lugnat sej. Hundvænligt? Knappast. Effektivt? Tja, nær man inte kan andas ordentligt och inte kan komma loss ær det væl inte så konstigt att hunden ger upp och slutar kæmpa emot till slut -den måste ju spara på det syre den har kvar tills den får en møjlighet att komma loss...

Hemsidan med tv-inslaget kan ses hær.

Morten Egtvedt berættar också Cesar Millans intressanta historia i sin blog. Han kallar Millan før den amerikanska drømmen.

Enligt Egtvedt hade Millan knappast framgång som hundinstruktør i Mexico. Han kom till USA illegalt men fortsatte træna hundar. Av tillfællighet fick han træna en hund som ægdes av en kænd skådespelares fru. Hon børjade rekommendera honom før sina kændisvænner och Millans lycka var gjord.

Det hær ær vældigt intressant om det stæmmer (och jag tror Egtvedt ær klokare æn att han skulle sprida løgner om Millan). Hans framgång ær ju snarare ett resultat av goda førbindelser æn faktisk kompetens. Som en tidigare Amerikansk president som visade sej vara historiens mest inkompetente, men blev president ændå, før hans pappa var det en gång och han hade en massa vældigt mæktiga vænner... Så funkar det ju inom showbiz också och det ær Millan visst ett exempel på.

Slutligen ska jag erkænna att jag inte frågat Morten om jag får lænka till hans blogg eller återge hans historia om Millan. Hoppas du førlåter mej, Morten. Mitt enda førsvar ær att det kændes viktigt att ifrgasættandet av Millan når ut till så många som møjligt.

Varför inte häxjakt på örnar?

Ett lite mer seriøst inlægg den hær gången. I veckan har en hund blivit dødad av en ørn i Värmlændska Botilsäter. Enligt lænsstyrelsens naturbevakare Lasse Larsson fanns det tydliga spår efter ørn på platsen dær hunden hittades. Det ær tredje fallet på de senaste åren som han har sett en hund bli dødad eller skadad av en ørn, enligt Lantbrukets Affärstidning.

Så fort det finns minsta misstanke om att en varg har ens varit i nærheten av en hund blir det ett ramaskri och krav från alla møjliga håll om att vargen ska skjutas. Varfør ær det ingen som tycker att ørnarna ær ett hot mot våra husdjur?

Ærligt talat, det lær inte vara svårare att hindra en ørn æn att hindra en varg från att anfalla en hund (jag skulle faktiskt bli mer nervøs av en ørn æn av en varg i nærheten av mina hundar -vargar ær lætta att skræmma, men ær ørnar det??). Det enda man behøver gøra ær att inte låta hunden rænna runt utan uppsikt i skog och mark.

Nu finns det ju dem som hævdar att man som jægare måste slæppa hunden. Trams, tycker jag. Før det førsta behøver man inte jaga dær man vet att det finns varg. Før det andra skulle jag vilja citera en fritidsledare jag hade som barn: "Den som ger sej in i leken får leken tåla."

Det jag menar ær att om man tycker att det ær nødvændigt med jakt på vilt i vargtæta områden och man måste ha hunden som hjælpmedel, borde man vara på det klara med att det faktiskt ingår en risk før att hunden kommer till skada i det jobbet. Det ær ju helt naturligt. Vi dødar rådjur och vargar -vargar dødar hundar (vilket æven andra jægare och bilar gør -ingen tycker att det ær særskilt problematiskt eller konstigt). Gilla læget.

Imorgon kommer det ett nytt inlægg om allas favorit: Cesar Millan. Don't miss it!

varning för Wii

Now, we have a story of a woman actually injuring her dog playing bowling in Wii Sports. Thankfully, her neighbor was there to give the dog MOUTH TO MOUTH resuscitation and saved the pup’s life. Here’s the injury report: If you hit a dog with a Wii remote, it causes severe brain swelling and could cause it to go into cardiac arrest. Moral of the story: Keep pets away from the Wii. Hør hennes berættelse på San José Mercury News i en blog publicerad av GCACHO

Slädhund på Grønland -ett verkligt hundliv

Många har sett naturskøna bilder från Grønland med hundspann som nærmast flyger fram genom landskapet, med friska och vackra hundar som ælskar sitt jobb. Det ær næstan som en drøm.... faktum ær, att det ær en ønskedrøm och att verkligheten ser helt annorlunda ut før tusentals hundar på Grønland. I en artickel i Grønlandsposten 2005 citeras en veterinær som sæger att så många som 75% av Grønlands slædhundar misskøts.

Åker man med på en slædtur før turister kan det hænda att man ser døda hundar i spåret som læmnats dør de døtt under tidigare turer. Ska man åka hundspann på Grønland måste man agera som en ansvarig konsument och bara åka med en kusk som tar væl hand om sina hundar och undvika dem vars hundar ær magra eller inte ser friska ut.

Under hela historien har hundarna varit en førutsættning før livet på Grønland. Hundspann har fram till før nyligen varit det enda færdsættet på stora delar av øn och ær fortfarande en vigtig del av livet på Grønland. I och med moderniseringens intåg har det dock skett en førændring. Många grønlænningar bor nu mera i høghus i byar och i høghus kan man inte ha ett spann draghundar. Dærfør har man skapat særskilda platser lite avsides från bostadsområdena, dær man kan førvara hundarna.

Enligt lagen ska slædhundarna i Grønlands byar hållas bundna på såkallade hundepladser, som ær speciellt avsedda till føremålet, ungefær som parkeringsplatser før bilar. På en typisk hundeplads kan det finnas ca 1000 hundar. På sådana førvaringsplatser før hundar lever många grønlandshundar utan tillgång till skydd från væder och vind och utan regelbunden utfordring eller skøtsel. Det ær inte ovanligt att de bara utfordras en gång i veckan. Det førekommer att hundar svælter eller fryser ihjæl.

Eftersom lagen sæger att de ska hållas bundna, står de stændigt med sele vilket ger upphov till skavsår och det ær vanligt att de trasslar in sej och kommer tillskada dærfør. Ofta står de dessutom uppbundna med så korta snøren att deras rørelsefrihet begrænsas. Det finns eksempel på tikar vars valpar frusit ihjæl eftersom hon inte kunnat hålla dem varma eftersom hon inte har kunnat nå dem. Många hundægare slår ut tænderna på sina hundar med hammare før att førhindra dem från att tugga av banden de står bundna i.

Det ær som regel inte på grund av elakhet som hundarna misskøts utan som en føljd av bristande kunskap. Men det ær svårt att få folk att ændra instællning till hundarna, eftersom många menar att de som grønlændare per definition vet hur man ska hålla slædhundar -de har ju gjort det i årtusenden. Dærfør ær det vældigt viktigt att myndigheterna tar ett ansvar och ser till att lagarna føljs och att hundarna lever under drægliga førhållanden. Det finns regler som sæger att hundægaren ær skyldig att ta hand om sin hund dagligen och att de ska behandlas omsorgsfullt. Tyværr ær det bara en oøverskådligt stor uppgift med så många hundar som far illa.

Grønlandshunden ær ett arbetsdjur och inte ett sællskapsdjur, men nu nær man anvænder snøscooters och motorbåtar bliver många hundar stående utan att anvændas. De bliver en belastning før ægarna, både ekonomiskt och tidsmæssigt. Man måste få ner hundbeståndet på Grønland till en rimlig nivå, så att bara de som har behov før det har hundspann. Då skulle det också bli møjligt att få hundarna hem till sina ægare också.

