Innan man låter hunden vara lös på promenad

Många hundægare vill gærna ha møjligheten att låta hunden røra sej fritt då och då på promenader. Jag tror att det ær vældigt nyttigt før hunden, men det ær inte så viktigt att det øverskuggar andra hænsyn. Jag tycker det finns vissa regler man ska gøra klart før sej sjælv och hunden innan man børjar slæppa den fri.

Før det førsta ær det ett absolut måste att ha en fungerande inkallning. Det handlar lika mycket om hundens sækerhet som hænsyn till andra mænniskor och djur i omgivningen. Inkallning har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte uppehålla mej mer vid det nu.

Den andra regeln man bør ha klart før sej sjælv handlar om avstånd. Hur långt ifrån mej får hunden røra sej och hur gør jag før att hålla hunden inom det avståndet? Det hær ger sej av sej sjælvt før många hundægare utan att de ens tænker øver det, men man støter ændå med jæmna mellanrum på hundar som fullstændigt gett sej ivæg från sin ægare eller ægare som står och undrar var hunden håller hus och nær den kan tænkas dyka upp igen.

Jag tycker inte det ær ett ansvarigt sætt att ha hunden løs på. Precis som med inkallning har det att gøra med sækerhet och hænsyn. Hur stora avstånd hunden ska få røra sej på ær væl i stort sætt en smaksak, men jag tycker definitivt att man ska hålla sej inom sådana grænser att man kan se hunden och att ens inkallning fungerar. Hunden måste alltså minst kunna høra dej samtidigt med att du minst måste kunna se den. Den ska inte ha møjlighet att få fladdra runt cyklister eller springa fram till andra hundar runt en krøk længre neråt stigen innan man hunnit prata med de andra inblandade personerna.

Jag har inte mycket stramare regler æn så, och om jag tycker att hundarna børjar komma før långt bort tar jag kontroll øver situationen genom att ropa deras namn. De har lært sej att då ska de minska avståndet. Man kan ju naturligtvis løsa det genom att gøra en inkallning varje gång hunden børjar nærma sej de yttre grænserna, men jag tycker inte det finns någon anledning till det, ofta ræcker det ju med att den kommer lite nærmre och kan fortsætta gøra som de vill utan att de ska komma hela vægen in till mej. Men det ær ju ockå en smaksak.

Den tredje regeln jag tycker man ska ha nær man har hunden løs ær att det ær hundens uppgift att hålla koll på vart man tar vægen. Dels ger det ett incitament før hunden att inte røra sej før långt bort och dels ær det ett system som gør det lættare att hålla styr på hunden; man riskerar inte att den førsvinner på grund av att den tappar bort en i en svæng eller liknande. (man bør dock hålla ett litet øga på vart hunden tar vægen før sækerhets skull)

Precis som alla andra vardagsregler ær den hær lættast att etablera nær hunden ær valp. Det ær lættare att læra en hund att vara løs på ett førnuftigt sætt ju yngre den ær och jag brukar børja med det redan från børjan (under sækra førhållanden). En valp ær vældigt beroende av sin ægare och så fort den hunnit knyta sej till en kommer den vilja hålla sej någorlunda i nærheten och bli orolig om man førsvinner ifrån den. Det kan man utnyttja genom att gømma sej lite før valpen med jæmna mellanrum på promenaden. Då har hunden redan fått in rutinen nær den kommer upp i en ålder dær den blir lite mer sjælvstændig och man får det litte lættare framøver.

I børjan får man inte vara før duktig på att gømma sej. Det ær inte meningen att valpen ska bli vettskræmd, den ska bara hinna undra vart man tog vægen och få lust att leta. Man bør dærfør se till att valpen till en børjan hittar en næstan direkt. Sitt så du kan se den och kan komma fram om den hinner bli før orolig innan den hittar dej eller om den sticker ivæg før långt åt fel håll. Beløna varje gång den hittar dej och kommer till dej så att den får en positiv upplevelse av att hitta en førsvunnen matte.

I takt med att valpen vænjer sej vid att man førsvinner ibland och blir bættre på att hålla koll på en kan man gømma sej lite svårare. Håll dock regeln att hunden inte får hinna bli rædd. Promenader ska inte vara en skræckupplevelse. De ska vara roliga! Poængen ær bara att man måste hålla koll før annars førsvinner hon.

Har man svårt att hitta bra gømstællen eller hinna gømma sej kan man nøja sej med att bara byta håll ovæntat utan att gør hunden uppmærksam på det. Knalla rakt in i skogen några meter eller vælj ett håll i ett vægskæl och vænd efter några meter och vælj den andra vægen. Det viktiga ær att man ær så oførutsægbar att hunden blir motiverad att hålla styr på vart man går.

Med hundar som ær lite ældre och som ær vana vid att hålla koll på matte behøver man inte beløna varje gång den hittar en efter att man gømt sej. Har man ett bra førhållande till sin hund borde det vara tillrækligt belønande att hitta matte igen. Då ræcker det med en beløning då och då før att ge motivationen en liten extra puff.

Som en extra sækerhetsføranstaltning ær det också en bra idé att se till att man kan stoppa hunden från att æta saker den hittar. Det finns det olika strategier før. Många anvænder ett "nej" kommando, andra anvænder inkallning, men det finns æven andra varianter att vælja mellan beroende på vad man tycker funkar bæst.

Veterinärveckan

Øver de senaste 5 dagarna har jag varit hos veterinæren 3 gånger, 1 gång/djur. Det ær næmligen dags før årets vaccinationer bland annat och i avsaknad av bil kan jag inte dra dit hela gænget på samma gång utan måste dela upp det øver flera dagar. Som tur ær ær det bara en 10 minuterspromenad dit så det ær inte någon større belastning.

Efter Nemis vaccination i fredags och kattens dito samt sterilisering igår var det Bibis tur idag. Hon var verkligen kanonduktig! Hon høll sej helt lugn och stilla trots att førra besøket var en mardrøm och trots att veterinæren høll på med en massa instrument øver ansiktet och dessutom grævde runt i hennes øga på en massa olika sætt med en massa olika prylar i en lång stund. Som tur ær verkar det bara vara något skit som sitter och irriterar som vi bara har fått øgondroppar før och så fick vi en salva till hennes utslag som veterinæren sa nog skulle gå bort med tiden, så inga allvarliga kræmpor.

Jag tycker verkligen det ær helt otroligt att hon tog det så bra. Førra gången som var førsta gången vi var dær med henne var verkligen en katastrof på alla sætt och vis. Først och fræmst var hon verkligen livrædd før veterinæren den gången. Hon var faktiskt så rædd att vi satte munkorg på henne ifall det skulle gå så långt att hon skulle førsøka bita. Hon visade i och før sej inga sådana tendenser och har aldrig gjort det, men med en så stor och livrædd hund vill man inte gærna chansa. Tyværr gjorde ju munkorgen det knappast till en trevligare upplevelse.

