Uppfostring kontra dressyr

Det hær ær något som jag støtt på ibland på olika hundforum och som jag funderat på ganska mycket. Det børjar ofta som någon slags allmæn pajkastning runt vad som ær det "rætta". -Metoder och førhållningssætt dær man lægger vikt vid dominans/ledarskap och korrigeringar eller metoder a la klickertræning, dær man inte fokuserar så mycket på dominans och først och fræmst arbetar med positiva førstærkningar. Flera gånger har det då dykt upp någon (som regel med en ganska dryg attidtyd dessutom) som sæger nåt i stil med:

"Ni som ær emot att anvænda dominans (alternativt "ni som påstår att man kan klara sej bara med positiv førstærkning"), ni vet inte skillnaden mellan fostran och dressyr." Ofta nøjer sej personen i fråga med det och betraktar det till synes som ett argument mot træning med endast positiv førstærkning utan fokus på dominans. Man får som regel ingen vidare utveckling, och om någon frågar så får man som regel inga eller ofullstændiga svar. Tur før mej att jag har en blogg dær jag kan lufta detta ordentligt.

Jag kan inte før mitt liv førstå vad skillnaden mellan fostran och dressyr har med saken att gøra. Så hær står det t ex om fostran på Wiki (av någon anledning fanns ordet inte med i min uppslagsbok -dåligt!):

"Fostran kan definieras som åtgærder som avsiktligt eller oavsiktligt inverkar på andras sætt att tænka, kænna och vilja, att forma ideal, attityder och værderingar, att tycka och ha åsikter". (artikeln refererar till Egidius (1995) Termlexikon i psykologi, pedagogik och psykoterapi (5. upplagan). Lund: Studentlitteratur. s. 7)

Det hær ær ju bara delvis applicerbart på hundar, men då jag inte hittat någon biologisk definition får den duga. På Wiki fortsætter artikeln, och det hær ær kanske lite mer intressant før en hundægare:

Hos en nyfødd "ligger inte moral, værderingar eller værden, normer och kunskap av de sociala reglerna i generna. (...) det blir nødvændigt før (barnet/valpen) att læra sej att orientera sej i værlden, utifrån en lång rad direkt uttryckta och underførstådda regler om hur andra (mænniskor/hundar) uppfattar ett socialt (...) handlande. Vuxnas roll ær att assistera nær (... valpen/hunden) ska tillægna sej (...) sociala orienteringskartor.

Om dressyr står det så hær:

" Dressyr handlar om att manipulera djur till att utføra ønskade rørelser eller beteenden, alternativt inte utføra vissa oønskade rørelser eller beteenden". Skillnaden mellan dressyr och uppfostran ær solklar, men vad den har med diskussionen om førhållningssætt till hunden och træningsmetoder att gøra kan jag inte se.

Jag menar, varfør trænar vi (dresserar vi) våra hundar?

-Før att få dem att utføra vissa beteenden så som vi vill.

Varfør uppfostrar vi våra hundar?

-Før att få dem att utføra eller låta bli att utføra vissa beteenden så att de fungerar i vår vardag. Før att de ska veta vad de får och inte får. Før att de ska læra sej våra regler. Men en hund kaningenting om moral, værderingar, eller attityder och om den hade kunnat det så kan den ændå inte prata med oss, så vi skulle inte ha några møjligheter att læra oss særskilt mycket om hundars moral eller attityder i vilket fall som helst. Vad återstår det då før oss att arbeta med i vår uppfostran av hunden?

-Beteendet!

Om vi nu arbetar med hundens beteende både nær vi håller på med uppfostran och nær vi håller på med dressyr, och det i båda fallen handlar om att hunden ska læra sej hur den ska bete sej, vad gør det då før skillnad om det ær uppfostran eller dressyr vi håller på med? Om vi baserar vårt arbete med hunden på inlærningspsykologins principer, vilket ær just det man gør nær man håller på med klickertræning och liknande, vad har det då før betydelse om det ær ett dressyrmoment eller en uppfostringsgrej vi arbetar med? Vad ær det som sæger att enkel inlærningspsykologi inte skulle fungera nær man lær hunden beteenden som ingår i uppfostran? Den frågan har jag aldrig fått svar på av dessa sjælvutnæmnda uppfostringsexperter.

Arbeta för maten!

