Dominans, eller?

Idag la jag mærket till en sak som fick mej att fundera lite på om vi inte trots allt fallit i fællan och tolkat ett helt oskyldigt beteende hos Nemi i termer av dominans.

Det hænder næmligen ganska ofta nær Bibi ligger i soffan och gosar (och tar upp større delen av den) att Nemi kommer dit och børjar støra Bibi genom att peta på henne med framben och klættra runt i soffan och mer eller mindre på Bibi. Bibis respons brukar vara att morra lite dovt då & då och ibland titta lite anklagande på Nemi. Ofta slutar det med at Bibi ger upp och læmnar soffan och Nemi lægger sej tillrætta dær istællet. Ibland slutar det dock med att Nemi trøttnar och går ivæg. Några gånger ser vi dem ligga tillsammans i soffan utan problem.

Jag har tolkat det som någon slags dominansdemonstration av Nemi. Antingen att hon vill ha en plats i soffan och førsøker køra bort Bibi och tycker hon kan tillåta sej det eftersom hon ær dominerande, att hon vill leka och førsøker bestæmma øver Bibi att hon ska vara med eller helt enkelt bara trakasserar Bibi før att hon kan eftersom det ær hon som bestæmmer. En liten diktator, helt enkelt. Men nu undrar jag om det verkligen stæmmer...

Det som fick mej att fundera var næmligen att jag la mærket till att det hon gør med Bibi i de hær situationerna faktiskt inte skiljer sej særskilt mycket mot det hon gør mot oss. Nemi ær næmligen en utpræglad knæhund, trots sin storlek. Hon vill næstan alltid sitta i knæt. Det hon gør ær att helt sonika klættra upp i knæt och sedan kravla runt som det passar henne utan større hænsyn till hur bekvæmt det ær eller inte ær før oss tills hon hittar en stællning som hon tycker ær bekvæm.

Visserligen accepterar hon om vi inte vill ha henne i knæt just då och stoppar hennes førsøk, men som regel går eller ligger hon då bara och væntar på att vi ska bli færdiga med det vi håller på med och låta henne komma upp i knæt. Ibland trampar hon naturligtvis till på stællen så det gør ont, men trots att vi då klagar av smærta verkar hon inte ta mycket notis om det (hon førstår ju trots allt inte mænniskospråk). Vid de tillfællen hon varit igång med att gosa till sej i vårt knæ och vi av en eller annan anledning gått dærifrån brukar hon bara ta øver platsen vi hade.

Jag ær helt øvertygad om att det inte handlar om att hon på något sætt dominerar oss. Hon visar inga som helst andra tecken på sådana tendenser, och det har hon heller ingen anledning till. Hundar ræknar inte in mænniskor (eller andra arter) i sin vanliga rangordning och de tenderar dærfør inte heller att dominera oss. Ægaren står på grund av den totala makt den har øver allt viktigt i hundens liv alltid per definition bortom och øver varje familjehunds uppfattaning om rangordning. En hund kan inte se sej sjælv som ledare øver en mænniska. Att det skulle vara så ær en synnerligen seglivad missuppfattning.

Om Nemi nu beter sej på samma sætt mot oss som hon gør mot Bibi, vad ær det då som sæger att hon nær hon klættrar runt på Bibi i soffan inte bara gør det i ett førsøk att hitta en lika mysig plats tillsammans med Bibi som hon brukar gøra med oss? Innan tyckte jag att hon verkade skita i att Bibi morrade åt henne, men det gør hon faktiskt inte heller. Varje gång Bibi morrar stannar hon upp och står stilla ett slag tills Bibi tystnar igen. Kanske ær det inte så att Bibi morrar i ett førsøk att få stopp på Nemis trakasserier utan helt enkelt bara morrar vid de tillfællen Nemi trampar så att det gør ont och att Nemi faktiskt tar hænsyn till det genom att stanna upp och sluta med det hon høll på med (åtminstone før en kort stund).

Att det sedan oftast slutar med att Bibi ger sej ivæg och Nemi får platsen før sej sjælv kanske snarare beror på att Bibi helt enkelt trøttnar på att blir trampad på och hellre flyttar sej æn tar en konflikt æn att Nemi i egenskap av dominant kør bort henne.

Adoptera från utlandet -dålig idé!

Det har nærmast blivit en trend att istællet før att køpa en hund i Sverige "adoptera" en hemløs hund från ett annat land. Många betraktar det som att gøra en god gærning, och det ær sådana kænslor de organisationer som førmedlar dessa hundar också spelar på. De førklarar før oss hur hemskt liv hundarna har i sitt hemland, hur de lider, och hur mycket bættre de skulle få om vi tog hand om dem hemma hos oss; adopterade dem. Mot en symbolisk summa till organisationen før administration, pass, vaccination osv, naturligtvis.

Jag ær inte så sæker på att det ær en så god gærning, æven om man bortser från de risker man tar nær man skaffar sej en hund vars bakgrund man inte vet något som helst om.

De hemløsa hundarna saknar tillgång till veterinærvård. Blir de sjuka så lider de. De har som regel inte heller tillgång till hundmat. Jag tror ændå inte att dessa utlændska hemløsa hundarna har det så illa som många av oss svenskar går och tror. Jag tycker att man glømmer att hunden ær ett djur. De hemløsa hundarna kan røra sej fritt, de kan skaffa sin egen mat och de kan forma sociala konstellationer precis som det passar dem, utan inblandning från mænniskan.

Ja, ibland ær det ont om mat. Men før det førsta ær ojæmn tillgång till mat något som hunden ær skapt før att hantera. Før det andra tror jag att många som tillbringat tid i en utlændsk stad utanfør turiststråken kan hålla med mej om att tillgången till saker som kan tjæna som føda før hundar sællan ær særskilt dålig.

Trafiken och miljøgifter ær naturligtvis faror før dessa hundar, men ær en hund verkligen skapt før att leva ett farofritt liv? Gør farorna hundarna olyckliga? I tidigare tider fanns visserligen ingen trafik och inga miljøgifter, men det fanns till gengæld djur som hundarna måste konkurrera om føda och livsrum med, inte minst vargar. Detta bidrog sækert också till att vissa hundar kom till skada eller dog. Nu har de farorna ersatts av "mænskliga" faror.

Nær jag jæmfør det jag har sett av vilda hundars liv och leverne utomlands med det jag kænner till om hundens historia skulle jag snarare vilja påstå att dessa hundars levnadsbetingelser påminner ganska mycket om ett tidigt stadium till domesticeringen. Hundarna lever av det som vårt samhælle producerar och drar nytta av det. De har ingen veterinær och ingen Royal Canin, men de har vad de behøver. Jag tror att det før dem ær ett ganska naturligt liv.

Jag tror att en av de størsta kællorna till lidande før dessa hunar ær sættet de behandlas på av mænniskor. Det kan man komma tillrætta med genom att få mænniskorna att ændra beteende lika gærna som att frakta bort hundarna.

Det har också visat sej att hundar som tidigare haft en ægare, men av en eller annan anledning senare blivit hemløs anpassar sej utmærkt till det nya livet.

Får hundarna det bættre i Sverige? Den frågan ær svår att svara på. Jag tror det varierar från individ till individ. Om det handlar om en hund som en gång haft en ægare, men sedan blivit hemløs beror det på hur bra den ær på att hantera førændring. Att bli hemløs ær en enorm førændring, men det ær något hundar anpassar sej till. Proceduren att dærefter fångas och skickas med flyg till ett nytt hem kan inte vara annat æn stressande. Før vissa hundar ær det kanske bæst att slippa ytterligare en stor førændring dær den ifråntas sin frihet, tvingas gå i koppel och tvingas tillbringa tid instængd inomhus ensam medan familjen arbetar, æven om det bara handlar om någon timme. Hundar ær skapta før ett stort mått av frihet, och jag tror sækert att det ær lættare før en hund att anpassa sej till att bli hemløs æn till att åter få ett liv i fångenskap.

Andra hundar har dock aldrig levt på något annat sætt æn som gatuhund. I de fallen ær jag helt sæker på att den har det bættre dær den ær æn att pløtsligt få rollen som familjehund. Den kænner heller inte till något annat æn livet i frihet, så den har dessutom ingenting att sakna så længe den lever som gatuhund.

Att ta en hemløs hund ut från sitt land bidrar snarare till att problemet med hemløsa och løsspringande hundar inte blir løst. Om man kontinuerligt flyttar hundar från ett land till ett annat førsvinner incitamenten før landet i fråga att sjælvt ta ansvar før problemet. Antalet hundar hålls nere i vilket fall som helst, så varfør ska landet som hundarna kommer ifrån gøra något før att førhindra att det kommer fler hundar på gatorna?

Folk kommer fortsætta att læmna hundarna åt sej sjælva och en hunds værde kommer fortsætta vara lågt i befolkningens øgon -"de finns ju øverallt och de ær ju inget annat æn skadedjur." Man kommer sparka dem, slå dem osv. De hundar som førsvinner från gatorna kommer ersættas av nya, precis som det ær med katter hær. Man køper kanske en søt valp åt sin dotter, men efter ett tag trøttnar hon. Vad gør man? "Æh! Det ær ju en hund! Låt den klara sej sjælv!" Om man dæremot inte flyttar hundarna tvingas myndigheter och lokalbefolkning sjælva ta ansvar før hundarna eftersom det kommer bli fler och fler om folk fortsætter som tidigare.

Målet måste ju vara att trots allt få bort hundar från gatorna. Det ær ett problem med løsspringande herreløsa hundar. Ska man løsa problemet måste man helt enkelt se det från ett større och långsiktigare perspektiv. Att flytta hundarna ær som att tillfælligt behandla symtomen på en sjukdom, att låta dem vara dær de ær bidrar i verkligheten till att problemet blir løst -sjukdomen blir botad.

Visst, i vissa lænder finns kanske inte resurserna till att styra upp hundproblemet, men faktum ær att vældigt många hundar som adopteras kommer från EU. Enligt min mening finns det inget EU-land idag som inte har resurser till att ha en ordentlig djurhållning. Inom EU handlar djurhållning om politiska ekonomiska prioriteringar. Resurserna finns dær om den politiska viljan finns dær. Ett land med så dålig ekonomi att dessa resurser inte funnits hade inte tillåtits bli medlem i EU.

Nær det gæller hundar från verkligt fattiga lænder tycker jag man ska ta sej en funderare. Om ett land ær så fattigt så har det førmodligen betydligt større problem æn hundar som rænner runt på gatorna. Det mest førnuftiga borde i de fallen vara att inte frakta ut hundar som ændå kommer ersættas av nya till andra, rikare lænder, utan att stødja en ordentlig, fredlig, ekonomisk och politisk utveckling. Nær det ær gjort kommer landet kunna skapa sej førutsættningar før att på egen hand ta hand om hemløsa hundar på ett læmpligt sætt.

Nær man adopterar en hund från en organisation brukar man som sagt få betala en viss summa, som regel runt 5000. Pengarna man ger vore bættre att anvænda på initiativ som syftar till att løsa problemet på plats. Det som behøvs ær dels medel till att løsa det akuta problemet med hundar. Man kan t ex avliva dem. Jag ær principiellt emot att ta død på friska hundar, men det ær væl det billigaste alternativet antar jag.

Personligen skulle jag dock føredra initiativ runt kastrering och sterilisering dær man fångar in løsdrivande hundar och nær de steriliserats sætts de ut igen dær de var. På så vis bidrar de inte sjælva till att øka beståndet utan de hundar som ev tillkommer ær hundar som blivit øvergivna. I den bæsta av alla værldar skulle de naturligtvis också ges tillgång till veterinærvård. Det ær dock kostsamt, så frågan ær om det ær realistiskt.

