det där med bestraffning

Det finns fortfarande många i hundvärlden som ifrågasätter tanken om att det är mer effektivt att träna baserat på belöningar och utan (positiva) bestraffningar (eller korrigeringar eller vad ni nu vil kalla det). Jag brukar i de tillfällen av lathet bara hänvisa till att det är ganska så välundersökt och allmänt accepterat i lite mer vetenskapliga kretsar och inte idas redovisa några vidare källor (det tänker jag nog fortsätta med också men för er som ändå vill ha nåt handfast kan jag rekommendera Sidmans bok coercion and its fallout som ger en någorlunda bra sammanfattning).

Har precis sett en föreläsning från högskolan i Skövde om psykologi, riktad till studenter vid kognitionsvetenskap, där man faktiskt tog upp just att det är mer effektivt att träna med positiva förstärkningar och utan positiva straff. Det var i samband med en diskussion om Skinner. Tyckte det var lite kul att se "first hand" att den hållningen är så pass allmän att det till och med och utan vidare används som exempel i grundkurser på högskolor och universitet.

Lekkamrat sökes!

Eftersom jag nyligen har flyttat till Malmö känner jag inga hundägare här ännu. Jag tycker det är viktigt för mina hundar att få träffa och umgås med andra hundar regelbundet. Därför söker jag lekkamrater till dem att träffa 1-2 gånger i veckan under någon timmes tid. Eftersom jag inte har bil måste vi ses i -eller i närheten av Rosengård.

Båda mina hundar är tikar, och det brukar fungera bäst när de leker med hanar. Eftersom de är så stora bör din hund vara åtminstone ungefär lika stor som en labrador och den bör vara van vid att leka tillsammans med andra hundar sedan tidigare för att det ska fungera bra. Ras har ingen betydelse, men mina hundar föredrar springlekar framför brottningslekar.

De hundar de har lekt bäst med tidigare har varit weimaraner, dobermann och boxer, men som sagt, andra raser eller blandningar är också välkomna om de passar bra ihop.

Den fattige...

... Har inte råd att välja. Jag har inte råd att åka på "chicken camp". För dem som inte vet vad det är, kan jag berätta att det är en sammankomst där klickertränare, oftast hundägare, klickertränar höns att utföra konster.

Jag vet, det låter helt absurt och smått sinnessjukt, men de som har provat menar att det är ett bra sätt att förbättra sina shejpingfärdigheter. Eftersom höns tydligen rör sig ganska snabbt men onekligen inte är särskilt klyftiga, sägs det, är de bra på att lära folk att klara timingen rätt och inte höja kraven för mycket åt gången. Man kan träna och prova sig fram utan att utsätta sin egna hund för sina dåliga träningsfärdigheter.

Men jag har tur, för jag bor i stan och på torget finns massor av duvor, och de är lika träningsvilliga som hönsen på landet. Men till skillnad från hönsen ställer de upp som lärare utan annat arvode än brödsmulor och jag kan gå på dove camp när jag vill, hur ofta jag vill, helt gratis =)

the BARF experience ( i dubbel bemärkelse)

Jag har i en period provat att barfa mina hundar, efter att ha övervägt det i många år. Nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter.

Mina största farhågor innan jag började var att det skulle vara dyrt, att det skulle vara svårt att lära sig vilka proportioner de olika ingredienserna skulle ha i förhållande till varandra, att räkna ut hur mycket mat hundarna skulle ha och att det skulle vara besvärligt att få tag på kött och ben till en omväxlande diet.

Så här såg verkligheten ut:

Priset på konventionellt hundfoder varierar ju ganska kraftigt. Att barfa och blanda maten på egen hand kostade mig ungefär lika mycket som det hade gjort att använda Royal Canine eller Hill’s. Det var alltså förhållandevis dyrt, men inte avsevärt dyrare än konventionellt torrfoder.

Eftersom jag ville göra maten på egen hand snarare än att köpa kommerciellt barf-foder, fick mina hundar ben och kött i hela stycken. Jag hade ingen maskin som kunde mala ben. Således fick jag lära mig vilket fantastiskt passande namn BARF verkligen är på den här dieten; de första dagarna kom stora benbitar tillbaka ut igen på min matta med ojämna mellanrum. Som tur är kom de ut samma väg som de kommit in, så det kunde ju trots allt ha varit värre… tydligen så vande sig hundmagarna snabbt vid beneriet, för kräkningarna upphörde ganska snabbt.

Jag har lyckan att bo ca 200 m från CityGross i Rosengård och jag måste säga att de har ett fantastiskt utbud av ben, inälvor och annat animaliskt äckel; testiklar av olika arter, tungor av lika många olika arter, svansar, fötter, öron, ögon, bröstvårtor, hjärnor… (vem köper det, kan man undra), så det var enkelt att hitta saker till en varierad kost för hundar. Efter en runda på ICA i ikke namngiven småländsk småstad kan jag meddela att jag tror inte det hade varit lika enkelt att ge hundarna en varierande och balanserad kost utan CityGross.

Att få proportionerna rätt var inte så svårt som jag hade befarat. Jag köpte helt enkelt grejer till 2-3 dagars mat; mixade och rörde ihop allt utom köttet och benen i en stor bytta. Köttet och benen delade jag upp i en hög för varje hund som jag stoppade i kylen och sedan behövde jag inte fundera mer på proportionerna för den gången utan kunde lugnt räkna med att när maten var slut så hade de fått i sig det de skulle ha. Efter någon vecka hade jag lärt mig hur mycket jag behövde köpa av varje ingrediens.