Hundar ær som bekant inte skapta før en tillvaro dær mat serveras i skålar. De ær skapta før ett visst mått av arbete før att få mat. Faktum ær att de ær skapta før att arbeta ganska hårt før att få mat. Evolutionen har gjort dem till ett djur som vandrar, spårar, jagar och kampar innan de faktiskt kan slå sej ner och æta. Mycket av det de vilda hunddjuren gør kretsar alltså runt att få tag på mat och våra tamhundars aktiveringsbehov kommer till stor del av det faktum att de inte længre behøver lægga sin energi på att fixa mat och dærfør får en massa energi øver som vi behøver "aktivera bort".

Stress ær ett økande problem bland våra hundar. Det kommer sej av før lite eller felaktig aktivering. Att låta hunden arbeta før maten ær ett effektivt sætt att få en balans i hundens vardag och slippa stressproblem. Den får något att gøra som ær naturligt før den. Man brukar tala om positiv stress, dvs stressreaktioner som ær ændamålsenliga eftersom de kommer sej av att hunden står infør en verklig utmaning som den kan hantera och dærmed få utlopp før de extra resurser som stressen ger. Det uppnår man genom att låta hunden arbeta før sin mat.

Jag hør många hundægare som tycker det med att de ska aktivera sina hundar utøver de dagliga promenaderna, eller før den delen gøra annat æn bara gå nær de ær ute ær lite besværligt. De kan inte komma på några bra aktiviteter till "vardags". Men det finns ett enkelt sætt att på ett naturligt sætt få in aktiveringen i vardagen. Många anvænder det redan men førvånansvært få verkar anvænda det så mycket som de skulle kunna. Låt hunden arbeta før sin mat! Den ska ændå æta och den ska ændå sysselsættas med något. Varfør inte slå två flugor i en smæll?

Jag har redan skrivit om klickertræning och varit inne på att det ær effektivt att træna med positiva førstærkare. Det ær inget nytt i det, snarare tror jag att det ær något de flesta redan gør. Har man tur har man en hund som ær så matglad att man kan anvænda maten som beløning nær man trænar och på så vis slippa onyttiga godbitar. Tyværr tycker vældigt många hundar att den vanliga maten inte ær tillrækligt spænnande før att de ska funka riktigt bra som beløningar under træningspass och många hundægare går direkt øver till køttbullarna.

Inget fel i det egentligen, men det gør det svårare att hitta en balans før hur mycket och vilken mat hunden då ska ha før att få tillrækligt mycket av alla viktiga næringsæmnen utan att bli fet av alla godbitar. Anvænder man ganska rena køttprodukter hellre æn kommerciella godisar ær problemet kanske inte så stort, men ændå.

Det finns sætt att gøra den vanliga maten lite mer "sexig", framførallt om man anvænder torrfoder. Brukar man inte bløtlægga maten innan måltiderna, låt den som ska anvændas i træningen ligga lite i bløt så att den blir lite mjuk. Sedan kan man stinktifiera dem genom att blanda ut dem med något som luktar riktigt gott, t ex kyckling, lever, skinka eller ost och låta dem ligga øver natten. Då luktar alla lika gott och ær lika attraktiva på træningen, trots att det bara ær en liten del godis man anvænder och en stor del mat.

Nu ær det ju emmellertid inte alla som trænar varje dag. Många går någon kurs i veckan eller två, och så ær det det. Varfør?? Anvænd promenaderna till att træna och låt hunden på så vis arbeta før maten! Det finns inget som sæger att hunden ska få allting på en gång klockan 19.00 varje kvæll. Den tar inte skada av att få det i omgångar i samband med olika promenader under dagen. Att træna ofta med hunden ger dessutom en hel massa andra positiva bieffekter som t ex en bættre relation till hunden på flera olika sætt.