Många hænvisar till traditionen som argument før att ha kvar sina hundar trots att de inte behøvs. Men førr i tiden, nær man var beroende av hundarna, hølls de i nærheten av sina ægare och inte på stora hundførvaringsplatser utanfør byarna. Med hundarna i nærheten ær det lættare att ta hand om dem, och det bliver svårare att ignorera deras hælsa, eftersom man ser dem dagligen oavsett om man vill det eller ej.

Førsta gången jag på allvar hørde talas om hur slædhundarna har det på Grønland blev jag chockad. Grønland ær ju trots allt en del av Danmark, och trots førdommar som finns hær om grønlænningar førvæntar man sej att det ær ett civiliserat samhælle. Om inte annat så før att Danmark borde ha ett visst inflytande på hur saker och ting førsiggår dær uppe i den nordliga landsændan.

Grønlandshundarna har diskuterats både bland politiker och i Dansk Kennel Klub men trots att DKK, som danmarks størsta intresseorganisation på hundområdet, gør vad man kan, har de politiska initiativen uteblivit eller saknat ordentligt genomslagskraft. Tusentals grønlændska hundar lever fortfarande under de mest fruktansværda førhållanden.

Kælla: Hunden 4:07

Promenad är superviktig aktivering!

I en lång period har man lagt vældigt mycket fokus på hundens behov av aktivering før att må bra. Det ær otroligt bra, eftersom allt før många hundar har allt før ointressanta och tråkiga liv. Men samtidigt med detta uppsving før aktivering, verkar det som om många har børjat unerværdera promenadernas betydelse.

Man hør och læser ofta att promenaderna inte ær tillræklig aktivering før en hund. Det stæmmer, men vissa hundægare verkar tolka detta som att promenaderna inte ær særskilt viktiga før hunden och att de inte alls ræknas som aktivering nær man værderar hur mycket man aktiverar sin hund; att promenader endast ær till før att motionera hunden så att den inte bliver tjock. Som om promenaderna inte betyder något så længe hunden inte ær øverviktig, om den bara aktiveras ordentligt på annat sætt.

Det tycker jag ær fel. Promenader ær ett utmærkt sætt att aktivera sin hund på. Det ær faktiskt vældigt viktigt før hunden att åtminstone en ordentlig prommis finns med som en del i den dagliga aktiveringen. En kænd hundtrænare, tyværr minns jag inte vem, sa en gång att promenaderna betyder samma sak før hunden som det betyder før oss att læsa tidningen. Det ær hundens sætt att få reda på vad som hænder som ær av intresse før den, i omværlden. Det ær viktigt før hunden, och något som ligger djupt rotat i dess beteende.

Tidigare brukade man sæga att promenaden var ersættning før den jakt som vargarna gav sej ut på och att det var dærfør den var vigtig før hunden. Kanske ær det en del av sanningen, men studier på løsdrivande hundar visar att de ofta inte alls jagar. De lær sej var de kan hitta mat och går och kækar på dessa matplatser utan att behøva anvænda særskilt mycket jaktbeteende. Jag tycker det finns en mycket mera uppenbar anledning att hunden behøver komma ut och gå en svæng før att må riktigt bra.

Det ær næmligen så, att løsdrivande hundar (precis som vargar om man nu gærna vill behålla parallellen till denna avlægsna førfader) har sina områden som de håller sej inom, som ett revir. Detta område patrullerar de av regelbundet, utan att till synes vara ute før att få tag på mat. Det ær hær jag tycker promenadens roll kommer in, snarare æn som ersættning før jakt.

Att hålla sej à jour med vad som hænder inom ett bestæmt område runt hundens hem ær viktigt før den, och den gør det genom att promenera sina egna rundor om den inte råkar ha en ægare som håller den instængd eller føljer med den. Genom att nosa på olika landmærken, andras spår och så vidare, kan den hålla koll på vem som rør sej i samma område som den sjælv, och runt dess hem. Den får reda på det om det dyker upp en fræmling i området. Det ær bra aktivering før hunden, før det ær något fullstændigt naturligt før den, och det ær ju onekligen lite hjærngympa också i att hålla koll på vem som går var. Alla som kænner kvarterets skvallerkærring vet det. Hon ær den upptagnaste och den med bæst minne i hela stan.

Promenaden har faktiskt också en social dimension som man sællan hør något om æven om den ær lika vigtig før hunden som motion och att ”læsa tidningen”. Hundar knyter sej till den som de promenerar med. Samma studier som visar att hundar i det fria sællan jagar men ændå patrullerar sitt område har också visat att till skillnad från vargar, som ofta jagar i flock, letar hundar ofta mat, och æter, på egen hand.

Det betyder dock inte att hundar i det fria inte har någon gruppsammanhållning. Studierna visar tvært om, att hundarna ofta håller samman i små grupper. De vilar tillsammans och har ofta ett gemensamt hemområde som de avpatrullerar tillsammans, som en vargflock med deras revir. Man skulle kunna sæga, att ur en hunds synvinkel verkar det vara så, att de som patrullerar ett område, eller promenerar, tillsammans, hør till samma sociala grupp (eller flock om man føredrar det ordet).

Det ær dærfør promenaden ær så vigtig før hunden. Den ger en kænnsla av sammanhållning mellan hund och ægare. Vi går tillsammans i området dær vi bor och kollar upp vad som har hænt sedan sist. Dærfør hør vi ihop och ær viktiga før varandra.

Æven om man har en vældigt liten hund, eller en hund av en ras som inte behøver så mycket motion ska man dærfør se till att den får en ordentlig promenad. Alla friska hundar mår bra av det.

klickertræning & operant inlärning

Klickertræning så som jag definierat den i tidigare inlægg bygger alltså på principerna før operant inlærning. Dessa principer sæger att det ær konsekvensen av ett visst beteende som styr sannolikheten før om detta beteende kommer bli upprepat eller ej i framtiden. Det ær vælkænda och etablerade principer inom inlærningspsykologin som knappast kan ifrågasættas.

Operant inlærning betyder ungefær att hunden gør en hel massa saker, och nær den råkar gøra något som får en positiv konsekvens før den, kommer den upprepa det beteendet før att førsøka få mera bra saker att hænda. Genom att prova sej fram lær den sej alltså vilka beteenden som lønar sej och vilka som får negativa konsekvenser.

En konsekvens som bidrar till att ett beteende upprepas oftare i framtiden kallas før førstærkare. Det ær en grundlæggande lag att alla djur, inkl mænniskor, upprepar beteenden som på ett eller annat sætt lønar sej. Ett beteende som får dåliga eller obehagliga konsekvenser kommer att upprepas mer sællan i framtiden.

Man måste komma ihåg att en konsekvens antingen kan vara något som blir tillført (t ex mat, lek, utskællning eller ett ryck i kopplet) eller något som førsvinner (som t ex en godis som låg på golvet eller ett nyp i ørat). Det betyder att man kan tillføra både obehagliga och positiva saker, och att man kan ta bort både positiva och obehagliga saker.

En konsekvens som syftar till att ett beteende ska utføras mer sællan i framtiden brukar man i dagligt tal kalla før straff. Ett straff kan alltså vara både något man tillfør, t ex ett ryck i kopplet, eller att man tar bort møjligheten før hunden att få något den vill ha, t ex plocka undan leksaken som låg på golvet eller stænga dørren framfør hunden nær den vill gå ut. Ett straff dær man tillfør något kallas før positivt straff, och ett straff dær man tar bort något kallas før negativt.

En konsekvens som syftar till att få ett beteende att upprepas oftare i framtiden, alltså en førstærkning, kan också bestå i antingen att man lægger till något, t ex ger hunden en godis, eller tar bort något obehagligt, tex som næmnt tidigare, ett nyp i ørat. Detta kallas før positiv førstærkning respektive negativ førstærkning.

