Lösning på hundbajsproblemet?

Det är inte bara i Sverige folk irriteras över hundägare som inte plockar upp hundbajset efter sej. I Petah Tikva, en förort till Tel Aviv, Israel, tar man DNA-tekninken till hjälp för att få stopp på problemet.

Tika Bar-On, stadens ledande veterinär, har startat en kampanj där man använder DNA till att identifiera vilken hund som har lagt en lämnad "korv". Invånarna har blivit ombedda att ta sin hund till en veterinär för att ta ett DNA-prov som ska användas till att bygga en databas över hundarna och deras ägare. På så vis kan en bajs som inte samlats upp matchas med den skyldige hundägaren, skriver bla Sky News på sin hemsida.

Tanken är att hundägare som inte plockar upp efter sina hundar ska kunna bötfällas. Om man däremot är duktig på att hålla rent efter sin hund och använder de till föremålet utplacerade soptunnorna, ska man kunna få belöningar t ex i form av rabattkuponger på hundmat.

Det är ett försök som ska löpa över 6 månader och som det är frivilligt att delta i. Om det funkar bra kommer man i staden överväga att stifta en lag så att alla hundägare blir skyldiga att registrera sin hund med ett DNA-test i databasen.

"Mitt mål är att involvera invånarna och få dem att inse att vi kan hålla vår stad ren om vi samarbetar" säger Tika Bar-On till Reuters. "Invånarna samarbetar, eftersom de vill att deras kvarter ska vara rent."

Hund ringer efter ambulans

Här är ytterligare en liten solskenshistoria man har kunnat läsa bland annat på Timesonline den senaste veckan.

Buddy är en schäfer på 18 månader. Men han är ingen vanlig schäfer. Hans ägare, Joe Stalnacker i Arizona, har en hjärnaskada som gör att han ibland får black-outer och anfall som kan vara dödliga. Om han inte hade haft Buddy hade han varit tvungn att bo på ett vårdhem.

Joe har tränat Buddy till att se när Joe är på väg att få ett anfall och ringa efter ambulans. På så vis kan Joe fortsätta bo hemma på egen hand trots sin skada. När Buddy ser att Joe börjar bli dålig, går han och hämtar telefonen. Om Joe inte själv kan ringa efter hjälp gör Buddy det åt honom genom att trycka på knapparna på telefonen med tänderna så att den ringer 911 som den är förprogrammerad till.

När hunden hör att någon svarar på andra sidan lägger han luren ifrån sej och piper. I larmcentralens system har man lagt in information som kommer upp varje gång det kommer en upprigning från Joes nummer, så att operatören ser att det finns en servicehund som är tränad att ringa om dens ägare inte själv kan. Då skickar man automatiskt ut hjälp till Joes adress även om det inte är någon som faktiskt har talat om vad som hänt.

Buddy har ringt efter ambulans tre eller fyra gånger förut och får åka med Joe i ambulansen. "Buddy ger mej självständighet" säger Joe. "Jag hoppas bara att jag kan göra lika mycket för honom som han gör för mej".

7 goda råd till hundägare

Problembeteenden är den vanligaste orsaken till att unga hundar blir avlivade. Det är otroligt synd eftersom det i de allra flesta fall lätt går att undvika. Seattle Times publicerade en artikel för ett tag sedan med 7 lätta råd som kan förhindra beteendeproblem och på så vis rädda hundliv. Den är så bra att jag har sammanfattat och översatt den till svenska här.

1. Det ska börjas i tid. Det är viktigt att valpen blir socialiserad i en säker och kontrollerad miljö. Om en valp får många olika upplevelser med många olika personer, hundar, ljud och på olika platser etc, blir den lugnare som vuxen.

2. Om du inte började tidigt, börja nu. En undersökning visar att en av de största skillnaderna mellan hundar som hamnar i omplaceringscirkusen och hundar som stannar hos sin första ägare är träning. Statistiskt sett är det så att de som behåller sina hundar har gått på träning med dem. De hundar som blir omplacerade har inte fått så mycket träning. Det är lättare att leva tillsammans med en hund som kan gå fint i koppel och som kan ett minimum av regler och kommandon. Hundar blir inte för gamla för att lära sej vardagslydnad.

3. Motionera och aktivera din hund. Skällande, konstant kontaktsökande och andra vanliga ovanor är ofta tecken på att hunden inte får den aktivering den behöver. Ge hunden en ordentlig promenad varje dag, minst. Hundar blir fästa vide den som går runda med dem och det ger ett bättre förhållande till hunden. För många hundar är bara promenader inte tillräckligt. De behöver lek och mys också. Det är inte storleken som avgör hur mycket aktivering en hund behöver för att må bra. Några förhållandevis små racer, t ex jack russell, behöver förhållandevis mycket aktivering och motion, t om mer än vissa stora raser.

4. Låt hunden göra sej förtjänt av sin mat. Ge hunden ett kommando den kan och ge inte hunden maten förrän den gör det du ber den om. Använd principen ”något för något”. Det lär hunden att den ska lyssna på dej och lyda för att få det den vill ha.

5. Träna självkontroll. Det lär hunden att det lönar sej att vara snäll och hålla sej lugn. Välj ett beteende som är lätt och som hunden ofta gör, t ex sitta eller ligga. Belöna hunden varje gång den gör det valda beteendet spontant. Efter ett tag kommer hunden att börja erbjuda det beteendet när det är något den vill ha av dej istället för att hoppa, skälla eller liknande.

