Eftersom jag nyligen har flyttat till Malmö känner jag inga hundägare här ännu. Jag tycker det är viktigt för mina hundar att få träffa och umgås med andra hundar regelbundet. Därför söker jag lekkamrater till dem att träffa 1-2 gånger i veckan under någon timmes tid. Eftersom jag inte har bil måste vi ses i -eller i närheten av Rosengård.
Båda mina hundar är tikar, och det brukar fungera bäst när de leker med hanar. Eftersom de är så stora bör din hund vara åtminstone ungefär lika stor som en labrador och den bör vara van vid att leka tillsammans med andra hundar sedan tidigare för att det ska fungera bra. Ras har ingen betydelse, men mina hundar föredrar springlekar framför brottningslekar.
De hundar de har lekt bäst med tidigare har varit weimaraner, dobermann och boxer, men som sagt, andra raser eller blandningar är också välkomna om de passar bra ihop.
2010-01-28
2010-01-26
Den fattige...
... Har inte råd att välja. Jag har inte råd att åka på "chicken camp". För dem som inte vet vad det är, kan jag berätta att det är en sammankomst där klickertränare, oftast hundägare, klickertränar höns att utföra konster.
Jag vet, det låter helt absurt och smått sinnessjukt, men de som har provat menar att det är ett bra sätt att förbättra sina shejpingfärdigheter. Eftersom höns tydligen rör sig ganska snabbt men onekligen inte är särskilt klyftiga, sägs det, är de bra på att lära folk att klara timingen rätt och inte höja kraven för mycket åt gången. Man kan träna och prova sig fram utan att utsätta sin egna hund för sina dåliga träningsfärdigheter.
Men jag har tur, för jag bor i stan och på torget finns massor av duvor, och de är lika träningsvilliga som hönsen på landet. Men till skillnad från hönsen ställer de upp som lärare utan annat arvode än brödsmulor och jag kan gå på dove camp när jag vill, hur ofta jag vill, helt gratis =)
Jag vet, det låter helt absurt och smått sinnessjukt, men de som har provat menar att det är ett bra sätt att förbättra sina shejpingfärdigheter. Eftersom höns tydligen rör sig ganska snabbt men onekligen inte är särskilt klyftiga, sägs det, är de bra på att lära folk att klara timingen rätt och inte höja kraven för mycket åt gången. Man kan träna och prova sig fram utan att utsätta sin egna hund för sina dåliga träningsfärdigheter.
Men jag har tur, för jag bor i stan och på torget finns massor av duvor, och de är lika träningsvilliga som hönsen på landet. Men till skillnad från hönsen ställer de upp som lärare utan annat arvode än brödsmulor och jag kan gå på dove camp när jag vill, hur ofta jag vill, helt gratis =)
2010-01-19
bokrekommendationer
Eftersom jag genom åren har läst fler böcker om hundar och hundträning än jag kan minnas tänkte jag att det kanske vore en bra idé att göra en lista över de böcker som jag tycker är allra bäst. Listan ligger till höger på sidan. Det här är i mina ögon de bästa böckerna om hundars beteende och hur man tränar effektivt. Jag tycker de kompletterar varandra så pass bra att om man läser dem allihop så täcker de i stort sett allt det om etologi och träning man som hundägare behöver veta.
Vem vet -en vacker dag skriver jag kanske t om recensioner om dem :)
Vem vet -en vacker dag skriver jag kanske t om recensioner om dem :)
2010-01-04
the BARF experience ( i dubbel bemärkelse)
Jag har i en period provat att barfa mina hundar, efter att ha övervägt det i många år. Nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter.
Mina största farhågor innan jag började var att det skulle vara dyrt, att det skulle vara svårt att lära sig vilka proportioner de olika ingredienserna skulle ha i förhållande till varandra, att räkna ut hur mycket mat hundarna skulle ha och att det skulle vara besvärligt att få tag på kött och ben till en omväxlande diet.
Så här såg verkligheten ut:
Priset på konventionellt hundfoder varierar ju ganska kraftigt. Att barfa och blanda maten på egen hand kostade mig ungefär lika mycket som det hade gjort att använda Royal Canine eller Hill’s. Det var alltså förhållandevis dyrt, men inte avsevärt dyrare än konventionellt torrfoder.
