det här är en sak som jag kom att tänka på idag, så jag har inte hunnit fundera så noga på det. jag är kanske helt ute och cyklar, men jag ville ändå lufta det.
kom in i en diskussion om vargjakten på ett annat diskussionsforum där folk menade att det var nödvändigt att hålla vargstammen nere på grund av att de annars skulle utgöra ett hot mot befolkningen. de resonerade så, att vargar har visserligen inte attackerat människor i sverige på väldigt länge, men det är just för att de är så få. hade de varit vanligare och träffat på folk oftare hade det varit fler incidenter. kontentan var alltså: vargar är farliga för människor.
det som jag skulle vilja ha svar på från de som delar denna uppfattning är hur man i så fall kan förklara hundens existens, om man ser till moderna teorier om dess uppkomst och domesticering, om vargen samtidigt är ett hot mot människor.
hur kunde i så fall vargar komma så nära forntida människor under sådana villkor att hundar så småning om kunde uppstå och bli människans bästa vän?
jag är ett stort fan av coppingers teori om hundens uppkomst. men om vargar var farliga för människor -hade inte de vargarna som var minst skygga och således kom tättast på folk varit dem som först blev dödade och således inte kunde föra sina oskygga gener vidare? i sin tur skulle det omöjliggöra hundens uppkomst.
om jag inte tänkt fel så ser jag det som ytterligare ett argument för att folks rädsla för vargar helt enkelt är obefogad och bygger på gammal vidskepelse som sprids av en liten högljudd grupp människor för deras egna vinnings skull.
Visar inlägg med etikett annat hundigt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett annat hundigt. Visa alla inlägg
2010-09-04
Gudarnas hundar
Det verkar som om de flesta svenskar när de hör orden ”religion” och ”hund” ihop först och främst kommer att tänka på att många muslimer lär anse hundar orena, eftersom profeten Mohammed gjorde det. Oviljan mot hundar verkar faktiskt även finnas i bibeln, där man använder ”hundar” närmast som ett skällsord om folk.
I mytologin finns det dock många exempel på gudar och gudinnor som verkar tycka om hundar. T ex har några av de grekiska gudarna och gudinnorna jakthundar. Ett exempel är Artemis, jaktens egen gudinna, som för övrigt lär ha dödat Orion för att ha försökt våldta henne -och i samma veva även dödat hans jakthund som nu kan ses på natthimlen i form av hundstjärnan Sirius.
En annan grekisk gudinna vid namn Hekate förknippas med hunden. I vissa fall avbildas hon med tre huvuden, varav ett var ett hundhuvud, i andra avbildas hon tillsammans med hundar. Man lär också ha offrat hundar till henne. Hon var från början en slags modergudinna och förknippad med fertilitet, födsel och menstruationen och har senare även blivit magins gudinna, förknippad med månens faser, underjorden, spöken och vägskäl. Det finns även en historia som säger att det var ett ljus på himlen och hundarnas skällande som förvarnade innvånarna i Byzans att de skulle bli attackerade om natten, och man ansåg att det var Hecate som stått för denna förvarning.
En del anser att Hekates förhållande till hundar har att göra med hennes koppling till födsel, eftersom andra födselgudinnor som t ex Eileithyia och Genetyllis också förknippas med hundar. Andra tror istället att Hekates hundar har att göra med gengångare.
Eileithyia var en gudinna från Kreta som senare upptogs i den grekiska mytologin. Hon hjälpte och skyddade människor vid födsel. Namnet tyder på att det rör sig om en gudinna som är mycket gammal. Vissa tror att hennes historia sträcker sig ända tillbaka till bondestenåldern.
I forna Sumer och Mesopotamien var hundarna uppskattade av läkekonstens gudinnor. Gula var läkarnas beskyddarinna och kallades även ”stora moder” och ”livets dam” (klumpig översättning av engelsk översättning av originalnamnen). Man åberopade henne för läkande ritualer och för hälsa, men hon verkar också ha haft en politisk roll eftersom hon ibland åberopades i samband med avtal och ansågs beskydda gränser. Hon avbildas ofta tillsammans med sin hund och vid hennes tempel har man hittat små hundfigurer som förmodligen har representerat henne och använts som offergåvor.
Nin-Isina påminner väldigt mycket om Gula, och de båda gudinnorna kan ha smält samman så småningom. Hon var också en läkekonstens gudinna. Vid hennes tempel fanns en byggnad som kallades Hundhuset. Eventuellt kan man ha hållit hundar där som offrades till hennes ära. Man har nämligen hittat många begravda hundar inom tempelområdet. Både Gula och Nin-Isina kunde skada såväl som läka. Gula kunde åberopas till förbannelser och Nin-Isina har fått vissa drag av gudinnan Innana (Ishtar) som var modergudinna såväl som en stridsgudinna.
Man har teoretiserat att läkegudinnorna förknippats med hundar i och med att hundarnas slickande på sår lär ha antiseptisk verkan.
I mytologin finns det dock många exempel på gudar och gudinnor som verkar tycka om hundar. T ex har några av de grekiska gudarna och gudinnorna jakthundar. Ett exempel är Artemis, jaktens egen gudinna, som för övrigt lär ha dödat Orion för att ha försökt våldta henne -och i samma veva även dödat hans jakthund som nu kan ses på natthimlen i form av hundstjärnan Sirius.
En annan grekisk gudinna vid namn Hekate förknippas med hunden. I vissa fall avbildas hon med tre huvuden, varav ett var ett hundhuvud, i andra avbildas hon tillsammans med hundar. Man lär också ha offrat hundar till henne. Hon var från början en slags modergudinna och förknippad med fertilitet, födsel och menstruationen och har senare även blivit magins gudinna, förknippad med månens faser, underjorden, spöken och vägskäl. Det finns även en historia som säger att det var ett ljus på himlen och hundarnas skällande som förvarnade innvånarna i Byzans att de skulle bli attackerade om natten, och man ansåg att det var Hecate som stått för denna förvarning.
En del anser att Hekates förhållande till hundar har att göra med hennes koppling till födsel, eftersom andra födselgudinnor som t ex Eileithyia och Genetyllis också förknippas med hundar. Andra tror istället att Hekates hundar har att göra med gengångare.
Eileithyia var en gudinna från Kreta som senare upptogs i den grekiska mytologin. Hon hjälpte och skyddade människor vid födsel. Namnet tyder på att det rör sig om en gudinna som är mycket gammal. Vissa tror att hennes historia sträcker sig ända tillbaka till bondestenåldern.
I forna Sumer och Mesopotamien var hundarna uppskattade av läkekonstens gudinnor. Gula var läkarnas beskyddarinna och kallades även ”stora moder” och ”livets dam” (klumpig översättning av engelsk översättning av originalnamnen). Man åberopade henne för läkande ritualer och för hälsa, men hon verkar också ha haft en politisk roll eftersom hon ibland åberopades i samband med avtal och ansågs beskydda gränser. Hon avbildas ofta tillsammans med sin hund och vid hennes tempel har man hittat små hundfigurer som förmodligen har representerat henne och använts som offergåvor.
Nin-Isina påminner väldigt mycket om Gula, och de båda gudinnorna kan ha smält samman så småningom. Hon var också en läkekonstens gudinna. Vid hennes tempel fanns en byggnad som kallades Hundhuset. Eventuellt kan man ha hållit hundar där som offrades till hennes ära. Man har nämligen hittat många begravda hundar inom tempelområdet. Både Gula och Nin-Isina kunde skada såväl som läka. Gula kunde åberopas till förbannelser och Nin-Isina har fått vissa drag av gudinnan Innana (Ishtar) som var modergudinna såväl som en stridsgudinna.
Man har teoretiserat att läkegudinnorna förknippats med hundar i och med att hundarnas slickande på sår lär ha antiseptisk verkan.
2010-05-15
Hundattack
Var i Växjö häromdagen och hade en ganska så traumatisk upplevelse. Var precis på väg att stiga av tåget med mina egna hundar när jag hörde ett argt (hund-) vrål och sedan pipande från en hund som har mycket ont. Möts av synen av en gulaktig, kraftig hund som biter en svart labbe. En ledarhund jag sett på tåget tillsammans med sin blinde ägare och hans mor (jag tror det var hans mor i alla fall, hon var äldre och de såg ganska lika ut).
Jag vill inte lägga mig i den sk kamphundsdebatten, men den här hunden var bygd som en hund av kamphundstyp, vilken ras eller bakgrund den hade i övrigt vet jag inte, och vägde nog ungefär lika mycket som labben. Naturligtvis kom det folk för att undsätta paret med den stackars labben, men hundskrället hade bitit sig fast i halsskinnet och släppte inte.
Det som förstå-sig-påare brukar säga att man ska göra i en sådan situation är ju att lyfta hunden i bakbeben. Teorin är att då släpper den. Jag kan informera om att det inte hjälper. Hur mycket de än lyfte så höll hunden sig fast. Medan den stackars labben pip i förtvivlan.
Det gick inte heller att bända upp käkarna eller att få hunden att släppa taget genom att pressa läpparna mot tänderna så att den närmast biter sig själv. Tillslut var det någon som gav sig på att sparka hunden i sidan i ren desperation. Jag skulle aldrig vilja se en sådan behandling av en hund, men man måste ju få den att släppa på nåt sätt. Det var rejäla sparkar kan jag säga, från en rejäl karl, inga tåfjuttar. Men han höll på i ett par minuter innan hunden släppte. Jag tror inte det var på grund av sparkarna som så som den släppte tillslut. Jag tror inget någon gjorde fick den att släppa. Den bara släppte för att den var färdig med att bitas...
Jag ska säga också att vi tittade över labben, och den verkade inte ha några direkta skador annat än chocken. Det var ju en ledarhund, så ägaren själv var ganska försvarslös för han såg ju inte vad som hände och av en sån hund krävs ju att den inte startar bråk med andra hundar. Dessutom kom den direkt av tåget, hade gått max 10 meter, så attacken måste ha varit i princip oprovocerad.
Men jag tycker att det är jäkligt obehagligt att det inte fanns något vi kunde göra som fick hunden att släppa. Illa nog att den attackerar andra hundar bara sådär, men det fanns verkligen ingenting vi kunde göra som fick den att släppa. Det är möjligt att situationen förvärrades av att det kom så mycket folk som försökte hjälpa till, men vafan, labbens ägare kunde ju inte göra nåt och den andra hundägaren verkade så förvånad så hon reagerade inte riktigt heller förrän andra redan hade gripit in. Det var ju liksom nödvändigt att andra grep in då.
Jag har aldrig sett nåt liknande förr. Jag har sett hundar slåss, men det här var något helt annat. Labben gjorde inget aggressivt. Han bara pep och kröp ihop och höll sig stilla. Jag vet inget om den attakerande hundens bakgrund, så jag ska inte uttala mig om om det hade med arv eller miljö att göra, men jag kan säga att det där var inte normalt hundbeteende. Det var inte normal aggression. Det var inte som när en stor hund uppfattar en liten hund som ett byte att leka med och attackerar därför. Den hunden var helt enkelt enkelt psykotisk. En frisk hund beter sig inte på det sättet.
Jag skiter allvarligt talat i om det var arv eller miljö eller en kombination som har orsakat en sådan psykos. Men jag tycker det är väldigt viktigt att hundägare blir uppmärksamma på att det faktiskt finns sådana hundar. Och slutar vara så jäkla naiva. Om din hund beter sig onormalt så se till att få det ordentligt utrett INNAN något händer. Och tro inte att du kan stoppa din hund om den attackerar, för det kan du helt uppenbart inte. Inget vi gjorde fick stopp på den. Lets's face it -hade det varit en liten hund så hade det blivit ett blodbad.
Jag är som regel en förespråkare för rehabilitering hellre än avlivning, men jag har svårt att se hur det skulle gå att rehabilitera en sån hund. Den verkade helt enkelt för sjuk i mina ögon. Men kanske om någon hade reagerat på varningssignalerna, tagit ansvar och gjort något tidigare, innan det hann gå så långt, hade det kanske varit möjligt att behandla.
Så om något verkar fel med din hund, blunda inte för det! Ta tjuren vid hornen direkt -då kanske det går att göra något. Det finns bra behandlingsmetoder. Men om det visar sig att det inte går att behandla så kan du i alla fall försäkra dig om att du och din hund inte orsakar en annan hunds död. För sånt händer. Även om labben hade tur den här gången.
Min morfar som också var närvarande har frågat runt för att försöka ta reda på vad man kan göra i en sådan situation. När det inte funkar att lyfta upp bakbenen verkar ingen ha några bra bud på vad som fungerar istället. En polis med massor av års erfarenhet rekommenderade strypsnara. Om inte annat så tappar hunden taget när den börjar mista medvetandet av syrebrist. Det är det enda alternativet till lyfta bakbenen som vi har hört hittills. Tycker att det är bäst att nämna det här, rätt som det är så är det tyvärr någon som kommer få behov för det.
Men om någon har fler tips så är de varmt välkomna.
Jag vill inte lägga mig i den sk kamphundsdebatten, men den här hunden var bygd som en hund av kamphundstyp, vilken ras eller bakgrund den hade i övrigt vet jag inte, och vägde nog ungefär lika mycket som labben. Naturligtvis kom det folk för att undsätta paret med den stackars labben, men hundskrället hade bitit sig fast i halsskinnet och släppte inte.
Det som förstå-sig-påare brukar säga att man ska göra i en sådan situation är ju att lyfta hunden i bakbeben. Teorin är att då släpper den. Jag kan informera om att det inte hjälper. Hur mycket de än lyfte så höll hunden sig fast. Medan den stackars labben pip i förtvivlan.
Det gick inte heller att bända upp käkarna eller att få hunden att släppa taget genom att pressa läpparna mot tänderna så att den närmast biter sig själv. Tillslut var det någon som gav sig på att sparka hunden i sidan i ren desperation. Jag skulle aldrig vilja se en sådan behandling av en hund, men man måste ju få den att släppa på nåt sätt. Det var rejäla sparkar kan jag säga, från en rejäl karl, inga tåfjuttar. Men han höll på i ett par minuter innan hunden släppte. Jag tror inte det var på grund av sparkarna som så som den släppte tillslut. Jag tror inget någon gjorde fick den att släppa. Den bara släppte för att den var färdig med att bitas...
Jag ska säga också att vi tittade över labben, och den verkade inte ha några direkta skador annat än chocken. Det var ju en ledarhund, så ägaren själv var ganska försvarslös för han såg ju inte vad som hände och av en sån hund krävs ju att den inte startar bråk med andra hundar. Dessutom kom den direkt av tåget, hade gått max 10 meter, så attacken måste ha varit i princip oprovocerad.
Men jag tycker att det är jäkligt obehagligt att det inte fanns något vi kunde göra som fick hunden att släppa. Illa nog att den attackerar andra hundar bara sådär, men det fanns verkligen ingenting vi kunde göra som fick den att släppa. Det är möjligt att situationen förvärrades av att det kom så mycket folk som försökte hjälpa till, men vafan, labbens ägare kunde ju inte göra nåt och den andra hundägaren verkade så förvånad så hon reagerade inte riktigt heller förrän andra redan hade gripit in. Det var ju liksom nödvändigt att andra grep in då.
Jag har aldrig sett nåt liknande förr. Jag har sett hundar slåss, men det här var något helt annat. Labben gjorde inget aggressivt. Han bara pep och kröp ihop och höll sig stilla. Jag vet inget om den attakerande hundens bakgrund, så jag ska inte uttala mig om om det hade med arv eller miljö att göra, men jag kan säga att det där var inte normalt hundbeteende. Det var inte normal aggression. Det var inte som när en stor hund uppfattar en liten hund som ett byte att leka med och attackerar därför. Den hunden var helt enkelt enkelt psykotisk. En frisk hund beter sig inte på det sättet.
Jag skiter allvarligt talat i om det var arv eller miljö eller en kombination som har orsakat en sådan psykos. Men jag tycker det är väldigt viktigt att hundägare blir uppmärksamma på att det faktiskt finns sådana hundar. Och slutar vara så jäkla naiva. Om din hund beter sig onormalt så se till att få det ordentligt utrett INNAN något händer. Och tro inte att du kan stoppa din hund om den attackerar, för det kan du helt uppenbart inte. Inget vi gjorde fick stopp på den. Lets's face it -hade det varit en liten hund så hade det blivit ett blodbad.
Jag är som regel en förespråkare för rehabilitering hellre än avlivning, men jag har svårt att se hur det skulle gå att rehabilitera en sån hund. Den verkade helt enkelt för sjuk i mina ögon. Men kanske om någon hade reagerat på varningssignalerna, tagit ansvar och gjort något tidigare, innan det hann gå så långt, hade det kanske varit möjligt att behandla.
