Adoptera från utlandet -dålig idé!

Det har nærmast blivit en trend att istællet før att køpa en hund i Sverige "adoptera" en hemløs hund från ett annat land. Många betraktar det som att gøra en god gærning, och det ær sådana kænslor de organisationer som førmedlar dessa hundar också spelar på. De førklarar før oss hur hemskt liv hundarna har i sitt hemland, hur de lider, och hur mycket bættre de skulle få om vi tog hand om dem hemma hos oss; adopterade dem. Mot en symbolisk summa till organisationen før administration, pass, vaccination osv, naturligtvis.

Jag ær inte så sæker på att det ær en så god gærning, æven om man bortser från de risker man tar nær man skaffar sej en hund vars bakgrund man inte vet något som helst om.

De hemløsa hundarna saknar tillgång till veterinærvård. Blir de sjuka så lider de. De har som regel inte heller tillgång till hundmat. Jag tror ændå inte att dessa utlændska hemløsa hundarna har det så illa som många av oss svenskar går och tror. Jag tycker att man glømmer att hunden ær ett djur. De hemløsa hundarna kan røra sej fritt, de kan skaffa sin egen mat och de kan forma sociala konstellationer precis som det passar dem, utan inblandning från mænniskan.

Ja, ibland ær det ont om mat. Men før det førsta ær ojæmn tillgång till mat något som hunden ær skapt før att hantera. Før det andra tror jag att många som tillbringat tid i en utlændsk stad utanfør turiststråken kan hålla med mej om att tillgången till saker som kan tjæna som føda før hundar sællan ær særskilt dålig.

Trafiken och miljøgifter ær naturligtvis faror før dessa hundar, men ær en hund verkligen skapt før att leva ett farofritt liv? Gør farorna hundarna olyckliga? I tidigare tider fanns visserligen ingen trafik och inga miljøgifter, men det fanns till gengæld djur som hundarna måste konkurrera om føda och livsrum med, inte minst vargar. Detta bidrog sækert också till att vissa hundar kom till skada eller dog. Nu har de farorna ersatts av "mænskliga" faror.

Nær jag jæmfør det jag har sett av vilda hundars liv och leverne utomlands med det jag kænner till om hundens historia skulle jag snarare vilja påstå att dessa hundars levnadsbetingelser påminner ganska mycket om ett tidigt stadium till domesticeringen. Hundarna lever av det som vårt samhælle producerar och drar nytta av det. De har ingen veterinær och ingen Royal Canin, men de har vad de behøver. Jag tror att det før dem ær ett ganska naturligt liv.

Jag tror att en av de størsta kællorna till lidande før dessa hunar ær sættet de behandlas på av mænniskor. Det kan man komma tillrætta med genom att få mænniskorna att ændra beteende lika gærna som att frakta bort hundarna.

Det har också visat sej att hundar som tidigare haft en ægare, men av en eller annan anledning senare blivit hemløs anpassar sej utmærkt till det nya livet.

Får hundarna det bættre i Sverige? Den frågan ær svår att svara på. Jag tror det varierar från individ till individ. Om det handlar om en hund som en gång haft en ægare, men sedan blivit hemløs beror det på hur bra den ær på att hantera førændring. Att bli hemløs ær en enorm førændring, men det ær något hundar anpassar sej till. Proceduren att dærefter fångas och skickas med flyg till ett nytt hem kan inte vara annat æn stressande. Før vissa hundar ær det kanske bæst att slippa ytterligare en stor førændring dær den ifråntas sin frihet, tvingas gå i koppel och tvingas tillbringa tid instængd inomhus ensam medan familjen arbetar, æven om det bara handlar om någon timme. Hundar ær skapta før ett stort mått av frihet, och jag tror sækert att det ær lættare før en hund att anpassa sej till att bli hemløs æn till att åter få ett liv i fångenskap.

Andra hundar har dock aldrig levt på något annat sætt æn som gatuhund. I de fallen ær jag helt sæker på att den har det bættre dær den ær æn att pløtsligt få rollen som familjehund. Den kænner heller inte till något annat æn livet i frihet, så den har dessutom ingenting att sakna så længe den lever som gatuhund.

Att ta en hemløs hund ut från sitt land bidrar snarare till att problemet med hemløsa och løsspringande hundar inte blir løst. Om man kontinuerligt flyttar hundar från ett land till ett annat førsvinner incitamenten før landet i fråga att sjælvt ta ansvar før problemet. Antalet hundar hålls nere i vilket fall som helst, så varfør ska landet som hundarna kommer ifrån gøra något før att førhindra att det kommer fler hundar på gatorna?