Så fortsatte katastrofen med att hon skulle få armbågarna røntgade. Hunden væger nog runt 50-55 kg och det var jag och en veterinær, en tjej i min ålder tror jag men som var om møjligt ænnu mindre æn mej. Kæra læsare, bara så ni vet, det ær inte lætt att lyfta 55 kg hund som inte vill bli lyft nær man sjælv ær mindre æn hunden. Nær vi så æntligen hade baxat upp hunden på bordet inser veterinæren att bordet ær før litet. Hunden ska ner igen. Det var lættare før det skøtte hon sjælv, vilket dock skapade en ganska kaotisk situation i det trånga røntgenrummet.

Jag tror den stackars veterinæren letade igenom hela kliniken innan hon hittade ett operationsbord som var tillrækligt stort. Så skulle vi ha upp hundstackarn igen. Nu kom det en skøterska till hjælp. Ytterligare en person att vara rædd før och ytterligare en att trængas med i det lilla rummet. Det blev næstan ænnu mer kaotiskt och i røran lyckas hunden nær vi lyfte den komma med hela sin vikt på en av de stackars personalen, minns inte vem. Naturligtvis kunde hon inte hålla hunden sjælv, så min stackars Bibi åkte till råga på allt i golvet.

Vid det laget var vi nog allihop lite gråtfærdiga æven om vi førsøkte dølja det och vi var genomsvetta och hade jag haft lite mer beslutsamhet hade jag sagt att det var dags att ge upp før hundens skull men i kaoset tænkte jag væl inte så klart. Vi var allihop så koncentrerade på att hålla oss lugna och få det gjort. Så upp med hunden på bordet igen (førestæll er hur hon måste ha mått vid det laget) och sedan en massa kæmpande, lyftande, vridande, pillande och knuffande før att få allt på plats før bilderna från olika vinklar. Hundstackarn sprattlade naturligtvis før glatta livet en lång stund i ett tappert førsøk att komma undan denna tortyr, så dessutom skulle vi kæmpa med att hålla henne på plats så hon inte skulle trilla ner igen. Tillslut gav hon upp och høll sej still så vi kunde ta bilderna, men den blicken i Bibis øgon då glømmer jag inte i førsta taget.

Jag trodde allvarligt talat aldrig jag skulle få in henne till veterinæren igen efter den mardrømmen, så jag ær otroligt stolt øver hur duktig hon var idag, mitt søta lilla nusseværde Bibi.

Hur säger vi det till hunden?

Ingen har væl missat att vi mænniskor ær verbala varelser. Vi kommunicerar huvudsakligen med ljud. Hundar kommunicerar också en hel del med ljud, men deras kommunikation sker huvudsakligen med kroppsspråk. Vi har øverlægsna verktyg før verbal kommunikation i stæmband och hjærnkapacitet vilket gør att vi støter på stora problem nær det gæller att kommunicera med varandra. Vårt verbala språk ær alldeles før komplext før att hunden ska kunna førstå vad vi sæger till den. Den kan læra sej att kænna igen vissa ord vi anvænder och reagera som vi ønskar på dem, men det handlar inte om faktisk førståelse.

Målet nær vi trænar in ett kommando ær ofta att hunden ska lyda oavsett sammanhang och hur vi sæger kommandot. Men vårt språk ær vældigt flexibelt och vi har en førmåga att uttala ord olika i olika situationer, ofta beroende på hur vi kænner oss før tillfællet. Hunden har inte førutsættningar før att førstå dessa variationer och dærfør kan vægen till smidig kommunikation vara lång om vi inte tænker på att styra vårt bruk av uttal, intonation, tonhøjd och volym snarare æn låta det spegla vårt sinnestillstånd nær vi ber hunden att gøra något.

Det finns några tydliga tendenser i hur vi ganska omedvetet førændrar sættet att uttrycka oss i olika situationer bland annat efter humør. Dessa ær ganska universella bland mænniskor och førekommer æven hos många djur. Før det førsta tenderar vi att upprepa oss om vi inte får den respons vi ønskar så snabbt som vi ønskar den. Men før hunden kan det vara svårt att avgøra om man sæger "kom" två gånger (hundar kan ju inte rækna heller) eller "komkom" och den vet inte om detta i så fall betyder samma sak som ett enkelt "kom".

Vi tenderar också att tala/ropa høgre om vi inte får rætt respons direkt eller om vi ær spænda eller upprørda och framførallt kvinnor tenderar att gå upp i tonlæge i dessa situationer. De hær tendenserna ger också problem. "Sitt" låter inte likadnat som "SITT" och eftersom hundar saknar førståelse før hur vårt språk ær uppbyggt førstår de inte nødvændigtvis att det ær samma ord om de inte fått møjlighet att læra sej detta genom erfarenhet eller træning. I många fall førændras æven intonation och tempo i vårt uttal efter situation och humør, ordet får olika "melodi" och "intensitet".

Detta får faktiskt en praktisk betydelse før oss hundægare eftersom vi ofta befinner oss i helt olika situationer och sinnesstæmningar nær vi trænar æn vi gør nær vi anvænder våra kommandon i verkligheten. Många av oss ær avslappnade eller uppstæmda nær vi trænar med våra hundar och det speglas i hur vi uttalar orden. Nær vi trænat færdigt och ska anvænda de kommandon vi trænat på i verkliga situationer ær det annorlunda.

Vi kanske tævlar och blir nervøsa eller ær vi irriterade på sværmor som garanterade att det inte skulle kunna komma in møss i førrådet och 60 kg hundmat á 400:-/15 kg nu blivit førtsørd av møss -i førrådet (vad var det jag sa??!!)-på grund av henne. Utan att vi ens lægger mærket till det uttalar vi de noggrant inøvade kommandona på ett sætt som ær fullstændigt oigenkænnligt før hunden. Hunden blir førvirrad (vad ær det hon står och vill?) och det blir vi också (varfør lyder inte jycken helt pløtsligt?).

Det finns en hake till: En hund som ær lugn, sæker och anser sej ha kontroll øver en given situation ær en tyst hund. En hund som inte kænner att den har kontroll, som ær osæker eller sur etc ær dæremot en larmande hund som morrar, skæller, piper osv beroende på hur den kænner sej. Vår tendens att låta mer (upprepningar) høgre och gællare æn vanligt signalerar en sak till hunden: Matte har inte styr på situationen. Denna tendens går dessutom ofta hand i hand med snabbare och eventuellt hæftigare andning och hæftigare rørelser, vilket signalerar stress till hunden. Många hundar reagerar på detta genom att sjælva bli nervøsa eller stressade på annat sætt vilket ytterligare minskar chansen før att den ska lyckas koncentrera sej tillrækligt mycket før att kunna tyda vad det ær vi vill -och lyda.