Så om något verkar fel med din hund, blunda inte för det! Ta tjuren vid hornen direkt -då kanske det går att göra något. Det finns bra behandlingsmetoder. Men om det visar sig att det inte går att behandla så kan du i alla fall försäkra dig om att du och din hund inte orsakar en annan hunds död. För sånt händer. Även om labben hade tur den här gången.
Min morfar som också var närvarande har frågat runt för att försöka ta reda på vad man kan göra i en sådan situation. När det inte funkar att lyfta upp bakbenen verkar ingen ha några bra bud på vad som fungerar istället. En polis med massor av års erfarenhet rekommenderade strypsnara. Om inte annat så tappar hunden taget när den börjar mista medvetandet av syrebrist. Det är det enda alternativet till lyfta bakbenen som vi har hört hittills. Tycker att det är bäst att nämna det här, rätt som det är så är det tyvärr någon som kommer få behov för det.
Men om någon har fler tips så är de varmt välkomna.
2010-01-19
bokrekommendationer
Eftersom jag genom åren har läst fler böcker om hundar och hundträning än jag kan minnas tänkte jag att det kanske vore en bra idé att göra en lista över de böcker som jag tycker är allra bäst. Listan ligger till höger på sidan. Det här är i mina ögon de bästa böckerna om hundars beteende och hur man tränar effektivt. Jag tycker de kompletterar varandra så pass bra att om man läser dem allihop så täcker de i stort sett allt det om etologi och träning man som hundägare behöver veta.
Vem vet -en vacker dag skriver jag kanske t om recensioner om dem :)
Vem vet -en vacker dag skriver jag kanske t om recensioner om dem :)
2010-01-02
lite om antiskallhalsband
Det dyker ju upp frågor om antiskällhalsbandens effektivitet till och från på de svenska hund-forumen på nätet. Ofta verkar dessa diskussioner inte ge något entydigt svar. Några hundägare har provat det med goda resultat, andra har inte alls fått någon effekt. Det är ju lite synd att det verkar vara så stor variation på om de funkar eller ej, eftersom de är ganska dyra.
Personligen är jag emot de träningsmetoder som dessa halsband bygger på, men det finns onekligen ett stort intresse för antiskällprodukter, och eftersom skällande hundar kan skapa ganska allvarliga problem för ägaren kan jag förstå att de har en viss dragningskraft. Speciellt eftersom de marknadsförs som en väldigt enkel och effektiv lösning.
Därför tog jag under mellandagarna kontakt med ett par olika återförsäljare och ställde ett par frågor baserade på de vanligaste sakerna som folk verkar fundera över i samband med användande av antiskallhalsbanden, för att få reda på vad dem som får förmodas veta mest om produkterna själva säger. Nedan är mejlet jag skickade:
Jag har kollat lite på de antiskallhalsband ni har, men jag är lite osäker på om de verkligen kommer fungera eftersom jag har två hundar. Det är väldigt viktigt att halsbandet bara reagerar när hunden som det sitter på skäller. Om det reagerar så fort en hund i närheten skäller, så kommer ju hunden bli straffad även om den är tyst, om den andra hunden skäller.
Det vill jag inte veta av, eftersom jag dels tror det är skadligt för hunden att bli straffad utan att ha möjlighet att påverka det, dels för att jag inte tror halsbanden kommer ha någon effekt om de inte är konsekventa såtillvida att de visserligen reagerar om hunden skäller, men dessutom reagerar ibland även om hunden inte har skällt. Hundarna skäller ungefär lika mycket, så båda behöver lära sig att hålla tyst, så jag behöver ett halsband till varje hund, men de skäller inte alltid samtidigt så halsbanden måste vara "pålitliga".
Kan jag räkna med att halsbanden ni säljer bara reagerar på skall från hunden de sitter på, eller finns det något sätt att försäkra sig om att en tyst hund inte blir straffad om en annan hund skäller?
Det här svaret fick jag från en av återförsäljarna:
Jag förstår precis hur du menar. Dock är det oftast en utav hundarna som
sätter igång skällandet, dvs som alltid börjar morra,skälla,yla först av dem två...
Sätter du halsbandet på den hunden (ledarhunden) så kommer till största
sannolikhet båda sluta skälla.
Det kan vara så att det utlöses någon gång om dom står riktigt riktigt nära
varandra med huvudena. Dock så kommer den hund som har halsbandet på sig
uppfatta det på samma sätt som när han/hon själv skäller.
Dvs så fort jag eller min kompis här skäller så blir det jätteobehagligt.
Var det svaret på din fråga? Återkom gärna!
Vi på (jag tog bort namnet för vilken firma det egentligen är tyckte jag inte var relevant –skriv i en kommentar om du vill veta, så kan jag mejla det) önskar dig ett lyckat resultat, vi kan nästan
garantera det!
Det här är svaret jag fick från den andra återförsäljaren, som alltså vidarebefordrat mitt mejl till sin leverantör, vilket jag tyckte var väldigt god service.
Detta är svaret jag fick av våran leverantör.
De reagerar ju på ljud så rent teoretiskt så kan de ju utlösa av ngn annans skall om de är nära varandra. Jag tror i o för sig att den nya modellen fungerar bättre även på det men jag kan ju inte garantera.....
Den andra varianten som heter sonic reagerar ju på när hundens struphuvud rör sig så den modellen är ju bättre på det sättet. "problemet" med den är ju att om hunden har väldigt mycket päls som kommer emellan så reagerar den dåligt, plus att om hunden är lite tuff så bryr de sig inte alls. Diskutera med henne och om det inte är hundar med jättemycket päls föreslå att hon provar Sonic.
Med vänliga hälsningar,
Support
(som sagt, skriv en kommentar om du vill veta vilken firma det rör sig om)
Det första svaret tyckte jag inte sa så mycket annat än att de själva är väldigt säkra på halsbanden effektivitet och inte är några experter på etologi. Det andra svaret tyckte jag var mer intressant och där finns ett par saker som skulle kunna vara av intresse för den som överväger att prova antiskallhalsband:
Om man har flera hundar tillsammans, så är det bästa om man vill förhindra att fel hund blir straffad, att använda en modell som reagerar på hundens struphuvud snarare än ett som reagerar på ljud.
Modeller som reagerar på struphuvud snarare än på ljud fungerar dåligt på hundar med mycket päls på halsen.
Man kan inte garantera att halsbanden fungerar eftersom vissa hundar inte bryr sig om det begränsade obehag som halsbanden ger vid skall.
Det här sista är väl den springande punkten får man säga. Det är allmänt känt bland de proffessionella att om man ska träna hundar med hjälp av aversiver så måste straffen vara så hårda att hunden inte kommer att upprepa beteendet igen. Men få vill faktiskt ge så hårda straff eftersom de tycker det är synd om hunden.
Dessutom vill producenter (med vissa undantag) inte sälja produkter som ger alltför hårda straff. Dels eftersom de då riskerar att deras produkter blir förbjudna, men framförallt för att det säljer bättre om man kan försäkra köparen om att produkten är ”hundvänlig”, ”human” och helt ofarlig. Folk vill som sagt som regel vara snälla mot sina hundar (tack och lov).
Men då blir resultatet, precis som i fallet med de här halsbanden, att vissa hundar skiter i de allt för mesiga straffen. Andra blir visserligen chockade i början, men vänjer sig snabbt och fortsätter sedan skälla som om inget hade hänt. Men eftersom hundar är väldigt olika finns det samtidigt en liten del hundar som trots att straffet inte är särskilt allvarligt, blir så skrämda att det får konsekvenser, inte bara för hundens skällande, men för hela hundens livskvalitet. Eftersom straffen ändå är milda är riskerna för att detta ska ske förhållandevis små, men de finns där.
Min konklusion är således att man (utöver att man ska rätt antal hundar med rätt sorts päls) ska vara väldigt bra på att läsa sin hund för att kunna förutsäga om halsbanden kommer ha tillräcklig effekt, utan att för den sakens skull få allvarliga konsekvenser för hunden. Det kan vara en svår balansgång, framförallt om man inte är särskilt erfaren hundägare. Det är helt enkelt omöjligt för producenten att skapa en produkt som själv anpassar sig efter hur hårt straff hunden behöver för att beteendet ska upphöra, och därför kan man inte räkna med att produkterna fungerar på alla hundar.
Personligen är jag emot de träningsmetoder som dessa halsband bygger på, men det finns onekligen ett stort intresse för antiskällprodukter, och eftersom skällande hundar kan skapa ganska allvarliga problem för ägaren kan jag förstå att de har en viss dragningskraft. Speciellt eftersom de marknadsförs som en väldigt enkel och effektiv lösning.
Därför tog jag under mellandagarna kontakt med ett par olika återförsäljare och ställde ett par frågor baserade på de vanligaste sakerna som folk verkar fundera över i samband med användande av antiskallhalsbanden, för att få reda på vad dem som får förmodas veta mest om produkterna själva säger. Nedan är mejlet jag skickade:
Jag har kollat lite på de antiskallhalsband ni har, men jag är lite osäker på om de verkligen kommer fungera eftersom jag har två hundar. Det är väldigt viktigt att halsbandet bara reagerar när hunden som det sitter på skäller. Om det reagerar så fort en hund i närheten skäller, så kommer ju hunden bli straffad även om den är tyst, om den andra hunden skäller.
Det vill jag inte veta av, eftersom jag dels tror det är skadligt för hunden att bli straffad utan att ha möjlighet att påverka det, dels för att jag inte tror halsbanden kommer ha någon effekt om de inte är konsekventa såtillvida att de visserligen reagerar om hunden skäller, men dessutom reagerar ibland även om hunden inte har skällt. Hundarna skäller ungefär lika mycket, så båda behöver lära sig att hålla tyst, så jag behöver ett halsband till varje hund, men de skäller inte alltid samtidigt så halsbanden måste vara "pålitliga".
Kan jag räkna med att halsbanden ni säljer bara reagerar på skall från hunden de sitter på, eller finns det något sätt att försäkra sig om att en tyst hund inte blir straffad om en annan hund skäller?
Det här svaret fick jag från en av återförsäljarna:
Jag förstår precis hur du menar. Dock är det oftast en utav hundarna som
sätter igång skällandet, dvs som alltid börjar morra,skälla,yla först av dem två...
Sätter du halsbandet på den hunden (ledarhunden) så kommer till största
sannolikhet båda sluta skälla.
Det kan vara så att det utlöses någon gång om dom står riktigt riktigt nära
varandra med huvudena. Dock så kommer den hund som har halsbandet på sig
uppfatta det på samma sätt som när han/hon själv skäller.
Dvs så fort jag eller min kompis här skäller så blir det jätteobehagligt.
Var det svaret på din fråga? Återkom gärna!
Vi på (jag tog bort namnet för vilken firma det egentligen är tyckte jag inte var relevant –skriv i en kommentar om du vill veta, så kan jag mejla det) önskar dig ett lyckat resultat, vi kan nästan
garantera det!
Det här är svaret jag fick från den andra återförsäljaren, som alltså vidarebefordrat mitt mejl till sin leverantör, vilket jag tyckte var väldigt god service.
Detta är svaret jag fick av våran leverantör.
De reagerar ju på ljud så rent teoretiskt så kan de ju utlösa av ngn annans skall om de är nära varandra. Jag tror i o för sig att den nya modellen fungerar bättre även på det men jag kan ju inte garantera.....
Den andra varianten som heter sonic reagerar ju på när hundens struphuvud rör sig så den modellen är ju bättre på det sättet. "problemet" med den är ju att om hunden har väldigt mycket päls som kommer emellan så reagerar den dåligt, plus att om hunden är lite tuff så bryr de sig inte alls. Diskutera med henne och om det inte är hundar med jättemycket päls föreslå att hon provar Sonic.
Med vänliga hälsningar,
Support
(som sagt, skriv en kommentar om du vill veta vilken firma det rör sig om)
Det första svaret tyckte jag inte sa så mycket annat än att de själva är väldigt säkra på halsbanden effektivitet och inte är några experter på etologi. Det andra svaret tyckte jag var mer intressant och där finns ett par saker som skulle kunna vara av intresse för den som överväger att prova antiskallhalsband:
Om man har flera hundar tillsammans, så är det bästa om man vill förhindra att fel hund blir straffad, att använda en modell som reagerar på hundens struphuvud snarare än ett som reagerar på ljud.
Modeller som reagerar på struphuvud snarare än på ljud fungerar dåligt på hundar med mycket päls på halsen.
Man kan inte garantera att halsbanden fungerar eftersom vissa hundar inte bryr sig om det begränsade obehag som halsbanden ger vid skall.
Det här sista är väl den springande punkten får man säga. Det är allmänt känt bland de proffessionella att om man ska träna hundar med hjälp av aversiver så måste straffen vara så hårda att hunden inte kommer att upprepa beteendet igen. Men få vill faktiskt ge så hårda straff eftersom de tycker det är synd om hunden.
Dessutom vill producenter (med vissa undantag) inte sälja produkter som ger alltför hårda straff. Dels eftersom de då riskerar att deras produkter blir förbjudna, men framförallt för att det säljer bättre om man kan försäkra köparen om att produkten är ”hundvänlig”, ”human” och helt ofarlig. Folk vill som sagt som regel vara snälla mot sina hundar (tack och lov).
Men då blir resultatet, precis som i fallet med de här halsbanden, att vissa hundar skiter i de allt för mesiga straffen. Andra blir visserligen chockade i början, men vänjer sig snabbt och fortsätter sedan skälla som om inget hade hänt. Men eftersom hundar är väldigt olika finns det samtidigt en liten del hundar som trots att straffet inte är särskilt allvarligt, blir så skrämda att det får konsekvenser, inte bara för hundens skällande, men för hela hundens livskvalitet. Eftersom straffen ändå är milda är riskerna för att detta ska ske förhållandevis små, men de finns där.
Min konklusion är således att man (utöver att man ska rätt antal hundar med rätt sorts päls) ska vara väldigt bra på att läsa sin hund för att kunna förutsäga om halsbanden kommer ha tillräcklig effekt, utan att för den sakens skull få allvarliga konsekvenser för hunden. Det kan vara en svår balansgång, framförallt om man inte är särskilt erfaren hundägare. Det är helt enkelt omöjligt för producenten att skapa en produkt som själv anpassar sig efter hur hårt straff hunden behöver för att beteendet ska upphöra, och därför kan man inte räkna med att produkterna fungerar på alla hundar.
2009-02-20
Perfektionism-psykosen
Jag tycker hundsverige verkar ha drabbats av nån slags perfektionism-psykos. Inte nog med att hundarna ska vara vänliga, gå utan att dra i kopplet och inte stjäla mat från bordet. Nær man kollar diskussioner online eller læser vissa bøcker/tidsskrifter bliver man alldeles snurrig av allt hundarna ska gøra ”rætt”.
De ska sitta, ligga, gøra grundfærdigheter som rinnande vatten och på kommando utan att tveka, de ska komma som ett skott på inkallning, tyst gå och lægga sej på sin plats nær det kommer besøk, sitta tysta i hallen och vænta på att bli hælsade på nær det ringer på dørren, inte skælla vid staketet, inte rusa ut genom dørren nær det ær promenaddags utan sitta och vænta på att man ber dem om att gåt ut, ubte jaga katter/fåglar/harar æven om de ær løsa, inte tigga vid matbordet, inte vara rædda før något som helst i hela værlden osv, osv, osv in absurdum.
Om ens hund inte ær en sådan liten gudomlighet i perfektion ær det lætt att tro att man ær en dålig hundægare. Hur klarar ni pressen? Hur orkar ni træna på alla dessa saker?
Min gissning ær att vældigt få i sjælva verket har orken att træna sin hund till sådan perfektion. Men bilden och førvæntningarna finns dær och sprids varje gång hundægare møts. Det ær som en ondartad svulst som ger oss allihop (med några få über-hundägare som undantag) dåligt samvete och en kænsla av att inte duga, att inte ræcka till.
Jag vill uppmana mina læsare att gøra uppror mot denna perfektionismens diktatur. Vælj era kamper! Det ær jættebra att læra hunden grundfærdigheterna -om man tænker tævla i lydnad. Annars... tjae... Bor man i lægenhet och ofta har besøk ær det en bra idé att læra hunden att vara tyst nær dørrklockan ringer, men annars?
Vad gør det egentligen dej om hunden tigger vid matbordet eller bliver så glad av att få besøk att den springer runt och hælsar på alla samma sekund som dørren øppnas? Ær det verkligen vært besværet att gøra nåt åt det? Skit i det och koncentrera dej på nåt som du verkligen tycker ær viktigt istællet!