Eftersom jag ville göra maten på egen hand snarare än att köpa kommerciellt barf-foder, fick mina hundar ben och kött i hela stycken. Jag hade ingen maskin som kunde mala ben. Således fick jag lära mig vilket fantastiskt passande namn BARF verkligen är på den här dieten; de första dagarna kom stora benbitar tillbaka ut igen på min matta med ojämna mellanrum. Som tur är kom de ut samma väg som de kommit in, så det kunde ju trots allt ha varit värre… tydligen så vande sig hundmagarna snabbt vid beneriet, för kräkningarna upphörde ganska snabbt.
Jag har lyckan att bo ca 200 m från CityGross i Rosengård och jag måste säga att de har ett fantastiskt utbud av ben, inälvor och annat animaliskt äckel; testiklar av olika arter, tungor av lika många olika arter, svansar, fötter, öron, ögon, bröstvårtor, hjärnor… (vem köper det, kan man undra), så det var enkelt att hitta saker till en varierad kost för hundar. Efter en runda på ICA i ikke namngiven småländsk småstad kan jag meddela att jag tror inte det hade varit lika enkelt att ge hundarna en varierande och balanserad kost utan CityGross.
Att få proportionerna rätt var inte så svårt som jag hade befarat. Jag köpte helt enkelt grejer till 2-3 dagars mat; mixade och rörde ihop allt utom köttet och benen i en stor bytta. Köttet och benen delade jag upp i en hög för varje hund som jag stoppade i kylen och sedan behövde jag inte fundera mer på proportionerna för den gången utan kunde lugnt räkna med att när maten var slut så hade de fått i sig det de skulle ha. Efter någon vecka hade jag lärt mig hur mycket jag behövde köpa av varje ingrediens.
Mängden mat var lite klurigare. Jag utgick från en tabell som jag hittade i en bok om BARF, där man utgick ifrån hundens idealvikt för att räkna ut hur mycket foder hunden behövde om dagen. Det gick väl sådär får man säga. I jämförelse med det torrfoder de fått tidigare var det nu kopiösa mängder mat de skulle ha. Trots att jag tyckte det var absurt mycket mat för en hundmage, rasade kilona av hundarna, framförallt grand danoisen, så jag fick öka mängden i ett par omgångar innan jag fick en stabil vikt på henne.
Intressant i det sammanhanget var att trots att det var så otroligt mycket mer som kom in, var det väldigt mycket mindre som kom ut, i jämförelse med när de fick torrfoder. Det tycker jag är talande för hur mycket onödig utfyllnad som finns i våra konventionella torrfoder. Hundarna åt mer än tre gånger så mycket rent viktmässigt, ändå sket de ungefär en tredjedel av tidigare. Det om något tycker jag talar för att det på det stora hela är ganska god ekonomi att blanda hundarnas mat själv. Man vet vad de får och man vet att man inte belastar dem, sin plånbok eller miljön med en massa extra ”skräp”.
Mina hundar var friska och i gott hull och med god kondition redan innan jag bytte till barf, så på det sättet märkte jag ingen skillnad, när jag väl hade hittat rätt mängd mat. Däremot var det tydligt att de föredrog den hemgjorda maten. De har alltid varit matglada hundar, men när de förr var glada när maten kom fram, var de nu rent euforiska vid matdags. Jag har sällan sett så glada hundar som när maten serverades. Det gör det ju roligt för en själv som hundägare också, för visst är det kul att göra sina vänner glada.
Den enda nackdelen som jag upplevde det var att det var himla bökigt och ganska tidskrävande att göra maten. Det kan ju hänga samman med att jag har två stora hundar, i kombination med att jag inte har en bil och bara ett litet kylskåp och en ännu mindre frys.
Först och främst måste jag handla och göra ny mat varannan eller var tredje dag för jag kunde varken bära hem mer eller förvara maten under längre tid. Dessutom tog det en massa tid att skära upp och mixa allt. Med så stora hundar handlade det helt enkelt om enorma mängder grönsaker att hacka och mixa och det tar faktiskt mer tid än man tror när man måste göra det i stort sett varannan dag.
I övrigt kan jag inte annat än varmt rekommendera hemmalagad BARF-mat för hundar.
Mina största farhågor innan jag började var att det skulle vara dyrt, att det skulle vara svårt att lära sig vilka proportioner de olika ingredienserna skulle ha i förhållande till varandra, att räkna ut hur mycket mat hundarna skulle ha och att det skulle vara besvärligt att få tag på kött och ben till en omväxlande diet.