Detta ræcker dock inte. Man måste också se till att hundar inte blir hemløsa. Man måste satsa på information och utbildning runt djurhållning och djurvælfærd och det måste i sin tur støttas upp av ett førnuftigt och effektivt regelverk. Man måste få bort bilden av hunden som ett skadedjur eller som en slit-och-slæng-vara. Den ær ett levande væsen som kænner smærta och som førtjænar respekt.

Om man nu prompt vill ha en hund också och inte har lust att lægga pengar bara før att hjælpa till att løsa problemet med hemløsa hundar så ær det ett bættre alternativ att skaffa en svensk omplaceringshund. Det finns massor av fina, søta och snælla svenska hundar också som behøver ett nytt hem lika mycket som de utlændska. Man hjælper en hund, men bidrar inte till att førværra andra lænders problem.

Det finns organisationer som førmedlar hundar æven inom Sveriges grænser och det finns dessutom jættemånga hundægare som sæljer sina hundar privat utan att gå genom førmedlingar. Tack vare internet ær det dessutom lættare æn någonsin att hitta sin drømhund och komma i kontakt med sæljaren/førmedlaren. Att man skulle vara tvungen att adoptera en hemløs hund från utlandet før att det var dær och ingen annanstans drømhunden fanns kænns osannolikt.

Om hundkläder

Nær jag var ung och allt var svart och vitt var jag starkt emot tanken på att ha klæder på hunden. I min familj fanns många hundvænner och de var allesammans øvertygade om att sånt var rent trams och inget annat. Hundar har pæls och dærfør behøver de inte klæder hette det. Det var synd om de dær stackars hundarna som tvingades gå runt med tæcken. Nær jag fick en vizsla før drygt två år sedan togs jag bratt ur den vanførestællningen.

Visst, Nemi har pæls, men det ær alltså inte særskilt mycket. Kasper har mer hår på ryggen æn hunden har på mage, lår och bringa. Inte fasen ær det någon som påstår att det ær trams att ha klæder på Kasper och att han skulle klara sej utan att frysa på grund av allt hår...

Man ser på Nemi att hon fryser, framførallt nær det regnar och blåser om høsten och vintern. Hon kryper ihop och gør sej så liten som møjligt, och tvingas hon stå stilla skakar hon. Dessutom førsøker hon slippa gå ut i sådant væder. Så beter hon sej inte nær det ær varmt. Hon fryser, ingen tvivel om den saken.

Igår på agilityn sprang hon efter en bana direkt igenom samlingen av hundførare och hundar in i ett redskapsskjul. Jag kan inte komma på någon annan førklaring æn att hon ville komma undan från regnet och blåsten. Normalt ær hon vældigt intresserad i att hælsa på allt och alla. Men igår var det ett riktigt skitvæder och det gick verkligen ut øver træningen. Vi var båda två på uselt humør kændes det som pga vædret, jag ångrade verkligen att jag inte hade stannat hemma istællet men eftersom det ændå inte fanns några møjligheter att åka hem førræn efter træningen var slut hade vi inte så mycket annat val æn att stanna och træna vidare.

Vi fick dock inte så mycket gjort. Gællde bara att førsøka hålla humøret uppe så mycket som møjligt før att begrænsa skadorna liksom. Vi ær ju nybørjare, så jag vill ju inte att hon ska få en negativ bild av att gå på agilitytræning. Hoppade lite hinder, trænade kontakt och inte så mycket mer. Fortsættningsvis ska jag alltid ha ett tæcke liggande i træningsvæskan. Att jag inte hade tænkt på det innan!

Det ær klart, en newfoundland eller en schæfer kanske inte behøver klæder. De har en ordentlig pæls, men att låta bli att klæ på hunden bara før att den har pæls tycker jag ær vældigt trångsynt. Det ær att glømma att man bor i ett hørn av værlden med ett ganska extremt klimat. Många hundar ær inte skapta før nordiska klimatførhållanden. Deras pæls skyddar helt enkelt inte tillrækligt mycket mot køld. Då ær det synd om dem att tvinga dem att vara ute i allt møjligt skitvæder. Men man kan ju inte hålla en hund instængd 5-6 månader om året heller bara før att den ær av en ras som kommer från ett land som faktiskt inte ligger på polcirkeln. Att klæ på hunden ordentliga klæder ær definitivt det bættre alternativet, æven om vissa tycker att det ser lite fjantigt ut.

Vissa raser får bættre vinterpæls om de inte får klæder på æn de som fått vænja sej vid klæder och det ær ett argument mot klæder jag har hørt ofta. "Hade du inte klætt på henne hade hon fått ordentlig vinterpæls". Men det ær inte alla raser som har anlag till ordentlig pælsvæxt. Men har man en hund som kan få en bra vinterpæls skulle jag nog føredra det framfør klæder.

Jag tycker dock det ær viktigt att gøra skillnad mellan funktionella klæder och "pynt-klæder". Alla klæder skyddar faktiskt inte hunden från køld och anvænder man sådana klæder om det ær kallt ute ær det ju lika synd om hunden som om den var utan. Det ska vara material som ær anpassade till væder och temperatur. Ær det kallt bør man se till att magen ær tæckt. På många raser ær pælsen tunnast dær, och ændå ær ju bålen den del av kroppen som ær mest vesæntlig att hålla varm. Regnar det bør man ha vattenavvisande. Vindtætt ær ofta också bra.

Dessutom finns det en hel mængd klæder som inte sitter særskilt bra. Ska det vara någon vits med att ha klæder på hunden tycker jag att det ær viktigt att de inte stør den på något sætt. Hur kul ær det med en långrunda om hunden inte kan røra sej fritt utan att få skav, gå med pyttesteg, snubbla eller om den inte kan kissa utan att det kommer kiss på klæderna? Eller om man hela tiden måste gå och rætta till klæderna på hunden?

Nær det gæller pyntklæder ær min grundlæggande åsikt att det ær utomordentligt løjligt. Hunden skiter i hur den ser ut och før en mænniska borde hundens utseende heller inte vara særskilt avgørande. Dessutom har det miljømæssiga och ekonomiska/sociala implikationer (som så mycket annat). Men, om man nu inte ær så intresserad av sin omværld, miljø och andra mænniskors livsvillkor och dessutom inte kan komma på något bættre att lægga sina pengar på så før all del, varfør inte køpa onødiga klæder till hunden før dem?

Hunden bryr sej ju som sagt var inte om hur den ser ut, så så længe klæderna sitter bra och den ændå kan røra sej och utrætta sina behov obehindrat så bryr den sej førmodligen inte særskilt mycket om det. Om den inte protesterar mot att få klæder på får vi væl førmoda att det inte spelar den någon roll... Tænk dock på att æven ganska tunna klæder ger en del værme, så æven om de inte gør någon nytta om vintern, så kan de gøra skada på en varm sommardag.

När hunden vaktar maten

Som jag hotade med førra veckan kommer dagens blogg handla om hur man får sin hund att sluta vakta sin mat. Før eventuella læsare som inte læst inlægget om Nemis førsvar av køttbenet kan jag berætta att Nemi førra veckan førsvarade sitt køttben mot mej genom att morra. Idag var det køttbensdags igen, och jag har børjat vænja henne av med det.

Det ær egentligen inte særskilt svårt, metoden går ut på att læra Nemi att jag inte konkurrerar om hennes mat, att min nærhet snarare betyder att det ær mer gott på væg æn att det goda hon har kommer tas ifrån henne. Nær hon inser det kommer hon sluta morra, eftersom hon inte længre har någon anledning att vakta sin mat nær jag ær i nærheten.

Nu ær Nemi inte særskilt vaktsam, så jag kan komma i nærheten av henne utan problem, det var først nær jag stræckte ut handen och tog om benet hon protesterade. Detta har jag anpassat mej till i træningen. Idag fanns det två ben så att vi skulle kunna ha byteshandel. Hon fick det ena och jag behøll det andra. Nær hon hade gnagit en stund gick jag lungt och stilla och satte mej vid sidan av henne. Inte ansikte mot ansikte, utan med sidan vænd mot henne, før att inte verka konfliktsøkande. Så la jag det benet jag hade behållit rakt framfør nosen på henne.

Jag var vældigt uppmærksam på henne før att kunna dra mej tillbaka om hon reagerade negativt. Det gjorde hon dock inte, utan hon slæppte benet hon høll på med før att ta det andra. Direkt medan hon var upptagen med att grepa det nya benet tog jag hennes "gamla" ben, fortfarande beredd på att backa om hon skulle morra. Så fick hon gnaga på det benet någon minut och sedan bytte jag tillbaka igen på samma sætt. Så høll vi på och bytte fram och tillbaka ett tag. Nær jag var sæker på att det inte var några problem att gøra sådær børjade jag ta benet hon hade først och sedan ge henne mitt ben. Først direkt efter, sedan med lite længre stund mellan att jag tog ett ben och hon fick det andra tillbaka.

Det har gått som på ræls och jag tror inte det kommer bli några problem framøver, men jag kommer fortsætta træna lite på det kommande vecka.

Tyværr ær det ju inte alla hundar man kan komma så næra nær de har något gott som jag kunde med Nemi. Grundtanken ær ændå detsamma, men det krævs lite førarbete innan man kan sætta sej och byteshandla med hunden i så fall. Hade jag fått problem från Nemi direkt jag satte mej hos henne t ex, hade jag satt mej på ett avstånd dær hon inte reagerade utan fortsatte med det hon høll på med utan att ta notis om mej och kastat något riktigt gott, t ex køttbulle till henne. Om hon hade tagit den eller fortsatt med benet hade inte spelat någon roll.

Så hade jag flyttat mej pyttelite nærmare och kastat en bulle till och på så vis arbetat mej hela vægen fram till hunden. Om man flyttar sej och hunden reagerar negativt flyttar man tillbaka till den plats dær det gick bra sist och stannar dær och kastar ett par køttbullar till innan man provar att flytta fram igen. Blir ev sittande på platsen lite længre också. Nyckeln ær att det ska vara på hundens villkor. Den bestæmmer nær man ska gå vidare i træningen. Det kan ta flera dagar, eller gå på 10 min, beroende på hur misstænksam hunden ær. Arbetar man på det hær sættet lær sej hunden att ju nærmare man kommer, destom mer godis blir det. Man tar inget från den, att man kommer nærmare betyder bara att den får ænnu mer. Då har den ingen anledning att førsvara sej, och kommer acceptera sællskapet tillslut. Det ær viktigt att utstråla lugn. Verkar man nervøs finns det en risk før att hunden børjar ana oråd och blir extra vaksam.

Nær man lyckats komma hela vægen fram till hunden utan att den morrar eller på annat sætt visar missnøje kan man børja med att hålla en køttbulle i handen och lægga den direkt på benet. Undvik att titta direkt på hunden, den kan tro att du søker en konflikt, men var uppmærksam på hur den reagerar så att du kan backa undan om den skulle visa tecken på att vakta. Undvik hastiga rørelser också. Om den vaktar så ær det samma som innan, gå ett steg tillbaka i træningen en stund och førsøk sedan igen.

Nær man kan lægga handen på benet går man øver till att lægga køttbullen framfør hunden och greppa benet istællet, men utan att ta det. Bara greppa snabbt och sedan slæppa igen och komma med en ny køttbulle. Upprepa flera gånger tills allt går jættebra och gå sedan øver till sådan byteshandel som jag gjorde med Nemi.

Bokrecension: Alfasyndromet

Titel: Alfasyndromet -om ledarskap och rangordning hos hundar -vad det ær och inte ær

Førfattare: Anders Hallgren (2005)

Førlag: Tro-Fast ApS

Boken ær på 121 sidor och vældigt lættlæst. Den tar som titeln antyder upp æmnet ledarskap och dominans hos hundar och kan sægas vara lite av en reaktion mot den øverdrivna fokus på dominans som grasserat i vissa hundægar- och -trænarkretsar under senare år.

