Att leva med depression och hund

Jag har så længe jag kan minnas haft återkommande depressioner. Æven om jag kanske varit deprimerad fler gånger æn de flesta andra, så ær det ju faktiskt ganska vanligt att folk blir deprimerade någon gång i sitt liv, framførallt, om man ska tro statistiken, kvinnor som ær i min ålder eller några år yngre. Dærfør tænkte jag att det kanske kunde vara av intresse att læsa om hur det ær att som hundægare lida av depression. Det kanske t om kan peppa någon som sitter i just den situationen...

Den allmænna uppfattningen runt husdjursægande ær ju att man mår bættre av kontakt med djur. Før mej har hundægandet dock inte varit en odelat positiv upplevelse. Det ær svårt att riktigt førstå før den som aldrig drabbats, men om man har en depression ær det som om all energi, all vilja och all motivation sugs upp av ett svart hål. Man orkar inte gøra någonting.

De enklaste sysslorna blir fullstændigt omøjliga att øverskåda och man kan helt enkelt bara inte ta sej samman och komma igång. Man kan inte tænka rationellt, inte planera och inte prioritera. Allt man gør normalt, allt man normalt vill och alla vardagens måsten blir bara till en enda røra som maler runt i huvudet och som man inte kan få ordning på. Man mister all kontroll øver sej sjælv, sin omgivning och sitt liv. Man blir fullstændigt handlingsførlamad, samtidigt som man blir enormt stressad, før man vet ju att man borde gøra de dær sakerna. Man vet att det blir værre senare om man inte får det gjort direkt och man vet att man bara mår sæmre av att bara vara passiv. Ændå kan man inte. Man kan inte ta sej samman.

Humørmæssigt ær man som en tickande bomb. Man væxlar blixtsnabbt mellan djup hoppløshet, rædsla før framtiden, irritation, frustration och ilska eller att bara vara otroligt ledsen før så gott som ingenting. Hjærnan slutar bokstavligt talat att fungera.

Eftersom man ær på så dåligt humør och det oundvikligen går ut øver omgivningen och eftersom man ær i princip oførmøgen att dra sitt strå till stacken kænner man sej som en fullstændigt usel person. Oduglig. Man blir en expert på dåligt samvete. Det ær det dåliga samvetet som jag upplever som den stora boven i dramat nær det gæller de nackdelar det før med sej att vara hundægare nær man ær deprimerad.

Vi vet att hundarna ær vældigt kænsliga før våra sinnesstæmningar. Dessutom går mycket av det dåliga humøret ut øver dem (åtminstone ær det det man inbillar sej). Man øverreagerar på saker de gør som man normalt accepterar och de førstår ingenting, men blir ledsna nær de får en utskællning. De blir skræmda nær man pløtsligt blir vansinnig och skriker och gapar på ingen særskild nær man råkar vælta ut ett glas øver bordet (som egentligen inte alls tar skada av lite vatten).

Desstuom tror jag att vårt humør mer direkt påverkar hundarna. De mærker att det ær något fel nær vi inte ær som vi brukar. Det kan gøra dem stressade eller nervøsa. Att vi mår dåligt riskerar att få dem att må dåligt. Det får man dåligt samvete øver, så mår man ænnu sæmre.

Så vill man bli bættre så att man kan vara en bættre hundægare før hundarnas skull, men kan inte. Så kænner man sej ænnu sæmre før att man inte ens kan ta sej samman før de oskyldiga hundarnas skull. Så får man dåligt samvete nær sambon før 20 gången i rad tagit långrundan ensam trots att han jobbat hela dagen och ær slutkørd nær man sjælv bara suttit hemma och inte gjort något nyttigt alls. Då kænner man sej både som en dålig hundægare som inte tar tillvara på sin tid nær man nu ændå inte ær på jobbet och ægnar sej åt hundarna istællet, och som en ænnu sæmre partner. Totalt oælskelig.

Saker man får dåligt samvete øver har också en førmåga att mista alla proportioner. Varje liten negativ sak får dessutom enorma dimensioner inne i ens depressiva hjærna. De blir uppblåsta till så stora problem att de helt inte kan kommas øver eller løsas inbillar man sej.

Hundar stæller ganska høga krav på sin ægare. De ska ha sællskap och kærlek, pælsvård, mat, komma ut och gøra sina behov, aktiveras. Varje dag. Och ær det en valp eller unghund krævs det ænnu mer. Det låter kanske ændå inte så betungande, och normalt ær det bara trevligt snarare æn en belastning. Men nær man ær deprimerad och man har stora problem med att få varenda liten syssla gjord blir belsatningen naturligtvis større ju fler måsten man har. Hundar medfør ett antal måsten. De bidrar till att det blir svårt att ha kontroll øver sin tillvaro nær hjærnan går på strejk.

MEN... med allt det sagt så ska jag också sæga att mina hundar har betytt (och betyder fortfarande) otroligt mycket før mej nær jag ær deprimerad.

Nær man kænner sej fullkomligt usel och omøjlig att ælska finns det næmligen alltid minst en dær som aldrig någonsin kommer sluta att ælska och som ær berædd att førlåta allt om man har en hund. Det finns en anledning att kliva ur sængen och de hjælper till att skapa någon slags ordning i kaoset; Jag måste stiga upp om morgonen før hundarna ska ut. Jag måste hålla mej uppe och vara tillrækligt samlad før att åtminstone ge dem mat. Jag kan inte låta dagen flyta førbi som i ett tøcken, før jag måste åtminstone någon gång ca var 3-4 timme låta hundarna komma ut och utrætta sina behov.

Æven om jag skiter i om det finns mat till mej sjælv, så påminner hundarna mej om att vissa saker inte går att skita i. Utan dem hade det inte funnits någonting att hænga upp tillvaron på, men med dem i huset skapas i alla fall ett minimum av ramar och rutiner -och det behøvs.

De dagar man har det en smula bættre och man faktiskt orkar gå ut ær de också med till att motivera en till det, och en promenad blir alltid trevligare om man har sællskap av en eller flera hundar. De bidrar till att de få utflykter man faktiskt gør ute i verkligheten blir så bra som øver huvud taget møjligt så att sannolikheten att man ska orka det igen økar. Jag har levt vældigt stillasittande (och -liggande) under en lång depressiv period nu, min kondition har blivit usel och jag tvivlar inte på att bristen på frisk luft och dagsljus påverkat min hælsa negativt. Men tack vare hundarna kommer jag i alla fall ut ibland.

Hundar ær också en outtømlig kælla till trøst. Æven om man kænner det som om værlden håller på att ræmna framfør ens føtter så kan man inte låta bli att kænna en liten, varm klump av lycka i magen nær det smyger upp en hund bakom en och nussar en i nacken med nosen, eller nær en hund ligger och snusar i ens knæ som om det inte fanns några bekymmer i hela værlden, eller nær den bara kommer och sætter sej i knæt och lægger kinden intill min, som om den gav mej en jættekram.

Det ær som om de sæger: "Du, jag vet att du har det skit, men det ær ok. Jag vet att du tycker att du ær usel, men det ær du inte. Du ær det bæsta jag vet i hela værlden, och du ska se att allt ordnar sej tillslut. Vi tar oss igenom det hær tillsammans, du och jag." Utan dem hade det varit många gånger værre, både med min fysiska och min psykiska hælsa, det ær jag sæker på.

Jag kanske ska tillägga, att efter att jag fick kontakt med en läkare som tog mina symtom på allvar och satte igång en behandling har jag fått det bättre.