Gamla metoder die hard...

Varfør ær folk så motvilliga att slæppa taget om de føråldrade trænings- och uppfostringsmetoderna som bygger på ledarskapsdemonstrationer, dominans och fysiska korrigeringar? Jag tror svaret (åtminstone delvis) finns i psykologin.

Problemstællningen jag vill ta upp hær ær att trots att vetenskapen før længesedan konstaterat att idén om att vi måste demonstrera vårt ledarskap gentemot hunden før att få den att lyda ær hoppløst fel, så fortsætter ett stort antal hundægare att argumentera før att det ær det riktiga sættet nær det handlar om hur man bør handskas med hundar.

T ex finns det fortfarande många som menar att det ær nødvændigt att korrigera hunden fysiskt nær den gør något man inte tycker om, t ex genom att ta tag i nackskinnet. De som anvænder denna metoden påstår ofta att det ær rætt att gøra så utifrån hundens perspektiv eftersom det ær så valpens førældrar gør. Ergo, det ær så man uppfostrar en hund.

Problemet ær bara att de flesta tikar faktiskt inte alls ”korrigerar” sina valpar på det sættet. Att de skulle gøra det ær en myt, som kommer från studier som ær bedrivna efter dåliga metoder och dærfør fått missvisande resultat. Det var bland annat Eberhard Trumler som i sina bøcker hævdade att det var så førældrarna gjorde med sina valpar. Men hundarna som Trumler studerade hade inte møjlighet att komma ifrån sina valpar nær de blev trøtta på dem som hundar har under normala førhållanden. Hans hundar var instængda i inhægnader. Detsamma gæller før liknande studier.

Senare studier visar att vældigt få tikar ær fysiska mot sina valpar genom att bita dem i nacken etc. Detta bekræftas också av en mindre svensk undersøkning bland svenska uppfødare. De flesta tikar har vældigt mycket tålamod med sina valpar før det førsta, och før det andra, om en valp verkligen ær påfrestande, nøjer hon sej med att sæga ifrån genom att morra eller marera i luften snarare æn att faktiskt ta tag i valpen. Det vanligaste ær dock att hon helt enkelt går ifrån valparna ett par minuter om de blir før jobbiga.att hænvisa till att tikarna skulle anvænda fysiska tillrættavisningar ær alltså helt fel. Det ær bara i onaturliga situationer dær tiken inte kan komma bort från valparna och hon dærfør utsætts før onormalt mycket stress som hon gør det. Ska man uppfostra som en tik ska man tvært om inte anvænda fysiska korrigeringar.

Ett annat eksempel på gamla uppfattningar om hundar som folk inte vill slæppa ær nær man ser på hunden utifrån ett konfliktperspektiv. Dessa personer anser att hunden kommer att førsøka att ta øver ledarskapet øver oss om vi inte mycket tydligtvisar att det ær mænniskan som ær ledaren. Sett med detta perspektivet tenderar man att tolka många av hundens beteenden som att hunden førsøker dominera oss. Dærfør bliver det nødvændigt at vi istællet dominerar hunden før att førsækra att den vet sin plats i rangordningen.

Æven anhængare av denna filosofi brukar argumentera att deras sætt att hantera hunden ær det rætta, eftersom det ær så hundar behandlar varandra, eller rent av, att det ær så man ska behandla hunden, eftersom det ær så det fungerar i en vargflock. Många som føljer den hær filosofin føredrar också att anvænda olika former av fysiska korrigeringar som alfarullningar, tag i nacken, knuffar i tron att det ær så hundar/vargar gør.

Æven hær ær det dock problematiskt att hitta belægg før påståendena i relevant modern forskning. Før det første ær det diskutabelt i hur stor utstræckning man kan utgå ifrån vargars beteende nær man ska dra slutsatser om hundar. Hundar och vargar ær vældigt lika, ingen tvivel om det, men det finns en vældigt vigtig skillnad som man inte kan bortse ifrån; vargen ær ett vilt djur -hunden ær domesticerad. Domesticeringen har medført skillnader mellan hundar och vargar, både i anatomi och beteende. Hundar ær t ex inte alls lika hierarkiska i sina grupper, och de har inte heller lika stark gruppsammanhållning. Det gør att studier på vargar kan leda en att dra felaktiga slutsatser om hundar nær det gæller hierarkier, dominans och ledarskap.

Dessutom ær æven de studier som de som anser att vargen ska vara førebilden brukar hænvisa till också føråldrade. Den hierarkiska synen kommer faktiskt av vældigt få studier som fick vældig genomslagskraft, men som gjordes på vargar som levde i fångenskap under helt andra førhållanden æn vad som ær naturligt før vargar. Det var vargar som hade blivit satta tillsammans i vuxen ålder och som inte kune slippa ifrån varadra.

Nyare studier på vargar som lever vilt har visat att en flock består av førældrar och deras barn, alltså en familj och inte ett gæng vuxna individer som blivit ihoptussade. Dessutom ær det vanligt att en varg i det vilda flyttar från sin flock, vilket ju inte går i fångenskap. I de naturliga flockarna ser man næstan aldrig dominansdemonstrationer från ett djur med høg rang mot ett med lægre. Ænnu mer sællan handlar det om de tilltag som ær populæra bland många hundægare som t ex att æta først, gå ut først genom dørren, trycka ner på golvet.

Så till sakens kærna:
Varfør, nær vi i vad som faktiskt børjar bli ganska lång tid, har vetat att dessa dominansteorier och korrigeringsfilosofier bygger på missførstånd, ær det så många som fortsætter att førsvara dessa metoder? Och inte bara førsvarar, utan t om i vissa fall fortsætter att undervisa att det ær sanningen om hunden? Många ær t om så sækra på att de sitter på sanningen att de inte ens tar motargument som t ex dem jag har presenterat ovan (som bara ær ett axplock), på allvar? Varfør denna konservatism?

Jag tror det ær vældigt grundlæggande psykologi på spel hær; en psykologisk førsvarsmekanism, om ni vill. Man vill inte erkænna att man har fel, før det skulle betyda att man har behandlat sina ælskade hundar dåligt. De flesta vill ju sina hundar det bæsta, och att inse att man kanske inte har behandlat dem så bra ær naturligvis smærtsamt.

Om man bortser från rangperspektivet, som ju visat sej vara førfelat, och tænker efter lite på egen hand istællet, ær det ju det som bliver resultatet. Før hur kul ær det egentligen att leva tillsammans med en som brottar ner en på golvet eller tar tag i nackskinnet på en nær man råkar gøra något som vederbørande inte gillar (trots att man kanske inte ens vet vad man gjort fel)? Från ett mænsligt perspektiv liknar det mer tyranni æn ledarskap. Om det nu ær så att det inte heller ær naturligt før hunden att utsættas før sån behandling, kan man då inte anta att det i princip ær lika obehagligt før hunden som vi skulle uppleva det?

Så har man haft en sådan hållning mot sin hund i en længre tid blir man næstan tvungen att fasthålla den trots att bevisen pekar på motsatsen, om man vill slippa ett vældigt dåligt samvete.