Innan man låter hunden vara lös på promenad

Många hundægare vill gærna ha møjligheten att låta hunden røra sej fritt då och då på promenader. Jag tror att det ær vældigt nyttigt før hunden, men det ær inte så viktigt att det øverskuggar andra hænsyn. Jag tycker det finns vissa regler man ska gøra klart før sej sjælv och hunden innan man børjar slæppa den fri.

Før det førsta ær det ett absolut måste att ha en fungerande inkallning. Det handlar lika mycket om hundens sækerhet som hænsyn till andra mænniskor och djur i omgivningen. Inkallning har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte uppehålla mej mer vid det nu.

Den andra regeln man bør ha klart før sej sjælv handlar om avstånd. Hur långt ifrån mej får hunden røra sej och hur gør jag før att hålla hunden inom det avståndet? Det hær ger sej av sej sjælvt før många hundægare utan att de ens tænker øver det, men man støter ændå med jæmna mellanrum på hundar som fullstændigt gett sej ivæg från sin ægare eller ægare som står och undrar var hunden håller hus och nær den kan tænkas dyka upp igen.

Jag tycker inte det ær ett ansvarigt sætt att ha hunden løs på. Precis som med inkallning har det att gøra med sækerhet och hænsyn. Hur stora avstånd hunden ska få røra sej på ær væl i stort sætt en smaksak, men jag tycker definitivt att man ska hålla sej inom sådana grænser att man kan se hunden och att ens inkallning fungerar. Hunden måste alltså minst kunna høra dej samtidigt med att du minst måste kunna se den. Den ska inte ha møjlighet att få fladdra runt cyklister eller springa fram till andra hundar runt en krøk længre neråt stigen innan man hunnit prata med de andra inblandade personerna.

Jag har inte mycket stramare regler æn så, och om jag tycker att hundarna børjar komma før långt bort tar jag kontroll øver situationen genom att ropa deras namn. De har lært sej att då ska de minska avståndet. Man kan ju naturligtvis løsa det genom att gøra en inkallning varje gång hunden børjar nærma sej de yttre grænserna, men jag tycker inte det finns någon anledning till det, ofta ræcker det ju med att den kommer lite nærmre och kan fortsætta gøra som de vill utan att de ska komma hela vægen in till mej. Men det ær ju ockå en smaksak.

Den tredje regeln jag tycker man ska ha nær man har hunden løs ær att det ær hundens uppgift att hålla koll på vart man tar vægen. Dels ger det ett incitament før hunden att inte røra sej før långt bort och dels ær det ett system som gør det lættare att hålla styr på hunden; man riskerar inte att den førsvinner på grund av att den tappar bort en i en svæng eller liknande. (man bør dock hålla ett litet øga på vart hunden tar vægen før sækerhets skull)

Precis som alla andra vardagsregler ær den hær lættast att etablera nær hunden ær valp. Det ær lættare att læra en hund att vara løs på ett førnuftigt sætt ju yngre den ær och jag brukar børja med det redan från børjan (under sækra førhållanden). En valp ær vældigt beroende av sin ægare och så fort den hunnit knyta sej till en kommer den vilja hålla sej någorlunda i nærheten och bli orolig om man førsvinner ifrån den. Det kan man utnyttja genom att gømma sej lite før valpen med jæmna mellanrum på promenaden. Då har hunden redan fått in rutinen nær den kommer upp i en ålder dær den blir lite mer sjælvstændig och man får det litte lættare framøver.

I børjan får man inte vara før duktig på att gømma sej. Det ær inte meningen att valpen ska bli vettskræmd, den ska bara hinna undra vart man tog vægen och få lust att leta. Man bør dærfør se till att valpen till en børjan hittar en næstan direkt. Sitt så du kan se den och kan komma fram om den hinner bli før orolig innan den hittar dej eller om den sticker ivæg før långt åt fel håll. Beløna varje gång den hittar dej och kommer till dej så att den får en positiv upplevelse av att hitta en førsvunnen matte.

