Jakthundar som inte jagar

jag ær en ganska flitig besøkare på ett flertal hundforum och ett av mina favoritteman som kommer upp før diskussion med jæmna mellanrum i olika sammanhang ær det dær om huruvida det ær ok att ha en "jakthund" om man inte jagar. nu nær jag har en egen blogg och kan skriva vad jag vill (inom rimliga grænser) utan att bekymra mej før om jag blir før långrandig før att någon ska idas læsa det och fortsætta diskussionen kan jag inte låta bli att ta upp detta æmne och utforska det lite mer grundligt. jag ær ingen expert och det kan mycket væl finnas argument eller infallsvinklar som jag missat, mitt resonemang ær kanske rent av fullstændigt idiotiskt, men jag kan ændå inte låta bli.

vid en førsta anblick kænns det som om det inte ens ær något att diskutera -varfør skulle man øver huvud taget vilja ha en jakthund om man inte tænker jaga med den? svaret blir då -nej, det ær inte ok att ha jakthund om man inte jagar.

det finns två starka argument før den hållningen:

en jakthund ær framavlad genom många generationer før just att jaga. att jaga ær ett behov den har och om inte detta behov blir tillfredsstællt ær det synd om hunden och den kommer inte må bra.

en jakthund har en stark jaktdrift som ær svår att hantera utanfør jakt och den har ett stort behov før att arbeta. att skaffa jakthund utan att vilja jaga ær dærfør att gøra det onødigt svårt før sej.

men, vad ær egentligen en jakthund då? var går grænsen før den som måste får jaga och den som nøjer sej med ett allmænt aktivt och sportigt liv? i min grøna ungdom gjorde jag det enkelt før mej och førsøkte med føljande påstående:

"en jakthund ær en hund av en ras tillhørande en av føljande grupper:

grupp 6. drivande hundar samt søk- och spårhundar

grupp 7. stående fågelhundar

grupp 8. støtande hundar, apporterande hundar och vattenhundar"

det gick inte alls bra.

"taxarna (grupp 4) också!" sa någon som blivit førnærmad.

"...och flera av spetsarna (grupp 5)" menade nån annan.

"pudel tillhør grupp 8" påminde någon. vem betraktar pudeln som en hund som måste få jaga før att må bra? så var diskussionen i full gång. någon undrade om det någonsin varit någon som avlat långhåriga kanintaxar med avsikten att anvænda dem till jakt. somliga tyckte att rhodesian ridgeback (grupp 6) absolut inte var en jakthund och andra tyckte att de givetvis var det. någon menade på att vinthundarna (grupp 10) væl också egentligen var jakthundar. vissa ville t om øvertyga oss om att terriers (grupp 3) borde betraktas som jakthundar, men då tyckte någon helt annan att det hade gått før långt och drog till med att "grand danois anvændes till vildsvinsjakt førr i tiden, inte ær det nån som menar att de ær jakthundar før det"

sjælv undrar jag øver beageln. jag har personligen aldrig træffat på en beagel som anvænts till jakt trots att jag træffat ganska många vid det hær laget. døm om min førvåning nær jag insåg att det fanns en stark konsensus på ett forum om att beagel ær en "utpræglad jakthund. att bara ta den med på jakt ett par gånger om året ær inte tillrækligt før att den ska må bra". till min stora førvåning behøver den alltså inte bara gå på jakt, den behøver gøra det många gånger varje år också. ændå har alla beaglar jag møtt verkat særdeles vælmående och harmoniska.

før att gøra det ænnu krångligare finns alla dessa raser (mest kænda ær nog labradoren, golden retrievern, taxen, cocker spanieln, springer spanieln och greyhounden som ær uppdelad i en utstællningstyp och en kappløpningstyp -kappløpningar ær væl det nærmsta jakt en greyhound kan komma inærheten av utan att bryta mot lagen) som delats upp i olika typer varav en i førsta hand avlas på jaktmeriter och en i førsta hand på exteriør, populært kallade jaktlinjer och utstællningslinjer. i vissa raser, kanske fræmst labrador, finns dessutom "dual purpose"-varianten. en hund som ska vara mitt emellan och kunna anvændas till båda delarna. vad ska det betyda? hur har dessa hundar blivit så populæra hos den breda icke-jagande allmænheten att det uppstått en efterfrågan på en speciell typ som ær anpassad før dem, om hundarna i egenskap av jakthundar från børjan inte trivs med ett liv utan jakt och dærmed sannolikt gett deras icke-jagande ægare en massa extra jobb i førhållande till vad de hade fått om de valt en hund som inte var en jakthund?

på det har jag fått det enkla svaret: vissa jakthundar, fræmst retrievrarna, har egenskaper som gør dem vældigt læmpliga som aktiva familjehundar eller till andra hundsporter. væljer man en hund från en av dessa raser som inte kommer från en jaktlinje behøver den inte jaga. solklart!

jag har drivit diskussionen vidare och bett om tips på vilken ras som skulle passa mej och berættat vilka egenskaper jag som icke-jægare var ute efter i en hund och då sa någon att det perfekta valet verkade vara en retriever från en jaktlinje, eftersom de hade de mentala kvaliteter jag var ute efter. det var många som høll med. ingen kommenterade vid detta tillfælle att denna jaktavlade hund behøvde få jaga.

ytterligare ett mærkligt førhållningssætt som jag støtt på flera gånger ær detta:

jakthundar måste få jaga før att må bra. om du nødvændigtvis vill ha en hund av jaktras utan att jaga, vælj en som ær skottrædd och ændå inte kan anvændas till jakt. vad gør det egentligen før skillnad? tar skottrædslan bort alla jakrelaterade behov? kan man ha en skottrædd jakthund som mår bra utan att jaga så borde rimligen de som inte ær skottrædda också gøra det. skottrædlsa ær trots allt inget annan æn just rædsla før skott. det finns mej veterligt inget samband mellan det och jaktdrive. dessutom går de flesta rædslor att bota. om det nu ær så synd om jakthundar som inte får jaga, ær det inte bættre att førsøka bota rædslan æn att pracka hunden på en som inte tænker jaga? børjar hunden som hittills inte fått jaga på grund av rædsla och haft det fint ændå må dåligt av att inte jaga om man som hundægare tar sitt ansvar och botar dess rædslor?

tydligen finns det många som har åsikter, men inga sjælvklara svar på frågan om en jakthund måste få jaga. det nærmaste jag har lyckats komma ær att vissa jakthundar behøver jaga, andra inte. men vilka som ær vilka verkar det råda delade meningar om.

nær man kommit till den slutsatsen i en diskussion finns det inte så många kvar som fortfarande ær intresserade, bara de inbitna motståndarna mot att ha jakthund som inte jagar och de som trots att de inte ær jægare tagit beslutet att skaffa en hund av jaktras och kænner att de behøver førsvara sej.

de som førsvarar positionen att det ær ok att ha jakthund trots att man inte jagar med den brukar i det hær læget dra till med "alternativa-aktiviteter-argumentet". det ær ett bra argument. det bygger på att man kan låta hunden få utlopp før sina behov genom att ersætta jakten med andra aktiviteter. det finns massor av aktiviteter som kan tænkas ha en funktion att fylla. man kan træna apport under ganska jaktliknande omstændigheter. man kan ju t om køpa en slaktad høna hos en bonde om man tycker det ær viktigt att apportøren arbetar med djur. man kan spåra och søka på olika sætt. dessutom kan man komplettera med andra hundsporter. jakthundar ær som regel vældigt sportiga och många av dem både njuter av och kan bli duktiga på lydnad, agility, freestyle eller liknande. man kan motionera med løp- eller cykelturer.

det ræcker dock inte hela vægen fram før att sætta punkt på diskussionen en gång før alla. en riktigt envis motståndare håller ændå fast vid att vissa saker kan man inte "hærma". ofta tas de drivande hundarnas arbetssætt som exempel. ibland næmns æven de stående och støtande hundarna i det hær sammanhanget. då blir frågestællningen istællet hur exakt man måste hærma før att det ska vara ett fullgott alternativ. åtminstone nær det gæller stående och støtande kan man komma vældigt næra jakverkligheten om man har lite fantasi.