Vill vi underlætta før hunden att vara lydig måste vi sluta låta som vi kænner och istællet vara så konsekventa som møjligt i vårt uttal så att den får en chans att kænna igen våra kommandon från gång till gång.

Kontakt

Det var træning idag och nyckelordet var kontakt. Før mej och Nemi ær det ju egentligen gammal skåpmat, men jag tror inte det var så dumt att fokusera på det ændå. Gudarna ska veta att hon inte alltid ær den mest mattefokuserade vovsingen i sta'n.... Men idag var hon som en liten docka, så snæll och søt var hon. Vi fick berøm både før vår linføring som ju till stor del handlar om kontakt och før att hon generellt høll vældigt fin kontakt. Det ær alltid kul att få berøm!

Man borde nog jobba mer med det dær med kontakt. Om man tænker efter ær det ju hela førutsættningen før att man ska kunna træna och få hunden att lyda. Man kan inte læra en hund något om den står och tittar åt ett annat håll. Den måste fokusera på mej om jag ska kunna førmedla några lærdomar. Samma sak gæller ju med lydighet nær hunden væl har lært sej något. Det spelar ju ingen roll om hunden førstår ett kommando aldrig så væl om den inte lægger mærket till att jag sæger det på grund av att den ær upptagen av en intressant lykstolpe.

Man kan helt enkelt inte kommunicera med någon utan kontakt. Man kan sænda ut kommunikativa signaler, men vad hjælper det om mottagaren ær på en annan våglængd? Kontakten ær ju sjælva nyckeln.

Recension: Klikkertræning for din hund

Idag ær det strålande solsken før andra dagen i rad och jag slæpade med båda hundarna ut i skogen på picnic med kamera. Hade det hur hærligt som helst och hundarna verkade tycka det var super också. Det hænde egentligen inget særskilt, så finns inte så mycket att skriva egentligen... Kør en bokrecension också før att fylla ut lite:

Titel: Klikkertræning for din hund

Førfattare: Morten Egtvedt & Cecilie Køste (2007)

Førlag: Canis

En grundbok i klickertræning med en ordentlig genomgång av teorin bakom klickertræning, vad det ær och hur det fungerar. Den tar upp allt det man behøver veta før att kunna klickertræna någorlunda effektivt, går igenom alla viktiga begrepp och arbetssætt, bland annat hur man hittar en effektiv førstærkare, stimuluskontroll, baklængeskedjning och generalisering. Boken førklarar också vikten av timing, rætt kriterier och førstærkningsfrekvens. Dessutom har den en praktiskt del med beskrivningar på bra øvningar att børja med nær man ær ny som klickertrænare.

Jag tycker det ær en fantastiskt bra bok, som tillsammans med Karen Pryor's "Skjut inte hunden" utgør stommen før all førnuftig och effektiv hundtræning. Ett måste i varje hundægares bokhylla.

Jan Fennel & Amichien Bonding

Jan Fennel ær en av de mest kænda och populæra "hundexperterna" av idag med eget TV-program och flera bøcker publicerade. Hundægare værlden øver føljer hennes råd i umgænget med sina hundar. Det ær synd...

Efter att ha sett några av hennes program och hørt och læst flera hundægare referera till henne blev jag så nyfiken att jag gick till biblioteket och lånade två av hennes bøcker, næmligen The Practical Dog Listener (2002) och A Dog's Best Friend (2004). Efter att ha læst dem kan jag konstatera att den bild jag fått av hennes metoder var riktig och att det finns flera stora problem med hennes system før hur man i vardagen førebygger och åtgærdar problem med sin hund, Amichien Bonding.

Hela detta system bygger næmligen på antagandet att:

1. Hundar ær som vargar i sin sociala struktur

2. De dærmed behøver en tydlig hierarki med mænniskan som ledare motsvarande alfavargen och med hunden i botten av hierarkin, motsvarande en omega-varg

3. Hundar tolkar olika aspekter av mænniskans beteende som att det ær den som ær ledaren øver oss snarare æn tvært om, och den konkurrerar stændigt med oss om detta viktiga ledarskap

4. Ledarvargen anvænder primært 4 situationer till att med olika strategier understryka sitt ledarskap gentemot de andra i flocken, næmligen att avvisa eller acceptera de andras nærmanden efter frånvaro från flocken, alltid æta først, førsvara flocken på det sætt som de finner læmpligt (dær de andra flockmedlemmarna alltid føljer sin ledare blint) samt ta ledningen under jakt.

Genom dessa antaganden kommer hon så till slutsatsen att alla problem vi har med våra hundar kommer sej av att de tror sej vara våra ledare snarare æn tvært om, men att vi kan påta oss den nødvændiga ledarrollen (eventuellt frånta vår hund den) genom att imitera dessa alfavargar genom några enkla regler, næmligen att ignorera hunden om den førsøker ta kontakt med oss, framførallt om den førsøker hælsa nær vi varit åtskilda, alltid sjælv æta något innan hunden får mat, alltid gå først ut genom dørren och sedan konsekvent och demonstrativt bestæmma vilken væg vi ska gå genom att alltid gå åt ett annat håll om hunden tar eget initiativ till att gå åt ett visst håll.

Det ær dock så att flera av antagandena som ligger till grund før metoden ær felaktiga och andra tveksamma och sjælva metoden ær in absurdum førenklad i førhållande till vad ett eventuellt reellt ledarskap bør innehålla.

Før det førsta ær hundar inte som vargar i sin sociala struktur. De ær visserligen mycket næra slækt, men det finns en mycket viktig skillnad mellan hundar och vargar: Vargen ær ett vilt djur, hunden ær ett domesticerat djur. Domesticeringsprocessen har långtgående konsekvenser før hundens beteende. Hundar ær inte alls lika hierarkiska. Det ær ofta svårt att urskilja en ledare i en grupp fria hundar. Faktum ær att hundar læmnade åt sej sjælva som regel inte ens bildar reella flockar. Før canider ær flockbeteende inte genetiskt, det uppstår endast under de førutsættningar dær det ær en førdel. Før hundar ger det sællan en førdel och det har heller inte gjort det historiskt. Hundar ær alltså inte så beroende av en tydlig hierarki med en så øverlægsen ledare som Fennels modell vill gøra gællande.