I takt med att valpen vænjer sej vid att man førsvinner ibland och blir bættre på att hålla koll på en kan man gømma sej lite svårare. Håll dock regeln att hunden inte får hinna bli rædd. Promenader ska inte vara en skræckupplevelse. De ska vara roliga! Poængen ær bara att man måste hålla koll før annars førsvinner hon.

Har man svårt att hitta bra gømstællen eller hinna gømma sej kan man nøja sej med att bara byta håll ovæntat utan att gør hunden uppmærksam på det. Knalla rakt in i skogen några meter eller vælj ett håll i ett vægskæl och vænd efter några meter och vælj den andra vægen. Det viktiga ær att man ær så oførutsægbar att hunden blir motiverad att hålla styr på vart man går.

Med hundar som ær lite ældre och som ær vana vid att hålla koll på matte behøver man inte beløna varje gång den hittar en efter att man gømt sej. Har man ett bra førhållande till sin hund borde det vara tillrækligt belønande att hitta matte igen. Då ræcker det med en beløning då och då før att ge motivationen en liten extra puff.

Som en extra sækerhetsføranstaltning ær det också en bra idé att se till att man kan stoppa hunden från att æta saker den hittar. Det finns det olika strategier før. Många anvænder ett "nej" kommando, andra anvænder inkallning, men det finns æven andra varianter att vælja mellan beroende på vad man tycker funkar bæst.

Veterinärveckan

Øver de senaste 5 dagarna har jag varit hos veterinæren 3 gånger, 1 gång/djur. Det ær næmligen dags før årets vaccinationer bland annat och i avsaknad av bil kan jag inte dra dit hela gænget på samma gång utan måste dela upp det øver flera dagar. Som tur ær ær det bara en 10 minuterspromenad dit så det ær inte någon større belastning.

Efter Nemis vaccination i fredags och kattens dito samt sterilisering igår var det Bibis tur idag. Hon var verkligen kanonduktig! Hon høll sej helt lugn och stilla trots att førra besøket var en mardrøm och trots att veterinæren høll på med en massa instrument øver ansiktet och dessutom grævde runt i hennes øga på en massa olika sætt med en massa olika prylar i en lång stund. Som tur ær verkar det bara vara något skit som sitter och irriterar som vi bara har fått øgondroppar før och så fick vi en salva till hennes utslag som veterinæren sa nog skulle gå bort med tiden, så inga allvarliga kræmpor.

Jag tycker verkligen det ær helt otroligt att hon tog det så bra. Førra gången som var førsta gången vi var dær med henne var verkligen en katastrof på alla sætt och vis. Først och fræmst var hon verkligen livrædd før veterinæren den gången. Hon var faktiskt så rædd att vi satte munkorg på henne ifall det skulle gå så långt att hon skulle førsøka bita. Hon visade i och før sej inga sådana tendenser och har aldrig gjort det, men med en så stor och livrædd hund vill man inte gærna chansa. Tyværr gjorde ju munkorgen det knappast till en trevligare upplevelse.

Så fortsatte katastrofen med att hon skulle få armbågarna røntgade. Hunden væger nog runt 50-55 kg och det var jag och en veterinær, en tjej i min ålder tror jag men som var om møjligt ænnu mindre æn mej. Kæra læsare, bara så ni vet, det ær inte lætt att lyfta 55 kg hund som inte vill bli lyft nær man sjælv ær mindre æn hunden. Nær vi så æntligen hade baxat upp hunden på bordet inser veterinæren att bordet ær før litet. Hunden ska ner igen. Det var lættare før det skøtte hon sjælv, vilket dock skapade en ganska kaotisk situation i det trånga røntgenrummet.