Den beskriver hur begreppet rangordning utvecklats och går igenom gruppdynamiken hos hundar i jæmførelse med de traditionella uppfattningarna runt rangordning och andra begrepp som ofta sætts i samband med rang. Bland annat tar han upp den roll dominans och rangordning har ur en biologisk synvinkel och førhållandet mellan aggression och dominans.

Dærefter går han igenom olika kritikpunkter mot begreppet rangordning, och tar upp att rangordningen bland hundar inte ær linjær som många antar. Han diskuterar andra førhållanden som kan påverka de reaktioner som tolkats som dominansyttringar som t ex territorium, ålder, fysisk- och mental styrka, samt resursinnehav. Han diskuterar huruvida detta i vissa fall snarare handlar om enkla konflikter utan samband med dominans. Han tittar också på vilka alternativ till den traditionella rangordningen som finns och føreslår att det som regel ær åldern som styr vem som ær den dominante i en grupp.

I boken tas också relationen mellan hundtræning och dominans upp och han tillbakavisar att många problematiska beteenden som t ex att morra, vakta mat och sovplats samt rædslor skulle bottna i ledarskapsproblem. Han menar att dessa problem har andra førklaringar. Han diskuterar också varfør det inte ær læmpligt att anvænda sej av straff i sitt umgænge med hundar.

Jag tycker boken ær bra. Har man læst mycket av Hallgren tidigare kommer det kanske inte så mycket nytt, men om man inte gjort det och bara ska læsa en av hans bøcker tycker jag det ær denna man ska satsa på. Det ær den som ær mest koncentrerad runt ett av de viktigaste æmnena i många hundægares øgon, næmligen det om ledarskapet.

Jag kan tycka att den ær lite ytlig och skulle gærna ha en mer djupgående analys på flera av de områden boken berør, men før førstagångshundægaren tycker jag den ær en utmærkt introduktion till hundars flockdynamik, inbørdes hierarkier och många andra nærliggande fenomen.

Intedominans -resursförsvar

I fredags hænde något høgst ovæntat som aldrig hænt førr och som jag faktiskt har glømt att blogga om.

Nemi morrade åt mej nær jag førsøkte flytta på hennes køttben som hon tuggade på. "Oh-oh", tænker många nu. "Nu har hon problem! Hunden førsøker ta øver ledarskapet."

Jag blev vældigt førvånad faktiskt, men jag bestæmde mej før att ge upp min planer om att flytta på køttbenet just då och istællet låta henne vara ifred med det, det var ændå inte særskilt viktigt att det belv flyttat.

"Shit!" tænker några læsare nu. "Inte nog med att hunden førsøker ta øver ledarskapet, hon bøjer sej før den också och låter den få som den vill."

Så allvarligt var det nu inte. Det ær en myt att matførsvar skulle vara ett tecken på att hunden førsøker ta øver ledarskapet eller ser sej som dominant. Att førsvara sin mat ær næmligen något helt naturligt før hunden och det ær inte alls ovanligt att hundar gør det om man inte faktiskt lært dem att låta bli. Det førekommer hos valpar redan i 3-4 veckorsåldern. Matførsvar har heller ingenting med dominans eller ledarskap att gøra. T om valpar førsvarar sin mat mot vuxna hundar, och blir oftast respekterade. Varje hund, oavsett position i hierarkin har faktiskt rætt att førsvara sin mat, och oftast væljer andra hundar att respektera detta.

Det har jag också sett i situationer mellan Nemi och Bibi. Det spelar ingen roll vem det ær som råkar sitta inne med något gott. Nemi, som som regel ger inrtyck av att stå øver Bibi i rang (hon ær ældre så det vore också logiskt om det var så) førsvarar sin mat genom att morra om Bibi ser ut att vilja ha den, men om det istællet ær Bibi som har mat och Nemi som ser ut att vilja ha så førsvarar Bibi också sin mat på samma sætt -och Nemi respekterar det och drar sej undan.

Jag har visserligen aldrig upplevt att Nemi førsvarat mat mot mej førr, men nær jag tænker på det som hænde i fredags tycker jag egentligen inte det ær så underligt att hon gjorde det ændå. Jag har visserligen vant henne vid att hon inte behøver førsvara sin mat redan från nær hon var liten, och jag brukar som regel inte heller visa något intresse før hundarnas mat just før att de inte ska få før sej att de behøver vakta den mot mej, vilket førklarar varfør det inte har hænt førr. Men i de sammanhangen har det handlat om den vanliga maten. Jag læste någonstans før ett tag sedan att hundar ofta inte bryr sej om att førsvara sin vanliga mat, eftersom den inte ær tillrækligt spænnande och "værdefull", men om de dæremot får något godare, t ex en bit køtt økar tendensen till førsvar. Något så gott vill hunden inte riskera att bli av med.

Jag har aldrig trænat på køttben och dessutom ær køttben betydligt godare och værdefullare æn vanlig mat och det økar naturligtvis motivationen att førsvara det också. Samtidigt, som sagt, ær det en naturlig reaktion før hunden att førsvara sin mat. Jag har inte gjort något som helst før att læra henne att jag inte stjæler hennes køttben, så hur ska hon kunna veta att det inte var det jag hade planerat nær jag kom och strækte mej ner før att ta i det?

Naturligtvis vill jag inte att min hund ska morra åt mej nær hon gnager på ben. Men hade jag inte backat undan utan faktiskt tagit benet hade jag ju bekræftat henne i hennes farhågor. Hon hade lært sej att mot matte måste man verkligen passa på sina køttben før annars tar hon dem. Genom att låta henne vara ifred visade jag istællet att jag ær pålitlig. Jag sa "ok, du vill ha det dær benet ifred och det respekterar jag. Det ær ju trots allt ditt ben". På så vis ær hon kanske inte lika vaktbenægen næsta gång, eller har jag åtminstone lagt en god grund att utgå ifrån om jag ska arbeta med att vænja henne vid att inte morra nær jag tafsar på hennes ben. Det får væl bli projektet før på fredag nær det ær ben-dags igen antar jag. Kommer kanske rent av en blogg om hur det gått... Den som lever (och læser min blogg) får se!

Vårkänslor

Idag skiner solen, det ær en lætt bris men annars ganska mild luft, fåglarna kvittrar allt vad det orkar, snødroppar och de dær små gula blommorna som liknar sippor blommar før fullt. Det ær små grøna knoppar på de tidiga buskarna och allt ær frid och frøjd!

Jag har slagit på stort och gått en runda med hundarna tillsammans. Det brukar jag aldrig gøra nær jag ær ensam, eftersom jag tycker det ær lite bøkigt att hålla styr på alla kopplen, men idag kom jag på ett nytt sætt att hålla det och det gick verkligen øver førvæntan. Inget krångel, ingen intrassling och inget snubbel varken før mej eller hundar. Kanske kan rationalisera och gå med båda samtidigt oftare nu.

I och før sej tycker jag det har sina førdelar att gå en och en också. Man får ju lite kvalitetstid utan att bli størd av en annan hund som stimmar runt och man kan træna på olika saker osv. Men ibland ær det ju en tidsmæssig førdel att kunna gå med båda samtidigt æven under dagen nær Kasper jobbar.

Vi gick ner till fotbollsplanen dær det finns massor av plats før dem att busa runt på, vilket de också gjorde. De jagas, tuggar på pinnar och brottas tillsammans. Vilka rara små hundar de ær! Førsøkte ta några bilder, men varken jag eller kameran ær tillrækligt bra før att de ska bli særskilt lyckade nær hundarna inte ær stilla ens en nanosekund, men vad gør det en sån hær dag?

Dagens trivialiteter

Dagen har præglats av två saker, det førsta ær fantastiskt ont i benen efter en språngmarch på asfalt i tunga vinterkængor igår før att hinna med tåget och det andra att Nemi nu har lært sej att æven gå nerfør trappan i huset.

På grund av mina oøvervægda motionsutøvelser igår har jag alltså så otroligt ont i benen idag att varje steg kænns som sju svåra år. Dærfør har hundarnas promenader varit vældigt begrænsade hela dagen. De har fått nøja sej med att gå runt kvarteret i snigelfart med mej grimaserande av smærta efter sej. Till gengæld har de fått vara ute i trædgården en hel del. Det har ju trots allt varit fint væder så det hade ju varit synd att hålla dem inspærrade. De har fått leta godis i vanlig ordning. Åtminstone Nemi. Bibi verkar inte riktigt fatta att det faktiskt ligger mat utspritt på marken. Hon nosar runt lite direkt nær jag kastar ut dem, sedan stæller hon sej oftast bara i ett hørn och glor på Nemi som om hon undrade vad tusan byrackan har før sej dær hon springer runt med nosen i backen.

Jag passade också på att laga hålet i stængslet. Jag upptækte det hæromdagen och det ær lite av ett mysterium hur det har uppstått. En del av stængslet har næmligen bara rasat ihop och lossnat från stolpar och gud vet allt. Men nu ær det som sagt fixat med hjælp av snøre och en pinne jag hittade på granntomten. Det ær inte snyggt, men jag tror det ær funktionellt. Som gaffatejp, fast ændå inte...

Det dær med Nemis trappgående har varit en føljetång sedan nyårsafton. Mitt i allt kaoset med fyrverkerier som ligisterna i byn skickade in på vår tomt och nær jag på grund av pløtslig men inte desto mindre plågsam maginfluenza spraymålade større delen av øvervåningen med spy fick Nemi før sej att ta sin tillflykt till øvervåningen, nærmare bestæmt under min sæng. Hon har aldrig visat nåt større intresse før øvervåningen førut, men då var det tydligen dags och efter det har hon envisats med att gå upp så gott som hela tiden. Det gør i och før sig inte så himla mycket, datorn står ju uppe och vi ær ju dær en hel del så man kan ju førstå henne. Men det ær ju lite synd om Bibi som blir læmnad ensam dær nere.

Dæremot har hundrackarn inte velat gå ner sjælv. Nær hon har velat ner har hon helt enkelt stællt sej længst upp i trappen och demonstrerat hur otroligt otæckt hon tycker det verkar vara att gå neråt och pipit tills vi hjælpt henne. I børjan væntade vi længe och væl på att hon skulle trøttna på att pipa och gå ner sjælv, men pyttsan! Den trappan var livsfarlig att færdas nerfør (vilket emmellertid inte hindrade från att gå upp igen). Till och med nær vi hjælpte henne skakade hon lite på bakbenen och klæmde svansen mellan benen før att vi riktigt skulle førstå hur fruktansvært hemskt det var att gå nerfør den trappan. Ingen annan trappa ær så farlig som just den som råkar vara placerad mellan øvervåningen och bottenvåningen i vårt hus...

Tillslut førlikade vi oss med vårt øde och slutade hoppas på att hon skulle gå ner sjælv och børjade hjælpa henne utan att førsøka vænta ut henne. Så i tre veckors tid eller vad det nu kan vara sedan nyårsafton har vi slæpat hunden nerfør trappan flera gånger dagligen. Var det någon som sa att våra hundar var bortskæmda? Kan jag inte tænka mej!

Men idag hade hennes fobi pløtsligt førsvunnit som i ett trollslag øver natten och nær jag steg upp och skulle gå ner bara flængde hon ner efter mej. Bara sådær. Som om det var den sjælvklaraste saken i værlden! Dumma hund... Sedan dess har hon gjort det tre gånger, så från och med idag ær det verkligen slut på hjælp nerfør trappan. Finito!

Från och med nu kommer hon få klara sej sjælv om hon så ska skrika sej hes och tørsta ihjæl på kuppen. Det tror jag i och før sej inte hon kommer gøra, før hon verkar fortfarande lika obekymrad nær hon springer ner før den som hon gjorde i morse vilket ær otroligt skønt, før det ær ju lite irriterande faktiskt att behøva ta ner henne också varje gång man går ner om man inte har lust att høra en yl-serenad i C-moll tills man har sådana skavsår i øronen att man helt enkelt inte står ut mer och går och hætmar henne.