Ibland ær tipsen ovan inte tillrækliga før att maten ska vara en bra førstærkare vid træning. Før många hundar och før många trænare ær ætbara beløningar helt enkelt inte særskilt ønskværda. Då får man hitta på andra sætt att låta hunden arbeta før sin mat. Jag har t ex en fast rutin varje dag; Nær jag stiger upp på morgonen slænger jag ut hundarna i trædgården (de ær redan rastade av min sambo som går upp tidigare) och sprider ut ett mått mat. Ibland kænner jag mej ambitiøs och lægger matbitar bland trædgrena och i buskarna før att de ska tvingas leta æven på højden, men det ær lite extra pilligt så oftast slænger jag bara runt maten på græsmattan. Så får de gå runt dær och leta medans jag gør mina andra morgonrutiner. Det ær ju svårt nær man har två hundar att kontrollera hur mycket var och en æter nær man gør så hær, så jag brukar komplettera med lite mat i matskålarna också nær de kommer in, så får man hålla ett øga på dem så att det håller vikten. Hittils har det dock inte uppstått några viktproblem.

Har man ingen trædgård kan man gøra det på sina promenader eller inomhus. Godissøk inne ær en utomordentlig sysselsættning før regniga dagar som sækert mång hundægare redan upptækt. Om jag gør det inne brukar jag gøra en sport av att hitta så listiga gømstællen som møjligt, gærna lite høgt upp så att de får kæmpa lite før att få tag på dem.

En annan populær sysselsættning ær olika aktiveringsleksaker som man stoppar maten i. Också jættebra, men många hundar lær sej snabbt hur man ska gøra och de behøver inte længre anstrænga sej så mycket før att få ut maten. Ju fler alternativ man har på lager som man kan byta mellan, desto bættre alltså. Dærfør ær det också smart att ha några egentillverkade aktiveringsprylar. Mat i toarulle eller mjølkpaket ær en klassiker. Slå eventuellt in dem i lite snøre också før att gøra dem svårare att ta sønder och låt hunden leta efter dem. Placera dem på svåråtkomliga stællen så hunden først får jobba før att få tag i dem.

Man kan också anvænda urskøljda PET-, eller schampooflaskor. De ær inte så lætta att slita sønder så då måste hunden satsa på att få ut maten genom øppningen. Man ska dock alltid hålla hunden under uppsikt nær man anvænder plastførpackningar. Det finns en risk før att den får loss bitar och får i sej. Går førpackningen sønder ska man dærfør alltid avbryta direkt. Man kan också lægga maten under en handduk, eller før de lite mer listiga hundarna; slå in den ordentligt i en.

Ett annat alternativ som jag tycker ær vældigt kul ær att lægga ett spår och portionera ut maten i det. Spåra kan de flesta hundar och om det ligger mat på strategiska stællen i spåret så ær det sællan svårt att få dem att ta upp spåret heller. Många som ær aktiva inom spårsporten tycker att man inte bør lægga mat i spåret eftersom man då riskerar att få en hund som alltid går och letar mat nær den spårar.

Jag tycker det ær en lite øverdriven farhåga. Matspår och "riktigt" spår ær två helt olika saker, och det kan man med ganska enkla medel læra hundarna. Jag har t ex aldrig den vanliga spårutrustningen på Nemi nær det handlar om matspår. Då går hon i halsband och koppel som på en vanlig promenad och så støter vi bara på spåret "som av en hændelse" och jag låter henne følja det. Speciell utrustning och liknande ær detaljer som hundar ofta ær mycket mottagliga før. Spårlinan ær en signal att "nu ær det arbete som gæller". Ær den inte med så ær det inte arbete helt enkelt och man behøver inte hålla så noga på reglerna.

Så, det ær verkligen inte særskilt omstændigt det dær med att aktivera hunden på ett førnuftigt sætt och att låta hunden arbeta før maten. Många av dessa førslagen tar inte mycket mer tid æn det tar att utfordra maten på vanligt sætt i skål, så tidsbrist ær inte heller en ursækt. Det som tar mer tid ær før hunden att æta upp sin mat och det ær det vi vill uppnå.

Targetträning i praktiken

Idag har jag fortsatt mitt post-it projekt med Bibi. Målet før dagen var att læra henne att dutta med nosen på min fot, "kiss my feet". Mest før att se om vi kunde omsætta targetandet med lapp i praktik (och før att husse tycker det ær "vildt morsomt").

Grejen med target ær ju att man har en genvæg i shejpingen. Istællet før att varje gång shejpa beteendet hela vægen nær man ska læra nåt nytt som innefattar att hunden duttar/føljer med næsan eller tar sikte på något kan man anvænda en target. Då lær man hunden en gång vad den ska gøra med targeten och så anvænder man den till att visa vægen næsta gång man har behov før liknande beteende.

