Några myter om klickerträning

När man hör skeptiker uttala sej om klickerträning, vilket man fortfarande gör ganska ofta, bliver det tydligt att i stort sätt all skepticism kommer sig av några felaktiga myter om klickerträning. Här är några av de man oftast stöter på.

Det finns ingen metod som fungerar på alla hundar, så det gör inte klickerträning heller.

I grund och botten stämmer det att det inte finns någon metod som funkar på alla hundar. Men klickerträning är faktiskt inte heller en metod i ordets rätta bemärkelse (ett fastlagt recept på hur man uppnår något). Klickerträning är snarare en träningsteknik, eller ett verktyg, som bygger på några mycket enkla och generella principer som man använder till att skapa träningsmetoder. Det är först där problematiken med att en metod funkar till vissa individer men inte till andra, kommer in. Förstår man principerna som ligger till grund för klickerträningen, kan man anpassa metoden efter den individ man tränar. Därför kommer klickerträning alltid fungera på alla hundar (och alla andra ryggradsdjur också för den delen). Det handlar bara om att inom klickerträningens ramar hitta den riktiga metoden för just den hunden man har.

Man använder aldrig straff inom klickerträning.

När man pratar om straff inom den traditionella hundträningen menar man som regel positiv bestraffning, det vill säga att man tillför något obehag när hunden gör fel, för att få beteendet att upphöra. Det använder man inte i klickerträning. Men det finns även negativa straff, vilket innebär att hunden mister möjligheten att få det den vill ha eller göra det den vill. Till eksempel kan man vända ryggen till om hunden hoppar upp för att hälsa. Hunden hoppar för att komma närmare vårt ansikte, men det går inte om vi vänder oss bort, eftersom man inte kan komma åt ansiktet på någon som står med ryggen till. Ett annat eksempel är att stanna om hunden drar i kopplet, eftersom hunden drar för att komma framåt, eller att stänga dörren igen om hunden försöker tränga sej förbi istället för att gå ut lugnt och fint. Den här sortens straff är väldigt effektiv, eftersom det bliver väldigt tydligt för hunden att det är den själv som med sitt beteende styr om den ska få det den vill eller ej. Samtidigt undgår man alla de negativa konsekvenserna man riskerar att få om man använder positiva straff.

Det är nödvändigt att använda korrigeringar för att hunden ska veta att den måste lyda.

Korrigeringar, som det är populärt att kalla positiva straff som inte är så hårda att de förhindrar hunden att någonsin upprepa ett beteende, kommer aldrig ta bort hundens fria vilja. Hunden är inte en människa, den är en hund; den känner inte till begreppen ”att lyda” eller ”att vara lydig”. Hunden kommer alltid välja det som den tycker verkar vara bäst för den själv -att göra som vi vill eller att göra nåt annat. Genom att träna kan vi försäkra oss om att hunden vet vad vi vill, men när den har förstått det kommer det alltid vara upp till den själv att ta ställning till om det är det mest lönsamma för den. Korrigeringar eller positiva straff kommer inte ändra på den saken. Det vi kan göra när vi tränar är att se till att ha oddsen på vår sida genom att ge hunden så goda anledningar som möjligt att välja att göra som vi vill. Det kan man göra minst lika effektivt med belöningar och negativa straff som med korrigeringar.

Om man använder klicker bliver man beroende av att alltid ha en massa godis med för att hunden ska lyda.

Nope. Det är helt fel. Hunden kommer lite förenklat sagt att lyda även utan godis, av samma anledning som 10 000-tals människor spelar på lotto varje vecka trots att de sannolikt aldrig någonsin kommer att vinna. Hunden bliver bara godisberoende om vi alltid har godiset tydligt framme medan vi tränar.

Hunden kommer bara lyda om man har klickern med.

Det är också fel. Klickern är ett verktyg som man använder för att kommunicera med hunden, närmare bestämt för att tala om för den när den gör det vi håller på att träna på rätt. När hunden väl har lärt sej det vi tränat på, behövs inte klickern mera. Den behövs bara i själva inlärningsfasen. Om en hund bara lyder när klickern är med, har mna gjort ett väldigt vanligt men ack så dumt fel. Man har alltid haft klickern synlig när man har tränat och därför tror hunden att det vi har tränat på hör ihop med klickern; att det den har lärt sej inte gäller om klickern inte är med. den har inte förstatt att klickern inte har nåt att göra med vad det är den ska göra och att den ska gora samma sak även om klickern inte är med. Det är därför det är så viktigt att träna på olika ställen, i olika situationer etc, så att hunden förstår vad som är relevant och vad som inte är det. Det gäller inte bara för klickerträning, utan för all träning.