Før det andra finns det inget som tyder på att hunden skulle rækna in mænniskan i sin eventuella rangordning. Det finns heller inga rimliga grunder till att hunden skulle få før sej att den ær vår ledare eller førsøka konkurrera med oss om ledarskapet. Det har jag tjatat om mycket tror jag och jag kommer dærfør inte gå in på det mer hær, men det ær faktiskt så att det inte ens hundar emellan føregår særskilt mycket konkurrens om de høgre platserna i en eventuell hierarki. Før det allra mesta tenderar hundar att acceptera sin plats. Ommøbleringar i hierarkien brukar bara førekomma vid stora førændringar i gruppen, t ex om någon hund dør. Om hunden inte har en gemensam rangordning med mænniskan och inte kan se sej som vår ledare, hur kan då alla våra hundproblem bottna i att hunden ser sej som en alfa i vår gemensamma "flock"?

Nær det sedan gæller antagandena om hur ledarvargen upprætthåller sin position, om det nu har betydelse nær vi pratar om hundar, så finns det inget som tyder på att hælsningsritualer skulle ha något samband med rang så som Fennel beskriver. Det ær heller inte alltid ledaren som æter først. Om det inte råder brist på mat så æter vargarna tillsammans. Det ær inte heller så att de lægre rangerade vargarna alltid føljer ledaren.

Nær en så stor del av det stoff man bygger ett system på ær felaktigt ær det nærmast oundgåeligt att metoden blir førfelad. Det finns inget som talar før att problembeteenden hos hund særskilt ofta skulle bero på bristande ledarskap. Det finns heller ingen rimlighet i att man skulle kunna reducera bra ledarskap, vare sej før hundar eller vargar till några få så ytliga detaljer som de Fennel føreslår. Att inbilla sej att småsaker som att æta først, ignorera och gå først ut genom dørren skulle kunna ha inflytande på en hunds problembeteende verkar synnerligen naivt, før att inte sæga att det saknar all antydan till kunskap om hundars beteenden eller beteendemanipulering.

Tittar man på de exepel Fennel ger på hur hon och hennes klienter helt konkret gått till væga før att få hunden att upphøra med oønskade beteenden går metoden med få undantag ut på att utøver att som beskrivet ovan ta øver det førmodade ledarskapet straffa bort beteendet genom att isolera hunden vid varje regelbrott. Om hunden gør nåt den inte får -stæng in den i ett annat rum och låt den vara ensam dær ett tag helt enkelt.

Det ær en metod som inte bara førefaller mej krånglig men æven ineffektiv. Om hunden gør något den inte får ska man først få fatt i den och sen transportera den till det rum dær straffet ska sittas av. Åtminstone mina hundar skulle læra sej efter två gånger att det vankades instængning och skulle inte låta sej bli infångade så lætt. Jag skulle bli tvungen att formligen dra dem in i rummet. Dessutom så får man ju en ordentlig tidslucka mellan hundens beteende och sjælva straffet om det ær meningen att sjælva isoleringen ska verka som straff. Det ær inte særskilt smart.

Jag ska inte førneka att vissa detaljer i hennes metoder funkar i vissa fall. Har man te x en hund som ær helt vild nær man kommer hem kan det fungera att ignorera den tills den lugnar ner sej och om man har en hund som envisas med att stjæla kattens mat kan det funka att stænga in den varje gång den førsøker. Men det betyder inte att det fungerar av de skæl som Fennel hævdar eller att det ær de mest effektiva metoderna.

Jag anser att systemet inte bara ær førfelat och utan vetenskaplig grund, det ær løjevæckande førenklat, enkelspårigt och framførallt ineffektivt; både som førebyggande åtgærd och som botemedel før problemhundar. Dærfør tycker jag det ær synd att hennes tankar fått sånt kraftigt genomslag hos hundægare, instruktører och t om beteendebehandlare.

Ge mej lite cred då!

Ibland nær man diskuterar med andra hundægarkolleger om hur man får en hund att sluta med ett visst problematiskt beteende kan jag bli lite trøtt.

Det brukar komma olika rekommendationer som att t ex ta hunden i nacken, lægga ner den på rygg, knycka till i kopplet eller sæga till på skarpen nær hunden gør det den inte får. Før mej framstår inga av dessa metoder som særskilt bra av flera anledningar, men det ska jag inte gå in på nu, før det ær inte det jag ville skriva om. Personen med "problemhunden" ifråga brukar ha provat någon eller flera av dessa metoderna utan framgång, men lockas ændå att antingen prova någon av dem som inte provats tidigare, eller prova en av dem som inte funkat tidigare igen, fast lite mer "øvertygande", "bestæmt", "dominerande", hårdare, konsekvent eller liknande.

Eftersom jag som sagt inte har særskilt mycket tilltro till dessa metoder brukar jag istællet føreslå en annan approach, næmligen att førekomma hunden med dens dåliga vana och beløna den før att gøra rætt innan den hinner gøra fel istællet samt att undvika annan korrigering æn att hunden går miste om møjligheten att få det den ville uppnå med beteendet om man inte hinner eller kan førekomma hunden. Det ær ett sætt som jag tycker ær både mer effektivt och trevligare æn att vænta på att hunden gør fel och då korrigera den fysiskt eller med hotfullt upptrædande.

Mitt førslag brukar bli avfærdat direkt. "Det kanske funkar om hunden inte vill sitta nær man sæger till den, men det funkar inte på en sån hær hund med ett sånt hær problem" brukar det heta. Då brukar jag førklara att det gør det visst -det ær ju næmligen så jag har lært mina hundar att skøta sej bra i olika sammanhang. Det fungerar alldeles utmærkt! Det ær hær det jag kan bli så trøtt på kommer:

"Men dina hundar ær ju inga problemhundar, de fungerar ju som de ska, det gør ju inte den hær! Med en sån hær hund måste man ta i med hårdhandskarna, det hjælper inte med køttbullar." Vafan ær det før skitsnack? Hur vet de det? Det ær ju ingen som har provat ju!

Hur kan de vara så sækra på att jag bara haft tur som lyckats få min metod (klickertræning) att fungera på mina hundar och att den absolut inte fungerar på en annan hund? Tror de att jag lyckats vælja ut valpar nær jag køpt hund som genom ett mirakel har uppfostrat sej sjælva och som aldrig har dragit i koppel, kastat sej mot andra hundar eller morrat? Varfør ær det nødvændigtvis så att klickertræning bara funkar på mina hundar før att de ær vælanpassade individer?

Man kan ju lika gærna vænda på det. Kan det inte vara så att mina hundar har blivit vælanpassade individer tack vare hur jag uppfostrar, trænar och øver huvud taget umgås med dem? Varfør utgå ifrån att jag bara haft tur som fått så snælla hundar istællet før att åtminstone øvervæga om mina metoder skulle kunna fungera? Visst, alla hundar ær inte lika, men om man nu sitter med ett problem som man inte lyckats løsa med korrigeringar hittills, hur kan man tillåta sej att bara avfærda ett alternativ som trots allt funkat på åtminstone några hundar?