Mängden mat var lite klurigare. Jag utgick från en tabell som jag hittade i en bok om BARF, där man utgick ifrån hundens idealvikt för att räkna ut hur mycket foder hunden behövde om dagen. Det gick väl sådär får man säga. I jämförelse med det torrfoder de fått tidigare var det nu kopiösa mängder mat de skulle ha. Trots att jag tyckte det var absurt mycket mat för en hundmage, rasade kilona av hundarna, framförallt grand danoisen, så jag fick öka mängden i ett par omgångar innan jag fick en stabil vikt på henne.

Intressant i det sammanhanget var att trots att det var så otroligt mycket mer som kom in, var det väldigt mycket mindre som kom ut, i jämförelse med när de fick torrfoder. Det tycker jag är talande för hur mycket onödig utfyllnad som finns i våra konventionella torrfoder. Hundarna åt mer än tre gånger så mycket rent viktmässigt, ändå sket de ungefär en tredjedel av tidigare. Det om något tycker jag talar för att det på det stora hela är ganska god ekonomi att blanda hundarnas mat själv. Man vet vad de får och man vet att man inte belastar dem, sin plånbok eller miljön med en massa extra ”skräp”.

Mina hundar var friska och i gott hull och med god kondition redan innan jag bytte till barf, så på det sättet märkte jag ingen skillnad, när jag väl hade hittat rätt mängd mat. Däremot var det tydligt att de föredrog den hemgjorda maten. De har alltid varit matglada hundar, men när de förr var glada när maten kom fram, var de nu rent euforiska vid matdags. Jag har sällan sett så glada hundar som när maten serverades. Det gör det ju roligt för en själv som hundägare också, för visst är det kul att göra sina vänner glada.

Den enda nackdelen som jag upplevde det var att det var himla bökigt och ganska tidskrävande att göra maten. Det kan ju hänga samman med att jag har två stora hundar, i kombination med att jag inte har en bil och bara ett litet kylskåp och en ännu mindre frys.

Först och främst måste jag handla och göra ny mat varannan eller var tredje dag för jag kunde varken bära hem mer eller förvara maten under längre tid. Dessutom tog det en massa tid att skära upp och mixa allt. Med så stora hundar handlade det helt enkelt om enorma mängder grönsaker att hacka och mixa och det tar faktiskt mer tid än man tror när man måste göra det i stort sett varannan dag.

I övrigt kan jag inte annat än varmt rekommendera hemmalagad BARF-mat för hundar.

Plötsligt var det en för mycket...

Idag när jag var ute med hundarna och lekte på ängen dök det plötligt upp en hund jag aldrig har sett förr. Han dök upp bakom en krök på andra sidan ån och stod och tittade på oss en stund. Så tog han mod till sej och sprang över bron till oss.

När jag fick syn på honom kopplade jag mina hundar för att de inte skulle ge sej iväg till honom, men när han kom fram till oss trots att jag hade gått undan med Nemi och Bibi lite, för att inte uppmuntra honom att komma, så hade jag inte riktigt nåt annat val än att släppa mina hundar igen så att de kunde hälsa i lugn och ro. Han verkade väldigt vänlig, så jag kände mig inte så orolig över det.

Det gick också bra, de hälsade ganska lugnt och så började Nemi och Bibi spring runt och busa som de gör när det händer nåt kul. Han verkade lite mer osäker, stod mest och tittade på dem ett tag, men lekte med lite till och från.

Jag kollade längs stigen om det inte skulle dyka upp någon ägare snart, men där var ingen inom ett par hundra meters omkrets. Bara några nubbar som satt och drack öl i en lastbil, men de försökrade att de inte kände hunden. Efter ett tag bestämde jag att vi skulle gå tillbaka den vägen hunden kommit från och se om vi kunde hitta någon. Jag vet att det bor ganska många hundar i det området, så jag började förbereda mej på att knacka dörr om det inte dök upp nån längs stigen.

Hundarna fortsatte leka fint tillsammans. Bibi har precis löpt och Nemi ska nog löpa snart, men han verkade inte så överdrivet intresserad ändå som tur är. Så småningom dök det upp en karl med koppel men utan hund som visade sig vara ägaren. Har bad jättemycket om ursäkt och förklarade att hunden hade tagit sej ut från tomten och undrade om han hade varit med mig länge.

Så jag förklarade att han hade dykt upp och sedan följt med mig och mina hundar när det inte kom någon efter honom, men att det inte var så längesen. Sa att allt hade gått bra, så det var inte så mycket att be om ursäkt för osv.

Hunden var inte så glad över att lämna sina nya vänner och gå hem kunde jag se. Normalt brukar jag bli ganska irriterad när det springer fram lösa hundar, men idag tyckte jag faktiskt att det var ok. Kanske för att han var så söt (tror det var en münsterländer) och inte bara kom framrusande helt huvudstupa utan liksom såg ut att tänka sej för innan han ganska lugnt gick fram till oss. Det var längesen mina hundar fick leka med någon annan också, så det var kul för dem.

Varför ha bil när man kan ha hund?

I dag var det igen dags før hundarna att gøra sej førtjænta av brødfødan de får. Veckohandling och det betyder att alla i huset, æven hundarna, måste hjælpa till att få hem varorna eftersom vi inte har någon bil att køra dem i.

Det funkar faktiskt ganska bra att anvænda hundarna som lastdjur. De verkar inte ha något emot det før de bliver alltid lika glada och ivriga nær kløvjevæskorna kommer fram och de klagar inte heller nær man fyller dem med mat på vægen hem.

Før mej ær det utan tvivel en jættebesparing att kunna ta hundarna med mej och handla i den billiga affæren i grannbyn istællet før den dyra hær och att samtidigt kunna handla så mycket på en gång att jag slipper åka (tåget) mer æn en gång i veckan før att gøra det. Dessutom gør det ju handlingen lite roligare också...

