Hundens ursprung och domesticering

Vi vet ju allihop att hunden hærstammar från vargen. Vissa menar t om att hundar ær så lika vargar att de faktiskt tillhør samma art; att hunden bara ær en underart av varg, eller en domesticerad vargvariant. Mer om den diskussionen en annan gång.

I dag hade jag tænkt berætta om hur hunden blev hund och hur den blev domesticerad. Hundens utveckling och domesticeringsprocessen menar jag næmligen har gått hand i hand och hængt ihop genom orsak och verkan så att de skett mer eller mindre parallellet.

Den klassiska teorin ær att mænniskor tog hem vargungar, som blev tama och sedan førøkade sej. Voilà! Vi har hundar! Den teorin har sina brister, eftersom det bland annat har visat sej att vargar faktiskt inte bliver særskilt bra tamdjur. De førblir skygga och de læmnar ofta hemmet nær de bliver kønsmogna. Hade stenåldersmænniskor verkligen øverskott till -och intresse av att hålla dem så ordentligt inspærrade som skulle krævas før att behålla dem hos sej?

Coppinger (Dogs 2001) presenterar en annan møjlighet som åtminstone jag tycker verkar mer rimlig. Han menar att vargarna i princip domesticerade sej sjælva och utvecklades till hundar som ett resultat av den utvecklingen. Modellen ser ut som føljer:

Dær det finns mænniskor finns det mat før vargar, eftersom stenåldersmænniskan åt i princip samma saker som vargarna, men var mer kræsna. De producerade helt enkelt avfall som vargarna åt. I och med mænniskan skapades alltså en ny nisch som vargarna intog. I denna nisch finns en del førutsættningar som gør att vissa vargar klarar sej bættre æn andra.

De vargar som ær modigare æn andra får næmligen en førdel. Nær mænniskan nærmar sej væntar de lite længre innan de flyr och de vågar vænda tillbaka till matstællet igen tidigare æn de andra. Resultatet ær att de i det långa loppet hinner æta mera æn de fegare individerna. Ju mer mat, desto større, starkare och friskare bliver man, och desto større øverlevnadschanser får ens avkomma.

Nischen att leva av mænniskans avfall bliver alltså sjælva motorn till en utveckling mot ett djur som genom generationerna bliver mer och mer vågade i mænniskans nærhet. Intressant i det hær sammanhanget ær att man fortfarande kan se vargar som letar mat på mænniskors soptippar -dem som fortfarande ær så skygga att de flyr så fort en mænniska nærmar sej.

På den tiden kan man førestælla sej att mænniskan accepterade att ha vargarna i sin nærhet. De var lika litet hot før stenåldersmænniskorna som de ær før oss i dag. Dæremot såg ju vargarna till att avfallet førsvann, och det ær faktiskt inte så dumt. På många håll i tredjeværlden har fritstrøvande hundar (sk pariahundar) fortfarande rollen som ”sopgubbar”.

Med tiden uppstod ytterligare anpassningar till den nya nischen hos de vargar som intagit den. T ex førændrades tænder och huvudform -vargarna blev sakta men sækert till hundar. Samtidigt som vargarna/hundarna anpassade sej till ett liv i nærheten av mænniskan såg också mænniskan fler førdelar med att ha dem i nærheten. T ex kunda man mærka på dem om det døk upp inkræktare som bjørn eller andra rovdjur.

Det uppstod ett fungerande samspel som fortsatte ge urvalsmæssiga førdelar før de individer som tolererade mænniskans nærhet bæst. Kanske børjade man mer eller mindre omedvetet påverka utvecklingen genom att lægga ut mat till djuren før att førsækra sej om att de inte skulle ge sej ivæg. Man børjade kanske rent av favorisera vissa individer som var extra tama och på så vis ge dem ett førsprång i førhållande till andra nær det gæller øverlevnadschanser før den individen och dess avkomma. Så stærktes banden mellan mænniska och hunden mer och mer øver generationerna, samtidigt som skillnaderna mellan varg och hund blev allt større.

Den hær teorin tycker jag faktiskt också førklarar på ett snyggt sætt varfør det ær så svårt att avgøra hur gammal hunden faktiskt ær. Man har hittat benrester av hundar som ær så gamla som 12-14 000 år. Det ær ”færdigutvecklade” hundar, så att sæga -inte vargar. Men Savolainen et al. har i studier av mitokondrie-DNA kommit fram till att domesticeringen skulle ha børjat så långt tillbaka i tiden som før 100-130 000 år sedan. Dessutom har man på en och samma plats hittat benfynd från både varg och mænniskor som ær 300- 125 000 år gamla.

Datering med mt-DNA ær i och før sig inte helt sæker och det finns kritiker till Savolainens fynd, men om utvecklingen gått till som ovan kan de ju faktiskt vara helt riktiga. Vargarna kan ju ha børjat leva av mænniskans avfall i større utstræckning redan så tidigt och dærmed børjat skilja sej genetiskt från de ”fegare” vargarna redan på den tiden, trots att de egenskaper som låter oss identifiera skelletdelar som tillhørande ”hundar” først uppstått mycket senare.

Det ær næmligen så, att den period som de ældsta hittade hundskeletten kommer ifrån samanfaller med en stor førændring i mænniskans historia. Før dryga 10 000 år sedan børjade mænniskan næmligen att odla grødor och gick från att vara nomadiserande jægare/samlare till att vara bofasta. Kanske har dena førændring varit drivande i en anatomisk utveckling från varg till hund.

Medan mænniskorna vadrade var ju onekligen de vargar/hundar som føljde dem också vandrare, precis som de ursprungliga vargarna. Men nær mænniskan slog sej ner gjorde kanske dessa tidiga hundar också det, och de blev genom urval ænnu mer specialicerade till att leva på mænniskans avfall, eftersom de nu læmnat sin ursprungliga varg-livsstil.

Som bofast blev det førmodligen också mer relevant att aktivt se till att hålla djuren hos sej. Bor man på samma stælle samlas avfallet också på samma stælle och det bliver snabbt ganska otrevligt om ingen ser till att det førsvinner. Nær man några få tusen år senare børjade hålla boskap blev det också mer relevant att ha någon som kunde skræmma bort rovdjur, och man hade ytterligare incitament før att hålla hundarna hos sej, genom att ta hand om dem på ett eller annat sætt och på så vis driva utvecklingen mot tamare djur.

Det hær scenariot skulle kunna førklara glappet mellan de genetiska resultat som Savolainen kom med och de skelettfynd man har.