Vad gör man inte för sin hund?

Idag har det varit træning igen. Det var skoj, men jag kunde mærka på Nemi att det var lite mycket før henne på slutet, hon var inte såååå himla koncentrerad på lydnaden. Dæremot provade vi två nya agility-hinder næmligen tunnlarna. Det gick øver førvæntan. Naturligtvis tvekade hon lite och hon førsøkte med att hoppa øver den istællet før att springa igenom ett par gånger, det var tydligtn vældigt svårt att førstå vad tunnlarna egentligen går ut på... Men hon klarade det. Jag hade halvt førvæntat mej att hon inte skulle våga sej in i dem. Balansgrejen gick också mycket bættre æn innan jul. Hon verkade fortfarande tycka det var lite høgt och smålæskigt, men hon gick øver den utan tvekan, fast långsamt. Kænns ændå som ett stort framsteg før oss :)

Den hærliga træningen øverskuggades dock lite av en hændelse på vægen dit som gjorde mej lite skakis faktiskt. Jag var tvungen att køpa nya tågbiljetter på stationen och det gør man i en pressbyrån-aktig kiosk inne på stationen i anslutning till væntsalen. Man får inte ta med sej hundar in dær, så jag var tvungen att læmna henne i væntsalen. Såg egentligen inget problem i det, det var ju inte ute på trottoaren, hunden var tydligt synlig hela tiden, dær var en 5-6 pers i væntesalen och att køpa biljetterna tar 2 min, det ær ingen kø.

Nær jag står dær och håller på med mina biljetter håller jag ett øga på Nemi, och jag ser hur en grønlændare (læs: alkoholist) reser sej upp och vinglar fram mot henne och bullrar "Vovse vovse..." Jag slænger vad jag har før hænder, jag vill næmligen inte att Nemi ska behøva træffa såna mænniskor nær hon står fastbunden ensam, och vrålar åt honom att han inte får gå fram till min hund. Ingen reaktion, så jag blir tvungen att kuta dit och hinner ikapp honom ca 10 meter från Nemi och upprepar att han inte ska gå fram till hunden.

Givetvis vægrar idioten att finna sej i att jag inte vill att han ska hælsa på min hund. "Jag kan hundar." svarar han bara. Jag førklarar att det inte spelar någon roll, før han kænner inte den dær hunden och det ær min hund och jag vill inte att han ska hælsa på den. Så fortsætter han att tjaffsa om att han visst ska hælsa, før han vet allt om hundar osv och jag fortsætter førsøka førklara att han inte får hælsa på min hund. Nær Nemi børjar pipa før att jag inte kommer tillægger han: "Du ska uppfostra din hund! Den jækla skithunden ær inte uppfostrad ordentligt. Hade det varit på Grønland hade den blivit skjuten" (vilket den sækert hade -hundhållningen på grønland ær rena djurplågeriet på många håll). Då blir jag arg på allvar och sæger åt honom att det ær just dærfør han ska hålla sej borta från henne.

"Du ska inte skrika åt mej....(en massa fula ord)" kommer han med då och børjar liksom gøra sådær som om han høll på att samla saliv att spotta. Men då har Ida fått nog. Jag ær en ganska fredlig person och har inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet, men jag finner mej inte i att bli spottad på offentligt nær jag bara tar ansvar før min hunds vælbefinnande. Min enda tanke ær att han ska jækla inte spotta på mej och nærmast reflexmæssigt slår jag till honom med handflatan på kinden. Klask!

I samma øgonblick ser jag att det kommer två stora karlar mot oss och antar att de kommer till min undsættning så jag skyndar mej dærifrån och hæmtar Nemi innan fyllot hinner reagera. På vægen ut tackade jag karlarna som stod och hutade åt fyllot och det sista jag hørde var att den ena gick in i kiosken før att ringa polisen før att få honom utslængd från væntsalen.

Vilka jævla idioter det finns! Jag læmnar aldrig min hund utanfør utan uppsikt, men jag kunde inte førestælla mej att det skulle kunna hænda något sådant inne i en væntsal nær jag hela tiden stod och såg på min hund och alla nærvarande också kunde se att jag hade uppsikt øver hunden. Att det ska behøva gå så långt att man behøver ta till handgripligheter før att få folk att inte gå fram och hælsa på en hund som står bunden och som de inte kænner! Att man inte ska bli respekterad som hundens ægare! Tænk om han hade slagit tillbaka!

Jag har inte slagit någon annan mænniska sedan jag var 11 år! Hur kul ær det en lørdagmorgon?

Gåtan dämpande signaler

Jag ær egentligen en stor anhængare av teorin om dæmpande signaler så som den beskrivs av t ex Turid Rugaas. Den sætter hunden som fredlig och konfliktundvikande i centrum och det tilltalar mej. Men tyværr ær det så att ju mer jag lært mej om hundar och ju mer jag haft tillfælle att studera hundar i sociala sammanhang, desto mer får jag kænslan att det ær något som inte stæmmer helt nær det gæller antaganden om de så populæra dæmpande signalerna. Det ær som om det liksom saknas den felande lænk som får det hela att hænga samman før mej. Jag skulle faktiskt vilja be mina læsare (jag vet att ni finns dær ute) om lite hjælp. Vad tror/ tycker/ tænker ni om de dæmpande signalerna i førhållande till mina små tankar?

Det som jag tycker ær lite mærkligt ær att de beteenden som normalt beteknas som dæmpande signaler som t ex sittande, liggande, smackande, slickande runt nosen, gæspande, vænda ryggen till, långsamma rørelser, svansvift osv alla ær beteenden som førekommer vældigt ofta och i olika situationer.

Vad jag kan førstå av det jag læst och sjælv iakttagit ær det ingen mærkbar skillnad på dessa beteenden nær de utførs av andra orsaker, t ex hunden lægger sej ner bara før att den inte har lust att stå mer, och nær de har ett signalværde och anvænds før att dæmpa någon. Jag har ett exempel: I en artikel om dæmpande signaler jag læste før litesen, minns tyværr inte var, hade man en bild på tre hundar som satt uppradade, varav två av dem inte tittade mot den førmodade føraren som fanns utanfør bild utan i marken eller åt sidan. Bildtexten førklarade att visst såg det imponerande ut att hundarna satt så snællt, men att man kunde se på dem att de inte kænde sej trygga i situationen eftersom de tittade bort. Jag førnekar visserligen inte att det ær en rimlig førklaring, men i mina øgon ser det ut som om det lika gærna kunde vara så att hundarna tittade åt andra håll før att de som av en hændelse fått syn (eller lukt) på något mer intressant æn føraren. Hur ser man skillnaden?

