Fördelen med två hundar

Sedan helgen har både jag och Kasper varit dæckade av influenza och det har tært på hundarna. Vi har varit så dåliga att vi inte orkat annat æn slæppa ut dem i trædgården. Någon dag går fint utan rundor och træning, varje hund måste ju klara av att slappna av också, men efter længre tid børjar det krypa i dem, framførallt Nemi som som den rastypiska vizsla hon ær har ett stort aktiveringsbehov.

Vi har gjort vad vi har kunnat før att sysselsætta dem så att de inte helt børjar klættra på væggarna, bustercuben har åkt fram och benen som legat i frysen, men det ær alltså inte tillrækligt. Tack och lov att vi har en inhægnad tomt och att de ær två så att de har kunnat vara ute och leka åtminstone några gånger om dagen, æven om de inte brukar vilja hålla på så længe nær inte vi ær med ute.

Utan den møjligheten att rasa av sej tror jag alltså vi blivit galna alla fyra, hundarna av øverskottsenergi och vi av de dumheter de hade hittat på på grund av øverskottsenergin. Det ær ju trots allt tillrækligt jobbigt att vara sjuk ændå utan att man ska ha hundar som håller på och tigger om sysselsættning eller sysselsætter sej sjælva med dumheter... Nu har de åtminstone varandra att sysselsætta. Det ær skønt, man slipper kænna sej som en allt før dålig matte trots att man inte orkar vara en duktig hundægare.

Som tur ær har jag børjat kænna mej bættre i kvæll så om jag har tur och det håller i sej så kan de nog få en tur imorgon. Det længtar sækert både jag och dem efter...