Vi hade børjat fundera på møjliga løsningar før att slippa dra ner henne varje gång, t ex sætta upp en grind eller gøra øvervåningen førbjuden før hundar, men nu slapp vi det. Vilken tur før oss!

Inkallningen påverkas av vår relation till hunden

Før mej har inkallning en lite speciell dimension som saknas i många av de andra vardagslydnadsmomenten. I en situation dær hunden ær løs och befinner sej på ett større avstånd från ægaren æn vanligt måste man mer æn vanligt ta hænsyn till det faktum att hunden trots allt har en egen vilja. Hur -och hur mycket man æn trænar så har hunden alltid ett val nær den ær løs. Den kan alltid vælja mellan att komma till oss direkt nær vi kallar på den eller om den ska fortsætta med det den høll på med. Hur framgångsrikt vi æn trænat så finns det valet alltid dær.

Det enda vi kan gøra i vår træning ær att øka sannolikheten før att hunden ska vælja så som vi vill, næmligen att vælja oss. Vi kan øka dess motivation att søka sej till oss snarare æn annat intressant i omgivningen. Men om hunden skulle vælja att inte komma -vad kan vi då gøra åt det? En hund som inte vill bli hæmtad eller infångad ær svår att få tag på, åtminstone om den ær någorlunda frisk. Dessutom finns risken att det før hunden mer verkar som en tafattlek som ær otroligt rolig, vilket medfør att dess olydighet blir belønad snarare æn kvæst.

Vi kan tillrættalægga træningen så att vi i så høg grad som møjligt framstår som det bæsta alternativet før hunden. Om vi ær lite listiga kan vi kanske t om hindra hunden från att upptæcka att det faktiskt finns ett alternativ till att komma till oss, åtminstone før ett tag. Dærfør ær det vældigt viktigt att man i træningen så långt det øver huvud taget ær møjligt minskar risken før att hunden gør "fel" och inte kommer till oss nær vi vill det. Så længe hunden hela tiden gør rætt ær ju risken næmligen mindre att den ska komma på att det finns annat som ær lika spænnande som matte nær hon gør en inkallning eller att det faktiskt ær møjligt att ignorera en inkallning.

Om hunden dæremot i træningsfasen væljer att inte komma finns det en stor risk før att det blir sjælvførstærkande. Sæg t ex att hunden ær løs och det kommer en annan hund som den vill hælsa på. Man gør en inkallning, men eftersom hunden inte har lært sej det fullstændigt æn lyder den inte utan væljer att springa fram och hælsa på den andra hunden istællet. Det tyckte den naturligtvis var vældigt trevligt. Genom att vara olydig fick den alltså som den ville. Den blev belønad før sin olydighet och risken før att den ska gøra likadant næsta gång har økat.

Inkallningstræning tydliggør också begrænsningen i att anvænda korrigeringar. Om hunden ær utom ræckhåll kan man som regel inte korrigera, och nær hunden sent omsider væl kommer till en efter en misslyckad inkallning ær det førsent att gøra något åt det. Att korrigera nær hunden æntligen gør som man vill ær ju næmligen kontraproduktivt. En hund som får sej ett ordentligt tag i nacken før att den inte kom in tillrækligt snabbt kan lika gærna bli flitigare på att inte komma tillbaka næsta gång før att slippa obehaget. Samma før hundar som får en utskællning eller annat hotfullt, otrevligt beteende från ægaren nær den inte lyder direkt. Varfør skulle hunden vælja att komma in till matte nær hon ær så arg? Det ær ju smartare att vænta med att gå till henne tills hon har lugnat ner sej...

Vill man ha en så sæker inkallning som møjligt och att træningen dit ska gå så smidigt som møjligt har man alltså en stor førdel om man arbetar med att øka hundens vilja att vara tillsammans med oss. Den ska bli glad nær vi talar om før den att vi vill att den ska komma till oss.

Dærfør underlættas inkallningstræningen av att vi har ett generellt bra førhållande till hunden. Ju hærligare samvaron med oss ær før hunden, desto høgre upp kommer det på hundens prioriteringslista och desto oftare kommer den att vælja att komma in till oss hellre æn att springa fram till den andra hunden, jaga cyklister eller førsvinna in i skogen efter en kanin. Omvænt, om hunden kænner sej otrygg eller illa till mods nær den ær tillsammans med oss, desto mer tveksam kommer den vara till att komma på inkallning.

En sæker inkallning kræver jættemycket træning, men att samtidigt satsa på en bra relation i øvrigt ær en bra investering. Før mej ær det också tydligt att træning med positiv førstærkning, fræmst klickertræning, och utan straff, korrigeringar, hot och fysiska sætt att hævda den sk "dominansen" som många verkar tro att de ska ha øver sin hund, ær ett otroligt effektivt verktyg om man vill bygga upp en sådan positiv relation mellan ægare och hund.

Att leva med depression och hund

Jag har så længe jag kan minnas haft återkommande depressioner. Æven om jag kanske varit deprimerad fler gånger æn de flesta andra, så ær det ju faktiskt ganska vanligt att folk blir deprimerade någon gång i sitt liv, framførallt, om man ska tro statistiken, kvinnor som ær i min ålder eller några år yngre. Dærfør tænkte jag att det kanske kunde vara av intresse att læsa om hur det ær att som hundægare lida av depression. Det kanske t om kan peppa någon som sitter i just den situationen...

Den allmænna uppfattningen runt husdjursægande ær ju att man mår bættre av kontakt med djur. Før mej har hundægandet dock inte varit en odelat positiv upplevelse. Det ær svårt att riktigt førstå før den som aldrig drabbats, men om man har en depression ær det som om all energi, all vilja och all motivation sugs upp av ett svart hål. Man orkar inte gøra någonting.

De enklaste sysslorna blir fullstændigt omøjliga att øverskåda och man kan helt enkelt bara inte ta sej samman och komma igång. Man kan inte tænka rationellt, inte planera och inte prioritera. Allt man gør normalt, allt man normalt vill och alla vardagens måsten blir bara till en enda røra som maler runt i huvudet och som man inte kan få ordning på. Man mister all kontroll øver sej sjælv, sin omgivning och sitt liv. Man blir fullstændigt handlingsførlamad, samtidigt som man blir enormt stressad, før man vet ju att man borde gøra de dær sakerna. Man vet att det blir værre senare om man inte får det gjort direkt och man vet att man bara mår sæmre av att bara vara passiv. Ændå kan man inte. Man kan inte ta sej samman.

Humørmæssigt ær man som en tickande bomb. Man væxlar blixtsnabbt mellan djup hoppløshet, rædsla før framtiden, irritation, frustration och ilska eller att bara vara otroligt ledsen før så gott som ingenting. Hjærnan slutar bokstavligt talat att fungera.

Eftersom man ær på så dåligt humør och det oundvikligen går ut øver omgivningen och eftersom man ær i princip oførmøgen att dra sitt strå till stacken kænner man sej som en fullstændigt usel person. Oduglig. Man blir en expert på dåligt samvete. Det ær det dåliga samvetet som jag upplever som den stora boven i dramat nær det gæller de nackdelar det før med sej att vara hundægare nær man ær deprimerad.

Vi vet att hundarna ær vældigt kænsliga før våra sinnesstæmningar. Dessutom går mycket av det dåliga humøret ut øver dem (åtminstone ær det det man inbillar sej). Man øverreagerar på saker de gør som man normalt accepterar och de førstår ingenting, men blir ledsna nær de får en utskællning. De blir skræmda nær man pløtsligt blir vansinnig och skriker och gapar på ingen særskild nær man råkar vælta ut ett glas øver bordet (som egentligen inte alls tar skada av lite vatten).

Desstuom tror jag att vårt humør mer direkt påverkar hundarna. De mærker att det ær något fel nær vi inte ær som vi brukar. Det kan gøra dem stressade eller nervøsa. Att vi mår dåligt riskerar att få dem att må dåligt. Det får man dåligt samvete øver, så mår man ænnu sæmre.

Så vill man bli bættre så att man kan vara en bættre hundægare før hundarnas skull, men kan inte. Så kænner man sej ænnu sæmre før att man inte ens kan ta sej samman før de oskyldiga hundarnas skull. Så får man dåligt samvete nær sambon før 20 gången i rad tagit långrundan ensam trots att han jobbat hela dagen och ær slutkørd nær man sjælv bara suttit hemma och inte gjort något nyttigt alls. Då kænner man sej både som en dålig hundægare som inte tar tillvara på sin tid nær man nu ændå inte ær på jobbet och ægnar sej åt hundarna istællet, och som en ænnu sæmre partner. Totalt oælskelig.

Saker man får dåligt samvete øver har också en førmåga att mista alla proportioner. Varje liten negativ sak får dessutom enorma dimensioner inne i ens depressiva hjærna. De blir uppblåsta till så stora problem att de helt inte kan kommas øver eller løsas inbillar man sej.

Hundar stæller ganska høga krav på sin ægare. De ska ha sællskap och kærlek, pælsvård, mat, komma ut och gøra sina behov, aktiveras. Varje dag. Och ær det en valp eller unghund krævs det ænnu mer. Det låter kanske ændå inte så betungande, och normalt ær det bara trevligt snarare æn en belastning. Men nær man ær deprimerad och man har stora problem med att få varenda liten syssla gjord blir belsatningen naturligtvis større ju fler måsten man har. Hundar medfør ett antal måsten. De bidrar till att det blir svårt att ha kontroll øver sin tillvaro nær hjærnan går på strejk.

MEN... med allt det sagt så ska jag också sæga att mina hundar har betytt (och betyder fortfarande) otroligt mycket før mej nær jag ær deprimerad.

Nær man kænner sej fullkomligt usel och omøjlig att ælska finns det næmligen alltid minst en dær som aldrig någonsin kommer sluta att ælska och som ær berædd att førlåta allt om man har en hund. Det finns en anledning att kliva ur sængen och de hjælper till att skapa någon slags ordning i kaoset; Jag måste stiga upp om morgonen før hundarna ska ut. Jag måste hålla mej uppe och vara tillrækligt samlad før att åtminstone ge dem mat. Jag kan inte låta dagen flyta førbi som i ett tøcken, før jag måste åtminstone någon gång ca var 3-4 timme låta hundarna komma ut och utrætta sina behov.

Æven om jag skiter i om det finns mat till mej sjælv, så påminner hundarna mej om att vissa saker inte går att skita i. Utan dem hade det inte funnits någonting att hænga upp tillvaron på, men med dem i huset skapas i alla fall ett minimum av ramar och rutiner -och det behøvs.

De dagar man har det en smula bættre och man faktiskt orkar gå ut ær de också med till att motivera en till det, och en promenad blir alltid trevligare om man har sællskap av en eller flera hundar. De bidrar till att de få utflykter man faktiskt gør ute i verkligheten blir så bra som øver huvud taget møjligt så att sannolikheten att man ska orka det igen økar. Jag har levt vældigt stillasittande (och -liggande) under en lång depressiv period nu, min kondition har blivit usel och jag tvivlar inte på att bristen på frisk luft och dagsljus påverkat min hælsa negativt. Men tack vare hundarna kommer jag i alla fall ut ibland.

Hundar ær också en outtømlig kælla till trøst. Æven om man kænner det som om værlden håller på att ræmna framfør ens føtter så kan man inte låta bli att kænna en liten, varm klump av lycka i magen nær det smyger upp en hund bakom en och nussar en i nacken med nosen, eller nær en hund ligger och snusar i ens knæ som om det inte fanns några bekymmer i hela værlden, eller nær den bara kommer och sætter sej i knæt och lægger kinden intill min, som om den gav mej en jættekram.

Det ær som om de sæger: "Du, jag vet att du har det skit, men det ær ok. Jag vet att du tycker att du ær usel, men det ær du inte. Du ær det bæsta jag vet i hela værlden, och du ska se att allt ordnar sej tillslut. Vi tar oss igenom det hær tillsammans, du och jag." Utan dem hade det varit många gånger værre, både med min fysiska och min psykiska hælsa, det ær jag sæker på.

Jag kanske ska tillägga, att efter att jag fick kontakt med en läkare som tog mina symtom på allvar och satte igång en behandling har jag fått det bättre.

Inkallning 101

Inkallning ær enligt mej en av de allra viktigaste sakerna før en hund att kunna. Framaførallt naturligtvis om man har hunden løs ibland eller om man vill tævla, men æven som en sækerhetsanstaltning om hunden skulle råka komma løs æven om den normalt inte ær det. Det ær næmligen sådant som hænder då och då hur førsiktig man æn ær.

Det ær dock inte alltid så lætt att læra hunden att alltid komma nær man kallar på den. Många hundægare har problem med inkallning. Det vanligaste jag hør ær att hunden kommer før det mesta, men inte alltid, t ex om det kommer en annan hund eller om den får upp ett spår. Då ær lydnaden som bortblåst. Det ær naturligtvis vældigt jobbigt før hundægaren, eftersom man då aldrig kan vara sæker på att kunna kalla hunden till sej om det verkligen skulle behøvas.

Jag har privilegiet att ha ett fungerande inkall på båda mina hundar, men jag har också verkligen lagt ner massor av arbete på att få det. Dærfør tænkte jag att jag skulle berætta hur jag har trænat det, eftersom jag dessutom har vældigt stor tilltro till den metod jag anvænt mest. Nedan kommer beskrivningar av tre metoder jag anvænt, den førsta ær den jag anvænt mest och det ær den jag tycker ær i særklass den bæsta. Det ær en ganska typisk klickermetod, men man kan anvænda den æven utan klicker. De andra två ser jag mest som komplemet till den førsta och jag har anvænt dem før att få lite omvæxling och før att motivera hunden att komma till mej. Jag vet inte om de två ær særskilt effektiva var før sej.

Jag har primært trænat in en "fritidsinkallning", men men lite vidareutveckling kan dessa metoder æven anvændas som grundlag till en tævlingsinkallning. Det man i så fall behøver gøra ær først och fræmst att shejpa upp tempot och koppla ihop det med en snygg avslutning dær hunden placerar sej rætt i førhållande till føraren.

Inkallning 1

Med hunden løs eller i långlina

Låt hunden røra sej fritt (ev inom långlinans ræckvidd), stå och vænta på att hunden kommer till dej. Klicka då och beløna. Anvænder man lånlina bør man ha sele snarare æn halsband.

Sæg "fri" och låt igen hunden røra sej fritt. Om hunden inte vill gå ifrån førare, vænd ryggen till och ignorera i væntan på att den hittar på nåt annat.

Nær hunden gått ivæg, vænta igen på att den kommer. Gør ingenting før att uppmuntra den att komma. Klicka och beløna.

Sæg "fri" och låt åter hunden skøta sej sjælv. Gå ev några steg så att du inte står stilla på exakt samma stælle sjælv hela tiden. Upprepa sedan.

Nær hunden automatiskt kommer till en, koppla på kommando. Vænta dock med att sæga det tills hunden ær næstan helt framme så att den sækert kommer och inte hittar på nåt annat på vægen fram. Klicka och beløna nær den ær framme. Klicka ev redan nær hunden har någon meter kvar før att ytterligare motivera hunden att komma hela vægen fram før att få sin beløning. Om hunden avbryter på væg fram och gør något annat efter att man sagt kommandot ær det superviktigt att man stilla och tyst står kvar och væntar tills hunden kommer ændå, klickar och belønar nær den gør det. Hunden får inte misslyckas på det hær stadiet. Ett kommando ska alltid føljas av rætt beteende och dærpå beløning, hur længe man æn måste vænta. Det ær dærfør man ska vænta med kommandot tills man ær sæker på att hunden faktiskt kommer.

Sæg successivt kommandot allt tidigare, men det ska fortfarande inte sægas førræn man ær sæker på att hunden faktiskt kommer.

Nær man arbetat sej så långt att hunden kommer stabilt nær man sæger kommandot precis nær den børjat komma mot en ær det dags att gå vidare til næsta steg: Sæg kommandot innan hunden børjat komma mot en. Børja med att gøra det nær den inte håller på med något særskilt. Ær den inte upptagen med något annat ær chansen størst att den kommer att komma nær den hør kommandot.

Nær den kommer varje gång man sæger kommandot nær den inte håller på med något kan man øka svårighetsgraden successivt och børja kalla på den nær den ær upptagen med något. Gør det dock inte allt før svårt utan øka svårighetsgraden långsamt. Ropa bara om du tror att hunden kommer att lyda och alltså inte om den ær upptagen med något vældigt roligt eller spænnande i børjan.

Inkallning 2

med medhjælpare

Medhjælpare håller hunden

Førare springer ca 15-20 m bort (sætter sej eventuellt ner på huk med ryggen mot hunden)

Medhjælpare slæpper hund direkt førare sætter sej ned

Førare sæger "kom" nær hunden ær næstan helt framme.

Nær hunden ær framme klickar førare och belønar. Detta upprepas. Om hunden inte kommer direkt fram, klicka och beløna ændå nær den væl gør det. Att komma ska alltid føljas av beløning på det hær stadiet.

Sæg kommandot allt tidigare. Øka dock avståndet mellan kommando och att hunden ær framme i så små steg att hunden helt sækert kommer direkt fram till føraren nær kommandot fallit. Klicka ev redan nær hunden har någon meter kvar før att ytterligare motivera hunden att komma hela vægen fram.

Om man inledningsvis sitter och/eller ær vænd bort från hunden måste man lægga in ett steg dær man (eventuellt successivt) stæller sej upp och vænder sej mot hunden så att man tillslut står vænd mot hunden. Att sitta ner och/eller vænda ryggen till hunden tenderar att øka dess motivation att komma, men om hunden kommer ændå ær det effektivare att bara stå som vanligt.

Variant: Hundføraren blir stående medan medhjælpare tar med sej hunden och går 15-20 m bort från føraren. Førare sæger hundens namn før att få uppmærksamhet och medhjælpare slæpper hunden. Føraren sæger kommandot nær det ær sækert att hunden kommer att komma, klickar och belønar nær hunden kommit fram.

Inkallning 3

mellan 2 personer, man behøver två klickers om man klickar

Medhjælpare håller hund, førare springer en bit bort.

Medhjælpare slæpper hund och førare ropar "kom" nær hunden ær på væg, Klickar och belønar nær hunden ær framme.

Førare håller i hund, hjælpare springer några steg før att motivera hunden att følja efter.

Samtidigt som medhjælpare stannar slæpper førare hund.

Medhjælpare sæger kommando nær hunden helt sækert ær på væg, klickar och belønar nær hunden ær framme.

Medhjælpare håller hund, førare kallar på hunden.

Upprepa och låt hunden springa fram och tillbaka, sæg kommandot tidigare och tidigare nær den ær på vag.

Nær hunden springer stabilt mellan på kommando, låt ibland bli att sæga kommandot ibland. Beløna då bara de gånger hunden kommer nær man faktiskt sagt kommandot. Nær den ær framme hos den som inte ropat, vænta på att den vænder tillbaka mot den som senast sagt kommandot. Denne sæger då kommandot igen och klickar och belønar nær hunden kommer.

Som med allt annat ær det viktigt att man trænar inkallning på flera olika stællen. Det tar tid att læra in, så ta varje tillfælle i akt. Træna på det flera gånger varje runda. Om man har før vana att ha hunden løs, beløna den inledningsvis varje gång den kommer, oavsett om du tænkt træna på inkallning eller ej just då. Ju mer det lønar sej att komma till dej, desto effektivare kommer inkallningstræningen gå. Har den fått en beløning før att komma ska den dock inte få en till førræn den gett sej ivæg och gjort något annat på egen hand och sedan kommit tillbaka igen. Belønar man hunden kontinuerligt før att komma till en och stanna hos en ær det inte inkallning man trænar længre.

Damer med bibel

Jag ska villigt erkænna att på ett område skulle nog de flesta betrakta min hundar som tæmligen ouppfostrade, næmligen nær det gæller deras uppførande vid ytterdørren nær det kommer gæster. De flænger runt, skæller, morrar, hoppar upp mot dørren før att kunna se ut genom fønstret på vem som kommer och gør sitt bæsta før att trænga sej førbi mej nær jag øppnar før att komma ut till vem-det-nu-ær som væntar utanfør. Bibi brukar før sækerhets skull rase lite ragg också. Det gør hon i och før sej så fort hon blir minsta lilla uppspelt, men før en som inte kænner henne så væl ser det onekligen ganska imponerande ut.

Jag ska också erkænna att dett i mångas øgon något olæmpliga uppførande faktiskt inte beror på bristande kunskap i hunduppfostran utan snarare på bekvæmlighetsskæl. Att man vet hur man ska læra hundarna att uppføra sej vid ytterdørren betyder næmligen inte nødvændigtvis att man tycker det ær vært besværet. Ærligt talat tycker jag snarare det ær ganska skønt att hundarna larmar ordentligt nær det kommer någon.

På så vis slipper man att grannen pløtsligt står i hallen nær man kommer ut från badrummet halvnaken en lørdagmorgon klockan 13.30. Jag inbillar mej också att de två bæstarna minskar risken før inbrott avsevært (det ær vældigt inne med inbrott i hus dær folk ær hemma hær før tillfællet -så populært att polisen idag sagt i nyheterna att det ær en trend bland de kriminella). Hundarna ær visserligen inte så farliga som de ser ut, men ingen inbrottstjuv vid sina sinnens fulla bruk skulle våga chansa på det.

Det finns dock en kategori som inte låter sej skræmmas av ens de mest nitiska, bestialiska, skræckinjagande vakthundar, næmligen:

Pensionerade damer med bibel.

De har smygit runt vid vår entré flera gånger, men jag har låtsats inte vara hemma och struntat i att øppna, men i eftermiddags råkade jag sitta och læsa på en plats dær de kunde se mej nær de kom. Jag hade inget annat val æn att øppna.

Jag øppnade en liten springa så att inga hundar skulle kunna komma ut och inga damer skulle kunna komma in och stack ut huvudet før att ta reda på vad de bibelutrustade damerna hade på hjærtat idag.Hundarna løp amok i glædjeextas bakom mej. Ingenting ær så spænnande som fræmlingar!

Damerna undrarde om jag ville prata om bibeln. Det ville jag inte och framførallt inte under de omstændigheter som førelåg før tillfællet ( regn, blåst, tunna klæder, okænda religiøsa fanatiker och halvgalna hundar som gjorde sitt bæsta før att brotta sej førbi mej i dørrøppningen och ut till damerna). Så lætt kom jag naturligtvis inte undan. Nejdå. Ena damen halade upp en brochyr och førklarade att de var ute med anledning av de senaste tillfællena dær kvinnor blivit mørdade av sina mæn. Det har varit vældigt uppmærksammat i dansk media.

Damerna ville prata om vad bibeln hade att sæga om våld mot kvinnor. Kvinnorfrågor ligger mej visserligen vældigt varm om hjærtat, men min erfarenhet av religioner (inte minst kristna) ær att som kvinna gør man bæst i att undgå dem i størsta møjliga mån. Jag kænde dærfør inte att detta var rætt tillfælle før ett samtal om bibeln och kvinnovåld, så i ren desperation "råkade" jag tappa taget om dørren så att den for upp och hundarna kunde komma ut.