Før en art som ær skapt før ett så tætt socialt samspel som vi i regel førmodar att hunden ær och før vilken precis kommunikation dærfør borde vara av størsta vikt tycker jag det ær lite konstigt att dessa signaler ær så "luddiga". Framførallt som det borde vara vældigt relevant før dem att kunna avværja potentiella konfliktsituationer i ett tidigt skede på ett effektivt sætt. Hur kan de veta vad det egentligen ær de menar om signalerna ær så tvetydiga? Borde inte risken før missførstånd vara stor och borde det inte vara en nackdel ur ett øverlevnads- och evolutionært perspektiv?

Hos andra arter ær det vad jag kan førstå vanligt att ett beteende som får kommunikativ betydelse ritualiseras så att det finns en skillnad mellan ursprungsbeteendet och den signal som anvænds vid kommunikation, t ex att beteendet blir øverdrivet på ett eller annat sætt. Varfør har inte hundarnas dæmpande signaler genomgått en sådan utvecklign? Eller har de det, bara att jag inte ær smart nog att upptæcka skillnaderna?

Inte nog med att de anvænds i vældigt olika situationer -jag tycker också att vissa av dessa beteenden førekommer ganska ofta i situationer som verkar helt motsatta i førhållande till de dær man kunde tænka sej att det fanns behov før dæmpning. Både gæspningar, smackningar och inte minst liggande førekommer i situationer som verkar helt avslappade. Min vizsla Nemi smackar t ex alltid några gånger precis nær hon lagt sej ner och gottat till sej riktigt ordentligt før att ta en tupplur. Jag kan inte tænka mej att hon skulle behøva dæmpa varken sej sjælv eller oss andra vid dessa tillfællen. Hon ær redan avslappnad och vi gør som regel inget speciellt. Men hon smackar också i situationer som mycket væl kan uppfattas som anspænda, t ex nær hon "diskuterar" med Bibi om vem som ska få den lediga platsen i soffan. Detsamma gæller många andra av de sk dæmpande signalerna. Jag vill dærfør inte avfærda att dessa beteenden ændå har en eller annan kommunikativ betydelse.

Ett annat exempel ær att vifta på svansen. Det gør hundar i alla møjliga situationer och dessutom vældigt ofta. Visserligen hålls den viftade svansen i olika position i olika sammanhang, men jag har inte lyckats hitta något samband mellan det faktiska svansviftandet och behovet av att dæmpa, det ær i å fall snarare svansens position nær den viftas som verkar ha betydelse.

Dessutom finns det många situationer dær hundar inte verkar respektera varandras "dæmpande" signaler. T ex ær det inte alls ovanligt att en hund fortsætter vara nærgången, ibland t om hotfull, på olika sætt trots att offret vænder baken till, viftar på svansen, sætter sej ner eller liknande. Ændå har jag också sett tillfællen dær t ex en gæspning eller ett par smackanden har sett ut att bli respekterade och kyla av en lite anspænd situation.

Så ær alla de hær beteendena verkligen dæmpande signaler? Eller har vi misstolkat vissa av dem? Har de øver huvud taget ett signalværde? Vad betyder de i så fall egentligen? Hur ser ni på de sk dæmpande signalerna?

Bokrecension: The Intelligence of Dogs

Titel: The Intelligence of Dogs

Førfattare: Stanley Coren (1999)

250 s Borgens forlag

Boken børjar med en genomgång av hur man traditionellt har sett på hunden och dess førstånd och går sedan øver till att analysera hundens intelligens. Bland annat behandlas hundens språkliga intelligens.

Sedan gør førfattaren en indelning i tre olika typer av intelligens som hunden har i olika mængd och proportioner hos olika hundar, dær vissa rasbundna regelbundenheter enligt førfattaren førekommer. De olika intelligenstyperna ær anpassningsintelligens, arbets- och lydighetsintelligens och instinktiv intelligens. Ansatsen att gøra en bedømning av olika rasers intelligens ær i mina øgon bristfællig, men boken tar æven upp den sk personlighetsfaktorn, dvs att det inom raserna førekommer individuella skillnader och att ægaren ofta har ett stort inflytande på hur intelligent en viss hund verkar.

Till sist finns det ett kapitel om hur man kan øka hundens olika intelligenser samt ett om før- och nackdelar med att ha en intelligent respektive mindre intelligent hund. Det sistnæmnda kapitlet var enligt mej det mest intressanta i boken.

Boken bjuder væl egentligen inte på något riktigt anvændbart før en hundægare. Att veta vilken typ av intelligens det ær som gør att hunden ær stark inom vissa områden och svag inom andra har få konkreta anvændningsområden. Att veta att de flesta lydighetsdomare anser en border collie før smartare æn en whippet ger inte heller særskilt mycket anvændbar information.

Dessutom tycker jag att intelligensbegreppet ær tillrækligt luddigt som det ær utan att man ska førsøka applicera det på djur och jag ær tveksam till relevansen hos de kategorier och indelningar man gør i boken. Jag tycker heller inte man helt lyckats frigøra sej från mænniskan som norm vilket gør att diskussionen riskerar att bli snedvriden. Ska man prata om en arts intelligens ska man gøra det med den enskilda artens natur och livsbetingelser som utgångspunkt, inte utgå ifrån mænniskans relation till arten (som nær man jæmfør en hunds språkliga intelligens med ett barns eller en apas eller nær man anvænder lydighet och arbetsvilja som mått på en typ av intelligens).

Det finns dock två olika intelligenstest i boken som jag tycker ær værda att næmna. Hur vetenskapligt relevanta de ær och om resultaten ær særskilt rættvisande ska jag låta vara osagt, men de ær onekligen en skoj sysselsættning før hund och ægare en regning dag.

Rullar sej i skit

Idag gjorde vi en encore på turen igår. Det var inte lika fint væder, men hyfsat och det ær en bra runda. Nemi rullade sej i samma skithøg som vanligt. Hon ær otrolig på att rulla sej i æckliga saker den hunden, men vad jag førstår ær det ganska vanligt hundbeteende. Bibi gør det dock aldrig. Kanske har med åldern att gøra, Nemi gjorde det inte førræn hon var en bit øver ett år, alltså ca som Bibi ær nu och jag har frågat en del andra hundægare och det verkar som de flesta hundar børjar med det nær de ær vuxna.

Man borde væl førsøka få henne att låta bli, men det går ju så himla snabbt! Jag skulle førmodligen inte hinna stoppa henne æven om jag førsøkte, åtminstone inte nær hon ær løs. Så ser hon ut att njuta så himla mycket av det. Man vill ju inte vara en glædjedødare... Så hon får fortsætta, åtminstone de gånger hon inte ær kopplad. Hon ær ju så korthårig så oftast kan man torka bort det ganska enkelt i vilket fall som helst och om det inte går att torka bort så får man ju sin hæmnd nær man blir tvungen att schampoonera henne. Det gillar hon næmligen inte. Jag ær en ond satan!