Så, det ÆR bættre med stora hundar. De kan gøra lite nytta :)

Besök av journalist

Igår ringde en journalist från Venstrebladet som hade sett mina uppslag om hundetræning och ville ha en intrevju med mej och om hundtræning och lite bilder på mej och hundarna. Tænkte att det vore bra marknadsføring, så jag sa ja och idag kom hon som vi bestæmt med fotograf och det hela.

Var lite nervøs, har inte så mycket medievana, men vi fick ett trevligt snack och jag fick berætta om hur jag trænar och vad som ær viktigt før mej nær det handlar om hundtræning. Hundarna skøtte sej ok, æven om de blev lite vilda nær de kom. Bibi løper till råga på allt, så hon ær helt hysterisk i førhållande till vad hon brukar vara.

Var extra spænnande att ta bilder. Jag gillar inte alls att vara med på bild, ær så extremt ofotogenique att jag borde få ett pris, och att dessutom få hundarna att hålla sej stilla tillræckligt længe før att funka på kort var inte lætt. Tyværr ær det uselt væder, så vi var tvugna att hålla oss inne också.

Tog nån bild dær jag satt vid skrivbordet som var fyllt av bøcker om hundar, och hade Nemi i knæt, och så nån dær jag lyckades få Bibi att sitta i soffan brevid mej och med Nemi på golvet nedanfør, æven om hon visst hellre hade studerat kameran på mycket nærmare håll... Hoppas det blev någon bra bild, åtminstone.

Det var en spænnande upplevelse i alla fall, och det ska bli intressant att se hur artikeln blir. Hoppas det inte blir før många missførstånd. Den risken finns dær ju alltid næar jag måste prata danska :)

Perfektionism-psykosen

Jag tycker hundsverige verkar ha drabbats av nån slags perfektionism-psykos. Inte nog med att hundarna ska vara vänliga, gå utan att dra i kopplet och inte stjäla mat från bordet. Nær man kollar diskussioner online eller læser vissa bøcker/tidsskrifter bliver man alldeles snurrig av allt hundarna ska gøra ”rætt”.

De ska sitta, ligga, gøra grundfærdigheter som rinnande vatten och på kommando utan att tveka, de ska komma som ett skott på inkallning, tyst gå och lægga sej på sin plats nær det kommer besøk, sitta tysta i hallen och vænta på att bli hælsade på nær det ringer på dørren, inte skælla vid staketet, inte rusa ut genom dørren nær det ær promenaddags utan sitta och vænta på att man ber dem om att gåt ut, ubte jaga katter/fåglar/harar æven om de ær løsa, inte tigga vid matbordet, inte vara rædda før något som helst i hela værlden osv, osv, osv in absurdum.

Om ens hund inte ær en sådan liten gudomlighet i perfektion ær det lætt att tro att man ær en dålig hundægare. Hur klarar ni pressen? Hur orkar ni træna på alla dessa saker?

Min gissning ær att vældigt få i sjælva verket har orken att træna sin hund till sådan perfektion. Men bilden och førvæntningarna finns dær och sprids varje gång hundægare møts. Det ær som en ondartad svulst som ger oss allihop (med några få über-hundägare som undantag) dåligt samvete och en kænsla av att inte duga, att inte ræcka till.

Jag vill uppmana mina læsare att gøra uppror mot denna perfektionismens diktatur. Vælj era kamper! Det ær jættebra att læra hunden grundfærdigheterna -om man tænker tævla i lydnad. Annars... tjae... Bor man i lægenhet och ofta har besøk ær det en bra idé att læra hunden att vara tyst nær dørrklockan ringer, men annars?

Vad gør det egentligen dej om hunden tigger vid matbordet eller bliver så glad av att få besøk att den springer runt och hælsar på alla samma sekund som dørren øppnas? Ær det verkligen vært besværet att gøra nåt åt det? Skit i det och koncentrera dej på nåt som du verkligen tycker ær viktigt istællet!

Har du svårt att læra hunden att låta rådjuren vara ifred? Sætt den i långlina eller cykla eller jogga med den så att den får springa av sej på så sætt istællet och ha den i koppel nær du ær på skogspromenad. Det gør dej inte till en dålig hundægare, jag lovar!

Bestæm dej før vad som faktiskt ær viktigt før just dej och din hund och nøj dej med det. Hunden måste inte vara perfekt i allas øgon. Det ær din hund. Så længe ni trivs tillsammans så ær allt som det ska.

Min hundar hoppar upp før att hælsa (inte grand danoisen i och før sej, hon behøver inte). Jag brukar førvarna folk om det, så ær det upp till dem om de vill nærma sej mina hundar ændå eller føredrar att hålla byxorna rena genom att hålla sej på avstånd. De skæller också nær det ringer på dørren, eller rættare sagt, innan folk hinner ringa på, och ibland tigger de vid matbordet. Vi har det utmærkt tillsammans ændå.

Allvarligt talat kan jag inte begripa varfør jag skulle anvænda min och hundarnas værdefulla tid på att traggla med såna obetydliga petitesser. Jag ær helt øvertygad om att jag trots det hør till de bæsta 75% av hundægarna i Skandinavien (på værldsplan ligger jag sækert bland de bæsta 95%). Det ær tillrækligt før mej...

När det ær viktigt med en fungerande inkallning

I dag nær vi var ute i skogen fick vi en god anledning att vara tacksamma øver att vi har så bra inkall på hundarna...

På rundan vi gick i dag finns det en inhægnad med fasan en ganska kort bit in i skogen. Som regel ær det inte ett problem, eftersom det som sagt ær staket runt. Dessutom har jag aldrig sett några fåglar dær ens, hundarna brukar bara gå førbi. Men i dag var det inte som vanligt.