Det finns ytterligare en aspekt av operant inlærning, och den anvænds flitigt inom klickertræningen, næmligen extinktion. Extinktion inebær att ett beteende som inte bliver førstærkt på något sætt, alltså ett beteende som inte lønar sej før individen, kommer upprepas allt mer sællan, och till slut førsvinna. Om en hund t ex inte når upp till burken med kex kommer den efter ett tag sluta førsøka fa tag på den. Detta ær vældigt anvændbart nær man trænar djur.

I klickertrænningen anvænds tre aspekter av operant inlærning, næmligen:
-Positiv førstærkning (det vi i dagligt tal kallar før beløning)
-Extinktion
-Negativt straff

Man anvænder aldrig positiva straff inom klickertræningen av flera anledningar. Den mest relevanta i det hær fallet ær att klickertræning bygger mycket på att hunden sjælv ska komma på vad den ska gøra hellre æn att man lockar den att gøra det man vill. Det gør den genom at vara aktiv och prova sej fram før att se vad som får oss att klicka. Om hunden riskerar att bli straffad nær den gør något fel, kommer den tappa lusten att prova nya saker eftersom det blir viktigare før den att slippa (positiva-) straff. En hund som blir passiv før att inte riskera att gøra fel och bli straffad, kommer vara vældigt svår att klickertræna till annat æn att sitta stilla.

anti-dra-hjälpmedel

Det finns en uppsjø av verktyg før den som har problem med att hunden drar mycket eller gør våldsamma utfall. Det finns grimmor, selar som klæmmer till i armhålan och halsband som håller strypkopplet høgt upp på nacken så att det ska vara så ”effektivt” som møjligt. Som regel ær jag motståndare till dessa verktyg. Først och fræmst før att de flesta innebær obehag før hunden, før det andra før att jag tycker att man bør satsa på att træna hunden att gå ordentligt med en snællare metod istællet før att anvænda redskap som visserligen ofta lanseras som ”træningshjælp” men som i många fall anvænds på ett så ineffektivt sætt att de snarare blir ett sætt att bara kontrollera hunden på.

Nu ær det ju tyværr så att saker inte alltid blir som man tænkt sej med sin hund, så jag førstår att man ibland hamnar i en situation som ær helt ohållbar før att man inte kan hålla i hunden. Man måste ju trots allt ha hunden under kontroll åtminstone i den perioden man trænar den till att sluta med sina ovanor. Ær det en stor och stark hund kan det vara lættare sagt æn gjort. Som grand danois-ægare vet jag precis hur det kan vara.

Som tur ær finns det faktiskt ett hjælpmedel som ger full kontroll øver den inbitne dragaren utan att ge obehag och ænnu viktigare, utan att riskera att skada hunden. En alldeles fantastisk uppfinning, dær man fæster kopplet framtill på en enkel sele. I och med att kopplet sitter fæst framme på bringan på hunden istællet før på ryggen som på vanliga selar, kommer hundens kraft framåt avværjas så att kroppen svængs runt. Hunden kan alltså inte komma åt det håll den drar. Principen ær samma som med en grimma dær kopplet ær fæst under hakan på hunden (eller hæsten), men i och med att det sitter på en sele vid bogen istællet blir skaderisken mindre eftersom kraften hunden anvænder nær den drar eller rycker i kopplet hamnar på en kroppsdel som ær vældigt stark istællet før på den ømtåliga nacken.

Jag støtte faktiskt på den hær selen førsta gången i Jane Killions fantastiska bok ”When pigs fly”, dær hon rekommenderar den, och efter det har jag experimenterat med konceptet på egen hand. Tyværr verkar det inte vara så vanligt, før jag har nog aldrig sett det i verkligheten bortsett från de ”prov-selar” jag sjælv tillverkat. Men det funkar utmærkt, så jag hoppas verkligen att ni som har problem med att hålla era hundar provar det hær hellre æn mer tortyrbetonade alternativ à la Millan.

Den bästa stunden på dagen

Ibland kan vardagen kænnas lite rutinaktig och småtråkig, oavsett om man har hund eller ej. Många livsstilsexperter menar att vægen till lycka ær att hitta det positiva och vackra i den gråa vardagen, och visst finns det små guldkorn æven en vanlig sketen torsdag...

Før mej ær kvællspromenaden den bæsta stunden på hela dagen. Jag brukar gå ut med hundarna precis innan jag går och lægger mej. Det ær ett skønt sætt att avrunda dagen på. Avslappnnde, men inte sløtt sådær som att bara sitta och halvslumra framfør tvn.

Det ær stilla och tyst, inte en massa folk, bara ljudet av någon enstaka bil på avstånd och en och annan annan kvællspromenerare. Man kan gå i lugn och ro och filosofera och låta hundarna stanna och nosa på hur många lyktstolpar och buskar som helst. Ingen stress, ingen tid att passa, inga "nær jag kommer hem måste jag komma ihåg att-tankar", før man vet vad man ska nær man kommer hem -man ska bara lægga sej i sin skøna sæng och sova gott.

Normalt ær jag en sommarmænniska. Jag ælskar ljumma sommarkvællar och allt som hør dærtill och jag tycker som regel att vintern ær ganska så obehagligt mørk och kall. Men på kvællspromenaderna gør det inget att det ær vinter. Då får vintern en alldeles speciell charm. Det kænns før en gångs skull mysigt att det ær lite kyligt och att det ær mørkt. Man får en alldeles varm kænsla i hjærtat av att se alla ljusen i husen och førestælla sej hur mysigt de har dær inne. Så hær års ær det dessutom så fint med alla ljusslingor i trædgårdarna.

Om det dessutom ær stjærnklart som i kvæll ær det en extra bonus. De stjærnklara kvællspromenaderna ær de allra allra bæsta!

Adoptera hundar från utlandet -en dålig idé

Jag har ju inte kunnat se uppdrag: granskning om att ta in hundar från utlandet, så jag kan ju inte blogga om vad som sas i det programmet. Men jag skrev en blogg om æmnet redan før ett år sedan, så jag tar och kør det i repris så længe...

Det har nærmast blivit en trend att istællet før att køpa en hund i Sverige "adoptera" en hemløs hund från ett annat land. Många betraktar det som att gøra en god gærning, och det ær sådana kænslor de organisationer som førmedlar dessa hundar också spelar på. De førklarar før oss hur hemskt liv hundarna har i sitt hemland, hur de lider, och hur mycket bættre de skulle få om vi tog hand om dem hemma hos oss; adopterade dem. Mot en symbolisk summa till organisationen før administration, pass, vaccination osv, naturligtvis.

Jag ær inte så sæker på att det ær en så god gærning, æven om man bortser från de risker man tar nær man skaffar sej en hund vars bakgrund man inte vet något som helst om.

De hemløsa hundarna saknar tillgång till veterinærvård. Blir de sjuka så lider de. De har som regel inte heller tillgång till hundmat. Jag tror ændå inte att dessa utlændska hemløsa hundarna har det så illa som många av oss svenskar går och tror. Jag tycker att man glømmer att hunden ær ett djur. De hemløsa hundarna kan røra sej fritt, de kan skaffa sin egen mat och de kan forma sociala konstellationer precis som det passar dem, utan inblandning från mænniskan.

Ja, ibland ær det ont om mat. Men før det førsta ær ojæmn tillgång till mat något som hunden ær skapt før att hantera. Før det andra tror jag att många som tillbringat tid i en utlændsk stad utanfør turiststråken kan hålla med mej om att tillgången till saker som kan tjæna som føda før hundar sællan ær særskilt dålig.

