Hunden äter inte ordentligt -Vad göra?

De flesta hundar æter det som serveras. Men så ær det inte før alla hundægare. Jag har sjælv en grand danois, och rasen ær økænd før att vara petig med maten. En del hundar ær faktiskt inte særskilt glada før mat, helt enkelt. De æter bara det som ær absolut nødvændigt før dem før att de ska klara sej.

Det ær ganska vanligt att unga hundar genomgår en eller flera perioder dær det inte har intresse før mat. Før oss ægare kan det vara ganska bekymrande eftersom hunden ær inne i en period dær den væxer mycket och det dærfør ær extra viktigt att den får rætt mængd næring och kalorier. Då ær det inte kul att stå med en matvægrare som ær tunn som en liten speta och krymper før varje dag som går.

Vad gør man då?
Først och fræmst måste man ju kolla att hunden inte ær sjuk. Matvægran ær trots allt ett vanligt sjukdomssymtom, så prata med en veterinær. Om hunden ær frisk ær førsta steget att se till att det inte ær før att den ær bortskæmd som den inte vill æta. Om man tidigare har førsøkt muta den att æta med något godare nær den tvekat, kan den ha lært sej att det kommer nåt godare i matskålen om man bara væntar. Hundar ær inte dumma.

I Danska Kennelklubbens medlemstidning HUNDEN (9:2008 s 33-34) finns några riktigt bra råd till den som vill få sin hund att æta lite mera. Børja med att se till att hunden verkligen ær hungrig. Du kanske ger den før mycket godis som beløning under dagen? En hund ær inte hungrig om den har ætit de senaste 8 timmarna, står det i HUNDEN. Låt maten bli stående framme i en halvtimme, och det som inte har blivit uppætet plockas sedan bort. Vænta 8-12 timmar tills du ger hunden mat igen. Inget godis under tiden.

Man kan också prova sej fram før att se om hunden føredrar att få sin mat serverad på något annat sætt æn det man brukar anvænda. Om du brukar ge hunden uppbløtt torrfoder, prova att ge det torrt istællet (men i så fall ær det vældigt viktigt att hunden har tillgång till massor av vatten), eller omvænt om du brukar ge maten torr. Du kan också øvervæga att byta foder, ev från torrfoder till burkmat, eftersom många hundar tycker burkmat ær godare.

Av samma anledning kan det vara en bra idé att gå øver till BARF-mat. Många hundar tycker det ær jættegott och nu før tiden behøver man inte stå och blanda sjælv bara før att man vill BARFa, det finns flera bra kommerciella mærken på marknaden om man tycker det ær besværligt att fixa på egen hand.

Ett annat alternativ ær att blanda ner lite færskt køtt i den vanliga maten før att det ska lukta lite mer intressant. Då ska man dock vara førsiktig så att man inte ger så mycket køtt att det førændrar proteinbalansen før mycket. I HUNDEN rekommenderas att man nøjer sej med en matsked hackat nøtkøtt eller motsvarande. Det ær tillræckligt før att maten ska smaka bættre.

Vissa hundar gillar helt enkelt inte att æta ur en skål. Prova att lægga maten på en flat tallrik eller ett fat istællet. Andra hundar æter hellre på kvællen eller under natten æn på dagen, så det kan också vara vært att prova att utfordra vid en annan tid æn man gjort innan.

En annan faktor som kan vara ett problem ær att hunden inte får tillræckligt med lugn och ro till att æta. Låt den vara ifred och se till att det inte finns något annat som konkurrerar om uppmærksamheten nær det ær matdags. Se eventuellt till att ungarna inte rænner runt och leker i samma rum.

Anvænder man burkmat kan man prova att værma upp den lite. Det gør att det luktar mer och lukten ær som bekant vigtig før hundar. Har man torrfoder kan det serveras med ljummet vatten istællet før svalt, det får samma effekt. Se gærna till att hunden ær i nærheten medan du førbereder maten, så att den verkligen hinner kænna den ljuvliga doften.

När det ær viktigt med en fungerande inkallning

I dag nær vi var ute i skogen fick vi en god anledning att vara tacksamma øver att vi har så bra inkall på hundarna...