Någon hade læmnat stængslet øppet. Innan vi hade hunnit reagera var hundarna dær inne och det var flaxande, skrålande fåglar øverallt (varfør har man egentligen en inhægnad till fasaner øver huvud taget? De kan ju flyga ut och in som de vill...). Som tur ær ær mina hundar varken snabba eller kloka nog till att faktiskt lyckas ta en frisk fasan, men oj, vad jag ær glad att vi har anvænt så mycket tid på att træna inkallning!

Det måste ju ha varit rena himmelriket før en hund. Åtminstone en som Nemi, som ju ær fågelhund och helt besatt av fasaner. Utan en stensæker inkallning hade vi aldrig fått tag på de hundarna igen. Men vi fick oss en ordentlig læxa i alla fall.

Man ska aldrig ta något som helst før givet nær man har hunden løs. Kolla alltid att platsen ær sæker så att det inte kan hænda en olycka. Och se till att du har superbra inkallningar innan du har hunden løs. Næsta gång ær det kanske din hund som rænner rakt in i ett fågelhægn...

Den bästa stunden på dagen

Ibland kan vardagen kænnas lite rutinaktig och småtråkig, oavsett om man har hund eller ej. Många livsstilsexperter menar att vægen till lycka ær att hitta det positiva och vackra i den gråa vardagen, och visst finns det små guldkorn æven en vanlig sketen torsdag...

Før mej ær kvællspromenaden den bæsta stunden på hela dagen. Jag brukar gå ut med hundarna precis innan jag går och lægger mej. Det ær ett skønt sætt att avrunda dagen på. Avslappnnde, men inte sløtt sådær som att bara sitta och halvslumra framfør tvn.

Det ær stilla och tyst, inte en massa folk, bara ljudet av någon enstaka bil på avstånd och en och annan annan kvællspromenerare. Man kan gå i lugn och ro och filosofera och låta hundarna stanna och nosa på hur många lyktstolpar och buskar som helst. Ingen stress, ingen tid att passa, inga "nær jag kommer hem måste jag komma ihåg att-tankar", før man vet vad man ska nær man kommer hem -man ska bara lægga sej i sin skøna sæng och sova gott.

Normalt ær jag en sommarmænniska. Jag ælskar ljumma sommarkvællar och allt som hør dærtill och jag tycker som regel att vintern ær ganska så obehagligt mørk och kall. Men på kvællspromenaderna gør det inget att det ær vinter. Då får vintern en alldeles speciell charm. Det kænns før en gångs skull mysigt att det ær lite kyligt och att det ær mørkt. Man får en alldeles varm kænsla i hjærtat av att se alla ljusen i husen och førestælla sej hur mysigt de har dær inne. Så hær års ær det dessutom så fint med alla ljusslingor i trædgårdarna.

Om det dessutom ær stjærnklart som i kvæll ær det en extra bonus. De stjærnklara kvællspromenaderna ær de allra allra bæsta!

hemma bäst

Har inte haft tid att skriva de senaste dagarana eftersom jag har varit upptagen med att packa ihop mej och hundarna och resa tillbaka till huset i Danmark. De beter sej som om de aldrig har varit dærifrån, trots att vi varit hos mamma i Sverige i næstan 3 månader. Dæremot verkar de vældigt glada øver att återse Kasper.

Det ær skønt att vara hemma igen, men det kænns ganska vemodigt att komma hit før att sælja huset. Jag har inte alls lust att flytta och ett bættre stælle før hundarna att bo æn det hær blir det nog inte på många år. Det kommer jag aldrig ha råd med på egen hand :(

Nåja, den dagen den sorgen. Sånt ær livet som skilsmæssohund ;)

Let it snow!

Idag har det snöat i princip hela dagen just som snön från i julas just börjat bli så ihopsjunken att den knappt märks mer.

Nemi och Bibi är ju så stora att några cm snö på marken inte är något problem för dem. Så länge det är torrt och inte blåser verkar de inte frysa om de är i rörelse. Faktum är att Bibi verkar knappt lägga märket till snön förrän hon blir törstig. Då äter hon den. Ser ut som en kossa som går och betar, fast snö istället för gräs.

Nemi däremot verkar glad för snön. För det första kör hon näsan i marken och glömmer allt om att gå fint utan att dra. Nosen är som limmad till marken under hela promenaden så fort det kommer snö. Hon ränner fram och tillbaka, hit och dit, som om varje centimeter av marken var täckt av de mest spännande dofter hon kunde föreställa sej.

Insåg när jag först la märket till hennes beteende att jag inte vet något som helst om vad snö gör med spår och andra lukter. På henne verkar det ju som om det finns mycket mer att lukta på när det ligger snö. Blir doftspåren tydligare på nät sätt? Eller håller de längre så att marken fylls på med mer lukter än vanligt? Eller är det själva snön som luktar så oemotståndligt? Skulle vara kul att få veta varför hon är så intresserad av snön…

Nemi är ju annars ganska frusen av sej eftersom hon har så tunn päls, men snön verkar inte vara för kall för henne. Hon älskar att rulla sej i snö! I och för sej rullar hon sej en hel del i vanliga fall också, men inte alls så mycket som i snö. Normalt väljer hon att rulla sej i saker som luktar mycket, så kanske är det lukterna i snön som får henne att rulla sej också.

Hur som helst får hon ett helt saligt uttryck i ansiktet när hon får rulla sej i en fluffig snöövertäckt grästuva.