Har du svårt att læra hunden att låta rådjuren vara ifred? Sætt den i långlina eller cykla eller jogga med den så att den får springa av sej på så sætt istællet och ha den i koppel nær du ær på skogspromenad. Det gør dej inte till en dålig hundægare, jag lovar!
Bestæm dej før vad som faktiskt ær viktigt før just dej och din hund och nøj dej med det. Hunden måste inte vara perfekt i allas øgon. Det ær din hund. Så længe ni trivs tillsammans så ær allt som det ska.
Min hundar hoppar upp før att hælsa (inte grand danoisen i och før sej, hon behøver inte). Jag brukar førvarna folk om det, så ær det upp till dem om de vill nærma sej mina hundar ændå eller føredrar att hålla byxorna rena genom att hålla sej på avstånd. De skæller också nær det ringer på dørren, eller rættare sagt, innan folk hinner ringa på, och ibland tigger de vid matbordet. Vi har det utmærkt tillsammans ændå.
Allvarligt talat kan jag inte begripa varfør jag skulle anvænda min och hundarnas værdefulla tid på att traggla med såna obetydliga petitesser. Jag ær helt øvertygad om att jag trots det hør till de bæsta 75% av hundægarna i Skandinavien (på værldsplan ligger jag sækert bland de bæsta 95%). Det ær tillrækligt før mej...
De ska sitta, ligga, gøra grundfærdigheter som rinnande vatten och på kommando utan att tveka, de ska komma som ett skott på inkallning, tyst gå och lægga sej på sin plats nær det kommer besøk, sitta tysta i hallen och vænta på att bli hælsade på nær det ringer på dørren, inte skælla vid staketet, inte rusa ut genom dørren nær det ær promenaddags utan sitta och vænta på att man ber dem om att gåt ut, ubte jaga katter/fåglar/harar æven om de ær løsa, inte tigga vid matbordet, inte vara rædda før något som helst i hela værlden osv, osv, osv in absurdum.
Om ens hund inte ær en sådan liten gudomlighet i perfektion ær det lætt att tro att man ær en dålig hundægare. Hur klarar ni pressen? Hur orkar ni træna på alla dessa saker?
Min gissning ær att vældigt få i sjælva verket har orken att træna sin hund till sådan perfektion. Men bilden och førvæntningarna finns dær och sprids varje gång hundægare møts. Det ær som en ondartad svulst som ger oss allihop (med några få über-hundägare som undantag) dåligt samvete och en kænsla av att inte duga, att inte ræcka till.
Jag vill uppmana mina læsare att gøra uppror mot denna perfektionismens diktatur. Vælj era kamper! Det ær jættebra att læra hunden grundfærdigheterna -om man tænker tævla i lydnad. Annars... tjae... Bor man i lægenhet och ofta har besøk ær det en bra idé att læra hunden att vara tyst nær dørrklockan ringer, men annars?
Vad gør det egentligen dej om hunden tigger vid matbordet eller bliver så glad av att få besøk att den springer runt och hælsar på alla samma sekund som dørren øppnas? Ær det verkligen vært besværet att gøra nåt åt det? Skit i det och koncentrera dej på nåt som du verkligen tycker ær viktigt istællet!
Har du svårt att læra hunden att låta rådjuren vara ifred? Sætt den i långlina eller cykla eller jogga med den så att den får springa av sej på så sætt istællet och ha den i koppel nær du ær på skogspromenad. Det gør dej inte till en dålig hundægare, jag lovar!
Bestæm dej før vad som faktiskt ær viktigt før just dej och din hund och nøj dej med det. Hunden måste inte vara perfekt i allas øgon. Det ær din hund. Så længe ni trivs tillsammans så ær allt som det ska.
Min hundar hoppar upp før att hælsa (inte grand danoisen i och før sej, hon behøver inte). Jag brukar førvarna folk om det, så ær det upp till dem om de vill nærma sej mina hundar ændå eller føredrar att hålla byxorna rena genom att hålla sej på avstånd. De skæller också nær det ringer på dørren, eller rættare sagt, innan folk hinner ringa på, och ibland tigger de vid matbordet. Vi har det utmærkt tillsammans ændå.
Allvarligt talat kan jag inte begripa varfør jag skulle anvænda min och hundarnas værdefulla tid på att traggla med såna obetydliga petitesser. Jag ær helt øvertygad om att jag trots det hør till de bæsta 75% av hundægarna i Skandinavien (på værldsplan ligger jag sækert bland de bæsta 95%). Det ær tillrækligt før mej...
2009-02-09
Fyrbent krigsveteran
23-åriga Jim Wilkinson och hans springer spaniel Jamie är i Afghanistan för att hjälpa till att hitta vapen. Jim är i Afghanistan för andra gången, men Jamie är mer erfaren än så. Han har varit i brittiska armén i hela 9 år, och hunnit med att vara i både Irak, Nordirland och Kosovo innan han kom till Afghanistan.
Han adopterades av armén från ett hem för hemlösa hundar och tränades av the Royal Veterinary Corps till att hitta spår av vapen eller sprängmedel och på så vis förhindra att de blir flyttade.
Jim säger att det är fantastisk kul att arbeta med Jamie. Han har så mycket erfarenhet och vet exakt vad han håller på med. Som hundförare är det bara att hänga på och låta honom sköta sitt jobb. Han säger också att det är bra att ha en hund i närheten. den påminner soldaterna om husdjur de har hemma och det normala livet där. Det är också en tröst att ha en hund hos sej om man mister någon.
Nu ska Jamie dock snart gå i pension. Jim kommer stationeras i Tyskland inom kort, men Jamie får komma hem och bo hos Jims pappa i närheten av York.
Historien kommer från BBC.
Han adopterades av armén från ett hem för hemlösa hundar och tränades av the Royal Veterinary Corps till att hitta spår av vapen eller sprängmedel och på så vis förhindra att de blir flyttade.
Jim säger att det är fantastisk kul att arbeta med Jamie. Han har så mycket erfarenhet och vet exakt vad han håller på med. Som hundförare är det bara att hänga på och låta honom sköta sitt jobb. Han säger också att det är bra att ha en hund i närheten. den påminner soldaterna om husdjur de har hemma och det normala livet där. Det är också en tröst att ha en hund hos sej om man mister någon.
Nu ska Jamie dock snart gå i pension. Jim kommer stationeras i Tyskland inom kort, men Jamie får komma hem och bo hos Jims pappa i närheten av York.
Historien kommer från BBC.
2009-02-08
Kloner
Paret Otto har betalat drygt 1,2 milj kronor för att få sin döde hund Lancelot klonad. Lancelot, en gul labrador, (originalet) dog för ungefär ett år sedan, men paret hade fått hans DNA nedfruset när de fick veta att han var sjuk, eftersom de tänkte att det nog inom kort skulle bli möjligt att få sina husdjur klonade.
Nina och Edgar Otto, som redan innan den klonade valpen kom till huset, hade 9 hundar, 10 katter, flera får och papegojor, tyckte att Lancelet var unik. De tycker att Lancelot Encore, som klonen heter är precis som originalet som de älskade så högt. "I samma ögonblick som han kom hem till oss in tog han platsen som alfahanne över alla de andra djuren, precis som Lancelot var."
Valpen, som var 10 veckor när han kom från Korea till sitt nya hem (alfahane över alla de andra i den åldern -definitivt nåt alldeles speciellt om det stämmer), är tillverkad av ett företag som heter BioArts International. Det är första gången man klonar ett djur av kommersiella skäl, och om det finns fler som Ottofamiljen, lär det bli en inbringande affär att klona husdjur. Nina Otto säger "Det enda tråkiga med hundar är ju att deras liv är så korta. Vore det inte underbart om man kunde leva sitt liv med en och samma hund?"
Familjen köpte faktiskt möjligheten att få sin hund klonad på en budgivning mellan fem olika familjer enligt BioArts, och de är de första av sex klienter som för tillfället väntar på att få en klon, kan man läsa på CNN.
Fru Otto säger visserligen att de kommer älska den nya familjemedlemmen mycket även om han inte blir exakt som den gamle Lancelet, men jag har ändå på känn att kloningsäventyret kommer bli en besvikelse för dem. De har ju redan en massa hundar, så om Lancelot verkligen var så speciell att de ändå är villiga att betala millioner för att få honom klonad, så kommer väl inte vilken labrador som helst förslå?
Den nya valpen kommer ju oavsett DNA växa upp under helt andra förutsättningar än originalet, om inte annat för att vetenskapen om att han är speciell och förväntningarna på honom kommer påverka ägarnas och omgivningens beteende gentemot honom, oavsett om det sker medvetet eller ej. Han kommer därför oundvikligen att bli annorlunda i sitt beteende i jämförelse med Lancelot den äldre. Förmodligen inte mycket mer lik sin genetiska far än vilken som helst annan labradorvalp.
Om nu inte det är en tillräkligt stor besvikelse så har vi dessutom en stor sjukdomsrisk. Det är trots allt ganska många år nu som man har hållit på och klonat olika sorters djur och statistiken säger att klonerna inte har lika bra hälsa som normala djur. De har ofta medfödda defekter eller tendenser att utveckla sjukdomar som gör att de inte alls lever lika länge som de djur vars DNA man klonat. Lille Lancelot Encore går en mycket osäker framtid till mötes.
Kloning i all ära, men kommerciell kloning av husdjur kan knappast anses vara etiskt riktigt. Det finns redan allt för många hundar som föds på naturlig väg. Se bara på hur många omplaceringshundar det finns som behöver bra hem, för att inte tala om alla hundar som bara lämnats åt sitt öde och stryker omkring. Att klona redan existerade hundar istället för att ta en ny hund till sej, oavsett om det är en valp eller omplacering, är egosistiskt och oansvarigt. Det tillför inget positivt, men bidrar indirekt till att andra djur riskerar att lida.
Från Korea kommer även nyheten om att man för första gånge klonat hundar med stamceller. Även denna teknik räknar de inblandade parterna med att kommersialicera så att man bland annat ska kunna få en klon av sitt döda husdjur.
Nina och Edgar Otto, som redan innan den klonade valpen kom till huset, hade 9 hundar, 10 katter, flera får och papegojor, tyckte att Lancelet var unik. De tycker att Lancelot Encore, som klonen heter är precis som originalet som de älskade så högt. "I samma ögonblick som han kom hem till oss in tog han platsen som alfahanne över alla de andra djuren, precis som Lancelot var."
Valpen, som var 10 veckor när han kom från Korea till sitt nya hem (alfahane över alla de andra i den åldern -definitivt nåt alldeles speciellt om det stämmer), är tillverkad av ett företag som heter BioArts International. Det är första gången man klonar ett djur av kommersiella skäl, och om det finns fler som Ottofamiljen, lär det bli en inbringande affär att klona husdjur. Nina Otto säger "Det enda tråkiga med hundar är ju att deras liv är så korta. Vore det inte underbart om man kunde leva sitt liv med en och samma hund?"
Familjen köpte faktiskt möjligheten att få sin hund klonad på en budgivning mellan fem olika familjer enligt BioArts, och de är de första av sex klienter som för tillfället väntar på att få en klon, kan man läsa på CNN.
Fru Otto säger visserligen att de kommer älska den nya familjemedlemmen mycket även om han inte blir exakt som den gamle Lancelet, men jag har ändå på känn att kloningsäventyret kommer bli en besvikelse för dem. De har ju redan en massa hundar, så om Lancelot verkligen var så speciell att de ändå är villiga att betala millioner för att få honom klonad, så kommer väl inte vilken labrador som helst förslå?
Den nya valpen kommer ju oavsett DNA växa upp under helt andra förutsättningar än originalet, om inte annat för att vetenskapen om att han är speciell och förväntningarna på honom kommer påverka ägarnas och omgivningens beteende gentemot honom, oavsett om det sker medvetet eller ej. Han kommer därför oundvikligen att bli annorlunda i sitt beteende i jämförelse med Lancelot den äldre. Förmodligen inte mycket mer lik sin genetiska far än vilken som helst annan labradorvalp.
Om nu inte det är en tillräkligt stor besvikelse så har vi dessutom en stor sjukdomsrisk. Det är trots allt ganska många år nu som man har hållit på och klonat olika sorters djur och statistiken säger att klonerna inte har lika bra hälsa som normala djur. De har ofta medfödda defekter eller tendenser att utveckla sjukdomar som gör att de inte alls lever lika länge som de djur vars DNA man klonat. Lille Lancelot Encore går en mycket osäker framtid till mötes.
Kloning i all ära, men kommerciell kloning av husdjur kan knappast anses vara etiskt riktigt. Det finns redan allt för många hundar som föds på naturlig väg. Se bara på hur många omplaceringshundar det finns som behöver bra hem, för att inte tala om alla hundar som bara lämnats åt sitt öde och stryker omkring. Att klona redan existerade hundar istället för att ta en ny hund till sej, oavsett om det är en valp eller omplacering, är egosistiskt och oansvarigt. Det tillför inget positivt, men bidrar indirekt till att andra djur riskerar att lida.
Från Korea kommer även nyheten om att man för första gånge klonat hundar med stamceller. Även denna teknik räknar de inblandade parterna med att kommersialicera så att man bland annat ska kunna få en klon av sitt döda husdjur.
2009-01-25
Cesar Millan kritiseras i tv
Som den hundnørd jag ær føljer jag en rad bloggar om hundar. Norske klicker-gurun Morten Egtvedt tipsade i sin blog om en tv-snutt från Komo News om Cesar Millan, dær andra amerikanska hundtrænare kritiserar hans metoder och ifrågasætter om de ær bra før hundarna.
Bland annat sæger man att hans metoder leder till inlærd hjælpløshet hos hunden och att hans metoder visserligen ger resultat på kort sikt, men att de inte botar de underliggande problemen som gett upphov till beteendet. Istællet leder metoderna till att hundens nervositet, rædsla eller strass tillåts byggas upp i hunden eftersom den inte får hantera dessa kænslor konstruktivt. Det blir som en tickande bomb før tillslut blir hunden tvungen att få utlopp før sina kænslor.
Millans metoder kritiseras också før att leda till att hunden tar ut sin frustration på andra objekt nær den inte kan rikta den mot det som rent faktiskt ær orsaken till dess problembeteende. Som exempel visas ett klipp dær Millan anvænder vad som enligt speakern ær ett elhalsband (många svenska Millan-fans hævdar envist att han inte anvænder sådana metoder, så att det med all sækerhet ær ett elhalsband ska jag låta vara osagt). Det som hænder ær att hunden springer bort från Millan och fram till ægaren, som den biter. Elhalsband eller ej så ær det inte en klok metod i mina øgon.
Man tar också upp att modern hundtræning bedrivs med positiv førstærkning. Hær står Millans metoder i stark kontrast till vad andra hundtrænare førespråkar, trots att många Millananhængare menar att hans metoder ær "hundvænliga".
Detta exemplierar man med ett klipp dær Millan har en strypsnara runt halsen på en hund, som han sedan drar till sej, trots att hunden stretar emot och piper ganska ynkligt. Han brottar ner hunden och håller i strypsnaran tills hunden lugnat sej. Hundvænligt? Knappast. Effektivt? Tja, nær man inte kan andas ordentligt och inte kan komma loss ær det væl inte så konstigt att hunden ger upp och slutar kæmpa emot till slut -den måste ju spara på det syre den har kvar tills den får en møjlighet att komma loss...
Hemsidan med tv-inslaget kan ses hær.
Morten Egtvedt berættar också Cesar Millans intressanta historia i sin blog. Han kallar Millan før den amerikanska drømmen.
Enligt Egtvedt hade Millan knappast framgång som hundinstruktør i Mexico. Han kom till USA illegalt men fortsatte træna hundar. Av tillfællighet fick han træna en hund som ægdes av en kænd skådespelares fru. Hon børjade rekommendera honom før sina kændisvænner och Millans lycka var gjord.
Det hær ær vældigt intressant om det stæmmer (och jag tror Egtvedt ær klokare æn att han skulle sprida løgner om Millan). Hans framgång ær ju snarare ett resultat av goda førbindelser æn faktisk kompetens. Som en tidigare Amerikansk president som visade sej vara historiens mest inkompetente, men blev president ændå, før hans pappa var det en gång och han hade en massa vældigt mæktiga vænner... Så funkar det ju inom showbiz också och det ær Millan visst ett exempel på.
Slutligen ska jag erkænna att jag inte frågat Morten om jag får lænka till hans blogg eller återge hans historia om Millan. Hoppas du førlåter mej, Morten. Mitt enda førsvar ær att det kændes viktigt att ifrgasættandet av Millan når ut till så många som møjligt.