Så här såg verkligheten ut:
Priset på konventionellt hundfoder varierar ju ganska kraftigt. Att barfa och blanda maten på egen hand kostade mig ungefär lika mycket som det hade gjort att använda Royal Canine eller Hill’s. Det var alltså förhållandevis dyrt, men inte avsevärt dyrare än konventionellt torrfoder.
Eftersom jag ville göra maten på egen hand snarare än att köpa kommerciellt barf-foder, fick mina hundar ben och kött i hela stycken. Jag hade ingen maskin som kunde mala ben. Således fick jag lära mig vilket fantastiskt passande namn BARF verkligen är på den här dieten; de första dagarna kom stora benbitar tillbaka ut igen på min matta med ojämna mellanrum. Som tur är kom de ut samma väg som de kommit in, så det kunde ju trots allt ha varit värre… tydligen så vande sig hundmagarna snabbt vid beneriet, för kräkningarna upphörde ganska snabbt.
Jag har lyckan att bo ca 200 m från CityGross i Rosengård och jag måste säga att de har ett fantastiskt utbud av ben, inälvor och annat animaliskt äckel; testiklar av olika arter, tungor av lika många olika arter, svansar, fötter, öron, ögon, bröstvårtor, hjärnor… (vem köper det, kan man undra), så det var enkelt att hitta saker till en varierad kost för hundar. Efter en runda på ICA i ikke namngiven småländsk småstad kan jag meddela att jag tror inte det hade varit lika enkelt att ge hundarna en varierande och balanserad kost utan CityGross.
Att få proportionerna rätt var inte så svårt som jag hade befarat. Jag köpte helt enkelt grejer till 2-3 dagars mat; mixade och rörde ihop allt utom köttet och benen i en stor bytta. Köttet och benen delade jag upp i en hög för varje hund som jag stoppade i kylen och sedan behövde jag inte fundera mer på proportionerna för den gången utan kunde lugnt räkna med att när maten var slut så hade de fått i sig det de skulle ha. Efter någon vecka hade jag lärt mig hur mycket jag behövde köpa av varje ingrediens.
Mängden mat var lite klurigare. Jag utgick från en tabell som jag hittade i en bok om BARF, där man utgick ifrån hundens idealvikt för att räkna ut hur mycket foder hunden behövde om dagen. Det gick väl sådär får man säga. I jämförelse med det torrfoder de fått tidigare var det nu kopiösa mängder mat de skulle ha. Trots att jag tyckte det var absurt mycket mat för en hundmage, rasade kilona av hundarna, framförallt grand danoisen, så jag fick öka mängden i ett par omgångar innan jag fick en stabil vikt på henne.
Intressant i det sammanhanget var att trots att det var så otroligt mycket mer som kom in, var det väldigt mycket mindre som kom ut, i jämförelse med när de fick torrfoder. Det tycker jag är talande för hur mycket onödig utfyllnad som finns i våra konventionella torrfoder. Hundarna åt mer än tre gånger så mycket rent viktmässigt, ändå sket de ungefär en tredjedel av tidigare. Det om något tycker jag talar för att det på det stora hela är ganska god ekonomi att blanda hundarnas mat själv. Man vet vad de får och man vet att man inte belastar dem, sin plånbok eller miljön med en massa extra ”skräp”.
Mina hundar var friska och i gott hull och med god kondition redan innan jag bytte till barf, så på det sättet märkte jag ingen skillnad, när jag väl hade hittat rätt mängd mat. Däremot var det tydligt att de föredrog den hemgjorda maten. De har alltid varit matglada hundar, men när de förr var glada när maten kom fram, var de nu rent euforiska vid matdags. Jag har sällan sett så glada hundar som när maten serverades. Det gör det ju roligt för en själv som hundägare också, för visst är det kul att göra sina vänner glada.
Den enda nackdelen som jag upplevde det var att det var himla bökigt och ganska tidskrävande att göra maten. Det kan ju hänga samman med att jag har två stora hundar, i kombination med att jag inte har en bil och bara ett litet kylskåp och en ännu mindre frys.
Först och främst måste jag handla och göra ny mat varannan eller var tredje dag för jag kunde varken bära hem mer eller förvara maten under längre tid. Dessutom tog det en massa tid att skära upp och mixa allt. Med så stora hundar handlade det helt enkelt om enorma mängder grönsaker att hacka och mixa och det tar faktiskt mer tid än man tror när man måste göra det i stort sett varannan dag.