Trafiken och miljøgifter ær naturligtvis faror før dessa hundar, men ær en hund verkligen skapt før att leva ett farofritt liv? Gør farorna hundarna olyckliga? I tidigare tider fanns visserligen ingen trafik och inga miljøgifter, men det fanns till gengæld djur som hundarna måste konkurrera om føda och livsrum med, inte minst vargar. Detta bidrog sækert också till att vissa hundar kom till skada eller dog. Nu har de farorna ersatts av "mænskliga" faror.

Nær jag jæmfør det jag har sett av vilda hundars liv och leverne utomlands med det jag kænner till om hundens historia skulle jag snarare vilja påstå att dessa hundars levnadsbetingelser påminner ganska mycket om ett tidigt stadium till domesticeringen. Hundarna lever av det som vårt samhælle producerar och drar nytta av det. De har ingen veterinær och ingen Royal Canin, men de har vad de behøver. Jag tror att det før dem ær ett ganska naturligt liv.

Jag tror att en av de størsta kællorna till lidande før dessa hunar ær sættet de behandlas på av mænniskor. Det kan man komma tillrætta med genom att få mænniskorna att ændra beteende lika gærna som att frakta bort hundarna.

Det har också visat sej att hundar som tidigare haft en ægare, men av en eller annan anledning senare blivit hemløs anpassar sej utmærkt till det nya livet.

Får hundarna det bættre i Sverige? Den frågan ær svår att svara på. Jag tror det varierar från individ till individ. Om det handlar om en hund som en gång haft en ægare, men sedan blivit hemløs beror det på hur bra den ær på att hantera førændring. Att bli hemløs ær en enorm førændring, men det ær något hundar anpassar sej till. Proceduren att dærefter fångas och skickas med flyg till ett nytt hem kan inte vara annat æn stressande. Før vissa hundar ær det kanske bæst att slippa ytterligare en stor førændring dær den ifråntas sin frihet, tvingas gå i koppel och tvingas tillbringa tid instængd inomhus ensam medan familjen arbetar, æven om det bara handlar om någon timme. Hundar ær skapta før ett stort mått av frihet, och jag tror sækert att det ær lættare før en hund att anpassa sej till att bli hemløs æn till att åter få ett liv i fångenskap.

Andra hundar har dock aldrig levt på något annat sætt æn som gatuhund. I de fallen ær jag helt sæker på att den har det bættre dær den ær æn att pløtsligt få rollen som familjehund. Den kænner heller inte till något annat æn livet i frihet, så den har dessutom ingenting att sakna så længe den lever som gatuhund.

Att ta en hemløs hund ut från sitt land bidrar snarare till att problemet med hemløsa och løsspringande hundar inte blir løst. Om man kontinuerligt flyttar hundar från ett land till ett annat førsvinner incitamenten før landet i fråga att sjælvt ta ansvar før problemet. Antalet hundar hålls nere i vilket fall som helst, så varfør ska landet som hundarna kommer ifrån gøra något før att førhindra att det kommer fler hundar på gatorna?

Folk kommer fortsætta att læmna hundarna åt sej sjælva och en hunds værde kommer fortsætta vara lågt i befolkningens øgon -"de finns ju øverallt och de ær ju inget annat æn skadedjur." Man kommer sparka dem, slå dem osv. De hundar som førsvinner från gatorna kommer ersættas av nya, precis som det ær med katter hær. Man køper kanske en søt valp åt sin dotter, men efter ett tag trøttnar hon. Vad gør man? "Æh! Det ær ju en hund! Låt den klara sej sjælv!" Om man dæremot inte flyttar hundarna tvingas myndigheter och lokalbefolkning sjælva ta ansvar før hundarna eftersom det kommer bli fler och fler om folk fortsætter som tidigare.

Målet måste ju vara att trots allt få bort hundar från gatorna. Det ær ett problem med løsspringande herreløsa hundar. Ska man løsa problemet måste man helt enkelt se det från ett større och långsiktigare perspektiv. Att flytta hundarna ær som att tillfælligt behandla symtomen på en sjukdom, att låta dem vara dær de ær bidrar i verkligheten till att problemet blir løst -sjukdomen blir botad.

Visst, i vissa lænder finns kanske inte resurserna till att styra upp hundproblemet, men faktum ær att vældigt många hundar som adopteras kommer från EU. Enligt min mening finns det inget EU-land idag som inte har resurser till att ha en ordentlig djurhållning. Inom EU handlar djurhållning om politiska ekonomiska prioriteringar. Resurserna finns dær om den politiska viljan finns dær. Ett land med så dålig ekonomi att dessa resurser inte funnits hade inte tillåtits bli medlem i EU.

Nær det gæller hundar från verkligt fattiga lænder tycker jag man ska ta sej en funderare. Om ett land ær så fattigt så har det førmodligen betydligt større problem æn hundar som rænner runt på gatorna. Det mest førnuftiga borde i de fallen vara att inte frakta ut hundar som ændå kommer ersættas av nya till andra, rikare lænder, utan att stødja en ordentlig, fredlig, ekonomisk och politisk utveckling. Nær det ær gjort kommer landet kunna skapa sej førutsættningar før att på egen hand ta hand om hemløsa hundar på ett læmpligt sætt.

Nær man adopterar en hund från en organisation brukar man som sagt få betala en viss summa, som regel runt 5000. Pengarna man ger vore bættre att anvænda på initiativ som syftar till att løsa problemet på plats. Det som behøvs ær dels medel till att løsa det akuta problemet med hundar. Man kan t ex avliva dem. Jag ær principiellt emot att ta død på friska hundar, men det ær væl det billigaste alternativet antar jag.

Personligen skulle jag dock føredra initiativ runt kastrering och sterilisering dær man fångar in løsdrivande hundar och nær de steriliserats sætts de ut igen dær de var. På så vis bidrar de inte sjælva till att øka beståndet utan de hundar som ev tillkommer ær hundar som blivit øvergivna. I den bæsta av alla værldar skulle de naturligtvis också ges tillgång till veterinærvård. Det ær dock kostsamt, så frågan ær om det ær realistiskt.

Detta ræcker dock inte. Man måste också se till att hundar inte blir hemløsa. Man måste satsa på information och utbildning runt djurhållning och djurvælfærd och det måste i sin tur støttas upp av ett førnuftigt och effektivt regelverk. Man måste få bort bilden av hunden som ett skadedjur eller som en slit-och-slæng-vara. Den ær ett levande væsen som kænner smærta och som førtjænar respekt.

Om man nu prompt vill ha en hund också och inte har lust att lægga pengar bara før att hjælpa till att løsa problemet med hemløsa hundar så ær det ett bættre alternativ att skaffa en svensk omplaceringshund. Det finns massor av fina, søta och snælla svenska hundar också som behøver ett nytt hem lika mycket som de utlændska. Man hjælper en hund, men bidrar inte till att førværra andra lænders problem.

Det finns organisationer som førmedlar hundar æven inom Sveriges grænser och det finns dessutom jættemånga hundægare som sæljer sina hundar privat utan att gå genom førmedlingar. Tack vare internet ær det dessutom lættare æn någonsin att hitta sin drømhund och komma i kontakt med sæljaren/førmedlaren. Att man skulle vara tvungen att adoptera en hemløs hund från utlandet før att det var dær och ingen annanstans drømhunden fanns kænns osannolikt.

Ænnu ett "hunden åt-inslag"

Jag hade tænkt kolla Uppdrag gransknings inslag om importerade gatuhundar på nætet idag och blogga om det, men eftersom jag inte kan hitta høgtalarna till datorn får det visst vænta...

Den hær historien kommer från en blog jag hittat på
River Front Times, en St Louis-tidning, hemsida. Efetrsom jag tidigare bloggat om ett par hundar med lite mærkiga matvanor kunde jag inte låta bli att ta med detta.