Bland annat sæger man att hans metoder leder till inlærd hjælpløshet hos hunden och att hans metoder visserligen ger resultat på kort sikt, men att de inte botar de underliggande problemen som gett upphov till beteendet. Istællet leder metoderna till att hundens nervositet, rædsla eller strass tillåts byggas upp i hunden eftersom den inte får hantera dessa kænslor konstruktivt. Det blir som en tickande bomb før tillslut blir hunden tvungen att få utlopp før sina kænslor.
Millans metoder kritiseras också før att leda till att hunden tar ut sin frustration på andra objekt nær den inte kan rikta den mot det som rent faktiskt ær orsaken till dess problembeteende. Som exempel visas ett klipp dær Millan anvænder vad som enligt speakern ær ett elhalsband (många svenska Millan-fans hævdar envist att han inte anvænder sådana metoder, så att det med all sækerhet ær ett elhalsband ska jag låta vara osagt). Det som hænder ær att hunden springer bort från Millan och fram till ægaren, som den biter. Elhalsband eller ej så ær det inte en klok metod i mina øgon.
Man tar också upp att modern hundtræning bedrivs med positiv førstærkning. Hær står Millans metoder i stark kontrast till vad andra hundtrænare førespråkar, trots att många Millananhængare menar att hans metoder ær "hundvænliga".
Detta exemplierar man med ett klipp dær Millan har en strypsnara runt halsen på en hund, som han sedan drar till sej, trots att hunden stretar emot och piper ganska ynkligt. Han brottar ner hunden och håller i strypsnaran tills hunden lugnat sej. Hundvænligt? Knappast. Effektivt? Tja, nær man inte kan andas ordentligt och inte kan komma loss ær det væl inte så konstigt att hunden ger upp och slutar kæmpa emot till slut -den måste ju spara på det syre den har kvar tills den får en møjlighet att komma loss...
Hemsidan med tv-inslaget kan ses hær.
Morten Egtvedt berættar också Cesar Millans intressanta historia i sin blog. Han kallar Millan før den amerikanska drømmen.
Enligt Egtvedt hade Millan knappast framgång som hundinstruktør i Mexico. Han kom till USA illegalt men fortsatte træna hundar. Av tillfællighet fick han træna en hund som ægdes av en kænd skådespelares fru. Hon børjade rekommendera honom før sina kændisvænner och Millans lycka var gjord.
Det hær ær vældigt intressant om det stæmmer (och jag tror Egtvedt ær klokare æn att han skulle sprida løgner om Millan). Hans framgång ær ju snarare ett resultat av goda førbindelser æn faktisk kompetens. Som en tidigare Amerikansk president som visade sej vara historiens mest inkompetente, men blev president ændå, før hans pappa var det en gång och han hade en massa vældigt mæktiga vænner... Så funkar det ju inom showbiz också och det ær Millan visst ett exempel på.
Slutligen ska jag erkænna att jag inte frågat Morten om jag får lænka till hans blogg eller återge hans historia om Millan. Hoppas du førlåter mej, Morten. Mitt enda førsvar ær att det kændes viktigt att ifrgasættandet av Millan når ut till så många som møjligt.
2009-01-23
Varför inte häxjakt på örnar?
Ett lite mer seriøst inlægg den hær gången. I veckan har en hund blivit dødad av en ørn i Värmlændska Botilsäter. Enligt lænsstyrelsens naturbevakare Lasse Larsson fanns det tydliga spår efter ørn på platsen dær hunden hittades. Det ær tredje fallet på de senaste åren som han har sett en hund bli dødad eller skadad av en ørn, enligt Lantbrukets Affärstidning.
Så fort det finns minsta misstanke om att en varg har ens varit i nærheten av en hund blir det ett ramaskri och krav från alla møjliga håll om att vargen ska skjutas. Varfør ær det ingen som tycker att ørnarna ær ett hot mot våra husdjur?
Ærligt talat, det lær inte vara svårare att hindra en ørn æn att hindra en varg från att anfalla en hund (jag skulle faktiskt bli mer nervøs av en ørn æn av en varg i nærheten av mina hundar -vargar ær lætta att skræmma, men ær ørnar det??). Det enda man behøver gøra ær att inte låta hunden rænna runt utan uppsikt i skog och mark.
Nu finns det ju dem som hævdar att man som jægare måste slæppa hunden. Trams, tycker jag. Før det førsta behøver man inte jaga dær man vet att det finns varg. Før det andra skulle jag vilja citera en fritidsledare jag hade som barn: "Den som ger sej in i leken får leken tåla."
Det jag menar ær att om man tycker att det ær nødvændigt med jakt på vilt i vargtæta områden och man måste ha hunden som hjælpmedel, borde man vara på det klara med att det faktiskt ingår en risk før att hunden kommer till skada i det jobbet. Det ær ju helt naturligt. Vi dødar rådjur och vargar -vargar dødar hundar (vilket æven andra jægare och bilar gør -ingen tycker att det ær særskilt problematiskt eller konstigt). Gilla læget.
Imorgon kommer det ett nytt inlægg om allas favorit: Cesar Millan. Don't miss it!
Så fort det finns minsta misstanke om att en varg har ens varit i nærheten av en hund blir det ett ramaskri och krav från alla møjliga håll om att vargen ska skjutas. Varfør ær det ingen som tycker att ørnarna ær ett hot mot våra husdjur?
Ærligt talat, det lær inte vara svårare att hindra en ørn æn att hindra en varg från att anfalla en hund (jag skulle faktiskt bli mer nervøs av en ørn æn av en varg i nærheten av mina hundar -vargar ær lætta att skræmma, men ær ørnar det??). Det enda man behøver gøra ær att inte låta hunden rænna runt utan uppsikt i skog och mark.
Nu finns det ju dem som hævdar att man som jægare måste slæppa hunden. Trams, tycker jag. Før det førsta behøver man inte jaga dær man vet att det finns varg. Før det andra skulle jag vilja citera en fritidsledare jag hade som barn: "Den som ger sej in i leken får leken tåla."
Det jag menar ær att om man tycker att det ær nødvændigt med jakt på vilt i vargtæta områden och man måste ha hunden som hjælpmedel, borde man vara på det klara med att det faktiskt ingår en risk før att hunden kommer till skada i det jobbet. Det ær ju helt naturligt. Vi dødar rådjur och vargar -vargar dødar hundar (vilket æven andra jægare och bilar gør -ingen tycker att det ær særskilt problematiskt eller konstigt). Gilla læget.
Imorgon kommer det ett nytt inlægg om allas favorit: Cesar Millan. Don't miss it!
2009-01-21
Slädhund på Grønland -ett verkligt hundliv
Många har sett naturskøna bilder från Grønland med hundspann som nærmast flyger fram genom landskapet, med friska och vackra hundar som ælskar sitt jobb. Det ær næstan som en drøm.... faktum ær, att det ær en ønskedrøm och att verkligheten ser helt annorlunda ut før tusentals hundar på Grønland. I en artickel i Grønlandsposten 2005 citeras en veterinær som sæger att så många som 75% av Grønlands slædhundar misskøts.
Åker man med på en slædtur før turister kan det hænda att man ser døda hundar i spåret som læmnats dør de døtt under tidigare turer. Ska man åka hundspann på Grønland måste man agera som en ansvarig konsument och bara åka med en kusk som tar væl hand om sina hundar och undvika dem vars hundar ær magra eller inte ser friska ut.
Under hela historien har hundarna varit en førutsættning før livet på Grønland. Hundspann har fram till før nyligen varit det enda færdsættet på stora delar av øn och ær fortfarande en vigtig del av livet på Grønland. I och med moderniseringens intåg har det dock skett en førændring. Många grønlænningar bor nu mera i høghus i byar och i høghus kan man inte ha ett spann draghundar. Dærfør har man skapat særskilda platser lite avsides från bostadsområdena, dær man kan førvara hundarna.
Enligt lagen ska slædhundarna i Grønlands byar hållas bundna på såkallade hundepladser, som ær speciellt avsedda till føremålet, ungefær som parkeringsplatser før bilar. På en typisk hundeplads kan det finnas ca 1000 hundar. På sådana førvaringsplatser før hundar lever många grønlandshundar utan tillgång till skydd från væder och vind och utan regelbunden utfordring eller skøtsel. Det ær inte ovanligt att de bara utfordras en gång i veckan. Det førekommer att hundar svælter eller fryser ihjæl.
Eftersom lagen sæger att de ska hållas bundna, står de stændigt med sele vilket ger upphov till skavsår och det ær vanligt att de trasslar in sej och kommer tillskada dærfør. Ofta står de dessutom uppbundna med så korta snøren att deras rørelsefrihet begrænsas. Det finns eksempel på tikar vars valpar frusit ihjæl eftersom hon inte kunnat hålla dem varma eftersom hon inte har kunnat nå dem. Många hundægare slår ut tænderna på sina hundar med hammare før att førhindra dem från att tugga av banden de står bundna i.
Det ær som regel inte på grund av elakhet som hundarna misskøts utan som en føljd av bristande kunskap. Men det ær svårt att få folk att ændra instællning till hundarna, eftersom många menar att de som grønlændare per definition vet hur man ska hålla slædhundar -de har ju gjort det i årtusenden. Dærfør ær det vældigt viktigt att myndigheterna tar ett ansvar och ser till att lagarna føljs och att hundarna lever under drægliga førhållanden. Det finns regler som sæger att hundægaren ær skyldig att ta hand om sin hund dagligen och att de ska behandlas omsorgsfullt. Tyværr ær det bara en oøverskådligt stor uppgift med så många hundar som far illa.
Grønlandshunden ær ett arbetsdjur och inte ett sællskapsdjur, men nu nær man anvænder snøscooters och motorbåtar bliver många hundar stående utan att anvændas. De bliver en belastning før ægarna, både ekonomiskt och tidsmæssigt. Man måste få ner hundbeståndet på Grønland till en rimlig nivå, så att bara de som har behov før det har hundspann. Då skulle det också bli møjligt att få hundarna hem till sina ægare också.
Många hænvisar till traditionen som argument før att ha kvar sina hundar trots att de inte behøvs. Men førr i tiden, nær man var beroende av hundarna, hølls de i nærheten av sina ægare och inte på stora hundførvaringsplatser utanfør byarna. Med hundarna i nærheten ær det lættare att ta hand om dem, och det bliver svårare att ignorera deras hælsa, eftersom man ser dem dagligen oavsett om man vill det eller ej.
Førsta gången jag på allvar hørde talas om hur slædhundarna har det på Grønland blev jag chockad. Grønland ær ju trots allt en del av Danmark, och trots førdommar som finns hær om grønlænningar førvæntar man sej att det ær ett civiliserat samhælle. Om inte annat så før att Danmark borde ha ett visst inflytande på hur saker och ting førsiggår dær uppe i den nordliga landsændan.
Grønlandshundarna har diskuterats både bland politiker och i Dansk Kennel Klub men trots att DKK, som danmarks størsta intresseorganisation på hundområdet, gør vad man kan, har de politiska initiativen uteblivit eller saknat ordentligt genomslagskraft. Tusentals grønlændska hundar lever fortfarande under de mest fruktansværda førhållanden.
Kælla: Hunden 4:07
Åker man med på en slædtur før turister kan det hænda att man ser døda hundar i spåret som læmnats dør de døtt under tidigare turer. Ska man åka hundspann på Grønland måste man agera som en ansvarig konsument och bara åka med en kusk som tar væl hand om sina hundar och undvika dem vars hundar ær magra eller inte ser friska ut.
Under hela historien har hundarna varit en førutsættning før livet på Grønland. Hundspann har fram till før nyligen varit det enda færdsættet på stora delar av øn och ær fortfarande en vigtig del av livet på Grønland. I och med moderniseringens intåg har det dock skett en førændring. Många grønlænningar bor nu mera i høghus i byar och i høghus kan man inte ha ett spann draghundar. Dærfør har man skapat særskilda platser lite avsides från bostadsområdena, dær man kan førvara hundarna.
Enligt lagen ska slædhundarna i Grønlands byar hållas bundna på såkallade hundepladser, som ær speciellt avsedda till føremålet, ungefær som parkeringsplatser før bilar. På en typisk hundeplads kan det finnas ca 1000 hundar. På sådana førvaringsplatser før hundar lever många grønlandshundar utan tillgång till skydd från væder och vind och utan regelbunden utfordring eller skøtsel. Det ær inte ovanligt att de bara utfordras en gång i veckan. Det førekommer att hundar svælter eller fryser ihjæl.
Eftersom lagen sæger att de ska hållas bundna, står de stændigt med sele vilket ger upphov till skavsår och det ær vanligt att de trasslar in sej och kommer tillskada dærfør. Ofta står de dessutom uppbundna med så korta snøren att deras rørelsefrihet begrænsas. Det finns eksempel på tikar vars valpar frusit ihjæl eftersom hon inte kunnat hålla dem varma eftersom hon inte har kunnat nå dem. Många hundægare slår ut tænderna på sina hundar med hammare før att førhindra dem från att tugga av banden de står bundna i.
Det ær som regel inte på grund av elakhet som hundarna misskøts utan som en føljd av bristande kunskap. Men det ær svårt att få folk att ændra instællning till hundarna, eftersom många menar att de som grønlændare per definition vet hur man ska hålla slædhundar -de har ju gjort det i årtusenden. Dærfør ær det vældigt viktigt att myndigheterna tar ett ansvar och ser till att lagarna føljs och att hundarna lever under drægliga førhållanden. Det finns regler som sæger att hundægaren ær skyldig att ta hand om sin hund dagligen och att de ska behandlas omsorgsfullt. Tyværr ær det bara en oøverskådligt stor uppgift med så många hundar som far illa.
Grønlandshunden ær ett arbetsdjur och inte ett sællskapsdjur, men nu nær man anvænder snøscooters och motorbåtar bliver många hundar stående utan att anvændas. De bliver en belastning før ægarna, både ekonomiskt och tidsmæssigt. Man måste få ner hundbeståndet på Grønland till en rimlig nivå, så att bara de som har behov før det har hundspann. Då skulle det också bli møjligt att få hundarna hem till sina ægare också.
Många hænvisar till traditionen som argument før att ha kvar sina hundar trots att de inte behøvs. Men førr i tiden, nær man var beroende av hundarna, hølls de i nærheten av sina ægare och inte på stora hundførvaringsplatser utanfør byarna. Med hundarna i nærheten ær det lættare att ta hand om dem, och det bliver svårare att ignorera deras hælsa, eftersom man ser dem dagligen oavsett om man vill det eller ej.
Førsta gången jag på allvar hørde talas om hur slædhundarna har det på Grønland blev jag chockad. Grønland ær ju trots allt en del av Danmark, och trots førdommar som finns hær om grønlænningar førvæntar man sej att det ær ett civiliserat samhælle. Om inte annat så før att Danmark borde ha ett visst inflytande på hur saker och ting førsiggår dær uppe i den nordliga landsændan.
Grønlandshundarna har diskuterats både bland politiker och i Dansk Kennel Klub men trots att DKK, som danmarks størsta intresseorganisation på hundområdet, gør vad man kan, har de politiska initiativen uteblivit eller saknat ordentligt genomslagskraft. Tusentals grønlændska hundar lever fortfarande under de mest fruktansværda førhållanden.
Kælla: Hunden 4:07
2009-01-17
anti-dra-hjälpmedel
Det finns en uppsjø av verktyg før den som har problem med att hunden drar mycket eller gør våldsamma utfall. Det finns grimmor, selar som klæmmer till i armhålan och halsband som håller strypkopplet høgt upp på nacken så att det ska vara så ”effektivt” som møjligt. Som regel ær jag motståndare till dessa verktyg. Først och fræmst før att de flesta innebær obehag før hunden, før det andra før att jag tycker att man bør satsa på att træna hunden att gå ordentligt med en snællare metod istællet før att anvænda redskap som visserligen ofta lanseras som ”træningshjælp” men som i många fall anvænds på ett så ineffektivt sætt att de snarare blir ett sætt att bara kontrollera hunden på.
Nu ær det ju tyværr så att saker inte alltid blir som man tænkt sej med sin hund, så jag førstår att man ibland hamnar i en situation som ær helt ohållbar før att man inte kan hålla i hunden. Man måste ju trots allt ha hunden under kontroll åtminstone i den perioden man trænar den till att sluta med sina ovanor. Ær det en stor och stark hund kan det vara lættare sagt æn gjort. Som grand danois-ægare vet jag precis hur det kan vara.
