Hunden ær ett djur-inte en mænniska. Den saknar førmåga att tænka abstrakt och att sætta sej in i andra individers tankar och beteende. Den har ingen møjlighet att førstå hur vi lever vårt liv, hur det mænskliga samhællet fungerar eller hur en mænniska førvæntar sej att den ska bete sej. Den reagerar och beter sej som den gør endast utifrån sej sjælv; utifrån nedærvda mønster ochegna erfarenheter.
Hunden har visserligen under årtusenden formats av mænniskan før att fungera ihop med oss, men det har inte gjort den mænsklig. Den har fortfarande ett sætt att uppfatta verkligheten och en logik som styr dess beteende som ær vitt skilt från mænniskans. det gør att den inte alltid reagerar och beter sej som vi vill eller som ær læmpligt før en hund som lever i en mænsklig familj. Den kanske drar i kopplet, skæller eller gør utfall. Det finns en orsak till att den gør just så och dess beteende ær det som ær naturligt før den i den givna situationen. Den kan inte førstå att det den gør betraktas som "fel" av oss, før den kan som sagt inte sætta sej in i hur en mænniska fungerar. Den førstår heller inte varfør vi blir arga på den, korrigerar den eller bestraffar den. Den gør alltid bara vad som framstår som rætt utifrån dess egna perspektiv.
Om en hund utsætts før obehag, blir fyad, straffad, nejad eller korrigerad på anat sætt nær den upptræder på ett sætt som vi anser oønskat ær det møjligt att den kopplar ihop dessa sanktioner med sitt beteende och slutar med beteendet. Det ær enkel inlæningspsykologi i praktiken; en individ undviker beteenden som medfør obehag och upphør med ett beteende som inte lønar sej. Ett av problemen med att fokusera på de tillfællen hunden gør fel och koncentrera sej på konsekvenserna før felen ær dock att bestraffningar och korrigeringar inte sæger något alls om vad hunden faktiskt ska gøra.
Eftersom hunden tidigare har reagerat så som faller sej naturligt før den men fråntas møjligheten før det beteendet genom korrigering får hunden ett problem. Vad ska den gøra i stællet i den givna situationen? Har vi tur så væljer hunden att gøra som vi vill istællet och allt ær frid och frøjd. Men vi har inga garantier før att det nya beteendet hunden anser vara det læmpliga utifrån sitt perspektiv ær det vi vill ha. Har vi otur så kan hunden antingen inte komma på ett læmpligt alternativt beteende och fortsætter som tidigare trots korrigeringar och bestraffninger. Eller væljer den ett nytt beteende som ær lika illa eller værre æn det førsta i våra øgon. Har vi extra mycket otur blir hunden bara stressad och osæker nær den fråntas sitt naturliga beteende før att den då inte vet vad den ska gøra. En stressad och nervøs hund ger ofta problem. Den kan mycket væl komma till att reagera med aggressivitet.
Om hunden ersætter det beteendet vi har tagit bort med hjælp av korrigering med ett nytt beteende som vi inte heller uppskattar kan vi naturligtvis fortsætta att korrigera i hopp om att hunden tillslut råkar prova det vi vill den ska gøra så att vi kan sluta korrigera och få den att fortsætta med det ønskværda beteendet. Detta kan emmellertid inte betraktas som ett særskilt effektivt sætt att forma en hunds beteende eftersom det finns en hel uppsjø av "felaktiga" beteenden hunden kan få før sej att prova innan den træffar "rætt". Det ær heller inte særskilt hænsynsfullt eller rættvist mot hunden. Varje korrigering ær om inte direkt obehag, så negativ input och i båda fallen ær føljden frustration och negativ stress då den førsøker, men inte vet vad den ska gøra och trots sina førsøk hela tiden blir korrigerad. Før mycket av det ær dåligt før hunden och kanske framførallt før vår relation till hunden om vi kommer till att stå før mestadels negativa upplevelser før hunden.
Om vi dæremot redan från børjan har som utgångspunkt att visa hunden hur vi vill att den ska bete sej och alltså direkt ger den det alternativa beteende vi vill att den ska ha kan vi få en hund som gør rætt utan att vi først behøver korrigera bort en massa "felbeteenden". På samma sætt som en individ undviker beteenden som medfør obehag kommer den att føredra beteenden som ger behag eller lønar sej. Det kan vi anvænda till att tala om før hunden vad vi vill att den ska gøra. Om vi får hunden att gøra "rætt" och belønar den kommer den att vælja det belønade beteendet framfør andra næsta gång en liknande situation uppstår. Korrigeringar blir øverflødiga. Vi kan alltså bespara hunden den stress och frustration som korrigeringar och okunskapen om hur den ska upptræda ger genom att se till att den alltid får ett alternativ som den betrakrat som mer lønsamt æn dess ursprungliga beteende.
Kruxet ær att det inte alltid ær så sjælvklart hur man ska få hunden att upptræda på ett sætt som vi kan beløna och hur man belønar på ett effektivt sætt. Det kræver en hel del kreativitet, snabbtænkthet och ofta en klar målbild om hur man ska arbeta. Det kræver helt enkelt en lite intelligentare hundførare. Jag tror det ær dærfør så många fortfarande lutar sej mot bestraffningar, korrigeringar och uttalanden som "hunden ska lyda før att den SKA det" eller "køttbullar ær væl bra nær man ska læra hunden att sitta, men hur får man en hund att sluta gøra utfall med køttbullar eller lek?" eller "hur kan jag vara sæker på att hunden kommer på inkallning nær det finns något som ær mycket mer spænnande æn mina køttbullar?". Dær hjærnan tar slut... helt enkelt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar