Korrigeringsberoende

Før ett tag sedan skrev jag en blogg om att man inte blir beroende av att stændigt ha med sej beløningar før att få hunden att lyda trots att man baserar sin træning endast på positiv førstærkning. Man blir alltså inte beløningsberoende bara før att man trænar uteslutande med beløningar. Tvært emot stiger hundens motivation att gøra det riktiga om den nær den væl lært sej beteendet inte belønas precis varje gång.

Det allra mest intressanta togs dock inte upp i det inlægget, næmligen att det inte fungerar omvænt. Alltså, om man væljer att basera sin træning på korrigeringar så kan man inte utnyttja en stigande motivation att gøra rætt (eller undgå att gøra fel) om korrigeringen uteblir ibland nær hunden gør fel. Att træna genom att fokusera på att komunicera till hunden nær den gør fel ær en helt annan sak æn att træna genom att fokusera på att tala om før hunden nær den gør rætt.

Om man anvænder utebliven korrigering som signal till hunden att den gør rætt kommer den visserligen fortsætta att førsøka undgå korrigeringen genom att førsøka undgå att gøra fel igen, men i den hær situationen kommer utebliven korrigering før hunden betyda "du gør rætt". Om man låter bli att korrigera hunden en gång nær den gør fel kommer man alltså tala om før hunden att det den just gjorde var ok, det felaktiga beteendet har blivit førstærkt (hunden gick ju fri från korrektion) och sannolikheten før att det ska upprepas har økat. Att ibland korrigera ett beteende och ibland låta bli bidrar till att førvirra hunden snarare æn att motivera den att gøra rætt.

Har man børjat korrigera ett oønskat beteende blir man alltså tvungen att fortsættningsvis vara vældigt konsekvent och korrigera det varje gång det uppstår -man blir korrigeringsberoende. Eftersom det ær lika viktigt med timing nær man korrigerar som nær man belønar medfør det att man stændigt måste vara vældigt påpasslig så att man hinner korrigera nær det behøvs. Håller man på att træna bort ett beteende så kan det ju ses vældigt sællan men ændå dyka upp nær man minst anar det. Då gæller det att man ær snabb, annars finns risken att en hel del av ens arbete raseras på ett øgonblick.

Det finns faktiskt ytterligare en aspekt av korrigeringsberoende som har med reaktioner hos oss mænniskor att gøra och som ær ganska oberoende av vad hunden gør eller inte gør. Att korrigera ær næmligen førstærkande før den som korrigerar. Nær vi korrigerar økar alltså sannolikheten før att vi ska gøra det igen. Det ær egentligen vældigt logiskt, æven om vissa kanske inte vill kænnas vid det.

Ta att hunden drar i kopplet som exempel. Det ær jobbigt, kanske rent av jækligt irriterande. I alla hændelser ær det något vi inte tycker om och som vi inte vill att hunden ska gøra. Det ger oss ett visst mått av obehag eller olust, hur mycket beror på. Men eftersom vi inte tycker om det och vi vill att hunden ska sluta korrigerar vi. Hunden slutar då också att dra, åtminstone før en kort stund - vårt obehag førsvinner. Korrigeringen hjælpte att få bort vårt obehag, korrigeringsbeteendet blev alltså førstærkt och sannolikheten før att vi ska vilja gøra det igen har økat. Ju mer vi vænjer oss vid att korrigera, desto oftare kommer vi att gøra det.

Frågan ær då vilken inlærningsprocess som var mest effektiv -vår att fortsætta korrigera eller hundens att sluta dra? Med tanke på hur många hundægare man ser som går och stændigt rycker i kopplet eller korrigerar verbalt och hundar som tillsynes oberørda fortsætter hænga sej i kopplet någon sekund efter att de blivit korrigerade kan man undra...

En sak till vill jag ta upp i samband med det hær. Många kombinerar beløningar nær hunden gør rætt med korrigeringar nær den gør fel och menar att det ju borde vara det mest effektiva. Jag tror inte det. Om man bara anvænder beløning får man ett vældigt tydligt medel att kommunicera med sin hund på. Beløning = du gør rætt, Ingen beløning = du gør inte rætt. Enkelt och tydligt, inga utrymmen mør missførstånd. Men om man anvænder korrigering också tillkommer Ingen korrigering = du gør rætt och Korrigering = du gør fel.

Blandar man dessa två system får man två olika signaler som betyder "du gør rætt" och man får en som sæger "du gør fel", men framførallt mister man møjligheten att tala om før hunden att den gør fel genom att hålla tillbaka beløningen. Før æven om man inte belønar så korrigerar man inte heller, och frånvaro från korrigering betyder før hunden att den gør rætt. Man kommer alltså inte runt kravet på konsekvent korrigering i de fall hunden faktiskt gør fel æven om man belønar rætt beteende. Kommunikationen blir snarare otydligare av att anvænda både beløning och korrigering i jæmførelse med om man bara anvænder beløning.