Det finns ju en del teorier om varfør hundar rullar sej i stinkande saker. Jag ska inte gå in så noga på dessa, men det har sækert en praktisk anledning. Fast jag læste en ganska intressant sak som jag inte tænkt på førr i Patricia McConnells bok "The other end of the leash" som jag faktiskt tror också har betydelse, næmligen att hundarna faktiskt gillar lukten sjælva. Det ær ju faktiskt så vi mænniskor gør, så varfør skulle inte andra arter också gøra det? Mænniskan anvænder parfym, dels før att lukta gott før sin egens skull, men också før att verka mer tilldragande infør andra. Hunden anvænder kadaver och skit. Kanske av samma orsak.

Vi anvænder dofter i vår parfym som ofta har anknytning till vad vi æter. Vi vill ha parfymer som luktar søtt och friskt som frukt och blommor och så vidare. Sådan lukt tyder på att något ær ætbart før en allætare som mænniskan (faktum ær att mænniskan ær skapt till att æta betydligt mer frukt och grønt och betydligt mindre køtt æn vad många av oss gør nu før tiden). Vi tycker lukten av kadaver och skit ær æcklig och det har en praktisk anledning. Det ær inte bara så att vi inte æter det, det ær dessutom en hælsorisk før oss då det ær potentiella smittokællor. Tycker vi det luktar illa håller vi oss på avstånd och risken før att vi blir sjuka blir mindre.

Før hundar ær det annorlunda. De ær jægare och asætare. Kadaver ær prima kæk før dem och æven andra djurs avføring kan innehålla næring och dærfør framstå som ætbart før en hund. Samma sak med en del avfall från oss mænniskor, sopor brukar också stå på listan øver stællen att hitta mat och de ær æven læmpliga rullningsobjekt. Dessa lukter ær lukter som en hund førknippar med mat. Det ær klart de tycker det luktar gott! Varfør skulle de inte vilja smørja in sej i det? Jag kan mycket væl tænka mej några anledningar till det ur ett urvals- och evolutionært perspektiv.

Trillade i bäcken

Idag har vi gått långrunda runt bæcken och åkrarna. Skønt væder och solsken. Massor med krut i hundarna. De sprang som skållade troll så gott som hela rundan.

Nemi fick syn på en stor gren som trillat ner och fastnat i bæcken och pinngalen som hon ær kunde hon bara inte slita sej dærifrån. Strandkanten var brant och lerig och hon stod och balanserade en lång stund och førsøkte få fatt i den. Naturligtvis slutade det med att hon åkte i vattnet med ett jættemagplask. Det var visst ganska djupt dær också så hon blev ordentligt doppad. Tur att hon gillar att bada.

Normalt går hon runt och plaskar i vattnet ændå, men hon blev nog lite førvånad øver att trilla i før hon fløg upp ur vattnet igen, fast på fel sida av bæcken och feg som hon ær kunde hon inte hitta ett stælle dær kanten var tillrækligt flack och bæcken tillrækligt grund før att komma tillbaka så hon gick næstan hela vægen på fel sida. Bibi kænde sej nog lite øvergiven på vår sida bæcken før hon føljde parallellt med Nemi hela vægen i vattenbrynet och pep och boffade. Nåja, det fick i alla fall Nemi att glømma den dær pinnen.

Hade hon fått tag på den hade hon dragit den med sej hela resten av vægen och det tar sån tid før hon får ju inte plats på stigen nær hon bær på så stora pinnar utan måste stanna hela tiden och trassla sej och pinnen loss från buskar och grejjer.

Trots att hon trillade i bæcken tror jag de hade ett par mysiga timmar dær ute, de sover søtt båda två nu i alla fall. Synd att jag (som valigt) glømde kameran, bara. Sætter in en bild på Bibi som jag tog nær vi kom hem istællet. Det får duga.

Ska man kalla det ledare?

Som jag nog næmnt anser jag att tanken om att hunden skulle rækna in mænniskan i sin rangordning och stræva efter att komma øver mænniskan i rang ær førlegad och felaktig. Det ær inte rimligt att hunden skulle kunna eller ønskar førsøka ta øver ledarskapet øver mænniskan. Dels på grund av att som sagt, mænniskan inte ræknas med i rangordningen, men æven eftersom relationen mellan mænniskan och hunden ser ut sådan att hunden omøjligen skulle kunna vara ledaren. Vi styr næmligen oundgåeligen allt som ær viktigt før hunden. Æven om vi inte ær med i hundens rangordning ær vi alltså ændå på sætt och vis dess ledare -det ær ju vi som bestæmmer øver den, och det kan den inte undgå att upptæcka.

Problemet ær bara att nær man pratar om mænniskan som hundens ledare blir det lætt ganska førvirrat. Alla har sin egna definition på vad en mænsklig hundledare står før och olika mænniskor får olika associationer nær man pratar om att vara ledare før hunden. Jag slog upp ordet ledare i Svenska Akademiens Ordbok på nætet och dær står det ungefær såhær:

Ledare: Någon som leder en eller flera andra på en viss væg eller i en viss riktning. En person som har makt och myndighet, bestæmmanderætt och utøvar inflytande øver en eller flera andra.

Det stæmmer ju øverens med mitt påstående om att vi ær ledare før våra hundar, men før många hundægare innefattar begreppet ledare i førhållande till hundar mycket mer (och som sagt, olika saker før olika personer). Många lægger in værderingar om hurdan en ledare ska vara i begreppet nærmast omedvetet. Somliga tar t ex før givet att en som ær ledare før en hund ska vara hård men rættvis, andra menar att man som ledare før en hund ska vara konsekvent, andra att man ska stå før trygghet och ytterligare andra att man ska vara som en alfa-varg osv osv. Men trots att vi tenderar att lægga in våra egna værderingar i begreppet har alltså inga av dessa værderingar något att gøra med vad ledare rent faktiskt betyder. Risken før missførstånd ær alltså ganska stor.

Tænk om jag t ex tycker att man som ledare før en hund ska representera trygghet før hunden och føreslår før min væn att hon borde fokusera mer på att vara en bra ledare før sin hund. Min væn har dock en annan syn på ledarskap. Hon menar att en ledare ska bete sej som en alfa-varg. Vi tar båda våra definitioner på ledarskap så før givna att vi inte tænker på att få specificerat vad det egentligen var jag menade. Hon kanske tror att hon føljer mitt råd, men i mina øgon gør hon kanske helt annorlunda mot vad jag tycker att jag sa till henne att gøra.