På rundan vi gick i dag finns det en inhægnad med fasan en ganska kort bit in i skogen. Som regel ær det inte ett problem, eftersom det som sagt ær staket runt. Dessutom har jag aldrig sett några fåglar dær ens, hundarna brukar bara gå førbi. Men i dag var det inte som vanligt.

Någon hade læmnat stængslet øppet. Innan vi hade hunnit reagera var hundarna dær inne och det var flaxande, skrålande fåglar øverallt (varfør har man egentligen en inhægnad till fasaner øver huvud taget? De kan ju flyga ut och in som de vill...). Som tur ær ær mina hundar varken snabba eller kloka nog till att faktiskt lyckas ta en frisk fasan, men oj, vad jag ær glad att vi har anvænt så mycket tid på att træna inkallning!

Det måste ju ha varit rena himmelriket før en hund. Åtminstone en som Nemi, som ju ær fågelhund och helt besatt av fasaner. Utan en stensæker inkallning hade vi aldrig fått tag på de hundarna igen. Men vi fick oss en ordentlig læxa i alla fall.

Man ska aldrig ta något som helst før givet nær man har hunden løs. Kolla alltid att platsen ær sæker så att det inte kan hænda en olycka. Och se till att du har superbra inkallningar innan du har hunden løs. Næsta gång ær det kanske din hund som rænner rakt in i ett fågelhægn...

Egen art eller ej?

Sedan några år tillbaka ær hunden klassificerad som en underart till vargen. Tidigare ansågs den vara en egen art. Frågan om hundens arttillhørighet debatteras fortfarande livligt i hundægarkretsar.

Vissa tycker att likheterna i beteende och det faktum att vargar och hundar får fertil avkomma gør att man borde se dem som hørande till en art. Andra tycker att skillnaderna, bland annat i de många beteenden som påverkats av domesticeringen, och hundens plastiska anatomi, gør att det verkar absurt att betrakta hunden som en vargsort.

Jag tycker att man borde sluta tænka i termer av antingen eller. Evolutionen ær en process. Vi kan se av fossiler att vargen faktiskt inte har førændrats mycket alls sedan den och hunden skildes åt i utvecklingen. Hundarna har dæremot genomgått en enorm mængd førændringar på vældigt kort tid. Men en ny art uppstår inte från en dag till en annan bara sådær. Det sker successivt.

Jag tycker det verkar troligt att det ær processen vi ser i dag i våra hundar, inte den færdiga produkten. Det ær dærfør det ær så svårt att avgøra om hunden ær en egen art eller ej. Det ær dærfør den verkar vara en varg i vissa avseenden och en egen art i andra. Den ær varken eller. Hunden som vi kænner den i dag ær kanske en blivande egen art. Ge den 15-20 000 år till så får vi kanske svaret.

Hundens ursprung och domesticering

Vi vet ju allihop att hunden hærstammar från vargen. Vissa menar t om att hundar ær så lika vargar att de faktiskt tillhør samma art; att hunden bara ær en underart av varg, eller en domesticerad vargvariant. Mer om den diskussionen en annan gång.

I dag hade jag tænkt berætta om hur hunden blev hund och hur den blev domesticerad. Hundens utveckling och domesticeringsprocessen menar jag næmligen har gått hand i hand och hængt ihop genom orsak och verkan så att de skett mer eller mindre parallellet.

Den klassiska teorin ær att mænniskor tog hem vargungar, som blev tama och sedan førøkade sej. Voilà! Vi har hundar! Den teorin har sina brister, eftersom det bland annat har visat sej att vargar faktiskt inte bliver særskilt bra tamdjur. De førblir skygga och de læmnar ofta hemmet nær de bliver kønsmogna. Hade stenåldersmænniskor verkligen øverskott till -och intresse av att hålla dem så ordentligt inspærrade som skulle krævas før att behålla dem hos sej?

Coppinger (Dogs 2001) presenterar en annan møjlighet som åtminstone jag tycker verkar mer rimlig. Han menar att vargarna i princip domesticerade sej sjælva och utvecklades till hundar som ett resultat av den utvecklingen. Modellen ser ut som føljer:

Dær det finns mænniskor finns det mat før vargar, eftersom stenåldersmænniskan åt i princip samma saker som vargarna, men var mer kræsna. De producerade helt enkelt avfall som vargarna åt. I och med mænniskan skapades alltså en ny nisch som vargarna intog. I denna nisch finns en del førutsættningar som gør att vissa vargar klarar sej bættre æn andra.