Nyåret

Så har det varit ännu en nyårsafton. Firade hemma med bara brorsan, vad nu det har med saken att göra…

Hade sett fram emot nyårsafton inte utan spänning. Nemi är väldigt skotträdd och Bibi har visserligen inte visat såna tendenser förut men man är ju lite nervös för att Nemis rädsla ska smitta av sej. Den rädslan visade sej dock som tur var ogrundad. Bibi smaskade sej igenom alla fyrverkerierna utan att ens se ut att lägga märket till dem. En köttfärsfylld kong verkar vara det enda den hunden någonsin önskar sej.

Med Nemi var det annorlunda. Förra året provade vi DAP men utan resultat. Jag har tittat på olika metoder att bota raketrädsla och det enda jag tror skulle funka är väl egentligen att lära henne att associera det med nåt trevligt istället. Det skulle bli ett fasligt projekt tyvärr eftersom det skulle innebära att en pysslade med hunden hemma och en var ute och sköt, så pass långt borta till en början att hon inte blev rädd. Naturligtvis är det synd om hunden när hon är rädd, men hur mycket pengar, tid och energi är det egentligen värt att använda för att hon ska slippa rädsla denna enda kvällen varje år då det smälls på allvar?

De nyårsaftnar hon upplevt hittills har hon klart och tydligt visat hur hon vill ha det om det nu måste smälla. Hon vill ha något lite avskärmat att krypa in i, gärna ett bord med lång duk att krypa under eller liknande, i närheten av mej. Så vill hon bara ligga där. I år bestämde jag mej för att helt enkelt bara låta henne få det som hon ville och sedan inte göra mer.

Jag riggade upp små hyddor att gömma sej i i de rum jag räknade med att vara i under dagen och sedan lät jag henne vara ifred. Under största delen av dagen och kvällen följde hon mej från hydda till hydda allt efter mina rörelser i huset. Flyttade jag mej i en period när det var extra smälligt stannade hon där hon var tills smällandet lugnat ner sej innan hon gick in till mej igen.

Jag struntade också i att tvinga ut henne på rundor. Kom hon fram så fick hon följa med ut. Men när hon väl kom ut kom hon ju på hur otäckt det var utomhus och ville in igen. Det var mitt största dilemma igår; hundstackaren måste ju kissa åtminstone några få gånger under dagen, så jag bestämde mej för att hade hon väl gått ut så stannade vi ute tills hon kissat hur mycket hon än stretade för att komma in igen. Men vi höll oss i trädgården för att kunna gå in igen direkt när hon var färdig.

Med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att det gick ganska bra. Så länge hon fick ligga och trycka ifred så verkade hon hantera det ganska ok. Ingen panik eller så. Hon till och med åt lite grann av sin köttfärskong både före och efter tolvslaget.

Den ofrivilliga tolkaren

I familjens bekantskapskrets finns en man som heter Lennart. Han är otroligt glad för hundar men har ingen själv för tillfället. Därför vill han väldigt väldigt gärna vara kompis med mina hundar, som annars betraktar honom med en viss skepsis, kanske just för att han så gärna vill vara vän med dem, vad vet jag...

Hur som helst. Idag var jag i stan och gick ut med hundarna direkt efteråt, så jag brydde mej inte om att byta från finskor till hundpromenadskor innan jag gick. Otroligt dumt, med tanke på att skorna jag nu använde har en fullständigt blank sula, och det de senaste dagarna har varit blankis på gator och trottoarer.

Som om blixthalkan i sej inte var illa nog dyker denne Lennart upp runt en krök medan jag håller på och hasar mej ner för en backe. Mina hundar är ju onekligen ganska lätta att känna igen, så redan när han fick syn på oss på 40 meters avstånd började han prata till mej och hundarna. Det är sånt som gör mina annars ganska välartade hundar till två vettvillingar. "Yes! Där är En som Ger Oss Uppmärksamhet! Fröjd och Gamman!"

Under normala omständigheter brukar jag stanna och helt enkelt låta dem flaxa runt tills de lugnat ner sej i såna situationer. Det händer ändå inte särskilt ofta. Men blanka sulor på isgata i nerförbacke är inte alls normala omständigheter. I alla fall inte där jag kommer ifrån. Till min fasa märkte jag att hundarna hade bestämt sej för att rusa bort till Han Som Ger Oss Uppmärksamhet där Borta, och vad jag än tyckte om den saken så hade mina skor inga planer om att samarbeta med mej om att stoppa dem.

Jag hade inget annat val än att helt enkelt tolka efter hundarna bort till Lennart och försöka hålla mej på benen så gott jag kunde. Det var otroligt pinsamt och jag kände mej som en som inte alls borde ha hund, men som tur är var det inga andra i närheten som såg och jag trillade i alla fall inte. Genom att åtminstone hålla mej på benen fick jag kanske bevara i alla fall en liten gnutta värdighet...

Grinchen

Jag brukar rekommendera att man aktiverar sin hud genom att packa in maten i diverse förpackningar så att hunden måste jobba lite för sin mat. Det är ett sätt jag använder själv ganska flitigt och det är ett utmärkt sätt att aktivera sin hund på… om hunden i fråga inte råkar vara Grinchen.

Idag var stora Julklappsinslagningsdagen hemma. Mamma och Mats hade fyllt hela matbordet med julklappar som skulle packas in och runt dem på golvet var en stor hög av färdiga klappar. Jag satt i soffan alldeles intill och kollade tv och Nemi låg under bordet och gottade sej med en leksak… till en början…

När jag slänger ett öga på henne är det något som inte riktigt stämmer. Det där är ju inte leksaken hon hade innan. Vad är det egentligen hon ligger och tuggar på nu?