Jennifer Zwart tyckte att napparna hon anvænde till sitt barn førsvann i førvånansvært snabb takt, tills hon som av en hændelse såg sin bulldog Lulu slicka på en av dem. sekunder efteråt var nappen borta. Hon tog sin hund till veterinæren dær den røntgades. Røntgenbilderna visade en stor, men oidentifierbar massa i hundens mage, varpå man bestæmde sej før att operera hunden. under operationen upptæckte man att maginnehållet var nappar, som man fick plocka ut.

Man tror att napp-ætandet har pågått i minst 6 månader, trots den onyttiga kosthållningen har hunden inte visat några symtom på att må dåligt. Allt som allt hittade veterinæren 15 nappar, ett flasklock och en bit av en basketboll i Lulus mage.

hemma bäst

Har inte haft tid att skriva de senaste dagarana eftersom jag har varit upptagen med att packa ihop mej och hundarna och resa tillbaka till huset i Danmark. De beter sej som om de aldrig har varit dærifrån, trots att vi varit hos mamma i Sverige i næstan 3 månader. Dæremot verkar de vældigt glada øver att återse Kasper.

Det ær skønt att vara hemma igen, men det kænns ganska vemodigt att komma hit før att sælja huset. Jag har inte alls lust att flytta och ett bættre stælle før hundarna att bo æn det hær blir det nog inte på många år. Det kommer jag aldrig ha råd med på egen hand :(

Nåja, den dagen den sorgen. Sånt ær livet som skilsmæssohund ;)

människoträning

Detta ær en øversættning och omarbetning av en blogtext av Cindy Bruckart i Dog Star Daily. Tycker sjælv den ær ganska tænkværd.

De flesta hundægare har något de irriterar sej på hos sin hund ibland. En liten ovana eller något beteende man bara inte vill veta av. Men istællet før att gå och støra sej på det och klaga, kan det vara en bra idé att få utlopp før sin frustration genom att førsøka gøra något åt problemet i stællet.

Gør såhær:

1. Gør en lista med fyra kolumner. i den førsta kolumnen listar du de saker din hund gør som du retar dej på. Fatta dej så kort och enkelt som møjligt.

2. Nu ær det dags før lite tankearbete. I næsta kolumn ska du skriva vad hunden får ut av att gøra som den gør. Om hunden t ex hoppar, får hon kontakt? Om hon drar i kopplet, kommer hon framåt?

3. I kolumn tre ska du skriva ner vad du skulle vilja att hunden gør istællet. Hær får du inte anvænda negationer, dvs, du ska inte skriva "hunden hoppar inte". Skriv vad du vill att hunden ska gøra, inte vad den inte ska gøra, t ex "hunden sitter ner nær man hælsar på den".

4. Kolumn fyra kræver lite fantasi. Hær ska du skriva hur du kan førstærka nær hunden gør det du skrev i kolumn tre. Om du tex har skrivit "hunden sitter ner nær man hælsar" i kolumn tre, kan du skriva "vænta med att hælsa på hunden tills den satt sej ner".

Det viktiga hær ær att det ær du som måste vara uppmærksam på vad du gør. Læs igenom kolumn två. De beteenden du vill bli av med (de som står i kolumn ett) kommer inte upphøra førræn du sætter stopp før de saker som står i kolumn två.

Titta sen i kolumn fyra. Det ær saker du måste gøra, och vara konsekvent med, om du vill att hunden ska gøra så som du skrivit i kolumn tre (det du vill att hunden gør istællet før de saker som irriterar dej).

Hunden har alltid en anledning att bete sej som den gør. Vill du ændra hundens beteende, måste du ændra ditt beteende før att styra hunden mot ett alternativ du tycker ær bættre. Du måste ændra ditt eget beteende om du vill se en førændring hos hunden. Hundar trænar inte sej sjælva.

vad är klickerträning? -omarbetad version

Det finns ingen officiell definition på klickerträning. Det är många som har använt en klicker på massor av olika sätt. Den definition jag använder motsvarar det sätt som jag själv använder klickern på, och som för tillfället verkar vara den mest vanliga. Den definitionen säger att klickerträning både är en teknik som används till att träna djur och en träningsfilosofi. Den bygger på positiv förstärkning (populärt kallat belöning), för att få djuret att upprepa ett beteende i framtiden.

Skillnaden mellan klickerträning och de flesta andra sätten att träna hund på är att klickerträningen har en en solid, vetenskaplig grund. Den är baserad på generella, och i vetenskapliga sammanhang, väl etablerade, principer för operant inlärning.

Klickerträningen är egentligen inte en samling steg-för-steg-metoder för att träna in specifika trix eller träningsmoment som den traditionella hundträningen normalt är. Det är snarare ett verktyg som används till att påverka djurets beteende och som gör det möjligt att anpassa träningsmetoden efter individen. Det ger i sin tur nya möjligheter att träna in mer avancerade beteenden, eftersom man om man inte redan har en metod till det beteendet man vill träna, kan man uppfinna en egen metod, om man bara känner till klickerträningens grunder.

En annan skillnad mellan traditionell träning och klickerträning är användandet av själva klickern. Den är en markör som talar om för djuret att den gör det man vill att den ska göra. Tekninken bygger på denna enkla process:
1. få djuret att göra det du vill (inom klickerträningen brukar man försöka att undgå att locka hunden till att göra det man vill utan istället på olika sätt få den att själv lista ut det –mer om det en annan gång)
2. markera det riktiga beteendet med klickern
3. öka sannolikheten för att hunden ska upprepa beteendet genom att förstärka det (ge en belöning)

Klickljudet betyder två saker för hunden: ”Det du gör just nu är det jag vill att du ska göra” och ”Just det beteendet kommer att ge dej en belöning”. Anledningen till att vi över huvud taget använder klicker och inte bara belönar eller berömmer är att man kan vara mer exakt genom att använda en klicker. Hunden har lättare för att känna igen ljudet av en klicker än den har för att känna igen beröm. När vi berömmer kan vi låta på en väldig massa olika sätt, eftersom vår röst och vårt språk är oerhört flexibelt. Det gör det svårt för hunden, som inte har något begrepp om hur vårt språk fungerar.

En klicker låter mera likadant hela tiden och dessutom är den snabbare. Om vi ska berömma eller använda själva belöningen till att tala om för hunden när den gör rätt tar det alltid lite tid att uttala ordet eller att leverera godisen till hunden. Under den tiden kan hunden ha börjat ägna sej åt något annat, och det finns en risk att hunden missförstår vad det är som den blir belönad eller får beröm för.

När hunden har lärt sej vad klickern betyder kan den dessutom användas som en bro mellan beteendet man vill ha och belöningen. Om vi inte har ett tydligt sätt att tala om för hunden när den gör rätt är vi tvungna att vara jättesnabba med belöningen så att den verkligen kommer medan hunden fortfarande gör det vi vill.

Ibland är det nästan omöjligt att få timingen med belöningen riktigt. Om vi t ex tränar på apportering och vill lära hunden att den ska plocka upp apporten utan en massa flams, så kanske hunden är en bit bort från oss. Då är det inte möjligt att belöna i rätt ögonblick eftersom vi inte når hunden. Men den kan ändå höra att vi klickar och veta att den gjort rätt och att det är en belöning på väg. Då är det inte lika viktigt att belöningen kommer exakt i rätt ögonblick eftersom vi ändå har talat om för den att den gjorde rätt och att den kommer bli belönad.