Som tur ær finns det faktiskt ett hjælpmedel som ger full kontroll øver den inbitne dragaren utan att ge obehag och ænnu viktigare, utan att riskera att skada hunden. En alldeles fantastisk uppfinning, dær man fæster kopplet framtill på en enkel sele. I och med att kopplet sitter fæst framme på bringan på hunden istællet før på ryggen som på vanliga selar, kommer hundens kraft framåt avværjas så att kroppen svængs runt. Hunden kan alltså inte komma åt det håll den drar. Principen ær samma som med en grimma dær kopplet ær fæst under hakan på hunden (eller hæsten), men i och med att det sitter på en sele vid bogen istællet blir skaderisken mindre eftersom kraften hunden anvænder nær den drar eller rycker i kopplet hamnar på en kroppsdel som ær vældigt stark istællet før på den ømtåliga nacken.
Jag støtte faktiskt på den hær selen førsta gången i Jane Killions fantastiska bok ”When pigs fly”, dær hon rekommenderar den, och efter det har jag experimenterat med konceptet på egen hand. Tyværr verkar det inte vara så vanligt, før jag har nog aldrig sett det i verkligheten bortsett från de ”prov-selar” jag sjælv tillverkat. Men det funkar utmærkt, så jag hoppas verkligen att ni som har problem med att hålla era hundar provar det hær hellre æn mer tortyrbetonade alternativ à la Millan.
Nu ær det ju tyværr så att saker inte alltid blir som man tænkt sej med sin hund, så jag førstår att man ibland hamnar i en situation som ær helt ohållbar før att man inte kan hålla i hunden. Man måste ju trots allt ha hunden under kontroll åtminstone i den perioden man trænar den till att sluta med sina ovanor. Ær det en stor och stark hund kan det vara lættare sagt æn gjort. Som grand danois-ægare vet jag precis hur det kan vara.
Som tur ær finns det faktiskt ett hjælpmedel som ger full kontroll øver den inbitne dragaren utan att ge obehag och ænnu viktigare, utan att riskera att skada hunden. En alldeles fantastisk uppfinning, dær man fæster kopplet framtill på en enkel sele. I och med att kopplet sitter fæst framme på bringan på hunden istællet før på ryggen som på vanliga selar, kommer hundens kraft framåt avværjas så att kroppen svængs runt. Hunden kan alltså inte komma åt det håll den drar. Principen ær samma som med en grimma dær kopplet ær fæst under hakan på hunden (eller hæsten), men i och med att det sitter på en sele vid bogen istællet blir skaderisken mindre eftersom kraften hunden anvænder nær den drar eller rycker i kopplet hamnar på en kroppsdel som ær vældigt stark istællet før på den ømtåliga nacken.
Jag støtte faktiskt på den hær selen førsta gången i Jane Killions fantastiska bok ”When pigs fly”, dær hon rekommenderar den, och efter det har jag experimenterat med konceptet på egen hand. Tyværr verkar det inte vara så vanligt, før jag har nog aldrig sett det i verkligheten bortsett från de ”prov-selar” jag sjælv tillverkat. Men det funkar utmærkt, så jag hoppas verkligen att ni som har problem med att hålla era hundar provar det hær hellre æn mer tortyrbetonade alternativ à la Millan.
2009-01-15
Adoptera hundar från utlandet -en dålig idé
Jag har ju inte kunnat se uppdrag: granskning om att ta in hundar från utlandet, så jag kan ju inte blogga om vad som sas i det programmet. Men jag skrev en blogg om æmnet redan før ett år sedan, så jag tar och kør det i repris så længe...
Det har nærmast blivit en trend att istællet før att køpa en hund i Sverige "adoptera" en hemløs hund från ett annat land. Många betraktar det som att gøra en god gærning, och det ær sådana kænslor de organisationer som førmedlar dessa hundar också spelar på. De førklarar før oss hur hemskt liv hundarna har i sitt hemland, hur de lider, och hur mycket bættre de skulle få om vi tog hand om dem hemma hos oss; adopterade dem. Mot en symbolisk summa till organisationen før administration, pass, vaccination osv, naturligtvis.
Jag ær inte så sæker på att det ær en så god gærning, æven om man bortser från de risker man tar nær man skaffar sej en hund vars bakgrund man inte vet något som helst om.
De hemløsa hundarna saknar tillgång till veterinærvård. Blir de sjuka så lider de. De har som regel inte heller tillgång till hundmat. Jag tror ændå inte att dessa utlændska hemløsa hundarna har det så illa som många av oss svenskar går och tror. Jag tycker att man glømmer att hunden ær ett djur. De hemløsa hundarna kan røra sej fritt, de kan skaffa sin egen mat och de kan forma sociala konstellationer precis som det passar dem, utan inblandning från mænniskan.
Ja, ibland ær det ont om mat. Men før det førsta ær ojæmn tillgång till mat något som hunden ær skapt før att hantera. Før det andra tror jag att många som tillbringat tid i en utlændsk stad utanfør turiststråken kan hålla med mej om att tillgången till saker som kan tjæna som føda før hundar sællan ær særskilt dålig.
Trafiken och miljøgifter ær naturligtvis faror før dessa hundar, men ær en hund verkligen skapt før att leva ett farofritt liv? Gør farorna hundarna olyckliga? I tidigare tider fanns visserligen ingen trafik och inga miljøgifter, men det fanns till gengæld djur som hundarna måste konkurrera om føda och livsrum med, inte minst vargar. Detta bidrog sækert också till att vissa hundar kom till skada eller dog. Nu har de farorna ersatts av "mænskliga" faror.
Nær jag jæmfør det jag har sett av vilda hundars liv och leverne utomlands med det jag kænner till om hundens historia skulle jag snarare vilja påstå att dessa hundars levnadsbetingelser påminner ganska mycket om ett tidigt stadium till domesticeringen. Hundarna lever av det som vårt samhælle producerar och drar nytta av det. De har ingen veterinær och ingen Royal Canin, men de har vad de behøver. Jag tror att det før dem ær ett ganska naturligt liv.
Jag tror att en av de størsta kællorna till lidande før dessa hunar ær sættet de behandlas på av mænniskor. Det kan man komma tillrætta med genom att få mænniskorna att ændra beteende lika gærna som att frakta bort hundarna.
Det har också visat sej att hundar som tidigare haft en ægare, men av en eller annan anledning senare blivit hemløs anpassar sej utmærkt till det nya livet.
Får hundarna det bættre i Sverige? Den frågan ær svår att svara på. Jag tror det varierar från individ till individ. Om det handlar om en hund som en gång haft en ægare, men sedan blivit hemløs beror det på hur bra den ær på att hantera førændring. Att bli hemløs ær en enorm førændring, men det ær något hundar anpassar sej till. Proceduren att dærefter fångas och skickas med flyg till ett nytt hem kan inte vara annat æn stressande. Før vissa hundar ær det kanske bæst att slippa ytterligare en stor førændring dær den ifråntas sin frihet, tvingas gå i koppel och tvingas tillbringa tid instængd inomhus ensam medan familjen arbetar, æven om det bara handlar om någon timme. Hundar ær skapta før ett stort mått av frihet, och jag tror sækert att det ær lættare før en hund att anpassa sej till att bli hemløs æn till att åter få ett liv i fångenskap.
Andra hundar har dock aldrig levt på något annat sætt æn som gatuhund. I de fallen ær jag helt sæker på att den har det bættre dær den ær æn att pløtsligt få rollen som familjehund. Den kænner heller inte till något annat æn livet i frihet, så den har dessutom ingenting att sakna så længe den lever som gatuhund.
Att ta en hemløs hund ut från sitt land bidrar snarare till att problemet med hemløsa och løsspringande hundar inte blir løst. Om man kontinuerligt flyttar hundar från ett land till ett annat førsvinner incitamenten før landet i fråga att sjælvt ta ansvar før problemet. Antalet hundar hålls nere i vilket fall som helst, så varfør ska landet som hundarna kommer ifrån gøra något før att førhindra att det kommer fler hundar på gatorna?
Folk kommer fortsætta att læmna hundarna åt sej sjælva och en hunds værde kommer fortsætta vara lågt i befolkningens øgon -"de finns ju øverallt och de ær ju inget annat æn skadedjur." Man kommer sparka dem, slå dem osv. De hundar som førsvinner från gatorna kommer ersættas av nya, precis som det ær med katter hær. Man køper kanske en søt valp åt sin dotter, men efter ett tag trøttnar hon. Vad gør man? "Æh! Det ær ju en hund! Låt den klara sej sjælv!" Om man dæremot inte flyttar hundarna tvingas myndigheter och lokalbefolkning sjælva ta ansvar før hundarna eftersom det kommer bli fler och fler om folk fortsætter som tidigare.
Målet måste ju vara att trots allt få bort hundar från gatorna. Det ær ett problem med løsspringande herreløsa hundar. Ska man løsa problemet måste man helt enkelt se det från ett større och långsiktigare perspektiv. Att flytta hundarna ær som att tillfælligt behandla symtomen på en sjukdom, att låta dem vara dær de ær bidrar i verkligheten till att problemet blir løst -sjukdomen blir botad.
Visst, i vissa lænder finns kanske inte resurserna till att styra upp hundproblemet, men faktum ær att vældigt många hundar som adopteras kommer från EU. Enligt min mening finns det inget EU-land idag som inte har resurser till att ha en ordentlig djurhållning. Inom EU handlar djurhållning om politiska ekonomiska prioriteringar. Resurserna finns dær om den politiska viljan finns dær. Ett land med så dålig ekonomi att dessa resurser inte funnits hade inte tillåtits bli medlem i EU.
Nær det gæller hundar från verkligt fattiga lænder tycker jag man ska ta sej en funderare. Om ett land ær så fattigt så har det førmodligen betydligt større problem æn hundar som rænner runt på gatorna. Det mest førnuftiga borde i de fallen vara att inte frakta ut hundar som ændå kommer ersættas av nya till andra, rikare lænder, utan att stødja en ordentlig, fredlig, ekonomisk och politisk utveckling. Nær det ær gjort kommer landet kunna skapa sej førutsættningar før att på egen hand ta hand om hemløsa hundar på ett læmpligt sætt.
Nær man adopterar en hund från en organisation brukar man som sagt få betala en viss summa, som regel runt 5000. Pengarna man ger vore bættre att anvænda på initiativ som syftar till att løsa problemet på plats. Det som behøvs ær dels medel till att løsa det akuta problemet med hundar. Man kan t ex avliva dem. Jag ær principiellt emot att ta død på friska hundar, men det ær væl det billigaste alternativet antar jag.
Personligen skulle jag dock føredra initiativ runt kastrering och sterilisering dær man fångar in løsdrivande hundar och nær de steriliserats sætts de ut igen dær de var. På så vis bidrar de inte sjælva till att øka beståndet utan de hundar som ev tillkommer ær hundar som blivit øvergivna. I den bæsta av alla værldar skulle de naturligtvis också ges tillgång till veterinærvård. Det ær dock kostsamt, så frågan ær om det ær realistiskt.
Detta ræcker dock inte. Man måste också se till att hundar inte blir hemløsa. Man måste satsa på information och utbildning runt djurhållning och djurvælfærd och det måste i sin tur støttas upp av ett førnuftigt och effektivt regelverk. Man måste få bort bilden av hunden som ett skadedjur eller som en slit-och-slæng-vara. Den ær ett levande væsen som kænner smærta och som førtjænar respekt.
Om man nu prompt vill ha en hund också och inte har lust att lægga pengar bara før att hjælpa till att løsa problemet med hemløsa hundar så ær det ett bættre alternativ att skaffa en svensk omplaceringshund. Det finns massor av fina, søta och snælla svenska hundar också som behøver ett nytt hem lika mycket som de utlændska. Man hjælper en hund, men bidrar inte till att førværra andra lænders problem.
Det finns organisationer som førmedlar hundar æven inom Sveriges grænser och det finns dessutom jættemånga hundægare som sæljer sina hundar privat utan att gå genom førmedlingar. Tack vare internet ær det dessutom lættare æn någonsin att hitta sin drømhund och komma i kontakt med sæljaren/førmedlaren. Att man skulle vara tvungen att adoptera en hemløs hund från utlandet før att det var dær och ingen annanstans drømhunden fanns kænns osannolikt.
Det har nærmast blivit en trend att istællet før att køpa en hund i Sverige "adoptera" en hemløs hund från ett annat land. Många betraktar det som att gøra en god gærning, och det ær sådana kænslor de organisationer som førmedlar dessa hundar också spelar på. De førklarar før oss hur hemskt liv hundarna har i sitt hemland, hur de lider, och hur mycket bættre de skulle få om vi tog hand om dem hemma hos oss; adopterade dem. Mot en symbolisk summa till organisationen før administration, pass, vaccination osv, naturligtvis.
Jag ær inte så sæker på att det ær en så god gærning, æven om man bortser från de risker man tar nær man skaffar sej en hund vars bakgrund man inte vet något som helst om.
De hemløsa hundarna saknar tillgång till veterinærvård. Blir de sjuka så lider de. De har som regel inte heller tillgång till hundmat. Jag tror ændå inte att dessa utlændska hemløsa hundarna har det så illa som många av oss svenskar går och tror. Jag tycker att man glømmer att hunden ær ett djur. De hemløsa hundarna kan røra sej fritt, de kan skaffa sin egen mat och de kan forma sociala konstellationer precis som det passar dem, utan inblandning från mænniskan.
Ja, ibland ær det ont om mat. Men før det førsta ær ojæmn tillgång till mat något som hunden ær skapt før att hantera. Før det andra tror jag att många som tillbringat tid i en utlændsk stad utanfør turiststråken kan hålla med mej om att tillgången till saker som kan tjæna som føda før hundar sællan ær særskilt dålig.
Trafiken och miljøgifter ær naturligtvis faror før dessa hundar, men ær en hund verkligen skapt før att leva ett farofritt liv? Gør farorna hundarna olyckliga? I tidigare tider fanns visserligen ingen trafik och inga miljøgifter, men det fanns till gengæld djur som hundarna måste konkurrera om føda och livsrum med, inte minst vargar. Detta bidrog sækert också till att vissa hundar kom till skada eller dog. Nu har de farorna ersatts av "mænskliga" faror.
Nær jag jæmfør det jag har sett av vilda hundars liv och leverne utomlands med det jag kænner till om hundens historia skulle jag snarare vilja påstå att dessa hundars levnadsbetingelser påminner ganska mycket om ett tidigt stadium till domesticeringen. Hundarna lever av det som vårt samhælle producerar och drar nytta av det. De har ingen veterinær och ingen Royal Canin, men de har vad de behøver. Jag tror att det før dem ær ett ganska naturligt liv.
Jag tror att en av de størsta kællorna till lidande før dessa hunar ær sættet de behandlas på av mænniskor. Det kan man komma tillrætta med genom att få mænniskorna att ændra beteende lika gærna som att frakta bort hundarna.
Det har också visat sej att hundar som tidigare haft en ægare, men av en eller annan anledning senare blivit hemløs anpassar sej utmærkt till det nya livet.
Får hundarna det bættre i Sverige? Den frågan ær svår att svara på. Jag tror det varierar från individ till individ. Om det handlar om en hund som en gång haft en ægare, men sedan blivit hemløs beror det på hur bra den ær på att hantera førændring. Att bli hemløs ær en enorm førændring, men det ær något hundar anpassar sej till. Proceduren att dærefter fångas och skickas med flyg till ett nytt hem kan inte vara annat æn stressande. Før vissa hundar ær det kanske bæst att slippa ytterligare en stor førændring dær den ifråntas sin frihet, tvingas gå i koppel och tvingas tillbringa tid instængd inomhus ensam medan familjen arbetar, æven om det bara handlar om någon timme. Hundar ær skapta før ett stort mått av frihet, och jag tror sækert att det ær lættare før en hund att anpassa sej till att bli hemløs æn till att åter få ett liv i fångenskap.
Andra hundar har dock aldrig levt på något annat sætt æn som gatuhund. I de fallen ær jag helt sæker på att den har det bættre dær den ær æn att pløtsligt få rollen som familjehund. Den kænner heller inte till något annat æn livet i frihet, så den har dessutom ingenting att sakna så længe den lever som gatuhund.
Att ta en hemløs hund ut från sitt land bidrar snarare till att problemet med hemløsa och løsspringande hundar inte blir løst. Om man kontinuerligt flyttar hundar från ett land till ett annat førsvinner incitamenten før landet i fråga att sjælvt ta ansvar før problemet. Antalet hundar hålls nere i vilket fall som helst, så varfør ska landet som hundarna kommer ifrån gøra något før att førhindra att det kommer fler hundar på gatorna?