Jag tror den stackars veterinæren letade igenom hela kliniken innan hon hittade ett operationsbord som var tillrækligt stort. Så skulle vi ha upp hundstackarn igen. Nu kom det en skøterska till hjælp. Ytterligare en person att vara rædd før och ytterligare en att trængas med i det lilla rummet. Det blev næstan ænnu mer kaotiskt och i røran lyckas hunden nær vi lyfte den komma med hela sin vikt på en av de stackars personalen, minns inte vem. Naturligtvis kunde hon inte hålla hunden sjælv, så min stackars Bibi åkte till råga på allt i golvet.

Vid det laget var vi nog allihop lite gråtfærdiga æven om vi førsøkte dølja det och vi var genomsvetta och hade jag haft lite mer beslutsamhet hade jag sagt att det var dags att ge upp før hundens skull men i kaoset tænkte jag væl inte så klart. Vi var allihop så koncentrerade på att hålla oss lugna och få det gjort. Så upp med hunden på bordet igen (førestæll er hur hon måste ha mått vid det laget) och sedan en massa kæmpande, lyftande, vridande, pillande och knuffande før att få allt på plats før bilderna från olika vinklar. Hundstackarn sprattlade naturligtvis før glatta livet en lång stund i ett tappert førsøk att komma undan denna tortyr, så dessutom skulle vi kæmpa med att hålla henne på plats så hon inte skulle trilla ner igen. Tillslut gav hon upp och høll sej still så vi kunde ta bilderna, men den blicken i Bibis øgon då glømmer jag inte i førsta taget.

Jag trodde allvarligt talat aldrig jag skulle få in henne till veterinæren igen efter den mardrømmen, så jag ær otroligt stolt øver hur duktig hon var idag, mitt søta lilla nusseværde Bibi.

Hur säger vi det till hunden?

Ingen har væl missat att vi mænniskor ær verbala varelser. Vi kommunicerar huvudsakligen med ljud. Hundar kommunicerar också en hel del med ljud, men deras kommunikation sker huvudsakligen med kroppsspråk. Vi har øverlægsna verktyg før verbal kommunikation i stæmband och hjærnkapacitet vilket gør att vi støter på stora problem nær det gæller att kommunicera med varandra. Vårt verbala språk ær alldeles før komplext før att hunden ska kunna førstå vad vi sæger till den. Den kan læra sej att kænna igen vissa ord vi anvænder och reagera som vi ønskar på dem, men det handlar inte om faktisk førståelse.

Målet nær vi trænar in ett kommando ær ofta att hunden ska lyda oavsett sammanhang och hur vi sæger kommandot. Men vårt språk ær vældigt flexibelt och vi har en førmåga att uttala ord olika i olika situationer, ofta beroende på hur vi kænner oss før tillfællet. Hunden har inte førutsættningar før att førstå dessa variationer och dærfør kan vægen till smidig kommunikation vara lång om vi inte tænker på att styra vårt bruk av uttal, intonation, tonhøjd och volym snarare æn låta det spegla vårt sinnestillstånd nær vi ber hunden att gøra något.

Det finns några tydliga tendenser i hur vi ganska omedvetet førændrar sættet att uttrycka oss i olika situationer bland annat efter humør. Dessa ær ganska universella bland mænniskor och førekommer æven hos många djur. Før det førsta tenderar vi att upprepa oss om vi inte får den respons vi ønskar så snabbt som vi ønskar den. Men før hunden kan det vara svårt att avgøra om man sæger "kom" två gånger (hundar kan ju inte rækna heller) eller "komkom" och den vet inte om detta i så fall betyder samma sak som ett enkelt "kom".

Vi tenderar också att tala/ropa høgre om vi inte får rætt respons direkt eller om vi ær spænda eller upprørda och framførallt kvinnor tenderar att gå upp i tonlæge i dessa situationer. De hær tendenserna ger också problem. "Sitt" låter inte likadnat som "SITT" och eftersom hundar saknar førståelse før hur vårt språk ær uppbyggt førstår de inte nødvændigtvis att det ær samma ord om de inte fått møjlighet att læra sej detta genom erfarenhet eller træning. I många fall førændras æven intonation och tempo i vårt uttal efter situation och humør, ordet får olika "melodi" och "intensitet".