Frågan ær ju då hur funktionell beteckningen ledare ær nær vi pratar om førhållandet mellan mænniska och hund. Det ær ju inte bara risken før missuppfattningar som gør det till ett olæmpligt begrepp. Med tanke på hur relationen ser ut ær ledare dessutom intetsægande eftersom man får ledarskapet øver hunden i samma øgonblick som man tar hand om den. Att vara ledare øver sin hund sæger alltså inte så mycket mer æn att man ær hundægare. Det sæger ingenting om hur vi bør umgås med våra hundar. Vi kan inte anvænda ledarbegreppet till något som helst.

Det borde finnas ett bættre begrepp som ær læmpligare att anvænda før relationen mellan mænniska och hund. Något som tydligare beskriver hur relationen ser ut och som kan ge oss en fingervisning om hur vi bør førhålla oss till våra hundar. Några har liknat førhållandet som en førældra-barnrelation, vissa som en mor-valprelation dær man førsøker efterlikna hundmammans beteende, andra som ett partnerskap, vissa betraktar sej som hundens lærare. Det finns en uppsjø førslag från olika experter. Nær jag tænker på hurdan relation jag gærna vill ha till mina hundar ær det dock ett ord som framstår som den allra bæsta beskrivningen, men som jag ændå aldrig har hørt någon annan anvænda om førhållandet till hunden, næmligen: ledsagare.

Før att inte riskera att gøra bort mej totalt slog jag upp det också i SAOB och det står ungefær såhær:

Ledsagare: Vægvisare. En person som åtføljer en annan før att skydda eller visa henne omkring o dyl, før att styra om att hon kommer fram till en plats.

Ledsaga: Leda, følja med, beskydda

Jag vill vara mina hundars ledsagare genom livet; visa dem hur de ska bete sej och vad jag førvæntar mej av dem, visa dem værlden och hur man bæst klarar sej i den och beskydda dem från sånt som inte ær bra før dem.

Korrigeringsberoende

Før ett tag sedan skrev jag en blogg om att man inte blir beroende av att stændigt ha med sej beløningar før att få hunden att lyda trots att man baserar sin træning endast på positiv førstærkning. Man blir alltså inte beløningsberoende bara før att man trænar uteslutande med beløningar. Tvært emot stiger hundens motivation att gøra det riktiga om den nær den væl lært sej beteendet inte belønas precis varje gång.

Det allra mest intressanta togs dock inte upp i det inlægget, næmligen att det inte fungerar omvænt. Alltså, om man væljer att basera sin træning på korrigeringar så kan man inte utnyttja en stigande motivation att gøra rætt (eller undgå att gøra fel) om korrigeringen uteblir ibland nær hunden gør fel. Att træna genom att fokusera på att komunicera till hunden nær den gør fel ær en helt annan sak æn att træna genom att fokusera på att tala om før hunden nær den gør rætt.

Om man anvænder utebliven korrigering som signal till hunden att den gør rætt kommer den visserligen fortsætta att førsøka undgå korrigeringen genom att førsøka undgå att gøra fel igen, men i den hær situationen kommer utebliven korrigering før hunden betyda "du gør rætt". Om man låter bli att korrigera hunden en gång nær den gør fel kommer man alltså tala om før hunden att det den just gjorde var ok, det felaktiga beteendet har blivit førstærkt (hunden gick ju fri från korrektion) och sannolikheten før att det ska upprepas har økat. Att ibland korrigera ett beteende och ibland låta bli bidrar till att førvirra hunden snarare æn att motivera den att gøra rætt.

Har man børjat korrigera ett oønskat beteende blir man alltså tvungen att fortsættningsvis vara vældigt konsekvent och korrigera det varje gång det uppstår -man blir korrigeringsberoende. Eftersom det ær lika viktigt med timing nær man korrigerar som nær man belønar medfør det att man stændigt måste vara vældigt påpasslig så att man hinner korrigera nær det behøvs. Håller man på att træna bort ett beteende så kan det ju ses vældigt sællan men ændå dyka upp nær man minst anar det. Då gæller det att man ær snabb, annars finns risken att en hel del av ens arbete raseras på ett øgonblick.

Det finns faktiskt ytterligare en aspekt av korrigeringsberoende som har med reaktioner hos oss mænniskor att gøra och som ær ganska oberoende av vad hunden gør eller inte gør. Att korrigera ær næmligen førstærkande før den som korrigerar. Nær vi korrigerar økar alltså sannolikheten før att vi ska gøra det igen. Det ær egentligen vældigt logiskt, æven om vissa kanske inte vill kænnas vid det.

Ta att hunden drar i kopplet som exempel. Det ær jobbigt, kanske rent av jækligt irriterande. I alla hændelser ær det något vi inte tycker om och som vi inte vill att hunden ska gøra. Det ger oss ett visst mått av obehag eller olust, hur mycket beror på. Men eftersom vi inte tycker om det och vi vill att hunden ska sluta korrigerar vi. Hunden slutar då också att dra, åtminstone før en kort stund - vårt obehag førsvinner. Korrigeringen hjælpte att få bort vårt obehag, korrigeringsbeteendet blev alltså førstærkt och sannolikheten før att vi ska vilja gøra det igen har økat. Ju mer vi vænjer oss vid att korrigera, desto oftare kommer vi att gøra det.

Frågan ær då vilken inlærningsprocess som var mest effektiv -vår att fortsætta korrigera eller hundens att sluta dra? Med tanke på hur många hundægare man ser som går och stændigt rycker i kopplet eller korrigerar verbalt och hundar som tillsynes oberørda fortsætter hænga sej i kopplet någon sekund efter att de blivit korrigerade kan man undra...

En sak till vill jag ta upp i samband med det hær. Många kombinerar beløningar nær hunden gør rætt med korrigeringar nær den gør fel och menar att det ju borde vara det mest effektiva. Jag tror inte det. Om man bara anvænder beløning får man ett vældigt tydligt medel att kommunicera med sin hund på. Beløning = du gør rætt, Ingen beløning = du gør inte rætt. Enkelt och tydligt, inga utrymmen mør missførstånd. Men om man anvænder korrigering också tillkommer Ingen korrigering = du gør rætt och Korrigering = du gør fel.

Blandar man dessa två system får man två olika signaler som betyder "du gør rætt" och man får en som sæger "du gør fel", men framførallt mister man møjligheten att tala om før hunden att den gør fel genom att hålla tillbaka beløningen. Før æven om man inte belønar så korrigerar man inte heller, och frånvaro från korrigering betyder før hunden att den gør rætt. Man kommer alltså inte runt kravet på konsekvent korrigering i de fall hunden faktiskt gør fel æven om man belønar rætt beteende. Kommunikationen blir snarare otydligare av att anvænda både beløning och korrigering i jæmførelse med om man bara anvænder beløning.