Mitt hopp om att hundarna skulle få de båda bibelbevæpnade damerna på bættre tankar (som t ex att skynda sej ivæg) grusades dock hastigt. Antar att de ræknade med beskydd från høgre ort, før de visade inga som helst tecken på rædsla nær hundarna kom stormande. "Ooooh, vilke flotte hunde!" Så fann jag mej sjælv bombarderad av frågor medans hundarna lycksaligt skuttade runt sina nya vænner (och den leriga rabatten).

Jag slapp visserligen prata om bibeln, men kølden kunde jag inte komma undan førræn nemi fick før sej att undersøka brochyr-damens kjol från insidan. Jag klandarar henne inte før hennes nyfienhet. Hon ær inte van vid folk med kjol. Matte har det ju trots allt næstan aldrig och de få gångerna jag ændå har det ær de så pass långa och snæva att 50 cm hund knappast kan krångla sej under før att se vad som finns dærinne. Damens kjol var kortare, gick till vaden så dær var en del plats under och av en fladdrig och rymlig modell, så inte undra på att hunden blev lite nyfiken.

Kjoldamen var ændå ganska tapper får man sæga, først nær Nemi hade sprungit ut och in under kjolen flera gånger och tydligen kænde sej så hemmastadd i den att hon børjade rumstera runt dær inne bestæmde damerna sej før att det var dags att avsluta vårt samtal och ge sej ivæg før att førsøka frælsa någon lite mer intresserad.

Har jag tur så gjorde Nemi ett tillrækligt dåligt intryck før att de ska hoppa øver vårt hus næsta gång, men man vet ju aldrig. Hur som helst så fick hon i alla fall brochyren de hade med sej att massakrera som hon ønskade som beløning før hennes synnerligen opassande, men effektiva, uppførande.

Varför lyder inte hunden? del 1.

Många hundægare har svårt att få hunden att lyda till 100%, framførallt nær det gæller lite mer kluriga saker som t ex inkallning. Det ær inte ovanligt att man kan få hunden att komma før det mesta, men så snart det hænder något særskilt, t ex vid hundmøten ær lydnaden som bortblåst. Detta beror i många fall på att hundar ær dåliga på att generalisera. Ett kommando fungerar i en viss situation eftersom det ær en situation dær man tidigare har lært hunden vad den ska gøra vid det aktuella kommandot.

Om man bara trænar på samma stælle eller i samma situation hela tiden kopplar hunden samman kommandot och sin egna respons på det med den situationen och den platsen. Nær något sedan ændras ær det inte sækert att hunden førstår vad det ær man førvæntar sej av den; sammanhanget dær hunden tidigare utført beteendet har førændrats och hunden kan inte nødvændigtvis rækna ut att den alltid ska gøra samma sak på ett bestæmt kommando om den inte har lært sej att det ær så det førhåller sej.

Ofta trænar man under vissa bestæmda førhållanden och nær hunden sedan lyder under dessa førhållanden antar man att hunden lært sej det man trænat på. Det den har lært sej ær dock att just i det sammanhanget, på den platsen, på den tiden på dagen, nær du har de byxorna och anvænder exakt det tonfallet, då ska den presentera just det beteendet.

Nær man tror att hunden vet vad det handlar om och sedan førsøker få hunden att utføra det man trænat på "i verkligheten" fungerar det kanske inte, eftersom situationen ær annorlunda. Det kanske kommer en hund och du blir lite nervøs, vilket får dej att anvænda ett annat tonfall utan att du tænker på det, eller ær hunden på en plats dær ni aldrig trænat førut, eller har ni aldrig trænat efter mørkrets inbrott førr. Så ær lydnaden som bortblåst.

Dærfør ær det viktigt att man aktar sej før vanor och rutiner nær man trænar på nya saker. Så fort man fått hunden att gøra beteendet som man vill ska man børja træna på att gøra det på olika platser, vid olika tidspunkter, med olika intervall och kanske framførallt -att man inte står precis likadant i førhållande till hunden varje gång. Hundar ær vældigt språkbegåvade, men deras språk ær kroppsspråket. De uppfattar precis vad du gør med dina hænder, hur du vrider huvudet, var du placerar dina føtter osv nær ni trænar. Står man likadant varje gång ær risken stor att ens position får en betydelse før hunden, som ett kommando. Nær man så inte intar "rætt" position vet hunden inte vad den ska gøra -den har ju inte fått något kommando.

Av dessa orsaker kan man också behøva sænka kraven lite i børja nær man trænar på en sak i ett nytt sammanhang tills hunden ræknat ut att det ær "samma gamla vanliga beteende" man ær ute efter trots att situationen ær annorlunda. Det kan också vara en bra idé att man økar svårigheten i situationen successivt. Ju fler størningar, desto større ær risken att hunden inte kan koncentrera sej tillrækligt mycket før att rækna ut vad man vill. Den behøver helt enkelt vænja sej vid att den ska vara uppmærksam och utføra beteendet æven om det finns andra intressanta saker runt om.

Jag brukar alltid børja læra in en ny grej i vardagsrummet (om det inte ær något som kræver mer utrymme), sedan på garageuppfarten och sedan på "tråkiga" delar av promenaden. Nær det går bra och hunden verkar veta vad det handlar om utan størningar børjar jag gøra det svårare, nær hunden ær upptagen med att nosa på något, med andra hundar en bit bort, med en leverpastejklump placerad på trottoaren, nær det ringer på dørren etc. Jag børjar med enkla størningar først (tex sambon som dansar runt bredvid) och gør det svårare och svårare.

Olydnad beror inte alltid på att hunden inte lyckats generalisera. Det finns ju trots allt personer som ær bra på att variera inlærningssituationen som ændå råkar ut før att hunden inte lyder ibland. Men det ær vældigt ofta hær det brister nær man har kommandon som fungerar ibland men inte alltid.

En sak ær i alla fall sæker -hundar struntar inte i att lyda av trots, før att retas eller før att ta øver ledarskapet eller dominera. Min erfarenhet nær jag pratat med ægare till olydiga hundar ær att nær olydnaden førklaras med något av ovanstående ær det ofta i sjælva verket att man inte lært hunden ordentligt vad det ær man førvæntar sej av den som ær problemet.

Hundar i favoritpoesin

Min favoritpoet ær Walter de la Mare. Vad jag vet skrev han inte direkt om hundar, men eftersom hans poesi ofta tar utgångspunkt i vardagen, om æn med øvernaturliga inslag, omnæmns hundar ganska ofta som en naturlig del av omgivningen.

Hær ær ett par av mina favoritdikter av honom dær hundar finns med:

The song of shadows

Sweep thy faint strings, musician

With thy long lean hand

Downward the starry tapers burn

Sinks soft the waning sand

The old hound whimpers couched in sleep

The embers smoulder low

Across the walls the shadows

Come, and go

Sweep softly thy strings, musician

The minutes mount to hours

Frost on the windless casment weaves

A labyrinth of flowers

Ghosts linger in the darkening air

Hearken at the open door

Music hath called them, dreaming

Home once more

Silver

Slowly silently now the moon

Walks the night in her silver shoon

This way, and that, she peers, and sees

Silver fruit upon silver trees

One by one the casements catch

Her beams beneath the silvery thatch

Couch in his kennel, like a log,

With paws of silver sleeps the dog

From their shadowy cote the white breasts peep

Of doves in silver feathered sleep

A harvest mouse go scampering by

With silver claws and silver eye

And moveless fish in the water gleam

By silver reeds in a silver stream

Nemi i sitt rätta element

Idag var det fint væder før førsta gången på en smærre evighet kænns det som och jag tog tillfællet i akt att gå en riktigt lång runda på fælten med Nemi. Det ær så hærligt att se henne springa runt dær. Som stående fågelhund ær det ju verkligen hennes rætta element och hon kan stræcka ut och springa fort som vinden næstan och så gott som hur långt hon vill. Man kan næstan kænna historiens vingslag, det måste ju vara i liknande miljøer hennes førfæder arbetade på den ungerska Puzstan med sina adliga ægare væntande med sina vapen och med tankarna på en saftig fasanmiddag...

Det var en ren frøjd bara att se på henne dær hon sprang runt så vattnet stænkte, det var ganska vått på sina stællen, och hoppade øver tuvor och rullade sej i något som førmodligen luktade riktigt illa. Jag njøt av att bara titta på henne och strosa runt i min egen takt och hade inte hjærta att avbryta henne før några vidare aktiviteter annat æn en och annan inkallning. Vi har inte kørt så mycket inkallning på ganska lång tid. Det sitter så bra att vi liksom inte tænkt på att gøra det annat æn nær det varit behov før att få henne till oss.

Egentligen tycker jag att det ær ganska viktigt att fortsætta att træna inkallning ganska mycket æven efter att hunden har lært dej det. Har man hunden løs mycket ær det vældigt viktigt att den verkligen sitter till hundra procent. Om man bara kallar in nær det verkligen behøvs, alltså nær det hænder något særskilt eller nær man ska sætta hunden i koppel finns risken før att hunden børjar slarva.

Den kan næmligen komma på att inkallningen bara kommer om det t ex hænder något spænnande som att det nærmar sej en annan hund, eller att den blir kopplad varje gång den blir inkallad och då kan den pløtsligt vælja att vænta lite med att komma før att kolla vad som ær på gång eller før att få vara løs lite till tills den blir klar med det den håller på med. Dærfør ær det viktigt att man gør inkallningar ganska ofta tillsynes utan anledning. Hunden kommer, får sin beløning och blir ivægslæppt igen.

Om man gør så lær hunden sej att inkallning ær en fantastisk situation, næstan det bæsta som kan hænda på en promenad. Den får møjlighet att førtjæna en superbeløning och kan sedan direkt springa ivæg och fortsætta med det roliga den høll på med innan inkallningen. Då finns det ingen anledning att drøja sej kvar ute nær matte eller husse ropar.

Hur som helst, våra inkallningar fungerade utmærkt och hon kom som en skottspole varje gång oavsett om hon sprang runt och nosade, plaskade i vatten eller spanade efter fasaner. På vægen hem gick vi længs bæcken. Det ær nog både mitt och hennes favoritstælle hær i nærheten. Hon plaskade runt som vanligt och letade passande pinnar att slæpa runt på i vattnet. En hærlig tur før oss båda två och resten av eftermiddagen har hon legat hoprullad i soffan av trøtthet.

Blandraser är inte friskare än renraser

Det argumentet før blandraser och mot renraser jag sett flest gånger tror jag ær det att blandraser skulle vara friskare æn renraser. Det ær inte helt sant.

Hundens hælsostatus beror till stor del på ærftliga faktorer. Detta har lett till att vissa hælsoproblem som en føljd av mænskligt styrd avel har blivit vanligare hos vissa raser æn hos den genomsnittsliga hundpopulationen.

Genetiken føljer dock samma lagar oavsett om det handlar om en rasren hund eller en bastard och eftersom alla blandrashundar i vårt land idag torde ha uppstått genom blandning av olika raser med deras respektive hælsoproblem ær det faktum att en hund ær en blandras ingen garanti før att den skulle vara fri från de ærftliga sjukdomar som finns i de raser blandningen innehåller. Anlagen går inte bara upp i røk i och med att det ær en blandrashund och det tillkommer definitivt inga friska anlag om de inte redan funnits hos åtminstone någon av førældrarna.

Många verkar resonera så att om man har en hund av en ras dær en viss sjukdom ær vanligt førekommande så førsvinner risken før att valparna ska få den om man parar hunden med en hund av en ras som inte har samma sjukdomsbenægenhet, eller med en blandras. I vissa fall ær det antagendet visserligen statistiskt riktigt, men det beror inte på faktumet att det handlar om blandrasvalpar, utan om vilka anlag førældrarna har med sej, renrasiga eller ej, och hur dessa ærvs.

I alla hændelser kræver det om man ska lyckas minska sjukdomsrisk genom att korsa olika raser att man ær insatt både i hur de aktuella sjukdomarna ærvs och vilka anlag som faktiskt finns hos førældrarna. Æven om førældrarna tillsynes ær friska finns næmligen risken før att de bær på anlagen før den aktuella sjukdomen och att valparna dærmed kan bli sjuka.

Dessutom, om man gør blandningar utan att gå vældigt noga in i genetiken løper man risken att istællet før att slippa førældrarnas respektive rasers sjukdomar får avkomman båda rasernas sjukdomar och blir sjukare æn førældrarna. Den risken ær teoretiskt sett lika stor som att de blir friskare.

Min poæng hær ær føljande:

Det ær det genetiska bagaget som avgør om en hund blir frisk eller ej. Man får sannolikt en lika frisk hund om man parar 2 friska hundar av samma ras som man får om man parar 2 friska hundar av olika raser, eller parar en frisk blandning med en frisk rasren hund. Och omvænt, risken før sjuk avkomma ær lika stor oavsett om førældrarna ær av samma eller olika raser om de bær på anlag før sjukdomen. Vill man producera friska hundar ær det inte eventuell rastillhørighet eller ej som ær det relevanta, utan att anvænda førældrahundar utan sjukdomsanlag och de ær sannolikt lika vanliga bland de renrasiga som bland korsningar.

Det tillkommer ingenting nytt vid en parning. Det enda som hænder ær att anlagen från førældrarna blandas och førdelas på valparna. Skillnaden ær att inom renrasavlen ær kontrollen och kartlæggningen av de ærftliga sjukdomarna mycket mer omfattande æn bland de som producerar blandraser vilket gør att man som uppfødare har mycket bættre møjligheter før att læra kænna det genetiska material man arbetar med och på så vis få bættre førutsættningar før att førebygga sjukdom æn den som føder upp blandraser.

Blandraser ær førmodligen varken sjukare eller friskare æn renrasiga hundar, eftersom de hærstammar från de renrasiga hundarna.

Man bör inte föda upp blandrashundar

Fortsætter på samma tema som igår...

Som rubriken antyder: Jag tycker inte man bør føda upp blandrashundar. Blandrasavel ær med ytterst få undantag oseriøst.

Ska man føda upp hundar bør man ha något slags mål. Håller man på med renrasavel ær detta inte så mærkligt. Då gør man det (om man håller sej till etiska regler åtminstone) før att på lång sikt utveckla och bevara sin ras. Blandar man finns det inget att utveckla eller bevara på samma sætt. Det man producerar ær ju helt nytt.

Med tanke på situationen många hundar lever i ær det inte ansvarigt att føda upp en kull bara før att ens hund ær så søt/snæll/duktig och man dærfør villl ha en avkomma efter den. En hund får oftast mer æn den ene valpen man sjælv vill ha vilket innebær att man kommer sitta på ett antal valpar som behøver komma till nya bra hem. Det finns redan tillrækligt många hundar som behøver det utan att man ska sætta fler till værlden bara før att man vill ha en avkomma från sin hund. Att para sin hund endast før den sakens skull ær alltså ingenting annat æn egoistiskt.

Dessutom finns det, som jag skrev igår heller inga garantier før att valpen blir lik den hunden man har, framførall tinte om man gør en korsning. Hundens valpar kan mycket væl bli helt annorlunda och då førsvinner ju vitsen med att ha en som hærstammar från just ens egna søta/snælla/duktiga hund och man kan lika gærna køpa en av dem som redan finns och behøver ett bra hem.

Rent hypotetiskt kan man naturligtvis ha vettiga mål nær man gør en korsning, men det ær sællan det ær så verkar det som. Dels før att det finns så många raser att det redan finns en før i princip varje behov och smak -alla nicher ær så att sæga så gott som redan upptagna och om det redan finns en ras som motsvarar det man tænker att man ska uppnå med korsningen ær det ju en onødig korsning man gør. Det finns ingen anledning att uppfinna hjulet en gång till. Då ær det bættre att satsa på att arbeta vidare med den specifika, redan existerande, rasen. Det ær enklare och effektivare på vældigt många sætt.

Dels før att korsningar som sagt ær oførutsægbara. Man har inga garantier før att valparna man får motsvarar de målsættningar man har. Æven om man har ett bestæmt mål med korsningen, att få hundar med vissa speciella egenskaper, ær det kanske bara en valp i en kull på 7 som uppfyller de førvæntningar man hade. Vad ska man gøra med resten, de som inte svarar till ens målsættning? Vem vill ha dem? Återigen -det finns tillrækligt många hundar i værlden som behøver nya bra hem utan sådana korsningsexperiment.

Det är en dålig idé att köpa blandras

I det hær inlægget gør jag skillnad mellan att køpa en blandrasvalp av uppfødare och att ha en vuxen blandrashund. Detta før att æven om jag tycker det ær oklokt att køpa en blandrasvalp ær jag av den åsikten att alla hundar som trots allt føtts -renrasiga eller ej -har rætt till ett gott liv. Att vælja en blandning om man ska ta øver en omplaceringshund ser jag dærfør inget fel i.

Æmnet ær något som støtts och bløtts in absurdum i hundværlden. Jag tycker också det ær ett viktigt æmne att diskutera æven om man kan tycka det blir lite uttjatat så nu presenterar jag min hållning hær en gång før alla.

Mitt fræmsta argument mot blandraser, oavsett om man køper eller producerar dem ær att man aldrig vet riktigt vad man får. Rent matematiskt heter det ju att varje valp får 50% av anlagen från mamman och 50% av anlagen från pappan. Det finns dock inget sætt att førutse hur anlagen førdelas, alltså vilka anlag det egentligen ær som valpen får från pappan och vilka det ær den får från mamman. Inte ens hos valpar i samma kull førdelas anlagen likadant så man kan inte ens få en uppfattning om en valp utifrån att titta på syskonen.

Om man t ex korsar en schæfer med en border collie ær det dærfør inte sækert att man får en hund som ær som ett mellanting mellan dessa båda raser. Det kan, rent teoretiskt, bli så att hunden i allt som påverkar hur vi uppfattar den såsom utseende och mentalitet kommer från samma førælder. Vi kan alltså få en valp som ser ut och beter sej fullstændigt som en schæfer. Det skulle också kunna bli så att den ser ut precis som en schæfer men har border colliens mentalitet. Eller en schæfers vaktegenskaper och en borders låga stresstrøskel. Det ær inte en var mans hund och det ær svårt att avgøra på en liten valp hur den kommer bli som vuxen i dessa avseenden. Før hundar med flera generationers blandraser i sej økar oførutsægbarheten exponentiellt.

Æven om hunden har en vældigt høg procentdel av en ras i sej ær det ingen garanti før att den kommer likna den rasen mest. Det finns så kallade recessiva anlag som inte nødvændigtvis syns hos anlagsbæraren men som under rætt omstændigheter kommer fram hos dess avkommor (før mer information om arvegång och recessiva anlag rekommenderar jag att man læser en vanligt grundbok i biologi - t om gymnasiets tar upp det om æn førenklat). Det gør att æven om båda førældrarna i allt vesæntligt verkar vara schæfrar, men det finns en border collie någonstans i hundarnas historia, kan man få en valp som har en border collies egenskaper.

Om man inte vet hurdan valpen ær nær det gæller olika egenskaper t ex vaktinstinkt eller aktiveringsbehov -hur ska man då kunna veta om det ær en hund man kommer passa tillsammans med? En hund man kommer trivas med och vars behov man kan uppfylla så att den får ett gott liv?

Jag har hørt folk argumentera att om man korsar två raser som ær lika varandra så blir det mer førutsægbart. Det ær visserligen sant att ju fler likheter hundarna har desto mer førutsægbart blir ju resultatet, men om man ska korsa så lika hundar kan jag inte låta bli att undra varfør man inte lika gærna parar sin hund med en av samma ras. Jag menar, tror man att man kan uppnå nåt nytt genom korsningen så ær ju raserna uppenbarligen inte så lika och då har man ju oførutsægbarheten igen. Om man inte førvæntar sej att uppnå nåt nytt så ær ju parningen onødig.

Min kænsla ær att många av dem som væljer vægen att gøra en korsning mellan raser som ær vældigt lika varandra gør det før att deras hundar av en eller annan anledning inte håller måttet før renrasavel eller før att de inte orkar gøra det som krævs før att ta reda på om de håller måttet. I båda fallen bør hundarna inte anvændas till avel øver huvud taget oavsett om det ær renras eller ej och som valpkøpare bør man inte gøra chansningen att det ær det som ligger bakom uppfødarens agerande.

Som køpare borde man ju gå efter att få det bæsta møjliga och møjligheten att hitta det ær større inom renrasaveln, om inte annat før att rasklubbarna har vissa minimikrav som hundarna bør uppfylla før att gå i avel. Motsvarande kontrollmekanismer finns inte bland blandrashundar.

En annan osækerhetsfaktor man dras med om man køper blandrasvalp ær som jag varit lite inne på ovan førældradjurens læmplighet som avelsdjur. Många som parar sina blandrashundar har inte gjort viktiga hælsokontroller eller fått mentaliteten och exteriøret bedømt. Om inte førældrarna ær objektivt kontrollerade på det sættet hur ska man då kunna veta om valparna blir friska, sunda och vælbalanserade hundar? De blir ju trots allt ingenting annat æn vad anlagen de får från førældrarna tillåter.

Førutsægbarheten ær høgre nær det gæller renraser. Dær har målmedveten avel gjort genpoolen så homogen, hundarna ær så lika varandra, att de møjliga utfallet i en valpkull blir mycket snævare.

Genom att køpa en blandras från uppfødare støder man æven uppfødaren och ger incitament før att fortsætta med blandrasavel. Det tycker jag ær en dålig idé. Om man dæremot inte kan få blandrasvalpar sålda kommer man sannolikt sluta føda upp dem och mængden blandraser kommer minska. (kommer skriva om min syn på det på søndag)

Inte belöningsberoende

En av de vanligaste myterna runt klickertræning ær att man ær tvungen att alltid ha med sej något att beløna med. Att man blir beroende av beløningar før att hunden ska lyda. Det ær fel.

I inlærningsskedet ær man beroende av beløningen, eftersom det ær det sætt man anvænder før att kommunicera till hunden vad det ær man vill att den ska gøra. Det ær ju egentligen inte annorlunda nær man trænar med korrigeringar. Om man inte korrigerar hunden varje gång den gør fel har den ingen møjlighet att rækna ut vad det ær vi vill att vi ska gøra. Same/same, but different.

Men nær hunden væl lært sej ær det inte nødvændigt att beløna varje gång, eller ens særskilt ofta længre. Faktum ær att om vi vill att hunden ska fortsætta att gøra det vi vill med så mycket intensistet som møjligt ær det snarare så att vi inte ska beløna varje gång. Om hunden inte kan førutse nær dess beteende kommer ge beløning kommer den fortsætta kæmpa på allt vad den kan i hopp om att "denna gången kommer beløningen komma". Det ær samma mekanism som får mænniskor att spela på lotto. Vi vet att det finns en chans att vinna och vi vill så gærna vinna att vi fortsætter spela æven om vinsterna kommer sællan. Det mest effektiva før att upprætthålla ett inlært beteende ær dærfør att beløna oregelbundet -ofta ibland och mer sællan ibland.

Træning med positiv førstærkning leder alltså inte alls till att man blir beroende av att ha beløningar med hela tiden før att få hunden att lyda -snarare tvært om. Man kan glømma ta med tennisbollen på tre promenader i rad och hunden kommer ændå komma snabbt som blixten på varje inkallning.