Det viktigaste är att hunden alltid får sin belöning när vi har klickat och att vi inte låter den vänta onödigt länge. Börjar man slarva med det är risken stor att hunden inte kan se sammanhanget mellan klicket och belöningen och då förlorar klicket sitt värde. Har hunden inte förstått vad klicket betyder kommer den inte heller förstå vad det egentligen är vi tränar på.

Lösningen på extremavelsproblemen?

När jag nu igår klagade på SKKs initiativ för att få stopp på extremaveln tänkte jag att det kanske var på sin plats att komma med några tankar som jag har haft om hur man bör bemöta problemet.

Dels tycker jag att man bör lyfta ut tävlingsmomentet från utställningarna, så att man snarare har premieringar där man har två ”betyg”, ett godkänt som betyder att hunden har en så pass god typ att den med fördel kan användas inom avel, och en ikke godkänd som betyder att hunden inte håller måttet för att användas inom avel. Man behöver inte ha ett system som främjar an utveckling mot att hunden är ”så mycket som möjligt av allt som står i standarden”. Det räcker med ett system som talar om om en hund är en så pass god representant för sin ras att det är önskvärt att föra dess gener vidare, naturligtvis med standarden som utgångspunkt.

Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas ett visst tolkningsmoment där domaren har ett ansvar för att inte vara för generös eller för nitisk, men om det snarare handlar om att få sina hundar godkända än att de ska vara bäst, försvinner ett incitament för att avla på extremer.

Till detta kan man sedan koppla några objektiva kriterier som hunden som ett minimum ska uppfylla för att kunna bli godkänd. Det kan t ex handla om kg och cm; olika förhållanden mellan olika kroppsdelar och helheten för att hunden ska ha de riktiga proportionerna, en benställning som inte avviker allt för mycket från idealet, etc. I utarbetandet av ett sådant mer kvantifierbart bedömningsgrundlag kan man skapa balans genom att också ta hänsyn till hur stora avvikelser från det ”perfekta” man kan tolerera utan att avelsbasen blir för liten å ena sidan, och utan att kvaliteten inom rasen urvattnas å andra sidan.

Jag tycker även att man ska låta rasspecifika arbetsprov få spela lika stor roll som utställningarna när det gäller val av avelsdjur inom fler raser. För att få användas inom avel kunde man kräva att en individ har godkänt på både utställning och prov, tillsammans med en generell veterinärundersökelse och i de fall det är relevant, röntgen på höfter, ögonlysning etc. Det skulle förhindra att exteriören blir så överdrivna att de blir en nackdel i förhållande till de uppgifter hunden enligt standarden är avlade till att utföra.

För de raser där utpräglade arbetsprov inte känns aktuellt, t ex sällskapsraserna, kunde man ha t ex veterinärundersökningar som visar att hunden åtminstone är frisk och har en viss kondition, i kombination med någon variant av mentaltest/lydnadstest som visar att hunden har ett förnuftigt psyke som håller för livet i en modern familj, eftersom det ju är det som är sällskapshundens ”uppgift”.

Naturligtvis menar jag inte att en hund ska vara lydnadschampion för att få gå i avel. Snarare skulle det handla om att hunden är så pass stabil att den inte blir rädd för saker eller situationer den stöter på i vardagen hos en normal familj; att den accepterar att bli hanterad och tål att tränas till enklare vardagslydnad med de metoder som är vanligt förekommande bland ”vanliga” hundägare. Vi vet ju att rädslor och andra mentala problem ofta är ärftliga, så att djuren som går i avel åtminstone klarar normala livsbetingelser utan problem tycker jag är ett rimligt krav.

Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)

I november gjordes ett utskick till kennelklubbens ras- och specialklubbar med en lista kallad Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD).

Jag har haft den liggande hemma sedan dess, eftersom jag tycker att jag borde uppmärksamma den i bloggen, men jag har inte kunnat bestämma mej för vad jag egentligen har att säga om den. Här kommer emellertid ett försök, sent om sider…

Listan är tänkt som ett instrument för att skärpa domarnas uppmärksamhet på såna exteriöra överdrifter på de djur som deltar i utställningarna som kan leda till ohälsa, defekter och osundhet. Den kommer att omvärderas och uppdateras årligen efter utvecklingen inom raserna. Man rekommenderar även rasklubbarna att med SRD som underlag se över och ev revidera de respektive avelsstrategierna.

I introduktionen till Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar rörande exteriöra överdrifter hos rashundar står följande:
”En exteriördomare ska verka för att bevara hundarternas typiska särart inom ramen för fastställd rasstandard. Detta får dock inte ske på bekostnad av hundars hälsa /…/ Domaren primära uppgift är att bedöma hundar som ett resultat av tidigare avel utifrån de målsom framgår av rasstandarden. Domaren ska därvid vara observant på tendenser till överdrifter som innebär risker för individens hälsa. Det är därvid angeläget att tendenser till överdrifter uppmärksammas innan de givit upphov till ohälsa.”

Det är lite torrt och tråkigt med en massa citat, men jag tycker det är viktigt att redovisa texten som den är, så att det inte råder någon tvekan om vad jag snackar om, så här kommer de delar av tillämpningsanvisningarna som jag fäst mej extra vid:
”Domare ska härvid på sedvanligt vis bedöma de exteriöra avvikelserna i relation till graden och allvaret av avvikelsen /…/ Listan ska inte uppfattas som tillägg till de diskvalificerande fel som finns i respektive standard! /…/ Domare uppmanas att i högre grad än tidigare väga in hälso- och sundhetsaspekter i övervägandet om en hund bör tilldelas CK eller ej.”

Listan är en förteckning över de raser som anses extra drabbade av att man avlat mot sådana extremer att det gått ut över hundarnas hälsa. Dessa raser har blivit indelade i tre grupper efter hur omfattande och allvarliga problemen anses vara. Det finns således en grupp för raser där ”åtgärder krävs”, en med raser som ”motiverar ökad uppmärksamhet”, och en med raser som ”är föremål för observandum”. Tyvärr framgår det inte hur domaren ska förhålla sej till skillnaderna i dessa graderingar när de bedömer en viss ras; det finns ingen definition av de olika formuleringarna.

För varje ras på listan står det sedan vilka exteriöra förhållanden det är som är så problematiska att rasen tagits med på listan och som domaren därför ska ägna särskild uppmärksamhet åt. Det kan handla om t ex bettproblem, ansträngd andning, överdrivet lös hud, klent bakställ och så vidare.

Det är väl inga tvivel om att här var ett initiativ som var efterlängtat av många. Aveln har spårat ut inom flera raser och är på väg att spåra ut inom ännu fler. Många hundar har lidit i onödan på grund av människans vilja att vinna till varje pris. Det är absolut ett steg i rätt riktning av kennelklubben. Frågan är om SRD är tillräckligt för att få stopp på vansinnet.

Det jag reagerar på när jag läser det är att formuleringarna är lite luddiga och saknar definitioner. Det finns heller inga fastställda kriterier för var gränserna för vad som är överdrivet så pass att det blir osunt går. Inte heller finns det fasta kriterier för hur stor vikt domaren ska lägga vid eventuella osunda överdrivningar när en hund blir bedömd. Framförallt som vissa standrader ändå föreskriver att exteriören ska se ut på ett sätt som egentligen inte är normalt för en hund, tex boxerns ansikte. Var går då gränsen för vad som är rastypiskt och vad som är osunt? Är det tillräckligt att hunden kan andas obesvärat även under rörelse? Hur vet man att hunden inte är en liten smula besvärad men inte så mycket att man hinner se det under den korta stund den är i ringen?

Bara det att det har gått så långt som det har är ju ett tecken på att uppfödare och domare varit oförmögna att på egen hand ansvara för att rashundarna hålls friska och sunda. Kan ett så luddigt och tandlöst dokument verkligen hjälpa hundarna eller kommer det bara med nöd och näppe hålla de allra mest vanställda stackarna borta från utställningsringarna?