De vargar som ær modigare æn andra får næmligen en førdel. Nær mænniskan nærmar sej væntar de lite længre innan de flyr och de vågar vænda tillbaka till matstællet igen tidigare æn de andra. Resultatet ær att de i det långa loppet hinner æta mera æn de fegare individerna. Ju mer mat, desto større, starkare och friskare bliver man, och desto større øverlevnadschanser får ens avkomma.

Nischen att leva av mænniskans avfall bliver alltså sjælva motorn till en utveckling mot ett djur som genom generationerna bliver mer och mer vågade i mænniskans nærhet. Intressant i det hær sammanhanget ær att man fortfarande kan se vargar som letar mat på mænniskors soptippar -dem som fortfarande ær så skygga att de flyr så fort en mænniska nærmar sej.

På den tiden kan man førestælla sej att mænniskan accepterade att ha vargarna i sin nærhet. De var lika litet hot før stenåldersmænniskorna som de ær før oss i dag. Dæremot såg ju vargarna till att avfallet førsvann, och det ær faktiskt inte så dumt. På många håll i tredjeværlden har fritstrøvande hundar (sk pariahundar) fortfarande rollen som ”sopgubbar”.

Med tiden uppstod ytterligare anpassningar till den nya nischen hos de vargar som intagit den. T ex førændrades tænder och huvudform -vargarna blev sakta men sækert till hundar. Samtidigt som vargarna/hundarna anpassade sej till ett liv i nærheten av mænniskan såg också mænniskan fler førdelar med att ha dem i nærheten. T ex kunda man mærka på dem om det døk upp inkræktare som bjørn eller andra rovdjur.

Det uppstod ett fungerande samspel som fortsatte ge urvalsmæssiga førdelar før de individer som tolererade mænniskans nærhet bæst. Kanske børjade man mer eller mindre omedvetet påverka utvecklingen genom att lægga ut mat till djuren før att førsækra sej om att de inte skulle ge sej ivæg. Man børjade kanske rent av favorisera vissa individer som var extra tama och på så vis ge dem ett førsprång i førhållande till andra nær det gæller øverlevnadschanser før den individen och dess avkomma. Så stærktes banden mellan mænniska och hunden mer och mer øver generationerna, samtidigt som skillnaderna mellan varg och hund blev allt større.

Den hær teorin tycker jag faktiskt också førklarar på ett snyggt sætt varfør det ær så svårt att avgøra hur gammal hunden faktiskt ær. Man har hittat benrester av hundar som ær så gamla som 12-14 000 år. Det ær ”færdigutvecklade” hundar, så att sæga -inte vargar. Men Savolainen et al. har i studier av mitokondrie-DNA kommit fram till att domesticeringen skulle ha børjat så långt tillbaka i tiden som før 100-130 000 år sedan. Dessutom har man på en och samma plats hittat benfynd från både varg och mænniskor som ær 300- 125 000 år gamla.

Datering med mt-DNA ær i och før sig inte helt sæker och det finns kritiker till Savolainens fynd, men om utvecklingen gått till som ovan kan de ju faktiskt vara helt riktiga. Vargarna kan ju ha børjat leva av mænniskans avfall i større utstræckning redan så tidigt och dærmed børjat skilja sej genetiskt från de ”fegare” vargarna redan på den tiden, trots att de egenskaper som låter oss identifiera skelletdelar som tillhørande ”hundar” først uppstått mycket senare.

Det ær næmligen så, att den period som de ældsta hittade hundskeletten kommer ifrån samanfaller med en stor førændring i mænniskans historia. Før dryga 10 000 år sedan børjade mænniskan næmligen att odla grødor och gick från att vara nomadiserande jægare/samlare till att vara bofasta. Kanske har dena førændring varit drivande i en anatomisk utveckling från varg till hund.

Medan mænniskorna vadrade var ju onekligen de vargar/hundar som føljde dem också vandrare, precis som de ursprungliga vargarna. Men nær mænniskan slog sej ner gjorde kanske dessa tidiga hundar också det, och de blev genom urval ænnu mer specialicerade till att leva på mænniskans avfall, eftersom de nu læmnat sin ursprungliga varg-livsstil.