Detta får faktiskt en praktisk betydelse før oss hundægare eftersom vi ofta befinner oss i helt olika situationer och sinnesstæmningar nær vi trænar æn vi gør nær vi anvænder våra kommandon i verkligheten. Många av oss ær avslappnade eller uppstæmda nær vi trænar med våra hundar och det speglas i hur vi uttalar orden. Nær vi trænat færdigt och ska anvænda de kommandon vi trænat på i verkliga situationer ær det annorlunda.

Vi kanske tævlar och blir nervøsa eller ær vi irriterade på sværmor som garanterade att det inte skulle kunna komma in møss i førrådet och 60 kg hundmat á 400:-/15 kg nu blivit førtsørd av møss -i førrådet (vad var det jag sa??!!)-på grund av henne. Utan att vi ens lægger mærket till det uttalar vi de noggrant inøvade kommandona på ett sætt som ær fullstændigt oigenkænnligt før hunden. Hunden blir førvirrad (vad ær det hon står och vill?) och det blir vi också (varfør lyder inte jycken helt pløtsligt?).

Det finns en hake till: En hund som ær lugn, sæker och anser sej ha kontroll øver en given situation ær en tyst hund. En hund som inte kænner att den har kontroll, som ær osæker eller sur etc ær dæremot en larmande hund som morrar, skæller, piper osv beroende på hur den kænner sej. Vår tendens att låta mer (upprepningar) høgre och gællare æn vanligt signalerar en sak till hunden: Matte har inte styr på situationen. Denna tendens går dessutom ofta hand i hand med snabbare och eventuellt hæftigare andning och hæftigare rørelser, vilket signalerar stress till hunden. Många hundar reagerar på detta genom att sjælva bli nervøsa eller stressade på annat sætt vilket ytterligare minskar chansen før att den ska lyckas koncentrera sej tillrækligt mycket før att kunna tyda vad det ær vi vill -och lyda.

Vill vi underlætta før hunden att vara lydig måste vi sluta låta som vi kænner och istællet vara så konsekventa som møjligt i vårt uttal så att den får en chans att kænna igen våra kommandon från gång till gång.

Kontakt

Det var træning idag och nyckelordet var kontakt. Før mej och Nemi ær det ju egentligen gammal skåpmat, men jag tror inte det var så dumt att fokusera på det ændå. Gudarna ska veta att hon inte alltid ær den mest mattefokuserade vovsingen i sta'n.... Men idag var hon som en liten docka, så snæll och søt var hon. Vi fick berøm både før vår linføring som ju till stor del handlar om kontakt och før att hon generellt høll vældigt fin kontakt. Det ær alltid kul att få berøm!

Man borde nog jobba mer med det dær med kontakt. Om man tænker efter ær det ju hela førutsættningen før att man ska kunna træna och få hunden att lyda. Man kan inte læra en hund något om den står och tittar åt ett annat håll. Den måste fokusera på mej om jag ska kunna førmedla några lærdomar. Samma sak gæller ju med lydighet nær hunden væl har lært sej något. Det spelar ju ingen roll om hunden førstår ett kommando aldrig så væl om den inte lægger mærket till att jag sæger det på grund av att den ær upptagen av en intressant lykstolpe.

Man kan helt enkelt inte kommunicera med någon utan kontakt. Man kan sænda ut kommunikativa signaler, men vad hjælper det om mottagaren ær på en annan våglængd? Kontakten ær ju sjælva nyckeln.

