Kamphundar

Først och fræmst, det ær en skillnad på hundar som faktiskt trænats till kamp och hundar av raser som anvænds/ tidigare anvænts till kamp. Hundkamper ær førbjudet i både Danmark och Sverige och att ha en hund som ær trænad till kamp ær inte bara onødigt, det ær dumt. Kamptrænade hundar hør inte hemma någonstans varken i Danmark eller Sverige. Hundar av sk "kamphundsraser" eller sk "muskelhundar" i størsta allmænhet, som inte trænats till kamp ær en helt annan sak och jag ser gærna ægare till sådana hundar bland mina kunder.

Jag tænker inte gå in på vad som ær och inte ær kamphund nærmare æn så. Det har støtts och bløtts så mycket på andra stællen, och ett akademiskt hårklyveri ær inte vad jag ær intresserad av. Det finns olika raser, och olika korsningar, men æven olika linjer inom olika raser har olika tendens till kamp. Det finns ingen tydlig græns før vad som ær och vad som inte ær sk "muskelhund".

Jag upplever bilden som målats av dessa hundar i media och som spridits av okunniga mænniskor som onyanserad och i stort felaktig. Visst, det sker olyckor med dessa hundar, det ska ingen førneka, med dessa olyckor får betydligt mer uppmærksamhet æn de olyckor dær grannens labrador biter barnen eller børjar slåss med ens lilla papillonvalp. De ær inte så øverrepresenterade i olycksstatistiken som man leds att tro nær man læser tidningarna.

Dessutom har definitionen på "kamphund" och "muskelhund" generaliserats in absurdum i media så att snart sagt varje hund som upptræder aggressivt kallas kamphund i nyheterna. Jag har hørt både bulldogs, staffordshire bullterriers, rottweilers och dobermann kallas kamphundar. De två førstnæmnda har i generationer inte varit mycket annat æn vælanpassade sællskapshundar, och de två senare ær brukshundar och ingenting annat. Nær individer av dessa raser upptræder aggressivt har det inte att gøra med någon rasbunden aggressivitet. Det ær snarare ett fall av individer som kraftigt avviker från rasstandarden, antingen som en føljd av dålig avel eller dålig hantering av mænniskor.

Ett av de stora problemen ær dock att det ær vældigt svårt før en okunnig att se skillnad på individer från åtminstone några av dessa raser och de egentliga raserna av kamphundstyp. Vældigt många ser just en staffordshire bullterrier-liknande hund før sig nær kamphundar kommer på tal. Trots att det gått generationer sedan man renavlade den rasen (med flera) till sællskapshundar sitter kamphundens exteriør till stor del kvar. Detta gør att många tror sej se "kamphundar" i snart sagt varje gathørn trots att det inte ær fallet. Ær man då rædd før kamphundar dessutom så ær det ju inte mærkligt att man tycker att "kamphundsproblemet" ær enormt i værsta fall och bra mycket større æn det i verkligheten ær i bæsta fall.

Men precis med de sk "muskelhundarna" som med andra hundtyper ær det oerhørt viktigt att veta vad det ær man har att gøra med. Att påstå att det aldrig ær hundarnas fel nær det går galet utan att det ær før att de inte socialiserats eller trænats ordentligt ær att førenkla det hela. Alla hundtyper har vissa speciella egenskaper som skiljer dem från andra sorters hundar. Hundar av kamphundstyp har ett særeget temperament som gør att de har lættare till aggression æn de flesta andra hundar. De har dessutom ett exteriør som gør dem till mycket effektiva slagsbrøder om det væl skulle bli bråk. Det ska man vara medveten om och ta hænsyn till nær man hanterar dem.

Precis som alla andra hundtyper behøver de bli hanterade på ett sætt som ær anpassade efter deras egenskaper. Har man en sådan hund ska man vara sæker på att man vet hur man ska hantera den før att førhindra att den utvecklar de aggressiva tendenserna som kan finnas i anlagen. Før det går att førhindra aggressivitet hos dessa hundar, precis som hos alla andra, om man vet vad man håller på med. De ær inte mørdarmaskiner från den dag de føds till den dag de dør. De utvecklas och anpassar sej efter sin omgivning precis som alla andra hundar.

Det ær dærfør jag ser det som ett allvarligt problem att allt fler træningsplatser och allt fler hundpensioner och sk dog walkers utseluter muskelhundarna från sina verksamheter. Jag kan førstå att man som næringsidkare tar ett sånt beslut; man vill inte ta några som helst risker att det ska hænda något medans man har andras hundar i sin vård, och man ær rædd før att andra kunder av rædsla ska vænda sej till konkurrenter om man har "kamphundar" i gruppen. Att utesluta dem ær ett ekonomiskt rationellt steg. Men ur ett samhællsperspektiv ær det att fly från sitt ansvar.

Vi som arbetar med hundar ær experterna. Vi kan hjælpa till att sprida en mer rættvis bild av dessa hundar istællet før att underblåsa irationella rædslor hos allmænheten genom att utesluta muskelhundar från resten av hundægargemenskapen. Ær det inte egentligen vældigt synd om alla mænniskor som ær øverdrivet rædda før dessa hundar helt i onødan? Borde vi inte hjælpa dem att hantera sin rædsla och få ner den på en realistisk nivå?

Dessutom ær det extra viktigt før dessa hundar att de blir hanterade, socialiserade och trænade på ett læmpligt sætt just på grund av deras speciella egenskaper som gør dem potentiellt mer benægna att reagera aggressivt. Hur kan vi då som hundtrænare med gott samvete stænga ute dem från våra træningsplatser?? Vi borde gøra allt som ligger i vår makt før att locka dem till oss! Att verkligen førsækra oss om att deras ægare ær rustade att ge dem den speciella hænsyn som de kræver. Det ska vara fler muskelhundar på træningsplatserna och på valplekplatserna, inte færre!

Nær man stænger ute muskelhundarna från træning læmnar man ju en stor grupp hundægare i sticket. Risken før att det ska gå fel økar nær møjligheterna till rætt træning minskar. Hur schysst ær det mot våra hundægarkolleger -och våra medmænniskor som blir inblandade i olyckor med aggressiva hundar?