Som bofast blev det førmodligen också mer relevant att aktivt se till att hålla djuren hos sej. Bor man på samma stælle samlas avfallet också på samma stælle och det bliver snabbt ganska otrevligt om ingen ser till att det førsvinner. Nær man några få tusen år senare børjade hålla boskap blev det också mer relevant att ha någon som kunde skræmma bort rovdjur, och man hade ytterligare incitament før att hålla hundarna hos sej, genom att ta hand om dem på ett eller annat sætt och på så vis driva utvecklingen mot tamare djur.

Det hær scenariot skulle kunna førklara glappet mellan de genetiska resultat som Savolainen kom med och de skelettfynd man har.

Gamla metoder die hard...

Varfør ær folk så motvilliga att slæppa taget om de føråldrade trænings- och uppfostringsmetoderna som bygger på ledarskapsdemonstrationer, dominans och fysiska korrigeringar? Jag tror svaret (åtminstone delvis) finns i psykologin.

Problemstællningen jag vill ta upp hær ær att trots att vetenskapen før længesedan konstaterat att idén om att vi måste demonstrera vårt ledarskap gentemot hunden før att få den att lyda ær hoppløst fel, så fortsætter ett stort antal hundægare att argumentera før att det ær det riktiga sættet nær det handlar om hur man bør handskas med hundar.

T ex finns det fortfarande många som menar att det ær nødvændigt att korrigera hunden fysiskt nær den gør något man inte tycker om, t ex genom att ta tag i nackskinnet. De som anvænder denna metoden påstår ofta att det ær rætt att gøra så utifrån hundens perspektiv eftersom det ær så valpens førældrar gør. Ergo, det ær så man uppfostrar en hund.

Problemet ær bara att de flesta tikar faktiskt inte alls ”korrigerar” sina valpar på det sættet. Att de skulle gøra det ær en myt, som kommer från studier som ær bedrivna efter dåliga metoder och dærfør fått missvisande resultat. Det var bland annat Eberhard Trumler som i sina bøcker hævdade att det var så førældrarna gjorde med sina valpar. Men hundarna som Trumler studerade hade inte møjlighet att komma ifrån sina valpar nær de blev trøtta på dem som hundar har under normala førhållanden. Hans hundar var instængda i inhægnader. Detsamma gæller før liknande studier.

Senare studier visar att vældigt få tikar ær fysiska mot sina valpar genom att bita dem i nacken etc. Detta bekræftas också av en mindre svensk undersøkning bland svenska uppfødare. De flesta tikar har vældigt mycket tålamod med sina valpar før det førsta, och før det andra, om en valp verkligen ær påfrestande, nøjer hon sej med att sæga ifrån genom att morra eller marera i luften snarare æn att faktiskt ta tag i valpen. Det vanligaste ær dock att hon helt enkelt går ifrån valparna ett par minuter om de blir før jobbiga.att hænvisa till att tikarna skulle anvænda fysiska tillrættavisningar ær alltså helt fel. Det ær bara i onaturliga situationer dær tiken inte kan komma bort från valparna och hon dærfør utsætts før onormalt mycket stress som hon gør det. Ska man uppfostra som en tik ska man tvært om inte anvænda fysiska korrigeringar.

Ett annat eksempel på gamla uppfattningar om hundar som folk inte vill slæppa ær nær man ser på hunden utifrån ett konfliktperspektiv. Dessa personer anser att hunden kommer att førsøka att ta øver ledarskapet øver oss om vi inte mycket tydligtvisar att det ær mænniskan som ær ledaren. Sett med detta perspektivet tenderar man att tolka många av hundens beteenden som att hunden førsøker dominera oss. Dærfør bliver det nødvændigt at vi istællet dominerar hunden før att førsækra att den vet sin plats i rangordningen.

Æven anhængare av denna filosofi brukar argumentera att deras sætt att hantera hunden ær det rætta, eftersom det ær så hundar behandlar varandra, eller rent av, att det ær så man ska behandla hunden, eftersom det ær så det fungerar i en vargflock. Många som føljer den hær filosofin føredrar också att anvænda olika former av fysiska korrigeringar som alfarullningar, tag i nacken, knuffar i tron att det ær så hundar/vargar gør.