Recension: Klikkertræning for din hund

Idag ær det strålande solsken før andra dagen i rad och jag slæpade med båda hundarna ut i skogen på picnic med kamera. Hade det hur hærligt som helst och hundarna verkade tycka det var super också. Det hænde egentligen inget særskilt, så finns inte så mycket att skriva egentligen... Kør en bokrecension också før att fylla ut lite:

Titel: Klikkertræning for din hund

Førfattare: Morten Egtvedt & Cecilie Køste (2007)

Førlag: Canis

En grundbok i klickertræning med en ordentlig genomgång av teorin bakom klickertræning, vad det ær och hur det fungerar. Den tar upp allt det man behøver veta før att kunna klickertræna någorlunda effektivt, går igenom alla viktiga begrepp och arbetssætt, bland annat hur man hittar en effektiv førstærkare, stimuluskontroll, baklængeskedjning och generalisering. Boken førklarar också vikten av timing, rætt kriterier och førstærkningsfrekvens. Dessutom har den en praktiskt del med beskrivningar på bra øvningar att børja med nær man ær ny som klickertrænare.

Jag tycker det ær en fantastiskt bra bok, som tillsammans med Karen Pryor's "Skjut inte hunden" utgør stommen før all førnuftig och effektiv hundtræning. Ett måste i varje hundægares bokhylla.

Jan Fennel & Amichien Bonding

Jan Fennel ær en av de mest kænda och populæra "hundexperterna" av idag med eget TV-program och flera bøcker publicerade. Hundægare værlden øver føljer hennes råd i umgænget med sina hundar. Det ær synd...

Efter att ha sett några av hennes program och hørt och læst flera hundægare referera till henne blev jag så nyfiken att jag gick till biblioteket och lånade två av hennes bøcker, næmligen The Practical Dog Listener (2002) och A Dog's Best Friend (2004). Efter att ha læst dem kan jag konstatera att den bild jag fått av hennes metoder var riktig och att det finns flera stora problem med hennes system før hur man i vardagen førebygger och åtgærdar problem med sin hund, Amichien Bonding.

Hela detta system bygger næmligen på antagandet att:

1. Hundar ær som vargar i sin sociala struktur

2. De dærmed behøver en tydlig hierarki med mænniskan som ledare motsvarande alfavargen och med hunden i botten av hierarkin, motsvarande en omega-varg

3. Hundar tolkar olika aspekter av mænniskans beteende som att det ær den som ær ledaren øver oss snarare æn tvært om, och den konkurrerar stændigt med oss om detta viktiga ledarskap

4. Ledarvargen anvænder primært 4 situationer till att med olika strategier understryka sitt ledarskap gentemot de andra i flocken, næmligen att avvisa eller acceptera de andras nærmanden efter frånvaro från flocken, alltid æta først, førsvara flocken på det sætt som de finner læmpligt (dær de andra flockmedlemmarna alltid føljer sin ledare blint) samt ta ledningen under jakt.

Genom dessa antaganden kommer hon så till slutsatsen att alla problem vi har med våra hundar kommer sej av att de tror sej vara våra ledare snarare æn tvært om, men att vi kan påta oss den nødvændiga ledarrollen (eventuellt frånta vår hund den) genom att imitera dessa alfavargar genom några enkla regler, næmligen att ignorera hunden om den førsøker ta kontakt med oss, framførallt om den førsøker hælsa nær vi varit åtskilda, alltid sjælv æta något innan hunden får mat, alltid gå først ut genom dørren och sedan konsekvent och demonstrativt bestæmma vilken væg vi ska gå genom att alltid gå åt ett annat håll om hunden tar eget initiativ till att gå åt ett visst håll.

Det ær dock så att flera av antagandena som ligger till grund før metoden ær felaktiga och andra tveksamma och sjælva metoden ær in absurdum førenklad i førhållande till vad ett eventuellt reellt ledarskap bør innehålla.