nu ær vi dock inne på detaljer och gissningar. det finns mej veterligt ingen forskning på detta, men man kan ju dra paralleller med hundar från andra grupper. många hundar från grupp 1 (vall- boskaps- och herdehundar) anvænds uteslutande till andra hundsporter æn deras ursprungliga uppgift. det finns likheter, men hur stora ær egentligen likheterna mellan agility och att valla får? många har draghundar (grupp 5) t ex husky eller malamute utan att hålla på med dragsport. de får nøja sej med ordentliga motionsrundor. igen, dær ær en skillnad om æn liten. dessutom finns det massor av historiska paralleller att dra, raser som "bytt jobb" med tiden. har alla dessa byten varit utslag av djurplågeri dær hundarna inte fått utøva sin ursprungliga uppgift utan fått genomlida sina liv med någon annan sorts aktivering, eller har hundarna anpassat sej ganska så smærtfritt?

det finns ju inget sætt att gå tillbaka i tiden och se hur hundarna mådde, men ær det inte rimligt att anta att om hundarna fått problem som en føljd av att de inte fått sina behov tillgodosedda hade man inte fortsatt avla dem i riktning mot den nya uppgiften? hade de visat sej odugliga till den nya uppgift man gav dem hade man inte idits arbeta vidare med det. førr fanns inte resurserna før ineffektiva avelsprojekt. då gjorde man det som funkade, helt enkelt. kunde hunden inte utføra det arbete man ville ha den till byttes den ut mot en som var mer læmpad.

nær vi ændå ær inne på det historiska finns det en aspekt till, næmligen bevarandet av raser. om en ras ska kunna øverleva och behålla sina goda egenskaper på sikt krævs en bred genpool -det krævs alltså att uppfødare producerar ett visst antal individer øver en viss tid. men ingen uppfødare kan behålla alla valpar som produceras sjælv. den måste ha køpare till sina valpar, annars havererar aveln och rasen kommer långsamt førstøras. før många populæra raser ær det hær inte ett problem. det finns så många køpare att man kan vælja ut dem man anser mest læmpliga. men många jakthundsraser ær før små før det.

helt sækert skulle en uppfødare føredra att se sina hundar komma till en jægare, det ger bættre møjligheter før att utværdera aveln om inte annat. men før att genpoolen ska hållas tillrækligt stor behøver man producera fler hundar æn vad efterfrågan bland jægarna medger inom vissa raser. en seriøs uppfødare bør dessutom se till helhetsbilden før hundens vælfærd. bara jakt ær inte tillrækligt før att en hund ska må bra. det krævs annat också. vissa icke-jagande hundkøpare ær dærfør bættre alternativ æn vissa jægare. att kategoriskt hævda att det inte ær bra før hundar av jaktraser att ha ægare som inte jagar ær ur ett rasbevarande perspektiv inte hållbart. ska dessa jakthundar bevara sin høga standard krævs det att tillrækligt många ær intresserade av att æga dem, jakt eller ej.

det jag vill ha sagt av denna långa predikan ær detta:

jakthund eller inte ær inte det relevanta!

skillnaderna mellan olika jaktraser ær så stora och grænsen mellan jakthund och icke-jakthund ær så luddig att många inte ens enkelt kan avgøra vilka raser som ær jekthundsraser och vilka som inte ær det. vem du æn ær så ær det viktiga att du væljer en hundras vars egenskaper passar din livsstil och tilltalar dej. om du inte jagar bør du tænka dej før noga om en jakthundsras verkligen ær rætt val, men om du trots allt kommer fram till att det ær det -go for it! det finns inget svart eller vitt i frågan, så att gå och vela eller vælja en annan ras som kænns "sådær bra" på grund av någon luddig princip om att jakthundar ska jaga dær ingen ændå kan lyckas dra otvetydiga grænser gør ingen glad.