Folk kommer fortsætta att læmna hundarna åt sej sjælva och en hunds værde kommer fortsætta vara lågt i befolkningens øgon -"de finns ju øverallt och de ær ju inget annat æn skadedjur." Man kommer sparka dem, slå dem osv. De hundar som førsvinner från gatorna kommer ersættas av nya, precis som det ær med katter hær. Man køper kanske en søt valp åt sin dotter, men efter ett tag trøttnar hon. Vad gør man? "Æh! Det ær ju en hund! Låt den klara sej sjælv!" Om man dæremot inte flyttar hundarna tvingas myndigheter och lokalbefolkning sjælva ta ansvar før hundarna eftersom det kommer bli fler och fler om folk fortsætter som tidigare.
Målet måste ju vara att trots allt få bort hundar från gatorna. Det ær ett problem med løsspringande herreløsa hundar. Ska man løsa problemet måste man helt enkelt se det från ett større och långsiktigare perspektiv. Att flytta hundarna ær som att tillfælligt behandla symtomen på en sjukdom, att låta dem vara dær de ær bidrar i verkligheten till att problemet blir løst -sjukdomen blir botad.
Visst, i vissa lænder finns kanske inte resurserna till att styra upp hundproblemet, men faktum ær att vældigt många hundar som adopteras kommer från EU. Enligt min mening finns det inget EU-land idag som inte har resurser till att ha en ordentlig djurhållning. Inom EU handlar djurhållning om politiska ekonomiska prioriteringar. Resurserna finns dær om den politiska viljan finns dær. Ett land med så dålig ekonomi att dessa resurser inte funnits hade inte tillåtits bli medlem i EU.
Nær det gæller hundar från verkligt fattiga lænder tycker jag man ska ta sej en funderare. Om ett land ær så fattigt så har det førmodligen betydligt større problem æn hundar som rænner runt på gatorna. Det mest førnuftiga borde i de fallen vara att inte frakta ut hundar som ændå kommer ersættas av nya till andra, rikare lænder, utan att stødja en ordentlig, fredlig, ekonomisk och politisk utveckling. Nær det ær gjort kommer landet kunna skapa sej førutsættningar før att på egen hand ta hand om hemløsa hundar på ett læmpligt sætt.
Nær man adopterar en hund från en organisation brukar man som sagt få betala en viss summa, som regel runt 5000. Pengarna man ger vore bættre att anvænda på initiativ som syftar till att løsa problemet på plats. Det som behøvs ær dels medel till att løsa det akuta problemet med hundar. Man kan t ex avliva dem. Jag ær principiellt emot att ta død på friska hundar, men det ær væl det billigaste alternativet antar jag.
Personligen skulle jag dock føredra initiativ runt kastrering och sterilisering dær man fångar in løsdrivande hundar och nær de steriliserats sætts de ut igen dær de var. På så vis bidrar de inte sjælva till att øka beståndet utan de hundar som ev tillkommer ær hundar som blivit øvergivna. I den bæsta av alla værldar skulle de naturligtvis också ges tillgång till veterinærvård. Det ær dock kostsamt, så frågan ær om det ær realistiskt.
Detta ræcker dock inte. Man måste också se till att hundar inte blir hemløsa. Man måste satsa på information och utbildning runt djurhållning och djurvælfærd och det måste i sin tur støttas upp av ett førnuftigt och effektivt regelverk. Man måste få bort bilden av hunden som ett skadedjur eller som en slit-och-slæng-vara. Den ær ett levande væsen som kænner smærta och som førtjænar respekt.
Om man nu prompt vill ha en hund också och inte har lust att lægga pengar bara før att hjælpa till att løsa problemet med hemløsa hundar så ær det ett bættre alternativ att skaffa en svensk omplaceringshund. Det finns massor av fina, søta och snælla svenska hundar också som behøver ett nytt hem lika mycket som de utlændska. Man hjælper en hund, men bidrar inte till att førværra andra lænders problem.
Det finns organisationer som førmedlar hundar æven inom Sveriges grænser och det finns dessutom jættemånga hundægare som sæljer sina hundar privat utan att gå genom førmedlingar. Tack vare internet ær det dessutom lættare æn någonsin att hitta sin drømhund och komma i kontakt med sæljaren/førmedlaren. Att man skulle vara tvungen att adoptera en hemløs hund från utlandet før att det var dær och ingen annanstans drømhunden fanns kænns osannolikt.
2009-01-07
Lösningen på extremavelsproblemen?
När jag nu igår klagade på SKKs initiativ för att få stopp på extremaveln tänkte jag att det kanske var på sin plats att komma med några tankar som jag har haft om hur man bör bemöta problemet.
Dels tycker jag att man bör lyfta ut tävlingsmomentet från utställningarna, så att man snarare har premieringar där man har två ”betyg”, ett godkänt som betyder att hunden har en så pass god typ att den med fördel kan användas inom avel, och en ikke godkänd som betyder att hunden inte håller måttet för att användas inom avel. Man behöver inte ha ett system som främjar an utveckling mot att hunden är ”så mycket som möjligt av allt som står i standarden”. Det räcker med ett system som talar om om en hund är en så pass god representant för sin ras att det är önskvärt att föra dess gener vidare, naturligtvis med standarden som utgångspunkt.
Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas ett visst tolkningsmoment där domaren har ett ansvar för att inte vara för generös eller för nitisk, men om det snarare handlar om att få sina hundar godkända än att de ska vara bäst, försvinner ett incitament för att avla på extremer.
Till detta kan man sedan koppla några objektiva kriterier som hunden som ett minimum ska uppfylla för att kunna bli godkänd. Det kan t ex handla om kg och cm; olika förhållanden mellan olika kroppsdelar och helheten för att hunden ska ha de riktiga proportionerna, en benställning som inte avviker allt för mycket från idealet, etc. I utarbetandet av ett sådant mer kvantifierbart bedömningsgrundlag kan man skapa balans genom att också ta hänsyn till hur stora avvikelser från det ”perfekta” man kan tolerera utan att avelsbasen blir för liten å ena sidan, och utan att kvaliteten inom rasen urvattnas å andra sidan.
Jag tycker även att man ska låta rasspecifika arbetsprov få spela lika stor roll som utställningarna när det gäller val av avelsdjur inom fler raser. För att få användas inom avel kunde man kräva att en individ har godkänt på både utställning och prov, tillsammans med en generell veterinärundersökelse och i de fall det är relevant, röntgen på höfter, ögonlysning etc. Det skulle förhindra att exteriören blir så överdrivna att de blir en nackdel i förhållande till de uppgifter hunden enligt standarden är avlade till att utföra.
För de raser där utpräglade arbetsprov inte känns aktuellt, t ex sällskapsraserna, kunde man ha t ex veterinärundersökningar som visar att hunden åtminstone är frisk och har en viss kondition, i kombination med någon variant av mentaltest/lydnadstest som visar att hunden har ett förnuftigt psyke som håller för livet i en modern familj, eftersom det ju är det som är sällskapshundens ”uppgift”.
Naturligtvis menar jag inte att en hund ska vara lydnadschampion för att få gå i avel. Snarare skulle det handla om att hunden är så pass stabil att den inte blir rädd för saker eller situationer den stöter på i vardagen hos en normal familj; att den accepterar att bli hanterad och tål att tränas till enklare vardagslydnad med de metoder som är vanligt förekommande bland ”vanliga” hundägare. Vi vet ju att rädslor och andra mentala problem ofta är ärftliga, så att djuren som går i avel åtminstone klarar normala livsbetingelser utan problem tycker jag är ett rimligt krav.
Dels tycker jag att man bör lyfta ut tävlingsmomentet från utställningarna, så att man snarare har premieringar där man har två ”betyg”, ett godkänt som betyder att hunden har en så pass god typ att den med fördel kan användas inom avel, och en ikke godkänd som betyder att hunden inte håller måttet för att användas inom avel. Man behöver inte ha ett system som främjar an utveckling mot att hunden är ”så mycket som möjligt av allt som står i standarden”. Det räcker med ett system som talar om om en hund är en så pass god representant för sin ras att det är önskvärt att föra dess gener vidare, naturligtvis med standarden som utgångspunkt.
Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas ett visst tolkningsmoment där domaren har ett ansvar för att inte vara för generös eller för nitisk, men om det snarare handlar om att få sina hundar godkända än att de ska vara bäst, försvinner ett incitament för att avla på extremer.
Till detta kan man sedan koppla några objektiva kriterier som hunden som ett minimum ska uppfylla för att kunna bli godkänd. Det kan t ex handla om kg och cm; olika förhållanden mellan olika kroppsdelar och helheten för att hunden ska ha de riktiga proportionerna, en benställning som inte avviker allt för mycket från idealet, etc. I utarbetandet av ett sådant mer kvantifierbart bedömningsgrundlag kan man skapa balans genom att också ta hänsyn till hur stora avvikelser från det ”perfekta” man kan tolerera utan att avelsbasen blir för liten å ena sidan, och utan att kvaliteten inom rasen urvattnas å andra sidan.
Jag tycker även att man ska låta rasspecifika arbetsprov få spela lika stor roll som utställningarna när det gäller val av avelsdjur inom fler raser. För att få användas inom avel kunde man kräva att en individ har godkänt på både utställning och prov, tillsammans med en generell veterinärundersökelse och i de fall det är relevant, röntgen på höfter, ögonlysning etc. Det skulle förhindra att exteriören blir så överdrivna att de blir en nackdel i förhållande till de uppgifter hunden enligt standarden är avlade till att utföra.
För de raser där utpräglade arbetsprov inte känns aktuellt, t ex sällskapsraserna, kunde man ha t ex veterinärundersökningar som visar att hunden åtminstone är frisk och har en viss kondition, i kombination med någon variant av mentaltest/lydnadstest som visar att hunden har ett förnuftigt psyke som håller för livet i en modern familj, eftersom det ju är det som är sällskapshundens ”uppgift”.
Naturligtvis menar jag inte att en hund ska vara lydnadschampion för att få gå i avel. Snarare skulle det handla om att hunden är så pass stabil att den inte blir rädd för saker eller situationer den stöter på i vardagen hos en normal familj; att den accepterar att bli hanterad och tål att tränas till enklare vardagslydnad med de metoder som är vanligt förekommande bland ”vanliga” hundägare. Vi vet ju att rädslor och andra mentala problem ofta är ärftliga, så att djuren som går i avel åtminstone klarar normala livsbetingelser utan problem tycker jag är ett rimligt krav.
2009-01-06
Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)
I november gjordes ett utskick till kennelklubbens ras- och specialklubbar med en lista kallad Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD).
Jag har haft den liggande hemma sedan dess, eftersom jag tycker att jag borde uppmärksamma den i bloggen, men jag har inte kunnat bestämma mej för vad jag egentligen har att säga om den. Här kommer emellertid ett försök, sent om sider…
Listan är tänkt som ett instrument för att skärpa domarnas uppmärksamhet på såna exteriöra överdrifter på de djur som deltar i utställningarna som kan leda till ohälsa, defekter och osundhet. Den kommer att omvärderas och uppdateras årligen efter utvecklingen inom raserna. Man rekommenderar även rasklubbarna att med SRD som underlag se över och ev revidera de respektive avelsstrategierna.
I introduktionen till Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar rörande exteriöra överdrifter hos rashundar står följande:
”En exteriördomare ska verka för att bevara hundarternas typiska särart inom ramen för fastställd rasstandard. Detta får dock inte ske på bekostnad av hundars hälsa /…/ Domaren primära uppgift är att bedöma hundar som ett resultat av tidigare avel utifrån de målsom framgår av rasstandarden. Domaren ska därvid vara observant på tendenser till överdrifter som innebär risker för individens hälsa. Det är därvid angeläget att tendenser till överdrifter uppmärksammas innan de givit upphov till ohälsa.”
Det är lite torrt och tråkigt med en massa citat, men jag tycker det är viktigt att redovisa texten som den är, så att det inte råder någon tvekan om vad jag snackar om, så här kommer de delar av tillämpningsanvisningarna som jag fäst mej extra vid:
”Domare ska härvid på sedvanligt vis bedöma de exteriöra avvikelserna i relation till graden och allvaret av avvikelsen /…/ Listan ska inte uppfattas som tillägg till de diskvalificerande fel som finns i respektive standard! /…/ Domare uppmanas att i högre grad än tidigare väga in hälso- och sundhetsaspekter i övervägandet om en hund bör tilldelas CK eller ej.”
Listan är en förteckning över de raser som anses extra drabbade av att man avlat mot sådana extremer att det gått ut över hundarnas hälsa. Dessa raser har blivit indelade i tre grupper efter hur omfattande och allvarliga problemen anses vara. Det finns således en grupp för raser där ”åtgärder krävs”, en med raser som ”motiverar ökad uppmärksamhet”, och en med raser som ”är föremål för observandum”. Tyvärr framgår det inte hur domaren ska förhålla sej till skillnaderna i dessa graderingar när de bedömer en viss ras; det finns ingen definition av de olika formuleringarna.
För varje ras på listan står det sedan vilka exteriöra förhållanden det är som är så problematiska att rasen tagits med på listan och som domaren därför ska ägna särskild uppmärksamhet åt. Det kan handla om t ex bettproblem, ansträngd andning, överdrivet lös hud, klent bakställ och så vidare.
Det är väl inga tvivel om att här var ett initiativ som var efterlängtat av många. Aveln har spårat ut inom flera raser och är på väg att spåra ut inom ännu fler. Många hundar har lidit i onödan på grund av människans vilja att vinna till varje pris. Det är absolut ett steg i rätt riktning av kennelklubben. Frågan är om SRD är tillräckligt för att få stopp på vansinnet.
Det jag reagerar på när jag läser det är att formuleringarna är lite luddiga och saknar definitioner. Det finns heller inga fastställda kriterier för var gränserna för vad som är överdrivet så pass att det blir osunt går. Inte heller finns det fasta kriterier för hur stor vikt domaren ska lägga vid eventuella osunda överdrivningar när en hund blir bedömd. Framförallt som vissa standrader ändå föreskriver att exteriören ska se ut på ett sätt som egentligen inte är normalt för en hund, tex boxerns ansikte. Var går då gränsen för vad som är rastypiskt och vad som är osunt? Är det tillräckligt att hunden kan andas obesvärat även under rörelse? Hur vet man att hunden inte är en liten smula besvärad men inte så mycket att man hinner se det under den korta stund den är i ringen?
Bara det att det har gått så långt som det har är ju ett tecken på att uppfödare och domare varit oförmögna att på egen hand ansvara för att rashundarna hålls friska och sunda. Kan ett så luddigt och tandlöst dokument verkligen hjälpa hundarna eller kommer det bara med nöd och näppe hålla de allra mest vanställda stackarna borta från utställningsringarna?
Formuleringen att SRD inte bör användas som tillägg till de diskvalificerande felen i respektive standard är extra problematisk ur den här synpunkten. Jag har full sympati för att den är där; i många relativt små raser vore det riskabelt att utesluta en stor del av avelsmaterialet på grund av en brist om hunden i övrigt håller hög kvalitet. Men samtidigt får det hela initiativet att verka lite tvehågset. Det man säger är ju i princip ”Det här gillar vi inte, men är det så ni vill ha det, så föralldel.”
Hela grejen känns som en pappersprodukt. Den ställer fortsatt stora krav på domarnas etik och ansvarskänsla. Är det krav domarna kan leva upp till? Det ska bli spännande att se i hur stor omfattning SRD också tas ut i verkliga livet.
Jag har haft den liggande hemma sedan dess, eftersom jag tycker att jag borde uppmärksamma den i bloggen, men jag har inte kunnat bestämma mej för vad jag egentligen har att säga om den. Här kommer emellertid ett försök, sent om sider…
Listan är tänkt som ett instrument för att skärpa domarnas uppmärksamhet på såna exteriöra överdrifter på de djur som deltar i utställningarna som kan leda till ohälsa, defekter och osundhet. Den kommer att omvärderas och uppdateras årligen efter utvecklingen inom raserna. Man rekommenderar även rasklubbarna att med SRD som underlag se över och ev revidera de respektive avelsstrategierna.
I introduktionen till Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar rörande exteriöra överdrifter hos rashundar står följande:
”En exteriördomare ska verka för att bevara hundarternas typiska särart inom ramen för fastställd rasstandard. Detta får dock inte ske på bekostnad av hundars hälsa /…/ Domaren primära uppgift är att bedöma hundar som ett resultat av tidigare avel utifrån de målsom framgår av rasstandarden. Domaren ska därvid vara observant på tendenser till överdrifter som innebär risker för individens hälsa. Det är därvid angeläget att tendenser till överdrifter uppmärksammas innan de givit upphov till ohälsa.”