Jo, det är Bamse-cd:n med det härligt luddiga fordralet som min niece skulle få i julklapp. Den har blivit tagen från sin plats bland de inslagna klapparna, upppackad och håller nu på att malas sönder i Nemis glupska käftar. Här kanske jag bör nämna att mina hundar normalt inte går runt och tuggar sönder saker som inte är deras. Destruktivitet har aldrig varit ett problem.

Men nu satt vi, tre personer med hund och presenter mitt framför näsan, så hur hon lyckats sno till sej paketet och dessutom hinna roa sej med det en bra stund utan att någon märkt något är och förblir ett mysterium. Vad ska jag ta mej till? Min hund är GRINCHEN! Hon förstör julen genom att stjäla julklappar när ingen ser!

Sensmoralen i dagens händelser är denna:
Om du lär din hund att den får mat genom att slita sönder pappersförpackningar bör du inte förvara julklapparna på golvet.

Latleken

Ibland så vill ens hund (läs: Nemi) promt leka när man håller på med något annat viktigt (läs: när de visar Simon & Tomas i tv) och inte ids engagera sej i hundlek. Givetvis ska man inte alltid släppa vad man har för händer och låta hunden få som den vill, men ibland vill man vara lite snäll och liksom leka med henne ändå, bara man slipper engagera sej så mycket i lekandet.

Hemma har vi hittat den ultimata lösningen:
När Nemi vill leka hämtar hon en leksak, så har man lite dragkamp med henne några sekunder. Det kan man ju göra samtidigt som man kollar tv t ex. Sen säger man bara till henne att leta upp någon annan familjemedlem. Då springer hon iväg och terroriserar vederbörande och får leka där en stund istället tills han/hon tröttnar och skickar henne vidare. Använder man ett namn hon inte kan så går hon till den hon hittar först, men det blir bara lek om hon går till rätt. Under tiden får man själv vara ifred tills någon skickar tillbaka henne.

Så får hon hålla på sådär och växla mellan dragkamp och springa mellan olika personer som råkar finnas i huset. Kul för henne, väldigt lite krävande för slö hundfamilj.

Veterinärveckan

Øver de senaste 5 dagarna har jag varit hos veterinæren 3 gånger, 1 gång/djur. Det ær næmligen dags før årets vaccinationer bland annat och i avsaknad av bil kan jag inte dra dit hela gænget på samma gång utan måste dela upp det øver flera dagar. Som tur ær ær det bara en 10 minuterspromenad dit så det ær inte någon større belastning.

Efter Nemis vaccination i fredags och kattens dito samt sterilisering igår var det Bibis tur idag. Hon var verkligen kanonduktig! Hon høll sej helt lugn och stilla trots att førra besøket var en mardrøm och trots att veterinæren høll på med en massa instrument øver ansiktet och dessutom grævde runt i hennes øga på en massa olika sætt med en massa olika prylar i en lång stund. Som tur ær verkar det bara vara något skit som sitter och irriterar som vi bara har fått øgondroppar før och så fick vi en salva till hennes utslag som veterinæren sa nog skulle gå bort med tiden, så inga allvarliga kræmpor.

Jag tycker verkligen det ær helt otroligt att hon tog det så bra. Førra gången som var førsta gången vi var dær med henne var verkligen en katastrof på alla sætt och vis. Først och fræmst var hon verkligen livrædd før veterinæren den gången. Hon var faktiskt så rædd att vi satte munkorg på henne ifall det skulle gå så långt att hon skulle førsøka bita. Hon visade i och før sej inga sådana tendenser och har aldrig gjort det, men med en så stor och livrædd hund vill man inte gærna chansa. Tyværr gjorde ju munkorgen det knappast till en trevligare upplevelse.

Så fortsatte katastrofen med att hon skulle få armbågarna røntgade. Hunden væger nog runt 50-55 kg och det var jag och en veterinær, en tjej i min ålder tror jag men som var om møjligt ænnu mindre æn mej. Kæra læsare, bara så ni vet, det ær inte lætt att lyfta 55 kg hund som inte vill bli lyft nær man sjælv ær mindre æn hunden. Nær vi så æntligen hade baxat upp hunden på bordet inser veterinæren att bordet ær før litet. Hunden ska ner igen. Det var lættare før det skøtte hon sjælv, vilket dock skapade en ganska kaotisk situation i det trånga røntgenrummet.

Jag tror den stackars veterinæren letade igenom hela kliniken innan hon hittade ett operationsbord som var tillrækligt stort. Så skulle vi ha upp hundstackarn igen. Nu kom det en skøterska till hjælp. Ytterligare en person att vara rædd før och ytterligare en att trængas med i det lilla rummet. Det blev næstan ænnu mer kaotiskt och i røran lyckas hunden nær vi lyfte den komma med hela sin vikt på en av de stackars personalen, minns inte vem. Naturligtvis kunde hon inte hålla hunden sjælv, så min stackars Bibi åkte till råga på allt i golvet.

Vid det laget var vi nog allihop lite gråtfærdiga æven om vi førsøkte dølja det och vi var genomsvetta och hade jag haft lite mer beslutsamhet hade jag sagt att det var dags att ge upp før hundens skull men i kaoset tænkte jag væl inte så klart. Vi var allihop så koncentrerade på att hålla oss lugna och få det gjort. Så upp med hunden på bordet igen (førestæll er hur hon måste ha mått vid det laget) och sedan en massa kæmpande, lyftande, vridande, pillande och knuffande før att få allt på plats før bilderna från olika vinklar. Hundstackarn sprattlade naturligtvis før glatta livet en lång stund i ett tappert førsøk att komma undan denna tortyr, så dessutom skulle vi kæmpa med att hålla henne på plats så hon inte skulle trilla ner igen. Tillslut gav hon upp och høll sej still så vi kunde ta bilderna, men den blicken i Bibis øgon då glømmer jag inte i førsta taget.