I övrigt kan jag inte annat än varmt rekommendera hemmalagad BARF-mat för hundar.
2010-01-02
lite om antiskallhalsband
Det dyker ju upp frågor om antiskällhalsbandens effektivitet till och från på de svenska hund-forumen på nätet. Ofta verkar dessa diskussioner inte ge något entydigt svar. Några hundägare har provat det med goda resultat, andra har inte alls fått någon effekt. Det är ju lite synd att det verkar vara så stor variation på om de funkar eller ej, eftersom de är ganska dyra.
Personligen är jag emot de träningsmetoder som dessa halsband bygger på, men det finns onekligen ett stort intresse för antiskällprodukter, och eftersom skällande hundar kan skapa ganska allvarliga problem för ägaren kan jag förstå att de har en viss dragningskraft. Speciellt eftersom de marknadsförs som en väldigt enkel och effektiv lösning.
Därför tog jag under mellandagarna kontakt med ett par olika återförsäljare och ställde ett par frågor baserade på de vanligaste sakerna som folk verkar fundera över i samband med användande av antiskallhalsbanden, för att få reda på vad dem som får förmodas veta mest om produkterna själva säger. Nedan är mejlet jag skickade:
Jag har kollat lite på de antiskallhalsband ni har, men jag är lite osäker på om de verkligen kommer fungera eftersom jag har två hundar. Det är väldigt viktigt att halsbandet bara reagerar när hunden som det sitter på skäller. Om det reagerar så fort en hund i närheten skäller, så kommer ju hunden bli straffad även om den är tyst, om den andra hunden skäller.
Det vill jag inte veta av, eftersom jag dels tror det är skadligt för hunden att bli straffad utan att ha möjlighet att påverka det, dels för att jag inte tror halsbanden kommer ha någon effekt om de inte är konsekventa såtillvida att de visserligen reagerar om hunden skäller, men dessutom reagerar ibland även om hunden inte har skällt. Hundarna skäller ungefär lika mycket, så båda behöver lära sig att hålla tyst, så jag behöver ett halsband till varje hund, men de skäller inte alltid samtidigt så halsbanden måste vara "pålitliga".
Kan jag räkna med att halsbanden ni säljer bara reagerar på skall från hunden de sitter på, eller finns det något sätt att försäkra sig om att en tyst hund inte blir straffad om en annan hund skäller?
Det här svaret fick jag från en av återförsäljarna:
Jag förstår precis hur du menar. Dock är det oftast en utav hundarna som
sätter igång skällandet, dvs som alltid börjar morra,skälla,yla först av dem två...
Sätter du halsbandet på den hunden (ledarhunden) så kommer till största
sannolikhet båda sluta skälla.
Det kan vara så att det utlöses någon gång om dom står riktigt riktigt nära
varandra med huvudena. Dock så kommer den hund som har halsbandet på sig
uppfatta det på samma sätt som när han/hon själv skäller.
Dvs så fort jag eller min kompis här skäller så blir det jätteobehagligt.
Var det svaret på din fråga? Återkom gärna!
Vi på (jag tog bort namnet för vilken firma det egentligen är tyckte jag inte var relevant –skriv i en kommentar om du vill veta, så kan jag mejla det) önskar dig ett lyckat resultat, vi kan nästan
garantera det!
Det här är svaret jag fick från den andra återförsäljaren, som alltså vidarebefordrat mitt mejl till sin leverantör, vilket jag tyckte var väldigt god service.
Detta är svaret jag fick av våran leverantör.
De reagerar ju på ljud så rent teoretiskt så kan de ju utlösa av ngn annans skall om de är nära varandra. Jag tror i o för sig att den nya modellen fungerar bättre även på det men jag kan ju inte garantera.....
Den andra varianten som heter sonic reagerar ju på när hundens struphuvud rör sig så den modellen är ju bättre på det sättet. "problemet" med den är ju att om hunden har väldigt mycket päls som kommer emellan så reagerar den dåligt, plus att om hunden är lite tuff så bryr de sig inte alls. Diskutera med henne och om det inte är hundar med jättemycket päls föreslå att hon provar Sonic.
