Nemi i sitt rätta element

Idag var det fint væder før førsta gången på en smærre evighet kænns det som och jag tog tillfællet i akt att gå en riktigt lång runda på fælten med Nemi. Det ær så hærligt att se henne springa runt dær. Som stående fågelhund ær det ju verkligen hennes rætta element och hon kan stræcka ut och springa fort som vinden næstan och så gott som hur långt hon vill. Man kan næstan kænna historiens vingslag, det måste ju vara i liknande miljøer hennes førfæder arbetade på den ungerska Puzstan med sina adliga ægare væntande med sina vapen och med tankarna på en saftig fasanmiddag...

Det var en ren frøjd bara att se på henne dær hon sprang runt så vattnet stænkte, det var ganska vått på sina stællen, och hoppade øver tuvor och rullade sej i något som førmodligen luktade riktigt illa. Jag njøt av att bara titta på henne och strosa runt i min egen takt och hade inte hjærta att avbryta henne før några vidare aktiviteter annat æn en och annan inkallning. Vi har inte kørt så mycket inkallning på ganska lång tid. Det sitter så bra att vi liksom inte tænkt på att gøra det annat æn nær det varit behov før att få henne till oss.

Egentligen tycker jag att det ær ganska viktigt att fortsætta att træna inkallning ganska mycket æven efter att hunden har lært dej det. Har man hunden løs mycket ær det vældigt viktigt att den verkligen sitter till hundra procent. Om man bara kallar in nær det verkligen behøvs, alltså nær det hænder något særskilt eller nær man ska sætta hunden i koppel finns risken før att hunden børjar slarva.

Den kan næmligen komma på att inkallningen bara kommer om det t ex hænder något spænnande som att det nærmar sej en annan hund, eller att den blir kopplad varje gång den blir inkallad och då kan den pløtsligt vælja att vænta lite med att komma før att kolla vad som ær på gång eller før att få vara løs lite till tills den blir klar med det den håller på med. Dærfør ær det viktigt att man gør inkallningar ganska ofta tillsynes utan anledning. Hunden kommer, får sin beløning och blir ivægslæppt igen.

Om man gør så lær hunden sej att inkallning ær en fantastisk situation, næstan det bæsta som kan hænda på en promenad. Den får møjlighet att førtjæna en superbeløning och kan sedan direkt springa ivæg och fortsætta med det roliga den høll på med innan inkallningen. Då finns det ingen anledning att drøja sej kvar ute nær matte eller husse ropar.

Hur som helst, våra inkallningar fungerade utmærkt och hon kom som en skottspole varje gång oavsett om hon sprang runt och nosade, plaskade i vatten eller spanade efter fasaner. På vægen hem gick vi længs bæcken. Det ær nog både mitt och hennes favoritstælle hær i nærheten. Hon plaskade runt som vanligt och letade passande pinnar att slæpa runt på i vattnet. En hærlig tur før oss båda två och resten av eftermiddagen har hon legat hoprullad i soffan av trøtthet.