Det är lite torrt och tråkigt med en massa citat, men jag tycker det är viktigt att redovisa texten som den är, så att det inte råder någon tvekan om vad jag snackar om, så här kommer de delar av tillämpningsanvisningarna som jag fäst mej extra vid:
”Domare ska härvid på sedvanligt vis bedöma de exteriöra avvikelserna i relation till graden och allvaret av avvikelsen /…/ Listan ska inte uppfattas som tillägg till de diskvalificerande fel som finns i respektive standard! /…/ Domare uppmanas att i högre grad än tidigare väga in hälso- och sundhetsaspekter i övervägandet om en hund bör tilldelas CK eller ej.”
Listan är en förteckning över de raser som anses extra drabbade av att man avlat mot sådana extremer att det gått ut över hundarnas hälsa. Dessa raser har blivit indelade i tre grupper efter hur omfattande och allvarliga problemen anses vara. Det finns således en grupp för raser där ”åtgärder krävs”, en med raser som ”motiverar ökad uppmärksamhet”, och en med raser som ”är föremål för observandum”. Tyvärr framgår det inte hur domaren ska förhålla sej till skillnaderna i dessa graderingar när de bedömer en viss ras; det finns ingen definition av de olika formuleringarna.
För varje ras på listan står det sedan vilka exteriöra förhållanden det är som är så problematiska att rasen tagits med på listan och som domaren därför ska ägna särskild uppmärksamhet åt. Det kan handla om t ex bettproblem, ansträngd andning, överdrivet lös hud, klent bakställ och så vidare.
Det är väl inga tvivel om att här var ett initiativ som var efterlängtat av många. Aveln har spårat ut inom flera raser och är på väg att spåra ut inom ännu fler. Många hundar har lidit i onödan på grund av människans vilja att vinna till varje pris. Det är absolut ett steg i rätt riktning av kennelklubben. Frågan är om SRD är tillräckligt för att få stopp på vansinnet.
Det jag reagerar på när jag läser det är att formuleringarna är lite luddiga och saknar definitioner. Det finns heller inga fastställda kriterier för var gränserna för vad som är överdrivet så pass att det blir osunt går. Inte heller finns det fasta kriterier för hur stor vikt domaren ska lägga vid eventuella osunda överdrivningar när en hund blir bedömd. Framförallt som vissa standrader ändå föreskriver att exteriören ska se ut på ett sätt som egentligen inte är normalt för en hund, tex boxerns ansikte. Var går då gränsen för vad som är rastypiskt och vad som är osunt? Är det tillräckligt att hunden kan andas obesvärat även under rörelse? Hur vet man att hunden inte är en liten smula besvärad men inte så mycket att man hinner se det under den korta stund den är i ringen?
Bara det att det har gått så långt som det har är ju ett tecken på att uppfödare och domare varit oförmögna att på egen hand ansvara för att rashundarna hålls friska och sunda. Kan ett så luddigt och tandlöst dokument verkligen hjälpa hundarna eller kommer det bara med nöd och näppe hålla de allra mest vanställda stackarna borta från utställningsringarna?
Formuleringen att SRD inte bör användas som tillägg till de diskvalificerande felen i respektive standard är extra problematisk ur den här synpunkten. Jag har full sympati för att den är där; i många relativt små raser vore det riskabelt att utesluta en stor del av avelsmaterialet på grund av en brist om hunden i övrigt håller hög kvalitet. Men samtidigt får det hela initiativet att verka lite tvehågset. Det man säger är ju i princip ”Det här gillar vi inte, men är det så ni vill ha det, så föralldel.”
Hela grejen känns som en pappersprodukt. Den ställer fortsatt stora krav på domarnas etik och ansvarskänsla. Är det krav domarna kan leva upp till? Det ska bli spännande att se i hur stor omfattning SRD också tas ut i verkliga livet.
2009-01-05
finanskrisen drabbar husdjuren
Finanskrisen drabbar inte bara oss människor, utan även våra husdjur. I bland annat England och USA översvämmas kennlar av hundar och katter. Allt fler människor blir tvungna att göra sej av med sina husdjur på grund av ekonomiska svårigheter, och organisationerna får allt svårare att hitta omplaceringshem som tycker sej ha råd att ta hand om ett djur.
I Sverige är vi inte lika hårt drabbade som i USA, och vi har dessutom fortfarande ett visst socialt skyddsnät för dem som mister sina jobb, men även här finns det en risk att vissa hushåll hamnar i en så svår ekonomisk situation att de inte längre kan ha kvar sina husdjur.
De vanligaste anledningarna till att man måste lämna bort husdjur som en följd av den ekonomiska krisen är att man antingen blir tvungen att flytta till en billigare bostad, och att man där inte tillåts ha husdjur. Den andra orsaken är att man helt enkelt inte har råd att ha sitt djur kvar efter att man mist sitt jobb.
De djur vars ägare försöker få dem omplacerade har ändå tur. I ett område i USA har man under det senaste två åren sett tiofaldig ökning av hundar som övergivits i igenbommade hus när familjen tvingats flytta. Många måste också välja att avliva sina husdjur, när de inte längre har råd att betala för veterinärvård eller mediciner, eller när man helt enkelt står i en situation där man måste välja mellan att köpa mat till barnen eller till hunden.
I Omaha, Nebraska, har man på Nebraska Humane Society, ett hem för djur som ska omplaceras, i år börjat föra statistik över hur många djur som lämnats för omplacering som en följd av den dåliga ekonomin. I mitten av november hade man, bara på det centret fått in 275 djur vars ägare uppgav att de inte hade råd att behålla dem.
Det är inte bara folk som inte bryr sej särskilt mycket om sina djur som lämnar bort dem. Att det bara skulle vara folk som inte har tänkt sej för innan de skaffade hund som nu i kristider inte har råd att behålla dem stämmer inte heller.
På hemmet i Nebraska fick man bland annat in två 9-åriga minischnauzrar. De var renrasiga, hade välskött päls, deras vaccinationer var i ordning, de hade välskötta tänder och var lydnadstränade. Det råder inga tvivel om att dessa två måste ha varit högt älskade. För oss hundägare kan det inte vara svårt att föreställa sej hur fruktansvärt det måste vara att lämna ifrån sej två hundar man haft hos sej i 9 år. Det är inget man gör om man har ett alternativ.
Situationen förvärras av att precis som i USA drivs många organisationer i Sverige som omplacerar hundar eller katter på ideell basis, ofta beroende av donationer. När hushållens ekonomi försämras minskar även donationerna och antalet människor som kan arbeta ideellt. Följden blir att man kan ta emot färre djur, och fler avlivas.
Organisationerna själva ber dem som just nu funderar på att skaffa ett nytt husdjur att välja en omplacering istället för att köpa, så att de ska kunna fortsätta ta emot djur i takt med att andra försvinner därifrån, och så att folk som drabbats hårt av dålig ekonomi ska slippa avliva sina djur på grund av platsbrist i djurhemmen.
I Sverige är vi inte lika hårt drabbade som i USA, och vi har dessutom fortfarande ett visst socialt skyddsnät för dem som mister sina jobb, men även här finns det en risk att vissa hushåll hamnar i en så svår ekonomisk situation att de inte längre kan ha kvar sina husdjur.
De vanligaste anledningarna till att man måste lämna bort husdjur som en följd av den ekonomiska krisen är att man antingen blir tvungen att flytta till en billigare bostad, och att man där inte tillåts ha husdjur. Den andra orsaken är att man helt enkelt inte har råd att ha sitt djur kvar efter att man mist sitt jobb.
De djur vars ägare försöker få dem omplacerade har ändå tur. I ett område i USA har man under det senaste två åren sett tiofaldig ökning av hundar som övergivits i igenbommade hus när familjen tvingats flytta. Många måste också välja att avliva sina husdjur, när de inte längre har råd att betala för veterinärvård eller mediciner, eller när man helt enkelt står i en situation där man måste välja mellan att köpa mat till barnen eller till hunden.
I Omaha, Nebraska, har man på Nebraska Humane Society, ett hem för djur som ska omplaceras, i år börjat föra statistik över hur många djur som lämnats för omplacering som en följd av den dåliga ekonomin. I mitten av november hade man, bara på det centret fått in 275 djur vars ägare uppgav att de inte hade råd att behålla dem.
Det är inte bara folk som inte bryr sej särskilt mycket om sina djur som lämnar bort dem. Att det bara skulle vara folk som inte har tänkt sej för innan de skaffade hund som nu i kristider inte har råd att behålla dem stämmer inte heller.
På hemmet i Nebraska fick man bland annat in två 9-åriga minischnauzrar. De var renrasiga, hade välskött päls, deras vaccinationer var i ordning, de hade välskötta tänder och var lydnadstränade. Det råder inga tvivel om att dessa två måste ha varit högt älskade. För oss hundägare kan det inte vara svårt att föreställa sej hur fruktansvärt det måste vara att lämna ifrån sej två hundar man haft hos sej i 9 år. Det är inget man gör om man har ett alternativ.
Situationen förvärras av att precis som i USA drivs många organisationer i Sverige som omplacerar hundar eller katter på ideell basis, ofta beroende av donationer. När hushållens ekonomi försämras minskar även donationerna och antalet människor som kan arbeta ideellt. Följden blir att man kan ta emot färre djur, och fler avlivas.
Organisationerna själva ber dem som just nu funderar på att skaffa ett nytt husdjur att välja en omplacering istället för att köpa, så att de ska kunna fortsätta ta emot djur i takt med att andra försvinner därifrån, och så att folk som drabbats hårt av dålig ekonomi ska slippa avliva sina djur på grund av platsbrist i djurhemmen.
2009-01-02
Cesar Millan-tankar
Det här är egentligen en text jag skrev i somras som jag av en eller annan anledning inte publicerat på svenska innan.
Jag har tänkt lite över Cesar Millans metoder och produkter, bland annat hans Illusion Collar. Är det han håller på med verkligen hundträning? Eller är det snarare oftast kontroll av hund (ofta med hjälp av smärta och obehag) han ägnar sej åt?
Jag tycker det verkar som om CM inte riktigt har styr på skillnaden mellan att träna hund och att bara kontrollera hunden. Illusion Collar är ett bra exempel. I produktinformationen på hans hemsida står det först att hundars aggressiva eller vilda beteende beror på brist på träning. Men senare står det att han och hans fru lagt märket till att hundägare gärna ville ha kontroll på sina hundar, men saknade verktyg till att kontroller dem. Därför uppfann de Illusion Collar.
Illusion Dog Training Collar, som produkten så fint heter, ska enligt produktinformationen ge hundägare maximal möjlighet att kontrollera hunden på promenaden. Själva syftet med detta halsband är egentligen bara att se till att ett stryphalsband hålls på plats högt uppe över nacken precis bakom öronen på hunden, så att man inte själv behöver mickla med att flytta upp det och hålla det uppe (de tenderar att kasa ner och hamna vid nackroten istället).
Strypkopplet i sin tur används sedan till att träna hunden, genom att korrigera felaktigt beteende genom att rycka till i kopplet. Anledningen till att Millan vill att halsbandet ska sitta så högt upp som möjligt är, som det står på hemsidan, att man inte får lika mycket kontroll över hunden om halsbandet sitter lågt. Det är nämligen vid nackroten hunden har flest (stöttande och skyddande) muskler. Om halsbandet sitter där kan hunden lägga mer kraft om den t ex försöker dra eller göra utfall, och en korrigering med strypkoppel känns inte lika mycket.
Tanken med Illusion Collar är helt enkelt att vi ska kunna korrigera ordentligt. Så att hunden känner det. Kopplet ska sitta högt så att hunden inte har några krafter att hålla emot med så att vi får kontroll över den, och det ska sitta där hunden är som känsligast så att hunden verkligen ska känna att vi korrigerar den.
Prova gärna att sätta en strypkedja om nacken på dej själv, precis under öronen där herr Cesar vill att vi ska ha hundens halsband och ryck lite lätt (låt inte någon annan göra det på dej, skaderisken är hög). Du kan se ungefär hur hårt du ska korrigera på Cesars hemsida som jag länkat till ovan. Det kommer att ge dej ett hum om hur effektivt det är att placera ett koppel just där. De anatomiska skillnaderna mellan hund och människa i detta området är inte så stora, så det känns ungefär likadant på hunden som det gör på dej.
Hur mycket träning är det egentligen i att använda den här uppfinningen? Vi har ju sett i många försök att inlärning hämmas av smärta, rädsla för smärta och annan form av stress. Stryphalsband är inte särskilt effektiva av bland annat den anledningen. De blir inte effektivare av att man placerar dem så att det gör mer ont på hunden.
Här är en liten undersökning:
Hur många hundägare har du sett som använder stryp, eller rycker i vanliga halsband för att korrigera hunden när den gör nåt den inte får? Hur många har du sett som använt det och på så vis fått hunden att sluta med sin ovana så att den senare har gått fint i koppel också i andra halsband och selar utan att dra? Hur många har du stött på som använt ryck-i-kopplet-metoden på sin hund i åratal utan att hunden har lärt sej att gå fint i kopplet utan att dra och göra utfall? Hur många hundägare går och rycker i kopplet gång på gång medan hunden oförtrutet drar vidare och ignorerar människan i andra änden? Det är helt enkelt inte en särskilt effektiv metod om man vill lära hunden att gå ordentligt.
Förstå mej inte fel; jag tvivlar inte en sekund på att hunden kommer att hålla sej på plats med ett Illusion Collar runt halsen. Men knappast för att den lär sej att gå fint. Den gör det eftersom:
1. Den kan inte dra särskilt mycket eftersom halsbandet är placerat som det är.
2. Den blir tvingad att följa människan, eftersom den inte kan göra något motstånd på grund av halsbandets placering.
3. Om hunden försöker att dra, gå åt ett annat håll, vänder på huvudet, stannar eller på annat sätt inte helt följer människan, dras halsbandet åt på ett ställe på halsen där det gör ont, och så kommer den att bli påmind om att det är säkrast att inte göra några rörelser som avviker, utan att hålla sej på sin plats.
Millans egna rekommendationer runt användning av Illusion Collar är att om hunden går för snabbt, eller du vill att den ska stanna, ska man rycka uppåt i kopplet, eftersom höjt huvud sänder en signal till hjärnan om att kroppen ska sluta röra sej framåt. Om hunden tittar på något den inte borde titta på, eller går åt fel håll, ska man rycka åt sidan så att den inte kan fortsätta titta men kommer ihåg att den ska gå ordentligt. Om hunden stannar ska man helt enkelt gå vidare, för då kommer hunden bli tvungen att följa med.
Var ligger träningen i det? Det är ju bara ett sätt att styra hunden på, som dessutom är mer smärtsamt än stryphalsband som sitter där de hamnar om man inte håller dem uppe.
Längst ner på sidan med produktinformationen finns även denna lilla varning:
"WARNING: If your dog's neck measures less than 13 inches at the base, or your dog weighs less than 18 lbs, you should NOT use the collar. The Illusion collar is not intended for puppies under one year of age. Dogs with any breathing problems, such as "pushed-in faces" that restrict breathing; dogs with trachea or throat problems, such as Pomeranians; and dogs with elongated, overly slender necks, such as Greyhounds, should NOT use the collar. Consult your local professional or veterinarian for further advice."
Det om något säger väl en del om att detta kanske inte är det bästa verktyget om man vill träna sin hund på ett säkert och skonsamt sätt. Den varningen är där av en anledning: Hundens nacke och hals är väldigt känslig och kommer lätt till skada, och den här produkten är väldigt kraftfull. Om den sitter bara en liten aning fel, eller används lite felaktigt, kan det få konsekvenser för hundens hälsa (känner du någon med en whiplash skada? –då vet du vad jag snackar om).
Är det verkligen en risk man vill ta? Vad tycker CM man ska göra om man råkar ha en av alla dessa hundar som inte kan använda Illusion Collar (lyckliga greyhounds och pomeranians)? Kan man träna dem med snällare metoder så borde man ju kunna göra det med andra hundar också –för han lär ju inte mena att det inte finns något hopp för folk med dessa raser. Är en person som kallar sej ”expert” verkligen seriös och trovärdig om han rekommenderar en sån metod? Kan man verkligen lita på honom bara för att han är i tv?
Jag har tänkt lite över Cesar Millans metoder och produkter, bland annat hans Illusion Collar. Är det han håller på med verkligen hundträning? Eller är det snarare oftast kontroll av hund (ofta med hjälp av smärta och obehag) han ägnar sej åt?
Jag tycker det verkar som om CM inte riktigt har styr på skillnaden mellan att träna hund och att bara kontrollera hunden. Illusion Collar är ett bra exempel. I produktinformationen på hans hemsida står det först att hundars aggressiva eller vilda beteende beror på brist på träning. Men senare står det att han och hans fru lagt märket till att hundägare gärna ville ha kontroll på sina hundar, men saknade verktyg till att kontroller dem. Därför uppfann de Illusion Collar.