6. Försök att lösa små problem innan de blir stora. Låt inte en valp göra något som du inte vill att den ska göra när den blir vuxen. Ofta är det tillräckligt att ignorera oönskade beteenden, t ex genom att vända ryggen till eller lämna rummet, och belöna hunden när den gör något man gillar.

7. Sök hjälp om du behöver hjälp. En dålig vana är svårare att få bort ju längre hunden har haft den. Har du ett problem med din hund som du inte kan lösa på egen hand, kontakta en instruktör eller en veterinär som kan hjälpa till. Det är bättre än att bli tvungen att avliva hunden om några månader.

Inte bara labradorer...

Jag läste för något tag sedan att en korsning mellan dobermann och grand danois snodde en mobiltelefon från sin ägares hand och svalde den. När man opererade hunden för att få ut telefonen hittade man också en stor mängd småsten i hundens mage.

Ägaren rapporterar att telefonen visserligen inte funkat efter turen ner i hundens mage, men att Nero, som hunden heter, mår förhållandevis bra efter operationen trots det stora såret och de 10 stygn som mobilmåltiden kostade honom.

Det är visst inte bara labradorernas omdömme som sviktar när det handlar om vad som är hundmat och vad som inte är hundmat...

Grand danois som servicehund

Som lycklig ägare av en grand danoistik värmde den här storyn från the Boston Globe lite extra om hjärtat.

Det finns en kvinna vid namn Carlene White som utbildar Grandisar till servicehundar. Annars är det mest labradorer och border collies som används som hjälp åt sjuka och handikappade. Carlene tycker emellertid att det finns ett stort behov för större servicehundar, framförallt till människor som har svårt att röra sej, t ex som en följd av multipel skleros eller Parkinson’s. De behöver en hund som är så stabil att den kan fungera som stöd.

Jim Nadeu är en av dem som har en grand danois som Carlene White har tränat. Han har multipel skleros, men ville inte vara beroende av en käpp för att kunna hålla balansen. Men efter en periods sjukdom kunde han inte klara sej utan någon form av hjälp, och han fick grandisen Homer. ”Jag kan hålla mej i honom, för han är stabil som en klippa” säger Jim. ”Folk kommer fram och pratar för att de tycker att hunden ser så imponerande ut. Det tar bort en massa barriärer.”

En annan som också har en grand danois som är utbildad till servicehund är Hester Newbury. Hon hade i stort sett slutat gå ut, eftersom hennes sjukdom fick henne att verka full när hon rörde sej och det var väldigt pinsamt för henne. Tack vare hunden är det inte ett problem att gå ut längre, och om hon trillar är hennes hund så stor och stark att den kan hjälpa henne att ta sej upp igen.

Carlene Whites organisation heter Service Dog Project, Inc. Där finns tre deltidsanställda och man får hjälp av ca 20 personer som arbetar ideellt. Organisationen har en årsbudget på omkring 75 000 dollar, varav det mesta kommer från donationer. Besök deras hemsida här.

Labradorer -äter de vad som helst??

I förra veckan kunde man åter läsa om den första ansiktstransplantationen. Det är naturligtvis i sej ett väldigt intressant ämne, men det här är inte en blogg om läkekonst. Det är en hundblogg. Den här historien har faktiskt en viss relevans även för oss som först och främst är intresserade av hundar. Det var nämligen en hund som så att säga såg till att den lyckliga (?) kvinna som nu genomgått historiens första ansiktstransplantation över huvud taget behövde ett nytt ansikte.

Tidningarna berättar att hon sannolikt hade blivit medvetslös på grund av en överdos, och att hennes hund som var tränad till att väcka henne i sin iver att utföra sitt jobb råkat ta i så pass att kvinnans ansikte blivit sönderslitet. Vissa mera sensationshungriga tidningar (t ex danska Ekstrabladet) menar på att hunden istället för att försöka väcka kvinnan genom att bita eller krafsa med tassarna snarare helt enkelt börjat tugga på hennes ansikte på grund av hunger.

Vilken ras var hunden?
Labrador.

Om det är osäkert om hunden i detta dramat verkligen ätit sin ägares ansikte råder det ingen tvivel i förra veckans andra labrador-story. Den handlar om 5-årige Oscar som kom till veterinären för att hans ägare tyckte att det kom konstiga ljud från hundens mage.

Under efterföljande operation visade det sej att Oscar satt i sej hela 13 golfbollar. Veterinären säger till en engelsk tidning: ”Det var som ett magiskt trick. Jag öppnade hundens mage och kunde känna något som jag trodde var ett par-tre golfbollar. Men de fortsatte bara att komma och tillslut hade vi en hel påse full av golfbollar från hans mage.”

Vanan att äta golfbollar har förmodligen varat ett tag, för några av bollarna höll på att bli nedbrutna. ”Han brukar ta ett par bollar med sej hem, men jag hade ingen aning om att han hade ätit så många” säger Oscars ägare. ”Jag brukar ta med honom till golfbanan. Han letar upp bollarna som om de var tryffel och han hittar dem på alla möjliga ställen där golfspelarna blivit av med dem.”

Vad är det med labradorer och mat?
Jag visste att de var matglada –men golfbollar? Det kan bara inte smaka särskilt gott!