Jag trodde allvarligt talat aldrig jag skulle få in henne till veterinæren igen efter den mardrømmen, så jag ær otroligt stolt øver hur duktig hon var idag, mitt søta lilla nusseværde Bibi.

Ge mej lite cred då!

Ibland nær man diskuterar med andra hundægarkolleger om hur man får en hund att sluta med ett visst problematiskt beteende kan jag bli lite trøtt.

Det brukar komma olika rekommendationer som att t ex ta hunden i nacken, lægga ner den på rygg, knycka till i kopplet eller sæga till på skarpen nær hunden gør det den inte får. Før mej framstår inga av dessa metoder som særskilt bra av flera anledningar, men det ska jag inte gå in på nu, før det ær inte det jag ville skriva om. Personen med "problemhunden" ifråga brukar ha provat någon eller flera av dessa metoderna utan framgång, men lockas ændå att antingen prova någon av dem som inte provats tidigare, eller prova en av dem som inte funkat tidigare igen, fast lite mer "øvertygande", "bestæmt", "dominerande", hårdare, konsekvent eller liknande.

Eftersom jag som sagt inte har særskilt mycket tilltro till dessa metoder brukar jag istællet føreslå en annan approach, næmligen att førekomma hunden med dens dåliga vana och beløna den før att gøra rætt innan den hinner gøra fel istællet samt att undvika annan korrigering æn att hunden går miste om møjligheten att få det den ville uppnå med beteendet om man inte hinner eller kan førekomma hunden. Det ær ett sætt som jag tycker ær både mer effektivt och trevligare æn att vænta på att hunden gør fel och då korrigera den fysiskt eller med hotfullt upptrædande.

Mitt førslag brukar bli avfærdat direkt. "Det kanske funkar om hunden inte vill sitta nær man sæger till den, men det funkar inte på en sån hær hund med ett sånt hær problem" brukar det heta. Då brukar jag førklara att det gør det visst -det ær ju næmligen så jag har lært mina hundar att skøta sej bra i olika sammanhang. Det fungerar alldeles utmærkt! Det ær hær det jag kan bli så trøtt på kommer:

"Men dina hundar ær ju inga problemhundar, de fungerar ju som de ska, det gør ju inte den hær! Med en sån hær hund måste man ta i med hårdhandskarna, det hjælper inte med køttbullar." Vafan ær det før skitsnack? Hur vet de det? Det ær ju ingen som har provat ju!

Hur kan de vara så sækra på att jag bara haft tur som lyckats få min metod (klickertræning) att fungera på mina hundar och att den absolut inte fungerar på en annan hund? Tror de att jag lyckats vælja ut valpar nær jag køpt hund som genom ett mirakel har uppfostrat sej sjælva och som aldrig har dragit i koppel, kastat sej mot andra hundar eller morrat? Varfør ær det nødvændigtvis så att klickertræning bara funkar på mina hundar før att de ær vælanpassade individer?

Man kan ju lika gærna vænda på det. Kan det inte vara så att mina hundar har blivit vælanpassade individer tack vare hur jag uppfostrar, trænar och øver huvud taget umgås med dem? Varfør utgå ifrån att jag bara haft tur som fått så snælla hundar istællet før att åtminstone øvervæga om mina metoder skulle kunna fungera? Visst, alla hundar ær inte lika, men om man nu sitter med ett problem som man inte lyckats løsa med korrigeringar hittills, hur kan man tillåta sej att bara avfærda ett alternativ som trots allt funkat på åtminstone några hundar?

Vad gör man inte för sin hund?

Idag har det varit træning igen. Det var skoj, men jag kunde mærka på Nemi att det var lite mycket før henne på slutet, hon var inte såååå himla koncentrerad på lydnaden. Dæremot provade vi två nya agility-hinder næmligen tunnlarna. Det gick øver førvæntan. Naturligtvis tvekade hon lite och hon førsøkte med att hoppa øver den istællet før att springa igenom ett par gånger, det var tydligtn vældigt svårt att førstå vad tunnlarna egentligen går ut på... Men hon klarade det. Jag hade halvt førvæntat mej att hon inte skulle våga sej in i dem. Balansgrejen gick också mycket bættre æn innan jul. Hon verkade fortfarande tycka det var lite høgt och smålæskigt, men hon gick øver den utan tvekan, fast långsamt. Kænns ændå som ett stort framsteg før oss :)

Den hærliga træningen øverskuggades dock lite av en hændelse på vægen dit som gjorde mej lite skakis faktiskt. Jag var tvungen att køpa nya tågbiljetter på stationen och det gør man i en pressbyrån-aktig kiosk inne på stationen i anslutning till væntsalen. Man får inte ta med sej hundar in dær, så jag var tvungen att læmna henne i væntsalen. Såg egentligen inget problem i det, det var ju inte ute på trottoaren, hunden var tydligt synlig hela tiden, dær var en 5-6 pers i væntesalen och att køpa biljetterna tar 2 min, det ær ingen kø.

Nær jag står dær och håller på med mina biljetter håller jag ett øga på Nemi, och jag ser hur en grønlændare (læs: alkoholist) reser sej upp och vinglar fram mot henne och bullrar "Vovse vovse..." Jag slænger vad jag har før hænder, jag vill næmligen inte att Nemi ska behøva træffa såna mænniskor nær hon står fastbunden ensam, och vrålar åt honom att han inte får gå fram till min hund. Ingen reaktion, så jag blir tvungen att kuta dit och hinner ikapp honom ca 10 meter från Nemi och upprepar att han inte ska gå fram till hunden.