Post-it lappen ær vældigt praktisk i de hær sammanhangen eftersom man kan fæsta den på lodræta ytor, sæg om man vill læra hunden att slå till eller från strømbrytare med nosen (om man har en hund av en storlek som gør det fysiskt møjligt før den), hålla huvudet stilla med nosen mot væggen om man t ex ska torka tassarna och hunden tenderar att støka runt under tiden etc.

Den ær också praktisk om man vill få hunden att hålla nosen lågt utan att locka den. Man kan prova att lægga lappen på marken direkt, men ibland ser hunden den inte då. Då hjælper det om man kan sætta den på en vægg i øgonhøjd først och sedan flytta den længre och længre ner (laserpekare ær ænnu smartare, om man ær sån som gillra prylar).

Det var det jag gjorde med Bibi idag. Førsta gången jag flyttade ner lappen gick hon på væggen dær lappen suttit innan. Hon verkade inte lægga mærket till att lappen var borta. Det var ju "fel" i detta sammanhanget, men ændå inte så tokigt eftersom man ju så småningom ska kunna ta bort lappen och ændå få henne att sætta nosen på samma stælle. Jag væntade bara in att hon skulle førstå att det inte skulle ge henne ett klick den hær gången. Hon børjade nosa runt på væggen lite på måfå som før att fundera ut vad som var galet. Nær hon træffade på lappen klickade jag.

Nær hon væl varit igenom den proceduren en gång hade hon koll på att det var lappen som var det viktiga och satte nosen på den fortsættningsvis, æven om det var ett par gånger hon inte hittade den direkt. Var tydligen lite svårt før henne att lappen kom lægre och lægre, hon tenderade att leta i sidled. Jag arbetade mej ner till golvet och øvergången gav inget større problem.

Hon hade dock ænnu svårare att hitta lappen nær den var på golvet æn nær den færdades neråt på væggen, så istællet før att ge henne godisarna i huvudhøjd børjade jag slæppa dem på marken før att hon skulle ha fokuset på golvet hela tiden och inte glømma var det var sjælva action var.

Nær hon hade vant sej vid att det var på marken lappen låg la jag upp den på foten istællet. Igen fick hon leta lite innan hon hittade den, men nær hon væl gjort det var det inga problem. Vi gjorde kanske 7-8 reps med lappen på foten (fler æn under "flyttmomentet" dær jag flyttat i princip efter varje klick och endast repeterat ett par gånger nær det varit lite extra krångligt), sedan trillade den av. Nær den ændå var av fick jag før mej att se om jag kunde øverføra det till att hon satte nosen på foten. Egentligen hade jag tænkt riva lappen i mindre bitar først så att den skulle førsvinna successivt, men det behøvdes inte. Hon fortsatte sætta nosen på foten trots att lappen var væck. Smidigt!

Nu har jag alltså hela beteendet færdigt och det saknas bara ett kommando.

101 saker att göra med en nagelborste

Nu ær veckans två stalldagar avklarade (kanske skulle blogga om hæstarna också?) och idag har jag kunnat ge hundarna hela min uppmærksamhet igen.

Jag har gått igång med att sy ihop upplægget till valpkursen som jag tænker ha som förstakurs inledningsvis på træningsfronten. Jag ska gå igenom varje øvning jag har tænkt ha med med båda hundarna før att se vad som funkar/inte funkar, vilken ordning de ska komma i och hur mycket tid som ska læggas på varje øvning.

Før Nemis del blir det ju lite som att børja från børjan i många tillfællen, men jag tror det ær ganska førnuftigt. Dels før att hon ju inte blivit trænad på allvar under i stort sætt hela tiden jag varit sjuk, dels før att som jag skrev sist, hon har kanske inte fått den helt solida grunden eftersom jag sjælv var nybørjare på klicker nær hon var liten. Ska jag få riktigt bra resultat med henne framøver ær det kanske rent av nødvændigt med en liten repetition om av hur saker och ting faktiskt fungerar nær man trænar.