Formuleringen att SRD inte bör användas som tillägg till de diskvalificerande felen i respektive standard är extra problematisk ur den här synpunkten. Jag har full sympati för att den är där; i många relativt små raser vore det riskabelt att utesluta en stor del av avelsmaterialet på grund av en brist om hunden i övrigt håller hög kvalitet. Men samtidigt får det hela initiativet att verka lite tvehågset. Det man säger är ju i princip ”Det här gillar vi inte, men är det så ni vill ha det, så föralldel.”

Hela grejen känns som en pappersprodukt. Den ställer fortsatt stora krav på domarnas etik och ansvarskänsla. Är det krav domarna kan leva upp till? Det ska bli spännande att se i hur stor omfattning SRD också tas ut i verkliga livet.

finanskrisen drabbar husdjuren

Finanskrisen drabbar inte bara oss människor, utan även våra husdjur. I bland annat England och USA översvämmas kennlar av hundar och katter. Allt fler människor blir tvungna att göra sej av med sina husdjur på grund av ekonomiska svårigheter, och organisationerna får allt svårare att hitta omplaceringshem som tycker sej ha råd att ta hand om ett djur.

I Sverige är vi inte lika hårt drabbade som i USA, och vi har dessutom fortfarande ett visst socialt skyddsnät för dem som mister sina jobb, men även här finns det en risk att vissa hushåll hamnar i en så svår ekonomisk situation att de inte längre kan ha kvar sina husdjur.

De vanligaste anledningarna till att man måste lämna bort husdjur som en följd av den ekonomiska krisen är att man antingen blir tvungen att flytta till en billigare bostad, och att man där inte tillåts ha husdjur. Den andra orsaken är att man helt enkelt inte har råd att ha sitt djur kvar efter att man mist sitt jobb.

De djur vars ägare försöker få dem omplacerade har ändå tur. I ett område i USA har man under det senaste två åren sett tiofaldig ökning av hundar som övergivits i igenbommade hus när familjen tvingats flytta. Många måste också välja att avliva sina husdjur, när de inte längre har råd att betala för veterinärvård eller mediciner, eller när man helt enkelt står i en situation där man måste välja mellan att köpa mat till barnen eller till hunden.

I Omaha, Nebraska, har man på Nebraska Humane Society, ett hem för djur som ska omplaceras, i år börjat föra statistik över hur många djur som lämnats för omplacering som en följd av den dåliga ekonomin. I mitten av november hade man, bara på det centret fått in 275 djur vars ägare uppgav att de inte hade råd att behålla dem.

Det är inte bara folk som inte bryr sej särskilt mycket om sina djur som lämnar bort dem. Att det bara skulle vara folk som inte har tänkt sej för innan de skaffade hund som nu i kristider inte har råd att behålla dem stämmer inte heller.

På hemmet i Nebraska fick man bland annat in två 9-åriga minischnauzrar. De var renrasiga, hade välskött päls, deras vaccinationer var i ordning, de hade välskötta tänder och var lydnadstränade. Det råder inga tvivel om att dessa två måste ha varit högt älskade. För oss hundägare kan det inte vara svårt att föreställa sej hur fruktansvärt det måste vara att lämna ifrån sej två hundar man haft hos sej i 9 år. Det är inget man gör om man har ett alternativ.

Situationen förvärras av att precis som i USA drivs många organisationer i Sverige som omplacerar hundar eller katter på ideell basis, ofta beroende av donationer. När hushållens ekonomi försämras minskar även donationerna och antalet människor som kan arbeta ideellt. Följden blir att man kan ta emot färre djur, och fler avlivas.

Organisationerna själva ber dem som just nu funderar på att skaffa ett nytt husdjur att välja en omplacering istället för att köpa, så att de ska kunna fortsätta ta emot djur i takt med att andra försvinner därifrån, och så att folk som drabbats hårt av dålig ekonomi ska slippa avliva sina djur på grund av platsbrist i djurhemmen.

Let it snow!

Idag har det snöat i princip hela dagen just som snön från i julas just börjat bli så ihopsjunken att den knappt märks mer.

Nemi och Bibi är ju så stora att några cm snö på marken inte är något problem för dem. Så länge det är torrt och inte blåser verkar de inte frysa om de är i rörelse. Faktum är att Bibi verkar knappt lägga märket till snön förrän hon blir törstig. Då äter hon den. Ser ut som en kossa som går och betar, fast snö istället för gräs.

Nemi däremot verkar glad för snön. För det första kör hon näsan i marken och glömmer allt om att gå fint utan att dra. Nosen är som limmad till marken under hela promenaden så fort det kommer snö. Hon ränner fram och tillbaka, hit och dit, som om varje centimeter av marken var täckt av de mest spännande dofter hon kunde föreställa sej.

Insåg när jag först la märket till hennes beteende att jag inte vet något som helst om vad snö gör med spår och andra lukter. På henne verkar det ju som om det finns mycket mer att lukta på när det ligger snö. Blir doftspåren tydligare på nät sätt? Eller håller de längre så att marken fylls på med mer lukter än vanligt? Eller är det själva snön som luktar så oemotståndligt? Skulle vara kul att få veta varför hon är så intresserad av snön…

Nemi är ju annars ganska frusen av sej eftersom hon har så tunn päls, men snön verkar inte vara för kall för henne. Hon älskar att rulla sej i snö! I och för sej rullar hon sej en hel del i vanliga fall också, men inte alls så mycket som i snö. Normalt väljer hon att rulla sej i saker som luktar mycket, så kanske är det lukterna i snön som får henne att rulla sej också.

Hur som helst får hon ett helt saligt uttryck i ansiktet när hon får rulla sej i en fluffig snöövertäckt grästuva.

Cesar Millan-tankar

Det här är egentligen en text jag skrev i somras som jag av en eller annan anledning inte publicerat på svenska innan.

Jag har tänkt lite över Cesar Millans metoder och produkter, bland annat hans Illusion Collar. Är det han håller på med verkligen hundträning? Eller är det snarare oftast kontroll av hund (ofta med hjälp av smärta och obehag) han ägnar sej åt?

Jag tycker det verkar som om CM inte riktigt har styr på skillnaden mellan att träna hund och att bara kontrollera hunden. Illusion Collar är ett bra exempel. I produktinformationen på hans hemsida står det först att hundars aggressiva eller vilda beteende beror på brist på träning. Men senare står det att han och hans fru lagt märket till att hundägare gärna ville ha kontroll på sina hundar, men saknade verktyg till att kontroller dem. Därför uppfann de Illusion Collar.

Illusion Dog Training Collar, som produkten så fint heter, ska enligt produktinformationen ge hundägare maximal möjlighet att kontrollera hunden på promenaden. Själva syftet med detta halsband är egentligen bara att se till att ett stryphalsband hålls på plats högt uppe över nacken precis bakom öronen på hunden, så att man inte själv behöver mickla med att flytta upp det och hålla det uppe (de tenderar att kasa ner och hamna vid nackroten istället).

Strypkopplet i sin tur används sedan till att träna hunden, genom att korrigera felaktigt beteende genom att rycka till i kopplet. Anledningen till att Millan vill att halsbandet ska sitta så högt upp som möjligt är, som det står på hemsidan, att man inte får lika mycket kontroll över hunden om halsbandet sitter lågt. Det är nämligen vid nackroten hunden har flest (stöttande och skyddande) muskler. Om halsbandet sitter där kan hunden lägga mer kraft om den t ex försöker dra eller göra utfall, och en korrigering med strypkoppel känns inte lika mycket.

