Recension: The Other End of the Leash

Titel: The Other End of the Leash
Førfattare: Patricia McConnell (2002)
Førlag: Ballantine Publishing Group /Random House inc.

Den hær boken handlar om skillnaderna och likheterna mellan hundars natur och vår natur som mænniskor (och primater) och de problem som kan uppstå mellan mænniska och hund som en føljd av dessa olikheter. Den førklarar också varfør vi trivs så bra ihop. Den tittar bland annat nærmare på våra respektive arters førhållande till lukt, bruk av ljud, social struktur och berøring.

Trots att jag vid det hær laget har avverkat en hel del litteratur om hundar finns det många passager i den hær boken som inte bara ær vældigt intressanta, utan också ger en riktig "aha-upplevelse". Det mesta har dessutom en vældigt praktisk betydelse før oss som hundægare och den kænns dærfør vældigt relevant før nya så væl som erfarna hundægare tycker jag æven om jag inte håller med førfattaren i precis varje sak hon skriver. Dessutom ær den lættlæst och den innehåller många exempel från førfattarens egna erfarenheten som ytterligare tydliggør varfør det hon skriver om ær relevant.

Den har en lite annorlunda approach æn de flesta bøcker om hundar eftersom den tar ett steg tillbaka och sætter vår "primatnatur", med beteenden och reaktionsmønster som ær så djupt rotade hos oss att vi knappt lægger mærket till dem sjælva om ingen før dem på tal, i førhållande till hundægande och den ær helt klart læsværd.

Recension: Klikkertræning for din hund

Idag ær det strålande solsken før andra dagen i rad och jag slæpade med båda hundarna ut i skogen på picnic med kamera. Hade det hur hærligt som helst och hundarna verkade tycka det var super också. Det hænde egentligen inget særskilt, så finns inte så mycket att skriva egentligen... Kør en bokrecension också før att fylla ut lite:

Titel: Klikkertræning for din hund

Førfattare: Morten Egtvedt & Cecilie Køste (2007)

Førlag: Canis

En grundbok i klickertræning med en ordentlig genomgång av teorin bakom klickertræning, vad det ær och hur det fungerar. Den tar upp allt det man behøver veta før att kunna klickertræna någorlunda effektivt, går igenom alla viktiga begrepp och arbetssætt, bland annat hur man hittar en effektiv førstærkare, stimuluskontroll, baklængeskedjning och generalisering. Boken førklarar också vikten av timing, rætt kriterier och førstærkningsfrekvens. Dessutom har den en praktiskt del med beskrivningar på bra øvningar att børja med nær man ær ny som klickertrænare.

Jag tycker det ær en fantastiskt bra bok, som tillsammans med Karen Pryor's "Skjut inte hunden" utgør stommen før all førnuftig och effektiv hundtræning. Ett måste i varje hundægares bokhylla.

Jan Fennel & Amichien Bonding

Jan Fennel ær en av de mest kænda och populæra "hundexperterna" av idag med eget TV-program och flera bøcker publicerade. Hundægare værlden øver føljer hennes råd i umgænget med sina hundar. Det ær synd...

Efter att ha sett några av hennes program och hørt och læst flera hundægare referera till henne blev jag så nyfiken att jag gick till biblioteket och lånade två av hennes bøcker, næmligen The Practical Dog Listener (2002) och A Dog's Best Friend (2004). Efter att ha læst dem kan jag konstatera att den bild jag fått av hennes metoder var riktig och att det finns flera stora problem med hennes system før hur man i vardagen førebygger och åtgærdar problem med sin hund, Amichien Bonding.

Hela detta system bygger næmligen på antagandet att:

1. Hundar ær som vargar i sin sociala struktur

2. De dærmed behøver en tydlig hierarki med mænniskan som ledare motsvarande alfavargen och med hunden i botten av hierarkin, motsvarande en omega-varg

3. Hundar tolkar olika aspekter av mænniskans beteende som att det ær den som ær ledaren øver oss snarare æn tvært om, och den konkurrerar stændigt med oss om detta viktiga ledarskap

4. Ledarvargen anvænder primært 4 situationer till att med olika strategier understryka sitt ledarskap gentemot de andra i flocken, næmligen att avvisa eller acceptera de andras nærmanden efter frånvaro från flocken, alltid æta først, førsvara flocken på det sætt som de finner læmpligt (dær de andra flockmedlemmarna alltid føljer sin ledare blint) samt ta ledningen under jakt.

Genom dessa antaganden kommer hon så till slutsatsen att alla problem vi har med våra hundar kommer sej av att de tror sej vara våra ledare snarare æn tvært om, men att vi kan påta oss den nødvændiga ledarrollen (eventuellt frånta vår hund den) genom att imitera dessa alfavargar genom några enkla regler, næmligen att ignorera hunden om den førsøker ta kontakt med oss, framførallt om den førsøker hælsa nær vi varit åtskilda, alltid sjælv æta något innan hunden får mat, alltid gå først ut genom dørren och sedan konsekvent och demonstrativt bestæmma vilken væg vi ska gå genom att alltid gå åt ett annat håll om hunden tar eget initiativ till att gå åt ett visst håll.

