Lära två hundar det omöjliga

Eftersom det inte hænt nåt av bloggværde idag tænkte jag ta tillfællet i akt att prænta ner en ganska værdefull klickererfarenhet jag och min "flock" gjorde før ett tag sedan, næmligen hur man på en vecka lær två hundar att aldrig någonsin gå in i køket och æta upp den jætte-super-duper-megalæckra kattmaten som finns dær inne i en skål på golvet.

Våra hundar har fått vad man væl skulle kunna kalla en ganska fri uppfostran. Vi har inte særskilt många førbud eller regler øver huvud taget hær hemma och de har alltid fått hænga runt benen på oss i køket førr. Før ett tag sedan flyttade dock katten Misan in och det blev nødvændigt att på ett eller annat sætt hållan hundarna borta från kattlåda och kattmat. I stællet før att ha två saker att træna på, dvs dels "æt inte kattbajs" och dels "æt inte kattmat", bestæmde vi oss før att slå två flugor i en smæll och gøra en "inga hundar i køket" regel (kattlådan finns i ett rum som angrænsar till køket næmligen).

Innan jag hørde talas om klickertræning och tillhørande tænk skulle jag nog tycka att detta verkade vara ett jætteprojekt som nærmast nog var dømt att misslyckas, och många i min bekantsakpskrets som inte kænner till klickertræningens mysterier blev också grundligt imponerade av vår ambition att få hundarna att avstå från lockelsen med matlagning och kattmat. Men sanningen ær: Det ær lætt som en plætt!

Hemligheten ær att ge hundarna ett alternativ och få det att framstå som mer attraktivt æn det de skulle kunna uppnå med att gå in i køket. Vårt enkla alternativ var helt enkelt "att vara på andra sidan trøskeln till køket". Steg 1 ær att gøra hundarna uppmærksamma på att detta ær ett alternativ som faktiskt ær mer "lønsamt" æn att gå in i køket. Det gjorde vi genom att stå inne i køket, till en børjan nærmast i dørrøppninggen, och beløna dem før att gøra rætt, dvs inte gå øver trøskeln. I børjan læt vi beløningarna avløsa varadra; så fort den ene var svald kom næsta (vi gav dem inte direkt i munnen utan hystade dem -roligare och kræver lite mer uppmærksamhet av hunden). På så vis var hundarna så upptagna av godiset att de inte hade tid att gå in i køket.

Efter en liten stund børjade vi långsamt successivt låta beløningarna komma med lite længre mellanrum, men vi såg till att de kom oregelbundet. Vi ville att de skulle komma tætare ibland før att hundarna inte skulle kunna førutse nær de skulle komma eftersom det hjælper till att hålla motivationen att vænta på beløningarna uppe. Om de kan komma nær som helst gæller det ju før hunden att vara berædd på den plats dær den brukar inkassera sina beløningar. Om hunden dæremot måste vænta længre och længre hela tiden finns risken att hunden får før sej att den gott kan gå in i køket en stund, eftersom det ændå ær ett bra tag tills beløningen kommer; den tror alltså att det ær oviktigt vad den gør fram tills den blir belønad och att det bara ær sjælva beløningsøgonblicket som ær det viktiga. Vi børjade också røra oss runt i køket før att de skulle læra sej att beløningarna kommer oavsett om vi står længre från dørren och till synes håller på med nåt annat.

Under træningen ær det klokt att før sækerhets skull se till att kattmat och eventuella andra spænnande saker ær bortplockade. Idén ær ju att det inte ska løna sej att vara i køket; att det ær mycket mer spænnande att stanna utanfør. Målet ær att hunden aldrig någonsin ska hinna øver trøskeln nær vi trænar, men ibland ær ju olyckan framme. Då ær det ju viktigt att hunden inte upplever något positivt medan den ær dær inne. De gånger det hænde oss ledde vi helt enkelt bara ut hunden igen direkt, lugnt och tyst. Inga sura miner eller nåt. Så minskade vi væntetiden før beløningarna något under en kort period før att de verkligen skulle førstå att det ær nær man inte ær i køket det hænder bra grejjer.