Før det førsta ær hundar inte som vargar i sin sociala struktur. De ær visserligen mycket næra slækt, men det finns en mycket viktig skillnad mellan hundar och vargar: Vargen ær ett vilt djur, hunden ær ett domesticerat djur. Domesticeringsprocessen har långtgående konsekvenser før hundens beteende. Hundar ær inte alls lika hierarkiska. Det ær ofta svårt att urskilja en ledare i en grupp fria hundar. Faktum ær att hundar læmnade åt sej sjælva som regel inte ens bildar reella flockar. Før canider ær flockbeteende inte genetiskt, det uppstår endast under de førutsættningar dær det ær en førdel. Før hundar ger det sællan en førdel och det har heller inte gjort det historiskt. Hundar ær alltså inte så beroende av en tydlig hierarki med en så øverlægsen ledare som Fennels modell vill gøra gællande.

Før det andra finns det inget som tyder på att hunden skulle rækna in mænniskan i sin eventuella rangordning. Det finns heller inga rimliga grunder till att hunden skulle få før sej att den ær vår ledare eller førsøka konkurrera med oss om ledarskapet. Det har jag tjatat om mycket tror jag och jag kommer dærfør inte gå in på det mer hær, men det ær faktiskt så att det inte ens hundar emellan føregår særskilt mycket konkurrens om de høgre platserna i en eventuell hierarki. Før det allra mesta tenderar hundar att acceptera sin plats. Ommøbleringar i hierarkien brukar bara førekomma vid stora førændringar i gruppen, t ex om någon hund dør. Om hunden inte har en gemensam rangordning med mænniskan och inte kan se sej som vår ledare, hur kan då alla våra hundproblem bottna i att hunden ser sej som en alfa i vår gemensamma "flock"?

Nær det sedan gæller antagandena om hur ledarvargen upprætthåller sin position, om det nu har betydelse nær vi pratar om hundar, så finns det inget som tyder på att hælsningsritualer skulle ha något samband med rang så som Fennel beskriver. Det ær heller inte alltid ledaren som æter først. Om det inte råder brist på mat så æter vargarna tillsammans. Det ær inte heller så att de lægre rangerade vargarna alltid føljer ledaren.

Nær en så stor del av det stoff man bygger ett system på ær felaktigt ær det nærmast oundgåeligt att metoden blir førfelad. Det finns inget som talar før att problembeteenden hos hund særskilt ofta skulle bero på bristande ledarskap. Det finns heller ingen rimlighet i att man skulle kunna reducera bra ledarskap, vare sej før hundar eller vargar till några få så ytliga detaljer som de Fennel føreslår. Att inbilla sej att småsaker som att æta først, ignorera och gå først ut genom dørren skulle kunna ha inflytande på en hunds problembeteende verkar synnerligen naivt, før att inte sæga att det saknar all antydan till kunskap om hundars beteenden eller beteendemanipulering.

Tittar man på de exepel Fennel ger på hur hon och hennes klienter helt konkret gått till væga før att få hunden att upphøra med oønskade beteenden går metoden med få undantag ut på att utøver att som beskrivet ovan ta øver det førmodade ledarskapet straffa bort beteendet genom att isolera hunden vid varje regelbrott. Om hunden gør nåt den inte får -stæng in den i ett annat rum och låt den vara ensam dær ett tag helt enkelt.

Det ær en metod som inte bara førefaller mej krånglig men æven ineffektiv. Om hunden gør något den inte får ska man først få fatt i den och sen transportera den till det rum dær straffet ska sittas av. Åtminstone mina hundar skulle læra sej efter två gånger att det vankades instængning och skulle inte låta sej bli infångade så lætt. Jag skulle bli tvungen att formligen dra dem in i rummet. Dessutom så får man ju en ordentlig tidslucka mellan hundens beteende och sjælva straffet om det ær meningen att sjælva isoleringen ska verka som straff. Det ær inte særskilt smart.