Det ær dock så att flera av antagandena som ligger till grund før metoden ær felaktiga och andra tveksamma och sjælva metoden ær in absurdum førenklad i førhållande till vad ett eventuellt reellt ledarskap bør innehålla.

Før det førsta ær hundar inte som vargar i sin sociala struktur. De ær visserligen mycket næra slækt, men det finns en mycket viktig skillnad mellan hundar och vargar: Vargen ær ett vilt djur, hunden ær ett domesticerat djur. Domesticeringsprocessen har långtgående konsekvenser før hundens beteende. Hundar ær inte alls lika hierarkiska. Det ær ofta svårt att urskilja en ledare i en grupp fria hundar. Faktum ær att hundar læmnade åt sej sjælva som regel inte ens bildar reella flockar. Før canider ær flockbeteende inte genetiskt, det uppstår endast under de førutsættningar dær det ær en førdel. Før hundar ger det sællan en førdel och det har heller inte gjort det historiskt. Hundar ær alltså inte så beroende av en tydlig hierarki med en så øverlægsen ledare som Fennels modell vill gøra gællande.

Før det andra finns det inget som tyder på att hunden skulle rækna in mænniskan i sin eventuella rangordning. Det finns heller inga rimliga grunder till att hunden skulle få før sej att den ær vår ledare eller førsøka konkurrera med oss om ledarskapet. Det har jag tjatat om mycket tror jag och jag kommer dærfør inte gå in på det mer hær, men det ær faktiskt så att det inte ens hundar emellan føregår særskilt mycket konkurrens om de høgre platserna i en eventuell hierarki. Før det allra mesta tenderar hundar att acceptera sin plats. Ommøbleringar i hierarkien brukar bara førekomma vid stora førændringar i gruppen, t ex om någon hund dør. Om hunden inte har en gemensam rangordning med mænniskan och inte kan se sej som vår ledare, hur kan då alla våra hundproblem bottna i att hunden ser sej som en alfa i vår gemensamma "flock"?

Nær det sedan gæller antagandena om hur ledarvargen upprætthåller sin position, om det nu har betydelse nær vi pratar om hundar, så finns det inget som tyder på att hælsningsritualer skulle ha något samband med rang så som Fennel beskriver. Det ær heller inte alltid ledaren som æter først. Om det inte råder brist på mat så æter vargarna tillsammans. Det ær inte heller så att de lægre rangerade vargarna alltid føljer ledaren.

Nær en så stor del av det stoff man bygger ett system på ær felaktigt ær det nærmast oundgåeligt att metoden blir førfelad. Det finns inget som talar før att problembeteenden hos hund særskilt ofta skulle bero på bristande ledarskap. Det finns heller ingen rimlighet i att man skulle kunna reducera bra ledarskap, vare sej før hundar eller vargar till några få så ytliga detaljer som de Fennel føreslår. Att inbilla sej att småsaker som att æta først, ignorera och gå først ut genom dørren skulle kunna ha inflytande på en hunds problembeteende verkar synnerligen naivt, før att inte sæga att det saknar all antydan till kunskap om hundars beteenden eller beteendemanipulering.

Tittar man på de exepel Fennel ger på hur hon och hennes klienter helt konkret gått till væga før att få hunden att upphøra med oønskade beteenden går metoden med få undantag ut på att utøver att som beskrivet ovan ta øver det førmodade ledarskapet straffa bort beteendet genom att isolera hunden vid varje regelbrott. Om hunden gør nåt den inte får -stæng in den i ett annat rum och låt den vara ensam dær ett tag helt enkelt.

Det ær en metod som inte bara førefaller mej krånglig men æven ineffektiv. Om hunden gør något den inte får ska man først få fatt i den och sen transportera den till det rum dær straffet ska sittas av. Åtminstone mina hundar skulle læra sej efter två gånger att det vankades instængning och skulle inte låta sej bli infångade så lætt. Jag skulle bli tvungen att formligen dra dem in i rummet. Dessutom så får man ju en ordentlig tidslucka mellan hundens beteende och sjælva straffet om det ær meningen att sjælva isoleringen ska verka som straff. Det ær inte særskilt smart.

Jag ska inte førneka att vissa detaljer i hennes metoder funkar i vissa fall. Har man te x en hund som ær helt vild nær man kommer hem kan det fungera att ignorera den tills den lugnar ner sej och om man har en hund som envisas med att stjæla kattens mat kan det funka att stænga in den varje gång den førsøker. Men det betyder inte att det fungerar av de skæl som Fennel hævdar eller att det ær de mest effektiva metoderna.

Jag anser att systemet inte bara ær førfelat och utan vetenskaplig grund, det ær løjevæckande førenklat, enkelspårigt och framførallt ineffektivt; både som førebyggande åtgærd och som botemedel før problemhundar. Dærfør tycker jag det ær synd att hennes tankar fått sånt kraftigt genomslag hos hundægare, instruktører och t om beteendebehandlare.

Bokrecension: The Intelligence of Dogs

Titel: The Intelligence of Dogs

Førfattare: Stanley Coren (1999)

250 s Borgens forlag

Boken børjar med en genomgång av hur man traditionellt har sett på hunden och dess førstånd och går sedan øver till att analysera hundens intelligens. Bland annat behandlas hundens språkliga intelligens.

Sedan gør førfattaren en indelning i tre olika typer av intelligens som hunden har i olika mængd och proportioner hos olika hundar, dær vissa rasbundna regelbundenheter enligt førfattaren førekommer. De olika intelligenstyperna ær anpassningsintelligens, arbets- och lydighetsintelligens och instinktiv intelligens. Ansatsen att gøra en bedømning av olika rasers intelligens ær i mina øgon bristfællig, men boken tar æven upp den sk personlighetsfaktorn, dvs att det inom raserna førekommer individuella skillnader och att ægaren ofta har ett stort inflytande på hur intelligent en viss hund verkar.

Till sist finns det ett kapitel om hur man kan øka hundens olika intelligenser samt ett om før- och nackdelar med att ha en intelligent respektive mindre intelligent hund. Det sistnæmnda kapitlet var enligt mej det mest intressanta i boken.

Boken bjuder væl egentligen inte på något riktigt anvændbart før en hundægare. Att veta vilken typ av intelligens det ær som gør att hunden ær stark inom vissa områden och svag inom andra har få konkreta anvændningsområden. Att veta att de flesta lydighetsdomare anser en border collie før smartare æn en whippet ger inte heller særskilt mycket anvændbar information.

Dessutom tycker jag att intelligensbegreppet ær tillrækligt luddigt som det ær utan att man ska førsøka applicera det på djur och jag ær tveksam till relevansen hos de kategorier och indelningar man gør i boken. Jag tycker heller inte man helt lyckats frigøra sej från mænniskan som norm vilket gør att diskussionen riskerar att bli snedvriden. Ska man prata om en arts intelligens ska man gøra det med den enskilda artens natur och livsbetingelser som utgångspunkt, inte utgå ifrån mænniskans relation till arten (som nær man jæmfør en hunds språkliga intelligens med ett barns eller en apas eller nær man anvænder lydighet och arbetsvilja som mått på en typ av intelligens).

Det finns dock två olika intelligenstest i boken som jag tycker ær værda att næmna. Hur vetenskapligt relevanta de ær och om resultaten ær særskilt rættvisande ska jag låta vara osagt, men de ær onekligen en skoj sysselsættning før hund och ægare en regning dag.

Bokrecension: Alfasyndromet

Titel: Alfasyndromet -om ledarskap och rangordning hos hundar -vad det ær och inte ær

Førfattare: Anders Hallgren (2005)

Førlag: Tro-Fast ApS

Boken ær på 121 sidor och vældigt lættlæst. Den tar som titeln antyder upp æmnet ledarskap och dominans hos hundar och kan sægas vara lite av en reaktion mot den øverdrivna fokus på dominans som grasserat i vissa hundægar- och -trænarkretsar under senare år.

Den beskriver hur begreppet rangordning utvecklats och går igenom gruppdynamiken hos hundar i jæmførelse med de traditionella uppfattningarna runt rangordning och andra begrepp som ofta sætts i samband med rang. Bland annat tar han upp den roll dominans och rangordning har ur en biologisk synvinkel och førhållandet mellan aggression och dominans.

Dærefter går han igenom olika kritikpunkter mot begreppet rangordning, och tar upp att rangordningen bland hundar inte ær linjær som många antar. Han diskuterar andra førhållanden som kan påverka de reaktioner som tolkats som dominansyttringar som t ex territorium, ålder, fysisk- och mental styrka, samt resursinnehav. Han diskuterar huruvida detta i vissa fall snarare handlar om enkla konflikter utan samband med dominans. Han tittar också på vilka alternativ till den traditionella rangordningen som finns och føreslår att det som regel ær åldern som styr vem som ær den dominante i en grupp.

I boken tas också relationen mellan hundtræning och dominans upp och han tillbakavisar att många problematiska beteenden som t ex att morra, vakta mat och sovplats samt rædslor skulle bottna i ledarskapsproblem. Han menar att dessa problem har andra førklaringar. Han diskuterar också varfør det inte ær læmpligt att anvænda sej av straff i sitt umgænge med hundar.

Jag tycker boken ær bra. Har man læst mycket av Hallgren tidigare kommer det kanske inte så mycket nytt, men om man inte gjort det och bara ska læsa en av hans bøcker tycker jag det ær denna man ska satsa på. Det ær den som ær mest koncentrerad runt ett av de viktigaste æmnena i många hundægares øgon, næmligen det om ledarskapet.

Jag kan tycka att den ær lite ytlig och skulle gærna ha en mer djupgående analys på flera av de områden boken berør, men før førstagångshundægaren tycker jag den ær en utmærkt introduktion till hundars flockdynamik, inbørdes hierarkier och många andra nærliggande fenomen.