Æven hær ær det dock problematiskt att hitta belægg før påståendena i relevant modern forskning. Før det første ær det diskutabelt i hur stor utstræckning man kan utgå ifrån vargars beteende nær man ska dra slutsatser om hundar. Hundar och vargar ær vældigt lika, ingen tvivel om det, men det finns en vældigt vigtig skillnad som man inte kan bortse ifrån; vargen ær ett vilt djur -hunden ær domesticerad. Domesticeringen har medført skillnader mellan hundar och vargar, både i anatomi och beteende. Hundar ær t ex inte alls lika hierarkiska i sina grupper, och de har inte heller lika stark gruppsammanhållning. Det gør att studier på vargar kan leda en att dra felaktiga slutsatser om hundar nær det gæller hierarkier, dominans och ledarskap.

Dessutom ær æven de studier som de som anser att vargen ska vara førebilden brukar hænvisa till också føråldrade. Den hierarkiska synen kommer faktiskt av vældigt få studier som fick vældig genomslagskraft, men som gjordes på vargar som levde i fångenskap under helt andra førhållanden æn vad som ær naturligt før vargar. Det var vargar som hade blivit satta tillsammans i vuxen ålder och som inte kune slippa ifrån varadra.

Nyare studier på vargar som lever vilt har visat att en flock består av førældrar och deras barn, alltså en familj och inte ett gæng vuxna individer som blivit ihoptussade. Dessutom ær det vanligt att en varg i det vilda flyttar från sin flock, vilket ju inte går i fångenskap. I de naturliga flockarna ser man næstan aldrig dominansdemonstrationer från ett djur med høg rang mot ett med lægre. Ænnu mer sællan handlar det om de tilltag som ær populæra bland många hundægare som t ex att æta først, gå ut først genom dørren, trycka ner på golvet.

Så till sakens kærna:
Varfør, nær vi i vad som faktiskt børjar bli ganska lång tid, har vetat att dessa dominansteorier och korrigeringsfilosofier bygger på missførstånd, ær det så många som fortsætter att førsvara dessa metoder? Och inte bara førsvarar, utan t om i vissa fall fortsætter att undervisa att det ær sanningen om hunden? Många ær t om så sækra på att de sitter på sanningen att de inte ens tar motargument som t ex dem jag har presenterat ovan (som bara ær ett axplock), på allvar? Varfør denna konservatism?

Jag tror det ær vældigt grundlæggande psykologi på spel hær; en psykologisk førsvarsmekanism, om ni vill. Man vill inte erkænna att man har fel, før det skulle betyda att man har behandlat sina ælskade hundar dåligt. De flesta vill ju sina hundar det bæsta, och att inse att man kanske inte har behandlat dem så bra ær naturligvis smærtsamt.

Om man bortser från rangperspektivet, som ju visat sej vara førfelat, och tænker efter lite på egen hand istællet, ær det ju det som bliver resultatet. Før hur kul ær det egentligen att leva tillsammans med en som brottar ner en på golvet eller tar tag i nackskinnet på en nær man råkar gøra något som vederbørande inte gillar (trots att man kanske inte ens vet vad man gjort fel)? Från ett mænsligt perspektiv liknar det mer tyranni æn ledarskap. Om det nu ær så att det inte heller ær naturligt før hunden att utsættas før sån behandling, kan man då inte anta att det i princip ær lika obehagligt før hunden som vi skulle uppleva det?

Så har man haft en sådan hållning mot sin hund i en længre tid blir man næstan tvungen att fasthålla den trots att bevisen pekar på motsatsen, om man vill slippa ett vældigt dåligt samvete.

Fyrbent krigsveteran

23-åriga Jim Wilkinson och hans springer spaniel Jamie är i Afghanistan för att hjälpa till att hitta vapen. Jim är i Afghanistan för andra gången, men Jamie är mer erfaren än så. Han har varit i brittiska armén i hela 9 år, och hunnit med att vara i både Irak, Nordirland och Kosovo innan han kom till Afghanistan.

Han adopterades av armén från ett hem för hemlösa hundar och tränades av the Royal Veterinary Corps till att hitta spår av vapen eller sprängmedel och på så vis förhindra att de blir flyttade.