Med vänliga hälsningar,
Support
(som sagt, skriv en kommentar om du vill veta vilken firma det rör sig om)
Det första svaret tyckte jag inte sa så mycket annat än att de själva är väldigt säkra på halsbanden effektivitet och inte är några experter på etologi. Det andra svaret tyckte jag var mer intressant och där finns ett par saker som skulle kunna vara av intresse för den som överväger att prova antiskallhalsband:
Om man har flera hundar tillsammans, så är det bästa om man vill förhindra att fel hund blir straffad, att använda en modell som reagerar på hundens struphuvud snarare än ett som reagerar på ljud.
Modeller som reagerar på struphuvud snarare än på ljud fungerar dåligt på hundar med mycket päls på halsen.
Man kan inte garantera att halsbanden fungerar eftersom vissa hundar inte bryr sig om det begränsade obehag som halsbanden ger vid skall.
Det här sista är väl den springande punkten får man säga. Det är allmänt känt bland de proffessionella att om man ska träna hundar med hjälp av aversiver så måste straffen vara så hårda att hunden inte kommer att upprepa beteendet igen. Men få vill faktiskt ge så hårda straff eftersom de tycker det är synd om hunden.
Dessutom vill producenter (med vissa undantag) inte sälja produkter som ger alltför hårda straff. Dels eftersom de då riskerar att deras produkter blir förbjudna, men framförallt för att det säljer bättre om man kan försäkra köparen om att produkten är ”hundvänlig”, ”human” och helt ofarlig. Folk vill som sagt som regel vara snälla mot sina hundar (tack och lov).
Men då blir resultatet, precis som i fallet med de här halsbanden, att vissa hundar skiter i de allt för mesiga straffen. Andra blir visserligen chockade i början, men vänjer sig snabbt och fortsätter sedan skälla som om inget hade hänt. Men eftersom hundar är väldigt olika finns det samtidigt en liten del hundar som trots att straffet inte är särskilt allvarligt, blir så skrämda att det får konsekvenser, inte bara för hundens skällande, men för hela hundens livskvalitet. Eftersom straffen ändå är milda är riskerna för att detta ska ske förhållandevis små, men de finns där.
Min konklusion är således att man (utöver att man ska rätt antal hundar med rätt sorts päls) ska vara väldigt bra på att läsa sin hund för att kunna förutsäga om halsbanden kommer ha tillräcklig effekt, utan att för den sakens skull få allvarliga konsekvenser för hunden. Det kan vara en svår balansgång, framförallt om man inte är särskilt erfaren hundägare. Det är helt enkelt omöjligt för producenten att skapa en produkt som själv anpassar sig efter hur hårt straff hunden behöver för att beteendet ska upphöra, och därför kan man inte räkna med att produkterna fungerar på alla hundar.
Personligen är jag emot de träningsmetoder som dessa halsband bygger på, men det finns onekligen ett stort intresse för antiskällprodukter, och eftersom skällande hundar kan skapa ganska allvarliga problem för ägaren kan jag förstå att de har en viss dragningskraft. Speciellt eftersom de marknadsförs som en väldigt enkel och effektiv lösning.
Därför tog jag under mellandagarna kontakt med ett par olika återförsäljare och ställde ett par frågor baserade på de vanligaste sakerna som folk verkar fundera över i samband med användande av antiskallhalsbanden, för att få reda på vad dem som får förmodas veta mest om produkterna själva säger. Nedan är mejlet jag skickade:
Jag har kollat lite på de antiskallhalsband ni har, men jag är lite osäker på om de verkligen kommer fungera eftersom jag har två hundar. Det är väldigt viktigt att halsbandet bara reagerar när hunden som det sitter på skäller. Om det reagerar så fort en hund i närheten skäller, så kommer ju hunden bli straffad även om den är tyst, om den andra hunden skäller.
Det vill jag inte veta av, eftersom jag dels tror det är skadligt för hunden att bli straffad utan att ha möjlighet att påverka det, dels för att jag inte tror halsbanden kommer ha någon effekt om de inte är konsekventa såtillvida att de visserligen reagerar om hunden skäller, men dessutom reagerar ibland även om hunden inte har skällt. Hundarna skäller ungefär lika mycket, så båda behöver lära sig att hålla tyst, så jag behöver ett halsband till varje hund, men de skäller inte alltid samtidigt så halsbanden måste vara "pålitliga".
Kan jag räkna med att halsbanden ni säljer bara reagerar på skall från hunden de sitter på, eller finns det något sätt att försäkra sig om att en tyst hund inte blir straffad om en annan hund skäller?
Det här svaret fick jag från en av återförsäljarna:
Jag förstår precis hur du menar. Dock är det oftast en utav hundarna som
sätter igång skällandet, dvs som alltid börjar morra,skälla,yla först av dem två...