Givetvis vægrar idioten att finna sej i att jag inte vill att han ska hælsa på min hund. "Jag kan hundar." svarar han bara. Jag førklarar att det inte spelar någon roll, før han kænner inte den dær hunden och det ær min hund och jag vill inte att han ska hælsa på den. Så fortsætter han att tjaffsa om att han visst ska hælsa, før han vet allt om hundar osv och jag fortsætter førsøka førklara att han inte får hælsa på min hund. Nær Nemi børjar pipa før att jag inte kommer tillægger han: "Du ska uppfostra din hund! Den jækla skithunden ær inte uppfostrad ordentligt. Hade det varit på Grønland hade den blivit skjuten" (vilket den sækert hade -hundhållningen på grønland ær rena djurplågeriet på många håll). Då blir jag arg på allvar och sæger åt honom att det ær just dærfør han ska hålla sej borta från henne.

"Du ska inte skrika åt mej....(en massa fula ord)" kommer han med då och børjar liksom gøra sådær som om han høll på att samla saliv att spotta. Men då har Ida fått nog. Jag ær en ganska fredlig person och har inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet, men jag finner mej inte i att bli spottad på offentligt nær jag bara tar ansvar før min hunds vælbefinnande. Min enda tanke ær att han ska jækla inte spotta på mej och nærmast reflexmæssigt slår jag till honom med handflatan på kinden. Klask!

I samma øgonblick ser jag att det kommer två stora karlar mot oss och antar att de kommer till min undsættning så jag skyndar mej dærifrån och hæmtar Nemi innan fyllot hinner reagera. På vægen ut tackade jag karlarna som stod och hutade åt fyllot och det sista jag hørde var att den ena gick in i kiosken før att ringa polisen før att få honom utslængd från væntsalen.

Vilka jævla idioter det finns! Jag læmnar aldrig min hund utanfør utan uppsikt, men jag kunde inte førestælla mej att det skulle kunna hænda något sådant inne i en væntsal nær jag hela tiden stod och såg på min hund och alla nærvarande också kunde se att jag hade uppsikt øver hunden. Att det ska behøva gå så långt att man behøver ta till handgripligheter før att få folk att inte gå fram och hælsa på en hund som står bunden och som de inte kænner! Att man inte ska bli respekterad som hundens ægare! Tænk om han hade slagit tillbaka!

Jag har inte slagit någon annan mænniska sedan jag var 11 år! Hur kul ær det en lørdagmorgon?

Rullar sej i skit

Idag gjorde vi en encore på turen igår. Det var inte lika fint væder, men hyfsat och det ær en bra runda. Nemi rullade sej i samma skithøg som vanligt. Hon ær otrolig på att rulla sej i æckliga saker den hunden, men vad jag førstår ær det ganska vanligt hundbeteende. Bibi gør det dock aldrig. Kanske har med åldern att gøra, Nemi gjorde det inte førræn hon var en bit øver ett år, alltså ca som Bibi ær nu och jag har frågat en del andra hundægare och det verkar som de flesta hundar børjar med det nær de ær vuxna.

Man borde væl førsøka få henne att låta bli, men det går ju så himla snabbt! Jag skulle førmodligen inte hinna stoppa henne æven om jag førsøkte, åtminstone inte nær hon ær løs. Så ser hon ut att njuta så himla mycket av det. Man vill ju inte vara en glædjedødare... Så hon får fortsætta, åtminstone de gånger hon inte ær kopplad. Hon ær ju så korthårig så oftast kan man torka bort det ganska enkelt i vilket fall som helst och om det inte går att torka bort så får man ju sin hæmnd nær man blir tvungen att schampoonera henne. Det gillar hon næmligen inte. Jag ær en ond satan!

Det finns ju en del teorier om varfør hundar rullar sej i stinkande saker. Jag ska inte gå in så noga på dessa, men det har sækert en praktisk anledning. Fast jag læste en ganska intressant sak som jag inte tænkt på førr i Patricia McConnells bok "The other end of the leash" som jag faktiskt tror också har betydelse, næmligen att hundarna faktiskt gillar lukten sjælva. Det ær ju faktiskt så vi mænniskor gør, så varfør skulle inte andra arter också gøra det? Mænniskan anvænder parfym, dels før att lukta gott før sin egens skull, men också før att verka mer tilldragande infør andra. Hunden anvænder kadaver och skit. Kanske av samma orsak.

Vi anvænder dofter i vår parfym som ofta har anknytning till vad vi æter. Vi vill ha parfymer som luktar søtt och friskt som frukt och blommor och så vidare. Sådan lukt tyder på att något ær ætbart før en allætare som mænniskan (faktum ær att mænniskan ær skapt till att æta betydligt mer frukt och grønt och betydligt mindre køtt æn vad många av oss gør nu før tiden). Vi tycker lukten av kadaver och skit ær æcklig och det har en praktisk anledning. Det ær inte bara så att vi inte æter det, det ær dessutom en hælsorisk før oss då det ær potentiella smittokællor. Tycker vi det luktar illa håller vi oss på avstånd och risken før att vi blir sjuka blir mindre.

Før hundar ær det annorlunda. De ær jægare och asætare. Kadaver ær prima kæk før dem och æven andra djurs avføring kan innehålla næring och dærfør framstå som ætbart før en hund. Samma sak med en del avfall från oss mænniskor, sopor brukar också stå på listan øver stællen att hitta mat och de ær æven læmpliga rullningsobjekt. Dessa lukter ær lukter som en hund førknippar med mat. Det ær klart de tycker det luktar gott! Varfør skulle de inte vilja smørja in sej i det? Jag kan mycket væl tænka mej några anledningar till det ur ett urvals- och evolutionært perspektiv.