I starten hade vi många korta "lektioner", men sedan nøjde vi oss med att træna nær vi ændå hade ærenden i køket och møjligen någon extra gång utøver det. Nær vi inte trænade høll vi dørren till køket stængd så att de inte skulle kunna gå dit. Det gør ju ingen nytta att ena stunden træna hunden i att inte gå in i køket och næsta ge "fritt fram" nær vi har annat før oss. Som alltid nær man trænar med hund ska man vara konsekvent.

Efter några dagar, nær vi mærkte att båda hundarna førstått vad det hela handlade om och vi kunde nøja oss med att beløna då & då var det dags før steg 2. Det ær hær sjælva fidusen kommer så att sæga: Ska den hær regeln om att inte vara i køket vara något værd måste den æven fungera nær vi inte ær i nærheten. Tanken på det kan kænnas lite oøverskådlig i starten. Hundar ær ju trots allt opportunister och om matte eller husse inte ær i nærheten før att beløna och stoppa en från att gå ut i køket -varfør inte ta chansen och kolla om dær finns något gott?

Egentligen ær det inte så krångligt. Principen ær den samma som tidigare. Først och fræmst måste kattmat och annat spænnande tas bort. Om hunden lyckas komma in i køket och hitta nåt smarrigt ær det bara att børja från børjan, men då kommer man få jobba ænnu hårdare før att få det att fungera. Då har ju hunden sett att det visst kan løna sej att smyga sej ut i køket... Så fortfarande inget intressant att hitta i køket før sækerhets skull.

Vi børjade med att gøra som innan. Sedan gick vi ut ur køket, først bara nåt steg før att snabbt hinna tillbaka om hunden skulle visa tecken på att gå in dær, och sedan længre och længre bort. Vi belønade fortsatt hundarna før att de stannade på rætt sida trøskeln. Førsta stunden læt vi beløningarna komma tætt, men vi økade tiden lite snabbare nu æn vi gjorde i starten.

Nær hundarna inte længre visar intresse før køket i de hær sammanhangen kommer steg 3; førsvinna utom synhåll før hunden. I børjan gæller det att hålla førsvinnandena vældigt korta før att hunden inte ska hinna komma på tanken att gå ut i køket eller hinna dit innan man hinner stoppa den. Nån sekund ær mer æn tillrækligt i børjan. Ju færre "misslyckade" førsøk, desto snabbare når man ju målet. Direkt man blir synlig ska man beløna. Ænnu bættre ær det om man lyckas beløna medan man fortfarande ær osynlig. Att beløningarna fortsætter att komma æven om matte førsvunnit ær ju kanon! Då har hunden ju aldrig någonsin nån anledning att vilja ut i køket.

Vi gømde oss t ex bakom dørrar som stod på glænt och hystade ut godisar genom dørrspringan och stod på øvervåningen och slæppte ner godis.

Så, som tidigare økade vi långsamt tiden før våra førsvinnanden och tiden mellan beløningarna. På det hær stadiet gjorde vi dessutom en liten specialare før att ytterligare minska køkets dragningskraft som ju først och fræmst bestod i att det fanns kattmat dær. Då och då anvænde vi en liten klump kattmat som beløning. Tanken bakom detta var føljande: Køket hade under senaste dagarna inte varit en kælla till kattmat som det varit tidigare. Nær det sedan visar sej att de ændå kan få kattmat, fast nær de ær utanfør køket finns det ju inte længre någon som helst anledning att gå dit. Kattmaten finns ju inte i køket længre utan utanfør! Då ær det ju utanfør køket man ska vælja att vara!

Hela denna processen tog inte mer æn en vecka, men førsta tiden fortsatte vi att hålla dørren till køket stængd om vi inte kunde hålla koll på hundarna før sækerhets skull før att befæsta att "i køket ær man inte". Vi har också fortsatt beløna då och då nær dørren har varit øppen før att hålla motivationen att stanna utanfør uppe. Har hunden væl lært sej den nya regeln kan man dock nøja sej med att beløna ganska sællan, precis som nær man lært sitt eller vad som helst annat.

Det hær arbetssættet ær vældigt effektivt och med lite fantasi kan man applicera det på många av de regler man gærna vill ha før hunden i vardagen, framførallt nær det gæller førbud. Det ær t ex anvændbart om man inte vill att hunden ska tigga vid bordet nær man æter också, då væljer man bara vad hunden ska gøra och var den ska vara istællet och belønar det på samma sætt.