Sätter du halsbandet på den hunden (ledarhunden) så kommer till största
sannolikhet båda sluta skälla.
Det kan vara så att det utlöses någon gång om dom står riktigt riktigt nära
varandra med huvudena. Dock så kommer den hund som har halsbandet på sig
uppfatta det på samma sätt som när han/hon själv skäller.
Dvs så fort jag eller min kompis här skäller så blir det jätteobehagligt.
Var det svaret på din fråga? Återkom gärna!
Vi på (jag tog bort namnet för vilken firma det egentligen är tyckte jag inte var relevant –skriv i en kommentar om du vill veta, så kan jag mejla det) önskar dig ett lyckat resultat, vi kan nästan
garantera det!
Det här är svaret jag fick från den andra återförsäljaren, som alltså vidarebefordrat mitt mejl till sin leverantör, vilket jag tyckte var väldigt god service.
Detta är svaret jag fick av våran leverantör.
De reagerar ju på ljud så rent teoretiskt så kan de ju utlösa av ngn annans skall om de är nära varandra. Jag tror i o för sig att den nya modellen fungerar bättre även på det men jag kan ju inte garantera.....
Den andra varianten som heter sonic reagerar ju på när hundens struphuvud rör sig så den modellen är ju bättre på det sättet. "problemet" med den är ju att om hunden har väldigt mycket päls som kommer emellan så reagerar den dåligt, plus att om hunden är lite tuff så bryr de sig inte alls. Diskutera med henne och om det inte är hundar med jättemycket päls föreslå att hon provar Sonic.
Med vänliga hälsningar,
Support
(som sagt, skriv en kommentar om du vill veta vilken firma det rör sig om)
Det första svaret tyckte jag inte sa så mycket annat än att de själva är väldigt säkra på halsbanden effektivitet och inte är några experter på etologi. Det andra svaret tyckte jag var mer intressant och där finns ett par saker som skulle kunna vara av intresse för den som överväger att prova antiskallhalsband:
Om man har flera hundar tillsammans, så är det bästa om man vill förhindra att fel hund blir straffad, att använda en modell som reagerar på hundens struphuvud snarare än ett som reagerar på ljud.
Modeller som reagerar på struphuvud snarare än på ljud fungerar dåligt på hundar med mycket päls på halsen.
Man kan inte garantera att halsbanden fungerar eftersom vissa hundar inte bryr sig om det begränsade obehag som halsbanden ger vid skall.
Det här sista är väl den springande punkten får man säga. Det är allmänt känt bland de proffessionella att om man ska träna hundar med hjälp av aversiver så måste straffen vara så hårda att hunden inte kommer att upprepa beteendet igen. Men få vill faktiskt ge så hårda straff eftersom de tycker det är synd om hunden.
Dessutom vill producenter (med vissa undantag) inte sälja produkter som ger alltför hårda straff. Dels eftersom de då riskerar att deras produkter blir förbjudna, men framförallt för att det säljer bättre om man kan försäkra köparen om att produkten är ”hundvänlig”, ”human” och helt ofarlig. Folk vill som sagt som regel vara snälla mot sina hundar (tack och lov).
Men då blir resultatet, precis som i fallet med de här halsbanden, att vissa hundar skiter i de allt för mesiga straffen. Andra blir visserligen chockade i början, men vänjer sig snabbt och fortsätter sedan skälla som om inget hade hänt. Men eftersom hundar är väldigt olika finns det samtidigt en liten del hundar som trots att straffet inte är särskilt allvarligt, blir så skrämda att det får konsekvenser, inte bara för hundens skällande, men för hela hundens livskvalitet. Eftersom straffen ändå är milda är riskerna för att detta ska ske förhållandevis små, men de finns där.
Min konklusion är således att man (utöver att man ska rätt antal hundar med rätt sorts päls) ska vara väldigt bra på att läsa sin hund för att kunna förutsäga om halsbanden kommer ha tillräcklig effekt, utan att för den sakens skull få allvarliga konsekvenser för hunden. Det kan vara en svår balansgång, framförallt om man inte är särskilt erfaren hundägare. Det är helt enkelt omöjligt för producenten att skapa en produkt som själv anpassar sig efter hur hårt straff hunden behöver för att beteendet ska upphöra, och därför kan man inte räkna med att produkterna fungerar på alla hundar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