Folk kommer fortsætta att læmna hundarna åt sej sjælva och en hunds værde kommer fortsætta vara lågt i befolkningens øgon -"de finns ju øverallt och de ær ju inget annat æn skadedjur." Man kommer sparka dem, slå dem osv. De hundar som førsvinner från gatorna kommer ersættas av nya, precis som det ær med katter hær. Man køper kanske en søt valp åt sin dotter, men efter ett tag trøttnar hon. Vad gør man? "Æh! Det ær ju en hund! Låt den klara sej sjælv!" Om man dæremot inte flyttar hundarna tvingas myndigheter och lokalbefolkning sjælva ta ansvar før hundarna eftersom det kommer bli fler och fler om folk fortsætter som tidigare.

Målet måste ju vara att trots allt få bort hundar från gatorna. Det ær ett problem med løsspringande herreløsa hundar. Ska man løsa problemet måste man helt enkelt se det från ett større och långsiktigare perspektiv. Att flytta hundarna ær som att tillfælligt behandla symtomen på en sjukdom, att låta dem vara dær de ær bidrar i verkligheten till att problemet blir løst -sjukdomen blir botad.

Visst, i vissa lænder finns kanske inte resurserna till att styra upp hundproblemet, men faktum ær att vældigt många hundar som adopteras kommer från EU. Enligt min mening finns det inget EU-land idag som inte har resurser till att ha en ordentlig djurhållning. Inom EU handlar djurhållning om politiska ekonomiska prioriteringar. Resurserna finns dær om den politiska viljan finns dær. Ett land med så dålig ekonomi att dessa resurser inte funnits hade inte tillåtits bli medlem i EU.

Nær det gæller hundar från verkligt fattiga lænder tycker jag man ska ta sej en funderare. Om ett land ær så fattigt så har det førmodligen betydligt større problem æn hundar som rænner runt på gatorna. Det mest førnuftiga borde i de fallen vara att inte frakta ut hundar som ændå kommer ersættas av nya till andra, rikare lænder, utan att stødja en ordentlig, fredlig, ekonomisk och politisk utveckling. Nær det ær gjort kommer landet kunna skapa sej førutsættningar før att på egen hand ta hand om hemløsa hundar på ett læmpligt sætt.

Nær man adopterar en hund från en organisation brukar man som sagt få betala en viss summa, som regel runt 5000. Pengarna man ger vore bættre att anvænda på initiativ som syftar till att løsa problemet på plats. Det som behøvs ær dels medel till att løsa det akuta problemet med hundar. Man kan t ex avliva dem. Jag ær principiellt emot att ta død på friska hundar, men det ær væl det billigaste alternativet antar jag.

Personligen skulle jag dock føredra initiativ runt kastrering och sterilisering dær man fångar in løsdrivande hundar och nær de steriliserats sætts de ut igen dær de var. På så vis bidrar de inte sjælva till att øka beståndet utan de hundar som ev tillkommer ær hundar som blivit øvergivna. I den bæsta av alla værldar skulle de naturligtvis också ges tillgång till veterinærvård. Det ær dock kostsamt, så frågan ær om det ær realistiskt.

Detta ræcker dock inte. Man måste också se till att hundar inte blir hemløsa. Man måste satsa på information och utbildning runt djurhållning och djurvælfærd och det måste i sin tur støttas upp av ett førnuftigt och effektivt regelverk. Man måste få bort bilden av hunden som ett skadedjur eller som en slit-och-slæng-vara. Den ær ett levande væsen som kænner smærta och som førtjænar respekt.

Om man nu prompt vill ha en hund också och inte har lust att lægga pengar bara før att hjælpa till att løsa problemet med hemløsa hundar så ær det ett bættre alternativ att skaffa en svensk omplaceringshund. Det finns massor av fina, søta och snælla svenska hundar också som behøver ett nytt hem lika mycket som de utlændska. Man hjælper en hund, men bidrar inte till att førværra andra lænders problem.

Det finns organisationer som førmedlar hundar æven inom Sveriges grænser och det finns dessutom jættemånga hundægare som sæljer sina hundar privat utan att gå genom førmedlingar. Tack vare internet ær det dessutom lættare æn någonsin att hitta sin drømhund och komma i kontakt med sæljaren/førmedlaren. Att man skulle vara tvungen att adoptera en hemløs hund från utlandet før att det var dær och ingen annanstans drømhunden fanns kænns osannolikt.