Om rang och ledarskap i människa-hund-relationen

Många ær de hundægare som betraktar sitt førhållande med sin hund i termer av ledarskap och rangordning. De blir understøtta av sk "experter" (læs: kændisar) som løser varje hundproblem genom att "utstråla auktoritet" eller "understryka sin dominans" och bli "alfa før hunden". De poængterar hur viktigt det ær att hunden inte tar øver ledarskapet øver oss och att vi måste bete oss på ett visst sætt før att førhindra hunden från att gøra det. Før de kommer att gøra det om de bara får chansen, lita på det!

Jag har sedan jag børjade intressera mej før detta æmne studerat mina egna, och andras, hundar noga før att hitta tecken på denna vilja att ta øver och bli alfa øver mænniskorna. Jag har inte hittat några som helst tecken på att hundarna strævar efter makt øver oss. Inte ens i vetenskapen. Det jag har hittat ær resultatet av gamla studier på vargar (resultat som vargforskningen før længesedan dessutom avfærdat som felaktiga på grund av studiernas genomførande), och en (1) persons tveksamma experiment på hundar och deras inbørdes relation, men vad dessa studier har med førhållandet mellan mænniska och hund att gøra har jag svårt att se.

Jag har också hittat flera exempel dær man tolkat beteende fel och læst in dominansbeteende i situationer dær det inte førekommit. Vad "experterna" som låter oss førstå att hunden vill klættra på familjens rangstege bygger sina uttalanden på har jag inte lyckats lista ut.

Dæremot har jag støtt på flera olika etologer och biologer mfl som hævdar det motsatta: Hunden ær inte alls intresserad av att ha ledarskapet øver "sina" mænniskor. Detta tycker jag stæmmer bættre øverens med vad jag har iakttagit sjælv med mina hundar också.

Den senaste boken i æmnet, Hundes og ulves adfærd ((2007) Strandby: Førlaget Tro-Fast), som jag tycker ær vældigt intressant på många sætt, ær skriven av en biolog vid namn Freddy Worm Christiansen. Han har studerat vargar under de senaste 36 åren och æven under tiden studerat hundar. Det han har gjort i boken ær att till sina egna iakttagelser foga andra forskningsresultat om hundar och vargar och gjort en sammanfattande jæmførelse, bland annat om ledarskap bland hundar, vargar och i relationerna mænniska/varg och mænniska/hund.

Han gør en vældigt intressant iakttagelse nær det gæller ledarskap i relationen mellan mænniska och hund som nærmast ær så enkel och sjælvklar nær han skriver det att jag inte førstår att folk fortfarande håller på och tjafsar om att man som hundægare ska skaffa sej ledarskapet øver hunden: Det ær omøjligt før en hund att ta ledarskapet i en grupp av mænniskor och hundar!

I en hundflock ær det den som ær ledaren som tar de flesta viktiga initiativ. Eftersom han eller hon som regel har den størsta erfarenheten av vilka initiativ som ær kloka ær det också vanligast att resten av flocken føljer ledarens initiativ (en ledare ær ju pr definition en som blir føljd). I en mænniska/hundrelation ær det alltid hundægaren som sitter på denna viktiga funktion(ibid s.43). Vi bestæmmer suverænt nær det ska ætas, gå ut, leka, om hunden ska følja med oss eller læmnas hemma. Vi bestæmmer æven helt sjælva nær och om vi vill følja hunden. Vi har total kontroll øver allt som ær viktigt før hunden. Den har inte inflytande i något vesæntligt øver huvud taget. Den har ingen anledning att tro sej vara ledaren.

Han menar också att hundar inte involverar andra arter (hær mænniskor) i sin rangordning. Det bygger han på att många av de tankar som lett till att man trott att hundars rangordning omfattade mænniskor ær missuppfattningar, bland annat dær man tolkat olika former av resursførsvar som dominansbeteende och tolkat hælsningsritualer som utslag av dominans/underkastelsebeteende. (ibid s.39)

Det mest vesæntliga ær dock att det i relationen mellan mænniska och hund saknas vissa element som kænnetecknar en rangordning. Bland annat bekræftas en hunds høgre rang med jæmna mellanrum genom att individer med lægre rang visar sin underkastelse. Det gør inte mænniskor. Vi kan inte visa hunden underkastelse, eftersom vi inte ær hundar och inte behærskar hundars språk och dærmed inte kan hærma dessa signaler på ett før hunden tydligt sætt. Før hundar mitt i rangstegen gæller att de ska kunna visa underkastele før vissa och hævda sin høgre rang gentemot vissa. Det kan mænniskor inte heller på ett før hunden tydligt sætt. (ibid s. 40)

Om en hund førsvinner från en hundflock kommer dess plats att fyllas av någon annan och hundar kan ta tillfællet i akt att få en bættre position i rangordningen. Motsvarande sker inte med en familjehund; om en person i familjen førsvinner førsøker hunden inte fylla dess plats eller anvænda tillfællet till att klættra i rang (ibid s.40) genom att børja utmana de andra familjemedlemmarna.

En hund kan inte heller kæmpa om høgre rang mot en mænniska på det sætt som hundar gør sinsemellan, och sist men inte minst: Har man bara en hanhund lyfter den som regel på benet nær den kissar. I en hundflock kissar hundar av låg rang ofta med alla fyra i backen och de med høg rang lyfter på benet, det ær ett tecken på starkt sjælvførtroende. Det verkar inte rimligt att alla de ensamhundar som lyfter på benet nær de kissar tillåter sej att gøra det før att de anser sej høgre i rang æn sina mænniskor. (ibid s.40) De gør det før att mænniskorna inte ræknas i deras rangsystem; de ær varken lægre eller høgre i rang och kan dærfør tillåta sej att lyfta på benet.

Jag tycker de hær synpunkterna ær vældigt førnuftiga, visserligen kan de sækert diskuteras, men øverlag tycker jag de ær rimliga, och som sagt, jag har i alla hændelser inte sett någon seriøs forskning som sæger annorlunda, så att man skulle se sin relation med sin hund som en rangordning dær hunden kan tænkas vilja ta øver ledarskapet tycker jag nu mer æn någonsin inte ær annat æn kvalificerat B.S.

Jag har mycket mer att sæga om æmnet, men eftersom jag inte vill att mina inlægg ska bli fullstændigt æckellånga tænker jag stoppa hær och sparar resten till en annan dag.