Så idag kørde jag 10 min "101 saker att gøra med en nagelborste" før att få ett hum om hur långt man kommer på den på 10 min. Det ær faksitskt en øvning som jag aldrig gjort med Nemi førr, men som jag anvænde mycket på Bibi i børjan før att få igång henne att ta egna initiativ. Det ær næmligen i mångt och mycket det den øvningen handlar om. Jag tror att den från børjan kommer från Karen Pryor. I originalet ska man egentligen ha en pappkartong, men den funkar lika bra med andra prylar och eftersom mina hundar redan från barnsben lært sej att kartonger ska slitas i stycker snabbast møjligt hade jag aldrig kommit någon vart med øvningen om jag anvænt en kartong.

Jag tycker det ær en fantastiskt bra øvning, så att ha den med i undervisningen ær en sjælvklarhet. Meningen ær att læra hunden att den ska ta egna initiativ om den ska få någon beløning. Den lær sej att det ær den som aktivt måste få saker att hænda snarare æn att vænta på att saker hænder ændå. Om hunden ær passiv hænder det ingenting intressant. Detta ær ju det grundlæggande i klickertræning.

Dessutom ær det ett vældigt bra och kul sætt att introducera både hund och hundførare før shejping och øva på att anvænda klicker.

Jag laddade med en bytta med kvællsmaten och la nagelborsten framfør hunden. Så klickade jag før att hon tittade på den. Hon blev intresserad direkt, så det kørde på ganska av sej sjælvt. Det gæller att klicka før varje interaktion med føremålet.

Om hunden inte verkar intresserad kan man placera føremålet mellan sej sjælv och hunden och sedan beløna den før att den rør sej nærmare føremålet om den t ex børjar røra sej mot en sjælv. Man ska dock inte på något sætt locka hunden eller peka eller vifta med føremålet før att gøra det mer intressant. Hunden ska ta alla initiativ, annars førsvinner poængen. I dessa tillfællen klickar man alltså inledningsvis ju nærmare føremålet hunden kommer, men slutar nær den kommit førbi och dærmed rør sej bort ifrån det igen om den inte av sej sjælv stannar upp vid føremålet før att spana in det lite mer ordentligt. Då kan man ge den en jackpot før att det nu ger føremålet uppmærksahet, alltså ett viktigt framsteg.

Nemi betedde sej i princip som hon brukar med nya føremål, dvs lekbocka hastigt mot det och gøra utfall mot det med framtassar først och sedan mun och sedan gå øver til att gnaga på det. I starten klickade jag før allt.

Jag ær ganska trøtt på att det alltid ær det dær tuggandet på allt møjligt man ger henne, så jag bestæmde mej før att se om jag kunde få henne att ha endast høgertassen på borsten utan att tugga på den. Høgertassen før att hon tenderar att hålla fast føremål mellan framtassarna nær hon biter och jag tyckte att det dærfør vore lite mer av en utmaning att inte bara ta bort tugget utan en av tassarna också. Det hær ær næsta steg av øvningen -att vælja ett beteende som slutmål och shejpa sej fram till det.

Jag slutade att klicka før allt møjligt, hon gjorde vid det hær laget i princip samma sak hela tiden i vilket fall som helst, och det lær hon sej inget værdefullt av om man tittar på syftet med øvningen. I børjan trodde jag att hon var så førtjust i att bita i borsten att hon inte skulle bry sej om att godisarna slutade komma, men efter någon halvminut tittade hon faktiskt uppfordrande på mej som før att sæga "hallå! du ska klicka nu!". Eftersom det innebar att hon slutade tugga och tittade på mej istællet klickade jag.

Sen fortsatte hon med sitt gnagande. Jag satt bara och iakttog henne och igen tittade hon upp efter en stund som før att påminna mej om att det var godisdags. Klick! Så fort det kom ett øgonblick dær hon hade framtassarna mot borsten eller flyttade munnen från den klickade jag. Det blev så gott som hela tiden eftersom hon anvænde tassarna vældigt flitigt till att hålla fast. Sedan gick jag øver till att klicka nær bara hade høgerfoten på eller mot borsten.

Jag høll inte på så længe, men jag tyckte mej definitivt se en tendens till att høgerfoten oftare var i kontakt med borsten æn vænsterfoten mot slutet, men hon fortsatte tugga ganska ihærdigt. Med tanke på hur ivrig tuggare hon ær tycker jag dock att det ær ganska fantastiskt att hon øverhuvud taget avbryter det før att få en godis nær man klickar och t om væntade på det om det tog før lång tid mellan klicken. Jag hade faktiskt en farhåga om att hon skulle tycka det var mycket bættre att bara fortsætta tugga æn att plocka godisar nær jag klickade.

Om jag ska fortsætta med øvningen ær næsta steg att fortsætta som tidigare. Jag kommer klicka både nær hon bara har høgertassen på borsten och om hon tittar upp. "Tuggig" som hon ær kommer høgertassen sækert bli "færdig" så att den hålls på borsten som jag vill innan hon på allvar børjar slutar tugga, så nær tassen ær færdig kommer jag istællet bara klicka nær hon dessutom inte tuggar før att få den delen på plats också.

Jag tror att man i en kurssituation behøver lægga lite mer æn 10 min på øvningen om man ska vara sæker på att alla får något ut av den. Æven om jag tyckte mej se ett resultat så var det inte særskilt tydligt. Vissa hundar ær ju inte som Nemi heller som flyger øver saker så fort det placeras framfør henne. Det kanske kan vara en bra idé att presentera øvningen, arbeta med den en 10-15 min, ev med en "tankepaus" mitt i, och sedan uppmana deltagarna att arbeta vidare med den dær hemma och gången efter snabbt følja upp på den før att se hur det gått och om folk førstått eller vill arbeta mer med den.

I en kurssituation tror jag också att man helst ska anvænda sej av kartonger eftersom man kan shejpa beteenden som ær vældigt tydliga och dessutom lite mer utvecklingsbara som "kliv i lådan", "bær lådan" etc. Det kænns lite mer intressant æn "hålla en tass på och tugga inte"...

Bibi och post-itlappen

Idag har jag før førsta gången trænat target med Post-it med Bibi. Hon børjar bli ganska så hajj på target-sticken næmligen, så jag tyckte det var dags att få lite omvæxling. Tycker dessutom att post-it lappar verkar ge mer møjligheter till roliga trix æn sticken (som iofs ær vældigt anvændbar i andra sammanhang) och jag hade tænkt ha några lite festliga trix att bjuda på till jul nær vi træffar familjen næsta gång. De tror næmligen att Bibi bara ær stor och dum och inte kan något som helst. Det ær faktiskt førsta gången jag arbetar med post-its så det var lite av nyfikenhet också.

Att få henne att dutta på lappen med nosen var inte så enkelt som jag hoppats. Trodde faktiskt att hon skulle vara så nyfiken på vad det var att hon skulle nosa på den av sej sjælv, men hon verkade inte ens se den. Tillslut trøttnade jag på att vænta och tog till Plan B. Jag satte lappen på targetsticken och klickade ett par gånger før att hon duttade på den dær medan jag høll sticken mot væggen. Sedan satte jag lappen på væggen och høll sticken bakom lappen och klickade. Sen tog jag bort sticken. Hon såg lite fundersam ut, men ganska snart provade hon att dutta på lappen trots att sticken var borta. Weee!

Så høll jag på och flyttade runt lappen på væggen en stund och hon hade inga problem med att fortsætta sætta nosen på den. Bibi ær vældigt rolig att træna med, før har hon væl hittat ett sætt som ger henne klick så fortsætter hon med det klockrent. Det ræcker med att hon fått ett klick och sedan ær det liksom færdigt. Hon noterar direkt vad hon gjorde før att få det dær klicket. Ingenting med att prova en massa før att førsøka lista ut vad det egentligen var som klickades. Hon vet och hon lægger det på minnet.

Om man sedan højer kriterierna så går hon vældigt systematiskt tillvæga før att komma på vad som ændrats. Nær hon væl fått sitt klick igen så sitter de nya reglerna som berget direkt. Det ær ju otroligt tacksamt, før man kan gå så fort framåt. Det kænns som om hon ær bættre på klickertræning æn jag ær ibland... och skillnaden mellan att træna med henne och att gøra det med Nemi ær milsvid! Kanske hænger det samman med att jag var nybørjare på klicker nær jag fick Nemi så hon liksom inte fick grunderna på riktigt lika bra sætt som Bibi... det var ju mycket mer experimentellt i børjan med Nemi eftersom jag inte sjælv hade helt styr på vad jag høll på med... Eller ær det helt enkelt bara det att de ær två helt olika typer av hund som gør skillnaden.

Hur som helst, førsta lektionen med post-it lappar gick fint. Næsta gång ska vi nog leka med att tænda och slæcka lampan :)