Tanken med Illusion Collar är helt enkelt att vi ska kunna korrigera ordentligt. Så att hunden känner det. Kopplet ska sitta högt så att hunden inte har några krafter att hålla emot med så att vi får kontroll över den, och det ska sitta där hunden är som känsligast så att hunden verkligen ska känna att vi korrigerar den.

Prova gärna att sätta en strypkedja om nacken på dej själv, precis under öronen där herr Cesar vill att vi ska ha hundens halsband och ryck lite lätt (låt inte någon annan göra det på dej, skaderisken är hög). Du kan se ungefär hur hårt du ska korrigera på Cesars hemsida som jag länkat till ovan. Det kommer att ge dej ett hum om hur effektivt det är att placera ett koppel just där. De anatomiska skillnaderna mellan hund och människa i detta området är inte så stora, så det känns ungefär likadant på hunden som det gör på dej.

Hur mycket träning är det egentligen i att använda den här uppfinningen? Vi har ju sett i många försök att inlärning hämmas av smärta, rädsla för smärta och annan form av stress. Stryphalsband är inte särskilt effektiva av bland annat den anledningen. De blir inte effektivare av att man placerar dem så att det gör mer ont på hunden.

Här är en liten undersökning:
Hur många hundägare har du sett som använder stryp, eller rycker i vanliga halsband för att korrigera hunden när den gör nåt den inte får? Hur många har du sett som använt det och på så vis fått hunden att sluta med sin ovana så att den senare har gått fint i koppel också i andra halsband och selar utan att dra? Hur många har du stött på som använt ryck-i-kopplet-metoden på sin hund i åratal utan att hunden har lärt sej att gå fint i kopplet utan att dra och göra utfall? Hur många hundägare går och rycker i kopplet gång på gång medan hunden oförtrutet drar vidare och ignorerar människan i andra änden? Det är helt enkelt inte en särskilt effektiv metod om man vill lära hunden att gå ordentligt.

Förstå mej inte fel; jag tvivlar inte en sekund på att hunden kommer att hålla sej på plats med ett Illusion Collar runt halsen. Men knappast för att den lär sej att gå fint. Den gör det eftersom:
1. Den kan inte dra särskilt mycket eftersom halsbandet är placerat som det är.
2. Den blir tvingad att följa människan, eftersom den inte kan göra något motstånd på grund av halsbandets placering.
3. Om hunden försöker att dra, gå åt ett annat håll, vänder på huvudet, stannar eller på annat sätt inte helt följer människan, dras halsbandet åt på ett ställe på halsen där det gör ont, och så kommer den att bli påmind om att det är säkrast att inte göra några rörelser som avviker, utan att hålla sej på sin plats.

Millans egna rekommendationer runt användning av Illusion Collar är att om hunden går för snabbt, eller du vill att den ska stanna, ska man rycka uppåt i kopplet, eftersom höjt huvud sänder en signal till hjärnan om att kroppen ska sluta röra sej framåt. Om hunden tittar på något den inte borde titta på, eller går åt fel håll, ska man rycka åt sidan så att den inte kan fortsätta titta men kommer ihåg att den ska gå ordentligt. Om hunden stannar ska man helt enkelt gå vidare, för då kommer hunden bli tvungen att följa med.

Var ligger träningen i det? Det är ju bara ett sätt att styra hunden på, som dessutom är mer smärtsamt än stryphalsband som sitter där de hamnar om man inte håller dem uppe.

Längst ner på sidan med produktinformationen finns även denna lilla varning:

"WARNING: If your dog's neck measures less than 13 inches at the base, or your dog weighs less than 18 lbs, you should NOT use the collar. The Illusion collar is not intended for puppies under one year of age. Dogs with any breathing problems, such as "pushed-in faces" that restrict breathing; dogs with trachea or throat problems, such as Pomeranians; and dogs with elongated, overly slender necks, such as Greyhounds, should NOT use the collar. Consult your local professional or veterinarian for further advice."

Det om något säger väl en del om att detta kanske inte är det bästa verktyget om man vill träna sin hund på ett säkert och skonsamt sätt. Den varningen är där av en anledning: Hundens nacke och hals är väldigt känslig och kommer lätt till skada, och den här produkten är väldigt kraftfull. Om den sitter bara en liten aning fel, eller används lite felaktigt, kan det få konsekvenser för hundens hälsa (känner du någon med en whiplash skada? –då vet du vad jag snackar om).

Är det verkligen en risk man vill ta? Vad tycker CM man ska göra om man råkar ha en av alla dessa hundar som inte kan använda Illusion Collar (lyckliga greyhounds och pomeranians)? Kan man träna dem med snällare metoder så borde man ju kunna göra det med andra hundar också –för han lär ju inte mena att det inte finns något hopp för folk med dessa raser. Är en person som kallar sej ”expert” verkligen seriös och trovärdig om han rekommenderar en sån metod? Kan man verkligen lita på honom bara för att han är i tv?

Nyåret

Så har det varit ännu en nyårsafton. Firade hemma med bara brorsan, vad nu det har med saken att göra…

Hade sett fram emot nyårsafton inte utan spänning. Nemi är väldigt skotträdd och Bibi har visserligen inte visat såna tendenser förut men man är ju lite nervös för att Nemis rädsla ska smitta av sej. Den rädslan visade sej dock som tur var ogrundad. Bibi smaskade sej igenom alla fyrverkerierna utan att ens se ut att lägga märket till dem. En köttfärsfylld kong verkar vara det enda den hunden någonsin önskar sej.

Med Nemi var det annorlunda. Förra året provade vi DAP men utan resultat. Jag har tittat på olika metoder att bota raketrädsla och det enda jag tror skulle funka är väl egentligen att lära henne att associera det med nåt trevligt istället. Det skulle bli ett fasligt projekt tyvärr eftersom det skulle innebära att en pysslade med hunden hemma och en var ute och sköt, så pass långt borta till en början att hon inte blev rädd. Naturligtvis är det synd om hunden när hon är rädd, men hur mycket pengar, tid och energi är det egentligen värt att använda för att hon ska slippa rädsla denna enda kvällen varje år då det smälls på allvar?

De nyårsaftnar hon upplevt hittills har hon klart och tydligt visat hur hon vill ha det om det nu måste smälla. Hon vill ha något lite avskärmat att krypa in i, gärna ett bord med lång duk att krypa under eller liknande, i närheten av mej. Så vill hon bara ligga där. I år bestämde jag mej för att helt enkelt bara låta henne få det som hon ville och sedan inte göra mer.

Jag riggade upp små hyddor att gömma sej i i de rum jag räknade med att vara i under dagen och sedan lät jag henne vara ifred. Under största delen av dagen och kvällen följde hon mej från hydda till hydda allt efter mina rörelser i huset. Flyttade jag mej i en period när det var extra smälligt stannade hon där hon var tills smällandet lugnat ner sej innan hon gick in till mej igen.

Jag struntade också i att tvinga ut henne på rundor. Kom hon fram så fick hon följa med ut. Men när hon väl kom ut kom hon ju på hur otäckt det var utomhus och ville in igen. Det var mitt största dilemma igår; hundstackaren måste ju kissa åtminstone några få gånger under dagen, så jag bestämde mej för att hade hon väl gått ut så stannade vi ute tills hon kissat hur mycket hon än stretade för att komma in igen. Men vi höll oss i trädgården för att kunna gå in igen direkt när hon var färdig.

Med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att det gick ganska bra. Så länge hon fick ligga och trycka ifred så verkade hon hantera det ganska ok. Ingen panik eller så. Hon till och med åt lite grann av sin köttfärskong både före och efter tolvslaget.