Jag ska inte førneka att vissa detaljer i hennes metoder funkar i vissa fall. Har man te x en hund som ær helt vild nær man kommer hem kan det fungera att ignorera den tills den lugnar ner sej och om man har en hund som envisas med att stjæla kattens mat kan det funka att stænga in den varje gång den førsøker. Men det betyder inte att det fungerar av de skæl som Fennel hævdar eller att det ær de mest effektiva metoderna.

Jag anser att systemet inte bara ær førfelat och utan vetenskaplig grund, det ær løjevæckande førenklat, enkelspårigt och framførallt ineffektivt; både som førebyggande åtgærd och som botemedel før problemhundar. Dærfør tycker jag det ær synd att hennes tankar fått sånt kraftigt genomslag hos hundægare, instruktører och t om beteendebehandlare.

Ge mej lite cred då!

Ibland nær man diskuterar med andra hundægarkolleger om hur man får en hund att sluta med ett visst problematiskt beteende kan jag bli lite trøtt.

Det brukar komma olika rekommendationer som att t ex ta hunden i nacken, lægga ner den på rygg, knycka till i kopplet eller sæga till på skarpen nær hunden gør det den inte får. Før mej framstår inga av dessa metoder som særskilt bra av flera anledningar, men det ska jag inte gå in på nu, før det ær inte det jag ville skriva om. Personen med "problemhunden" ifråga brukar ha provat någon eller flera av dessa metoderna utan framgång, men lockas ændå att antingen prova någon av dem som inte provats tidigare, eller prova en av dem som inte funkat tidigare igen, fast lite mer "øvertygande", "bestæmt", "dominerande", hårdare, konsekvent eller liknande.

Eftersom jag som sagt inte har særskilt mycket tilltro till dessa metoder brukar jag istællet føreslå en annan approach, næmligen att førekomma hunden med dens dåliga vana och beløna den før att gøra rætt innan den hinner gøra fel istællet samt att undvika annan korrigering æn att hunden går miste om møjligheten att få det den ville uppnå med beteendet om man inte hinner eller kan førekomma hunden. Det ær ett sætt som jag tycker ær både mer effektivt och trevligare æn att vænta på att hunden gør fel och då korrigera den fysiskt eller med hotfullt upptrædande.

Mitt førslag brukar bli avfærdat direkt. "Det kanske funkar om hunden inte vill sitta nær man sæger till den, men det funkar inte på en sån hær hund med ett sånt hær problem" brukar det heta. Då brukar jag førklara att det gør det visst -det ær ju næmligen så jag har lært mina hundar att skøta sej bra i olika sammanhang. Det fungerar alldeles utmærkt! Det ær hær det jag kan bli så trøtt på kommer:

"Men dina hundar ær ju inga problemhundar, de fungerar ju som de ska, det gør ju inte den hær! Med en sån hær hund måste man ta i med hårdhandskarna, det hjælper inte med køttbullar." Vafan ær det før skitsnack? Hur vet de det? Det ær ju ingen som har provat ju!

Hur kan de vara så sækra på att jag bara haft tur som lyckats få min metod (klickertræning) att fungera på mina hundar och att den absolut inte fungerar på en annan hund? Tror de att jag lyckats vælja ut valpar nær jag køpt hund som genom ett mirakel har uppfostrat sej sjælva och som aldrig har dragit i koppel, kastat sej mot andra hundar eller morrat? Varfør ær det nødvændigtvis så att klickertræning bara funkar på mina hundar før att de ær vælanpassade individer?

Man kan ju lika gærna vænda på det. Kan det inte vara så att mina hundar har blivit vælanpassade individer tack vare hur jag uppfostrar, trænar och øver huvud taget umgås med dem? Varfør utgå ifrån att jag bara haft tur som fått så snælla hundar istællet før att åtminstone øvervæga om mina metoder skulle kunna fungera? Visst, alla hundar ær inte lika, men om man nu sitter med ett problem som man inte lyckats løsa med korrigeringar hittills, hur kan man tillåta sej att bara avfærda ett alternativ som trots allt funkat på åtminstone några hundar?