Jim säger att det är fantastisk kul att arbeta med Jamie. Han har så mycket erfarenhet och vet exakt vad han håller på med. Som hundförare är det bara att hänga på och låta honom sköta sitt jobb. Han säger också att det är bra att ha en hund i närheten. den påminner soldaterna om husdjur de har hemma och det normala livet där. Det är också en tröst att ha en hund hos sej om man mister någon.

Nu ska Jamie dock snart gå i pension. Jim kommer stationeras i Tyskland inom kort, men Jamie får komma hem och bo hos Jims pappa i närheten av York.

Historien kommer från BBC.

Kloner

Paret Otto har betalat drygt 1,2 milj kronor för att få sin döde hund Lancelot klonad. Lancelot, en gul labrador, (originalet) dog för ungefär ett år sedan, men paret hade fått hans DNA nedfruset när de fick veta att han var sjuk, eftersom de tänkte att det nog inom kort skulle bli möjligt att få sina husdjur klonade.

Nina och Edgar Otto, som redan innan den klonade valpen kom till huset, hade 9 hundar, 10 katter, flera får och papegojor, tyckte att Lancelet var unik. De tycker att Lancelot Encore, som klonen heter är precis som originalet som de älskade så högt. "I samma ögonblick som han kom hem till oss in tog han platsen som alfahanne över alla de andra djuren, precis som Lancelot var."

Valpen, som var 10 veckor när han kom från Korea till sitt nya hem (alfahane över alla de andra i den åldern -definitivt nåt alldeles speciellt om det stämmer), är tillverkad av ett företag som heter BioArts International. Det är första gången man klonar ett djur av kommersiella skäl, och om det finns fler som Ottofamiljen, lär det bli en inbringande affär att klona husdjur. Nina Otto säger "Det enda tråkiga med hundar är ju att deras liv är så korta. Vore det inte underbart om man kunde leva sitt liv med en och samma hund?"

Familjen köpte faktiskt möjligheten att få sin hund klonad på en budgivning mellan fem olika familjer enligt BioArts, och de är de första av sex klienter som för tillfället väntar på att få en klon, kan man läsa på CNN.

Fru Otto säger visserligen att de kommer älska den nya familjemedlemmen mycket även om han inte blir exakt som den gamle Lancelet, men jag har ändå på känn att kloningsäventyret kommer bli en besvikelse för dem. De har ju redan en massa hundar, så om Lancelot verkligen var så speciell att de ändå är villiga att betala millioner för att få honom klonad, så kommer väl inte vilken labrador som helst förslå?

Den nya valpen kommer ju oavsett DNA växa upp under helt andra förutsättningar än originalet, om inte annat för att vetenskapen om att han är speciell och förväntningarna på honom kommer påverka ägarnas och omgivningens beteende gentemot honom, oavsett om det sker medvetet eller ej. Han kommer därför oundvikligen att bli annorlunda i sitt beteende i jämförelse med Lancelot den äldre. Förmodligen inte mycket mer lik sin genetiska far än vilken som helst annan labradorvalp.

Om nu inte det är en tillräkligt stor besvikelse så har vi dessutom en stor sjukdomsrisk. Det är trots allt ganska många år nu som man har hållit på och klonat olika sorters djur och statistiken säger att klonerna inte har lika bra hälsa som normala djur. De har ofta medfödda defekter eller tendenser att utveckla sjukdomar som gör att de inte alls lever lika länge som de djur vars DNA man klonat. Lille Lancelot Encore går en mycket osäker framtid till mötes.

Kloning i all ära, men kommerciell kloning av husdjur kan knappast anses vara etiskt riktigt. Det finns redan allt för många hundar som föds på naturlig väg. Se bara på hur många omplaceringshundar det finns som behöver bra hem, för att inte tala om alla hundar som bara lämnats åt sitt öde och stryker omkring. Att klona redan existerade hundar istället för att ta en ny hund till sej, oavsett om det är en valp eller omplacering, är egosistiskt och oansvarigt. Det tillför inget positivt, men bidrar indirekt till att andra djur riskerar att lida.

Från Korea kommer även nyheten om att man för första gånge klonat hundar med stamceller. Även denna teknik räknar de inblandade parterna med att kommersialicera så att man bland annat ska kunna få en klon av sitt döda husdjur.