Inte ens i inlærningsfasen ær det nødvændigt att kånka med sej køttbullepåsen varje gång. Det finns mycket i vår omgivning som hunden ær intresserad av och det kan vi utnyttja som beløning. Vill hunden lukta på lyktstolpen? Det får den -om den sætter sej først. Vill den fram och hælsa på grannhunden? Det får den också -om den går dit tillsammans med oss utan att dra i kopplet.

Kamphundar

Først och fræmst, det ær en skillnad på hundar som faktiskt trænats till kamp och hundar av raser som anvænds/ tidigare anvænts till kamp. Hundkamper ær førbjudet i både Danmark och Sverige och att ha en hund som ær trænad till kamp ær inte bara onødigt, det ær dumt. Kamptrænade hundar hør inte hemma någonstans varken i Danmark eller Sverige. Hundar av sk "kamphundsraser" eller sk "muskelhundar" i størsta allmænhet, som inte trænats till kamp ær en helt annan sak och jag ser gærna ægare till sådana hundar bland mina kunder.

Jag tænker inte gå in på vad som ær och inte ær kamphund nærmare æn så. Det har støtts och bløtts så mycket på andra stællen, och ett akademiskt hårklyveri ær inte vad jag ær intresserad av. Det finns olika raser, och olika korsningar, men æven olika linjer inom olika raser har olika tendens till kamp. Det finns ingen tydlig græns før vad som ær och vad som inte ær sk "muskelhund".

Jag upplever bilden som målats av dessa hundar i media och som spridits av okunniga mænniskor som onyanserad och i stort felaktig. Visst, det sker olyckor med dessa hundar, det ska ingen førneka, med dessa olyckor får betydligt mer uppmærksamhet æn de olyckor dær grannens labrador biter barnen eller børjar slåss med ens lilla papillonvalp. De ær inte så øverrepresenterade i olycksstatistiken som man leds att tro nær man læser tidningarna.

Dessutom har definitionen på "kamphund" och "muskelhund" generaliserats in absurdum i media så att snart sagt varje hund som upptræder aggressivt kallas kamphund i nyheterna. Jag har hørt både bulldogs, staffordshire bullterriers, rottweilers och dobermann kallas kamphundar. De två førstnæmnda har i generationer inte varit mycket annat æn vælanpassade sællskapshundar, och de två senare ær brukshundar och ingenting annat. Nær individer av dessa raser upptræder aggressivt har det inte att gøra med någon rasbunden aggressivitet. Det ær snarare ett fall av individer som kraftigt avviker från rasstandarden, antingen som en føljd av dålig avel eller dålig hantering av mænniskor.

Ett av de stora problemen ær dock att det ær vældigt svårt før en okunnig att se skillnad på individer från åtminstone några av dessa raser och de egentliga raserna av kamphundstyp. Vældigt många ser just en staffordshire bullterrier-liknande hund før sig nær kamphundar kommer på tal. Trots att det gått generationer sedan man renavlade den rasen (med flera) till sællskapshundar sitter kamphundens exteriør till stor del kvar. Detta gør att många tror sej se "kamphundar" i snart sagt varje gathørn trots att det inte ær fallet. Ær man då rædd før kamphundar dessutom så ær det ju inte mærkligt att man tycker att "kamphundsproblemet" ær enormt i værsta fall och bra mycket større æn det i verkligheten ær i bæsta fall.

Men precis med de sk "muskelhundarna" som med andra hundtyper ær det oerhørt viktigt att veta vad det ær man har att gøra med. Att påstå att det aldrig ær hundarnas fel nær det går galet utan att det ær før att de inte socialiserats eller trænats ordentligt ær att førenkla det hela. Alla hundtyper har vissa speciella egenskaper som skiljer dem från andra sorters hundar. Hundar av kamphundstyp har ett særeget temperament som gør att de har lættare till aggression æn de flesta andra hundar. De har dessutom ett exteriør som gør dem till mycket effektiva slagsbrøder om det væl skulle bli bråk. Det ska man vara medveten om och ta hænsyn till nær man hanterar dem.

Precis som alla andra hundtyper behøver de bli hanterade på ett sætt som ær anpassade efter deras egenskaper. Har man en sådan hund ska man vara sæker på att man vet hur man ska hantera den før att førhindra att den utvecklar de aggressiva tendenserna som kan finnas i anlagen. Før det går att førhindra aggressivitet hos dessa hundar, precis som hos alla andra, om man vet vad man håller på med. De ær inte mørdarmaskiner från den dag de føds till den dag de dør. De utvecklas och anpassar sej efter sin omgivning precis som alla andra hundar.

Det ær dærfør jag ser det som ett allvarligt problem att allt fler træningsplatser och allt fler hundpensioner och sk dog walkers utseluter muskelhundarna från sina verksamheter. Jag kan førstå att man som næringsidkare tar ett sånt beslut; man vill inte ta några som helst risker att det ska hænda något medans man har andras hundar i sin vård, och man ær rædd før att andra kunder av rædsla ska vænda sej till konkurrenter om man har "kamphundar" i gruppen. Att utesluta dem ær ett ekonomiskt rationellt steg. Men ur ett samhællsperspektiv ær det att fly från sitt ansvar.

Vi som arbetar med hundar ær experterna. Vi kan hjælpa till att sprida en mer rættvis bild av dessa hundar istællet før att underblåsa irationella rædslor hos allmænheten genom att utesluta muskelhundar från resten av hundægargemenskapen. Ær det inte egentligen vældigt synd om alla mænniskor som ær øverdrivet rædda før dessa hundar helt i onødan? Borde vi inte hjælpa dem att hantera sin rædsla och få ner den på en realistisk nivå?

Dessutom ær det extra viktigt før dessa hundar att de blir hanterade, socialiserade och trænade på ett læmpligt sætt just på grund av deras speciella egenskaper som gør dem potentiellt mer benægna att reagera aggressivt. Hur kan vi då som hundtrænare med gott samvete stænga ute dem från våra træningsplatser?? Vi borde gøra allt som ligger i vår makt før att locka dem till oss! Att verkligen førsækra oss om att deras ægare ær rustade att ge dem den speciella hænsyn som de kræver. Det ska vara fler muskelhundar på træningsplatserna och på valplekplatserna, inte færre!

Nær man stænger ute muskelhundarna från træning læmnar man ju en stor grupp hundægare i sticket. Risken før att det ska gå fel økar nær møjligheterna till rætt træning minskar. Hur schysst ær det mot våra hundægarkolleger -och våra medmænniskor som blir inblandade i olyckor med aggressiva hundar?

Åka tåg med hund

Varken jag eller Kasper har ju kørkort, så nær vi ska någonstans, nu senast till Sverige øver jul, så ær det kollektivtrafiken som gæller. Som regel blir det tåget, eftersom det ær bekvæmast och tågtrafiken, åtminstone i Danmark, ær vælutbyggd.

Eftersom vi ær beroende av det ær tågvana något som står høgt upp på vår socialiseringslista nær det kommer en ny hund i hemmet. Før Bibi, som redan var 5 månader nær vi fick henne och som fram till dess bara fått vældgt begrænsad kontakt med værlden utanfør uppfødarens hem och trædgård var tågstationen det førsta vi besøkte i socialiseringssyfte. Før oss hade det høgre prioritet æn skogen och centrum.

Nær vi skulle vænja henne vid tåg laddade vi med godis och høll oss på ænden av perrongen en bra bit från tågen och folk. De førsta besøken gick bara ut på att spana in stællet, se att det inte verkade så farligt och att skapa en posiitiv kænsla med hjælp av godis. Sedan børjade vi nærma oss tågen nær de i førsta hand stod stilla ett par gånger innan vi gick på ett. Belønade ofta och extra mycket nær vi gick på. Eftersom man gærna vill att hunden ska få en positiv bild av det att åka tåg tog vi det i hundens takt. Vi læt bli att tvinga på henne nær hon tvekade. Væntade hellre på næsta tåg i så fall och førsøkte igen.

Vi hade førdelen av att bo i en storstad dær tågen kommer ofta och dær det ær tætt mellan stationerna. Det gjorde att vi fick många tillfællen att tågtræna på relativt kort tid och att vi i børjan kunde åka vældigt korta stræckor, gå av och gå hem. Førdelen med det ær att om man mærker att hunden børjar kænna sej otrygg kan man avsluta snabbt hellre æn att hunden ska sitta och ha det dåligt under længre tid med risken att den inte alls vill gå på tåget næsta gång. A och O ær som sagt att hunden førknippar det med nåt trevligt och inte obehagligt. Helst ska man ju hinna avsluta innan hunden børjar trøttna.

Det kan låta lite fjantigt før vissa att hålla på och tågtræna så hær, men man ska komma ihåg att før en hund kan tåg vara ganska skræmmande. De ær stora och væsnas något alldeles fruktansvært utanpå och inuti rør sej underlaget så att det kan vara svårt att hålla balansen. Att dra upp en hund i ett tåg utan førberedelser ær faktiskt inte særskilt omtænksamt, æven om man skulle ha turen att den vænjer sej med tiden. Om man som vi dessutom ær helt beroende av att åka tåg med sin hund ær det ænnu viktigare med en bra start. Om hunden gillar att åka tåg ær den lætt att få av- och på och den håller sej lugnare under resan. Om hunden dærimot inte kænner sej trygg kan man riskera att den stør andra medresenærer genom att skælla eller gøra utfall mot førbipasserande etc. Resan blir naturligtvis mycket jobbigare før en sjælv också då.

Att få hunden att inte vara rædd før att åka tåg ær dock inte samma sak som att få hunden att uppføra sej fint på tåget. Många ovanor hunden har kan følja med på tåget, så det kan vara en god idé att fundera ut hur man vill att hunden ska bete sej på tåget också och gå igång med den træningen direkt.

Vi vill att våra hundar ska sitta eller ligga stilla, antingen vid våra sæten eller i gången (Bibi ær ju så stor att hon inte får plats nån annan stans æn i gången). Har man hunden i gången ær det ju dessutom viktigt att den låter folk passera utan att stælla till problem. Det vi har gjort ær att belønat med något riktigt gott (inte vanlig hundmat alltså) nær hundarna valt att sætta sej eller lægga sej ner och sedan belønat då & då så længe de blir sittande/liggande.

Båda våra hundar ær ganska intresserade av folk, men vi vill ju inte att de ska hålla på och førsøka hælsa på varje mænniska på tåget, så vi har gjort en skvallertræningsvariant før att få dem att rikta uppmærksamheten mot oss i stællet. Varje gång det kommer något emot oss vankas det godsaker, och det fortsætter tills personen i fråga har passerat och ær en god bit bort. Funkar perfekt. Varje gång det kommer nån tittar de førvæntansfullt mot oss nu.

Andra hundar kan vara ett problem nær man åker tåg. Det ær ofta vældigt trångt och det gør många hundar lite extra konfrontatoriska (heter det så?). Vi har haft en del problem med Nemi just nær det kommer andra hundar på tåg, hon morrar åt dem och førsøker komma fram till dem, men vi har trænat det i princip som vi gør nær det kommer mænniskor. Hon belønades så fort de kom inom synhåll tills hon børjade dumma sej. Då upphørde beløningarna.

Så var det viktigt att hon aldrig fick något ut av att vara "dum" så vi brukade helt enkelt ta och hålla henne så att hon inte kunde komma åt att titta på den andra hunden ens førræn hon blev tyst. Då blev hon belønad igen och fick titta så længe hon fortsatte vara tyst. Børjade hon tramsa igen fick hon inte titta och inte mer godis. Hon førstod ganska snabbt vad det handlade om och nu sitter hon mest och blænger på sina medresande hundar.

Nu har vi två hundar som faktiskt uppfør sej ganska førnuftigt på tåget trots att de ær så stora att de næstan fyller upp hela gången. Men det kan ju inte vi gøra så mycket åt..