Illusion Dog Training Collar, som produkten så fint heter, ska enligt produktinformationen ge hundägare maximal möjlighet att kontrollera hunden på promenaden. Själva syftet med detta halsband är egentligen bara att se till att ett stryphalsband hålls på plats högt uppe över nacken precis bakom öronen på hunden, så att man inte själv behöver mickla med att flytta upp det och hålla det uppe (de tenderar att kasa ner och hamna vid nackroten istället).
Strypkopplet i sin tur används sedan till att träna hunden, genom att korrigera felaktigt beteende genom att rycka till i kopplet. Anledningen till att Millan vill att halsbandet ska sitta så högt upp som möjligt är, som det står på hemsidan, att man inte får lika mycket kontroll över hunden om halsbandet sitter lågt. Det är nämligen vid nackroten hunden har flest (stöttande och skyddande) muskler. Om halsbandet sitter där kan hunden lägga mer kraft om den t ex försöker dra eller göra utfall, och en korrigering med strypkoppel känns inte lika mycket.
Tanken med Illusion Collar är helt enkelt att vi ska kunna korrigera ordentligt. Så att hunden känner det. Kopplet ska sitta högt så att hunden inte har några krafter att hålla emot med så att vi får kontroll över den, och det ska sitta där hunden är som känsligast så att hunden verkligen ska känna att vi korrigerar den.
Prova gärna att sätta en strypkedja om nacken på dej själv, precis under öronen där herr Cesar vill att vi ska ha hundens halsband och ryck lite lätt (låt inte någon annan göra det på dej, skaderisken är hög). Du kan se ungefär hur hårt du ska korrigera på Cesars hemsida som jag länkat till ovan. Det kommer att ge dej ett hum om hur effektivt det är att placera ett koppel just där. De anatomiska skillnaderna mellan hund och människa i detta området är inte så stora, så det känns ungefär likadant på hunden som det gör på dej.
Hur mycket träning är det egentligen i att använda den här uppfinningen? Vi har ju sett i många försök att inlärning hämmas av smärta, rädsla för smärta och annan form av stress. Stryphalsband är inte särskilt effektiva av bland annat den anledningen. De blir inte effektivare av att man placerar dem så att det gör mer ont på hunden.
Här är en liten undersökning:
Hur många hundägare har du sett som använder stryp, eller rycker i vanliga halsband för att korrigera hunden när den gör nåt den inte får? Hur många har du sett som använt det och på så vis fått hunden att sluta med sin ovana så att den senare har gått fint i koppel också i andra halsband och selar utan att dra? Hur många har du stött på som använt ryck-i-kopplet-metoden på sin hund i åratal utan att hunden har lärt sej att gå fint i kopplet utan att dra och göra utfall? Hur många hundägare går och rycker i kopplet gång på gång medan hunden oförtrutet drar vidare och ignorerar människan i andra änden? Det är helt enkelt inte en särskilt effektiv metod om man vill lära hunden att gå ordentligt.
Förstå mej inte fel; jag tvivlar inte en sekund på att hunden kommer att hålla sej på plats med ett Illusion Collar runt halsen. Men knappast för att den lär sej att gå fint. Den gör det eftersom:
1. Den kan inte dra särskilt mycket eftersom halsbandet är placerat som det är.
2. Den blir tvingad att följa människan, eftersom den inte kan göra något motstånd på grund av halsbandets placering.
3. Om hunden försöker att dra, gå åt ett annat håll, vänder på huvudet, stannar eller på annat sätt inte helt följer människan, dras halsbandet åt på ett ställe på halsen där det gör ont, och så kommer den att bli påmind om att det är säkrast att inte göra några rörelser som avviker, utan att hålla sej på sin plats.
Millans egna rekommendationer runt användning av Illusion Collar är att om hunden går för snabbt, eller du vill att den ska stanna, ska man rycka uppåt i kopplet, eftersom höjt huvud sänder en signal till hjärnan om att kroppen ska sluta röra sej framåt. Om hunden tittar på något den inte borde titta på, eller går åt fel håll, ska man rycka åt sidan så att den inte kan fortsätta titta men kommer ihåg att den ska gå ordentligt. Om hunden stannar ska man helt enkelt gå vidare, för då kommer hunden bli tvungen att följa med.
Var ligger träningen i det? Det är ju bara ett sätt att styra hunden på, som dessutom är mer smärtsamt än stryphalsband som sitter där de hamnar om man inte håller dem uppe.
Längst ner på sidan med produktinformationen finns även denna lilla varning:
"WARNING: If your dog's neck measures less than 13 inches at the base, or your dog weighs less than 18 lbs, you should NOT use the collar. The Illusion collar is not intended for puppies under one year of age. Dogs with any breathing problems, such as "pushed-in faces" that restrict breathing; dogs with trachea or throat problems, such as Pomeranians; and dogs with elongated, overly slender necks, such as Greyhounds, should NOT use the collar. Consult your local professional or veterinarian for further advice."
Det om något säger väl en del om att detta kanske inte är det bästa verktyget om man vill träna sin hund på ett säkert och skonsamt sätt. Den varningen är där av en anledning: Hundens nacke och hals är väldigt känslig och kommer lätt till skada, och den här produkten är väldigt kraftfull. Om den sitter bara en liten aning fel, eller används lite felaktigt, kan det få konsekvenser för hundens hälsa (känner du någon med en whiplash skada? –då vet du vad jag snackar om).
Är det verkligen en risk man vill ta? Vad tycker CM man ska göra om man råkar ha en av alla dessa hundar som inte kan använda Illusion Collar (lyckliga greyhounds och pomeranians)? Kan man träna dem med snällare metoder så borde man ju kunna göra det med andra hundar också –för han lär ju inte mena att det inte finns något hopp för folk med dessa raser. Är en person som kallar sej ”expert” verkligen seriös och trovärdig om han rekommenderar en sån metod? Kan man verkligen lita på honom bara för att han är i tv?
2008-12-17
Snygga hundkläder
Nu är det ju som väl ingen undgått att märka vinter igen och diverse hundkläder-diskussioner dyker upp med jämna mellanrum. Det verkar som om de flesta har hållningen att visst ska hundarna ha kläder om de fryser, och så länge de bara är funktionella är det trevligt om kläderna är snygga också.
Men vilka hundkläder är snygga egentligen? Smaken är ju som bekant som baken och är därför sällan särskilt givande att diskutera, men eftersom jag bevars har en egen blogg tänker jag inte bespara omgivningen från min åsikt.
Rent modemässigt verkar det som om de flesta menar att snygga är de hundkläder som är designade som moderna människokläder. Många verkar döma ut klassiska hundtäcken som tråkiga och ganska fula. En välklädd hund är alltså en hund i dunjacka eller luvtröja snarare än en i ett täcke.
Jag håller inte med. Designmässigt tycker jag att dessa mode-hundkläder är otroligt tråkiga och ointressanta. Om något tycker jag att man som designer är väldigt enkelspårig när man har ett koncept –hundkläder i det här fallet –och istället för att hitta på något nytt utifrån de möjligheter det ger –hundens anatomi och funktionen kläderna ska fylla –tar man ett gammalt koncept –människomode -och nöjer sej med att ”hundifiera” det. Var är det kreativa i det egentligen? Att göra klänningar till hundar är inte alls nyskapande. Det är tråkigt! Den riktiga utmaningen för den som vill göra hundkläder är ju att göra just snygga hundkläder, dvs plagg som är designade med hunden som utgångspunkt.
Tyvärr så är det svårt att få tag på sådana som är både bra och snygga. Personligen är jag väldigt förtjust i Obtracks och Ruffwears täcken. De är helt och hållet utformade efter hundens anatomi och inte som en efterapning av människans kläder och de är otroligt funktionella. Men de är ofrånkomligen ganska tråkiga. De finns i få mer eller mindre intressanta färger att välja mellan, alla i princip enfärgade. De har inga härliga mönster, inga läckra detaljer och inget bling.
Jag skulle älska att få klä min hund i ett Obtrackliknande täcke i vinrött med fejkdiamant- knäppning under den kalla väntetiden på träningen. Varför ska man behöva välja mellan schysst utformning och bling?
Men vilka hundkläder är snygga egentligen? Smaken är ju som bekant som baken och är därför sällan särskilt givande att diskutera, men eftersom jag bevars har en egen blogg tänker jag inte bespara omgivningen från min åsikt.
Rent modemässigt verkar det som om de flesta menar att snygga är de hundkläder som är designade som moderna människokläder. Många verkar döma ut klassiska hundtäcken som tråkiga och ganska fula. En välklädd hund är alltså en hund i dunjacka eller luvtröja snarare än en i ett täcke.
Jag håller inte med. Designmässigt tycker jag att dessa mode-hundkläder är otroligt tråkiga och ointressanta. Om något tycker jag att man som designer är väldigt enkelspårig när man har ett koncept –hundkläder i det här fallet –och istället för att hitta på något nytt utifrån de möjligheter det ger –hundens anatomi och funktionen kläderna ska fylla –tar man ett gammalt koncept –människomode -och nöjer sej med att ”hundifiera” det. Var är det kreativa i det egentligen? Att göra klänningar till hundar är inte alls nyskapande. Det är tråkigt! Den riktiga utmaningen för den som vill göra hundkläder är ju att göra just snygga hundkläder, dvs plagg som är designade med hunden som utgångspunkt.
Tyvärr så är det svårt att få tag på sådana som är både bra och snygga. Personligen är jag väldigt förtjust i Obtracks och Ruffwears täcken. De är helt och hållet utformade efter hundens anatomi och inte som en efterapning av människans kläder och de är otroligt funktionella. Men de är ofrånkomligen ganska tråkiga. De finns i få mer eller mindre intressanta färger att välja mellan, alla i princip enfärgade. De har inga härliga mönster, inga läckra detaljer och inget bling.
Jag skulle älska att få klä min hund i ett Obtrackliknande täcke i vinrött med fejkdiamant- knäppning under den kalla väntetiden på träningen. Varför ska man behöva välja mellan schysst utformning och bling?
2008-12-03
Missnöje med hundprogram i TV
Nu har ett nytt program om hundträning haft premiär i TV. ”Hundcoachen” i TV 4 +. Jag glömde naturligtvis att se det, men i vanlig ordning kom det ett ramaskri i diverse hundkretsar efter att första avsnittet tagit slut. Massiv kritik mot metoderna som används i programmet; samma gamla visa som med Jeppe, Cesar och Barbro…
Många hade hoppats på ett program med mjukare och modernare metoder, men av reaktionerna att döma fortsätter tv att sprida evangeliet om fysiskt, auktoritärt ledarskap, istället för modern hundträning. Folk var förvånade över att man i tv fortsatt på det spåret, besvikna och oroliga över konsekvenserna när okunniga hundägare ser programmet. Men man fortsätter att titta. Det är ju trots allt ett program om hundar, och kanske kan man snappa upp något användbart.
Fast där är ett problem. Är man missnöjd med vad som visas i tv så hjälper det inte att sitta i soffan och reta upp sej och sedan skriva av sej på något hundforum på nätet. Det kommer aldrig leda till att hundprogrammen i tv ändrar karaktär, och att tv fortsätter i sitt uppkörda spår är inte det minsta förvånande, om man tänker efter.
Så ni som är missnöjda med alla dessa primitiva träningsmetoder som visas i tv, GÖR NÅGOT KONSTRUKTIVT ÅT SAKEN!
Tv-kanalerna är otroligt känsliga för vad tittarna vill ha. Deras överlevnad hänger på den folkliga opinionen och framförallt på höga tittarsiffror. Visa att ni är missnöjda. Mejla och tala om varför ni anser dessa program och träningsmetoder vara problematiska. SE FÖR GUDS SKULL INTE PÅ PROGRAMMET OM NI INTE SYMPATISERAR MED VAD SOM SÄGS! Stäng av skiten, eller ännu bättre; byt till en konkurrerande kanal!
Mycket negativ feedback och dåliga tittarsiffror är det enda som får tv-producenterna att byta inriktning på hundprogrammen. De ser inte om ni tittar och blir uppretade eller om ni tittar och tycker det är bra. De ser bara antalet tittare; det är antalet tittare som ger reklamintäkter, och det är det som gör det möjligt för dem att bedriva sin verksamhet. Det är det som betalar deras löner.
Naturligtvis måste man se ett program så att man vet vad man snackar om, om man ska klaga. Men ofta kan man få en uppfattning ganska snabbt. I dessa fall tycker jag man kan se det lite i svart eller vitt. Förespråkar tränaren en metod man inte sympatiserar med, så borde man vara kritisk, även om det finns vissa saker som tränaren gör bra också. Det finns tränare som är så pass bra, att man kan sympatisera med dem helt och hållet, som aldrig använder metoder man är kritisk till, för att de är konsekventa i sin hållning. Det är dem man bör förvänta sej att se i tv.
Så ser man bara något man inte gillar så är det bästa att låta bli att se resten. Det är enda sättet för oss att tala om för tv-folket att vi inte gillar det de sänder, och att vi vill ha något annat istället. Jag tror inte det är så många som tänker på att det är så, för på sätt och vis är det ju underhållande att sitta och störa sej på dåliga metoder också. Men tyvärr så bidrar man ju till att liknande program fortsätter att visas då.
Man är ju lika mycket konsument när det gäller tv som när det gäller vad man köper och inte köper i affären, men det är ju lätt att glömma, eftersom man inte direkt köper ett tv-program. På samma sätt som jag byter instruktör om han förespråkar en metod jag inte gillar, eller på samma sätt som jag väljer ekologiska bananer, bidrar jag till det framtida utbudet genom vad jag väljer att se och inte se på tv. Titta inte på skit! Gå en sväng extra med hunden istället om det inte är nåt bra på tv!
2008-11-17
Polishundar med skor
Hundpatrullen i Köpenhamn testar att ha skyddsskor på hundarna kan man bland annat läsa i BT och Urban.
Ofta rycker hundpatrullen ut till platser där det finns krossat glas och andra vassa saker på marken. Den mänskliga delen av patrullen har länge varit skyddade av kraftiga sulor, men hundarna, som hittills fått gå barfota, får lätt sår på tassarna när de arbetar. Men nu är det förhoppningsvis slut med det.
Man har fått ett set med 4 hundskor (alltså skor till 1 hund) för att testa om de fungerar och kan användas i arbete. Skorna, som är blå, är gjorda i tyg med en tjock gummisula och har kardborrknäppning som ska hålla dem på plats på tassen.
Enligt uppgift behöver hundarna lite tid till att vänja sej vid att gå i skor. ”De tappar intresset för söket de är igång med eftersom de koncentrerar sej på skorna istället” säger Ken Jensen vid Köpenhamnspolisen (Urban 17/11 ’08). Man räknar ändå med att skorna kommer visa sej vara en bra investering. De kostar nämligen bara 300-400 DKK/set och har en livstid på några år, medan ett enda skärsår i tassen lätt kan kosta uppemot 1500 DKK.
Som kuriosa kan jag tillägga att man började använda hundar inom danska polisen 1907. Det tog alltså dryga 100 år innan de fick skor till att skydda tassarna. En hund kan i Danmark tidigast bli godkänd som polishund i 12 månaders ålder, och pensioneras i regel i 9-årsåldern. Oftast får den bo kvar hos sin tränare och förare efter pensionen.
Ofta rycker hundpatrullen ut till platser där det finns krossat glas och andra vassa saker på marken. Den mänskliga delen av patrullen har länge varit skyddade av kraftiga sulor, men hundarna, som hittills fått gå barfota, får lätt sår på tassarna när de arbetar. Men nu är det förhoppningsvis slut med det.
Man har fått ett set med 4 hundskor (alltså skor till 1 hund) för att testa om de fungerar och kan användas i arbete. Skorna, som är blå, är gjorda i tyg med en tjock gummisula och har kardborrknäppning som ska hålla dem på plats på tassen.
Enligt uppgift behöver hundarna lite tid till att vänja sej vid att gå i skor. ”De tappar intresset för söket de är igång med eftersom de koncentrerar sej på skorna istället” säger Ken Jensen vid Köpenhamnspolisen (Urban 17/11 ’08). Man räknar ändå med att skorna kommer visa sej vara en bra investering. De kostar nämligen bara 300-400 DKK/set och har en livstid på några år, medan ett enda skärsår i tassen lätt kan kosta uppemot 1500 DKK.
Som kuriosa kan jag tillägga att man började använda hundar inom danska polisen 1907. Det tog alltså dryga 100 år innan de fick skor till att skydda tassarna. En hund kan i Danmark tidigast bli godkänd som polishund i 12 månaders ålder, och pensioneras i regel i 9-årsåldern. Oftast får den bo kvar hos sin tränare och förare efter pensionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
