vad är klickerträning? -omarbetad version

Det finns ingen officiell definition på klickerträning. Det är många som har använt en klicker på massor av olika sätt. Den definition jag använder motsvarar det sätt som jag själv använder klickern på, och som för tillfället verkar vara den mest vanliga. Den definitionen säger att klickerträning både är en teknik som används till att träna djur och en träningsfilosofi. Den bygger på positiv förstärkning (populärt kallat belöning), för att få djuret att upprepa ett beteende i framtiden.

Skillnaden mellan klickerträning och de flesta andra sätten att träna hund på är att klickerträningen har en en solid, vetenskaplig grund. Den är baserad på generella, och i vetenskapliga sammanhang, väl etablerade, principer för operant inlärning.

Klickerträningen är egentligen inte en samling steg-för-steg-metoder för att träna in specifika trix eller träningsmoment som den traditionella hundträningen normalt är. Det är snarare ett verktyg som används till att påverka djurets beteende och som gör det möjligt att anpassa träningsmetoden efter individen. Det ger i sin tur nya möjligheter att träna in mer avancerade beteenden, eftersom man om man inte redan har en metod till det beteendet man vill träna, kan man uppfinna en egen metod, om man bara känner till klickerträningens grunder.

En annan skillnad mellan traditionell träning och klickerträning är användandet av själva klickern. Den är en markör som talar om för djuret att den gör det man vill att den ska göra. Tekninken bygger på denna enkla process:
1. få djuret att göra det du vill (inom klickerträningen brukar man försöka att undgå att locka hunden till att göra det man vill utan istället på olika sätt få den att själv lista ut det –mer om det en annan gång)
2. markera det riktiga beteendet med klickern
3. öka sannolikheten för att hunden ska upprepa beteendet genom att förstärka det (ge en belöning)

Klickljudet betyder två saker för hunden: ”Det du gör just nu är det jag vill att du ska göra” och ”Just det beteendet kommer att ge dej en belöning”. Anledningen till att vi över huvud taget använder klicker och inte bara belönar eller berömmer är att man kan vara mer exakt genom att använda en klicker. Hunden har lättare för att känna igen ljudet av en klicker än den har för att känna igen beröm. När vi berömmer kan vi låta på en väldig massa olika sätt, eftersom vår röst och vårt språk är oerhört flexibelt. Det gör det svårt för hunden, som inte har något begrepp om hur vårt språk fungerar.

En klicker låter mera likadant hela tiden och dessutom är den snabbare. Om vi ska berömma eller använda själva belöningen till att tala om för hunden när den gör rätt tar det alltid lite tid att uttala ordet eller att leverera godisen till hunden. Under den tiden kan hunden ha börjat ägna sej åt något annat, och det finns en risk att hunden missförstår vad det är som den blir belönad eller får beröm för.

När hunden har lärt sej vad klickern betyder kan den dessutom användas som en bro mellan beteendet man vill ha och belöningen. Om vi inte har ett tydligt sätt att tala om för hunden när den gör rätt är vi tvungna att vara jättesnabba med belöningen så att den verkligen kommer medan hunden fortfarande gör det vi vill.

Ibland är det nästan omöjligt att få timingen med belöningen riktigt. Om vi t ex tränar på apportering och vill lära hunden att den ska plocka upp apporten utan en massa flams, så kanske hunden är en bit bort från oss. Då är det inte möjligt att belöna i rätt ögonblick eftersom vi inte når hunden. Men den kan ändå höra att vi klickar och veta att den gjort rätt och att det är en belöning på väg. Då är det inte lika viktigt att belöningen kommer exakt i rätt ögonblick eftersom vi ändå har talat om för den att den gjorde rätt och att den kommer bli belönad.

Det viktigaste är att hunden alltid får sin belöning när vi har klickat och att vi inte låter den vänta onödigt länge. Börjar man slarva med det är risken stor att hunden inte kan se sammanhanget mellan klicket och belöningen och då förlorar klicket sitt värde. Har hunden inte förstått vad klicket betyder kommer den inte heller förstå vad det egentligen är vi tränar på.

Lösningen på extremavelsproblemen?

När jag nu igår klagade på SKKs initiativ för att få stopp på extremaveln tänkte jag att det kanske var på sin plats att komma med några tankar som jag har haft om hur man bör bemöta problemet.

Dels tycker jag att man bör lyfta ut tävlingsmomentet från utställningarna, så att man snarare har premieringar där man har två ”betyg”, ett godkänt som betyder att hunden har en så pass god typ att den med fördel kan användas inom avel, och en ikke godkänd som betyder att hunden inte håller måttet för att användas inom avel. Man behöver inte ha ett system som främjar an utveckling mot att hunden är ”så mycket som möjligt av allt som står i standarden”. Det räcker med ett system som talar om om en hund är en så pass god representant för sin ras att det är önskvärt att föra dess gener vidare, naturligtvis med standarden som utgångspunkt.

Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas ett visst tolkningsmoment där domaren har ett ansvar för att inte vara för generös eller för nitisk, men om det snarare handlar om att få sina hundar godkända än att de ska vara bäst, försvinner ett incitament för att avla på extremer.

Till detta kan man sedan koppla några objektiva kriterier som hunden som ett minimum ska uppfylla för att kunna bli godkänd. Det kan t ex handla om kg och cm; olika förhållanden mellan olika kroppsdelar och helheten för att hunden ska ha de riktiga proportionerna, en benställning som inte avviker allt för mycket från idealet, etc. I utarbetandet av ett sådant mer kvantifierbart bedömningsgrundlag kan man skapa balans genom att också ta hänsyn till hur stora avvikelser från det ”perfekta” man kan tolerera utan att avelsbasen blir för liten å ena sidan, och utan att kvaliteten inom rasen urvattnas å andra sidan.

Jag tycker även att man ska låta rasspecifika arbetsprov få spela lika stor roll som utställningarna när det gäller val av avelsdjur inom fler raser. För att få användas inom avel kunde man kräva att en individ har godkänt på både utställning och prov, tillsammans med en generell veterinärundersökelse och i de fall det är relevant, röntgen på höfter, ögonlysning etc. Det skulle förhindra att exteriören blir så överdrivna att de blir en nackdel i förhållande till de uppgifter hunden enligt standarden är avlade till att utföra.

För de raser där utpräglade arbetsprov inte känns aktuellt, t ex sällskapsraserna, kunde man ha t ex veterinärundersökningar som visar att hunden åtminstone är frisk och har en viss kondition, i kombination med någon variant av mentaltest/lydnadstest som visar att hunden har ett förnuftigt psyke som håller för livet i en modern familj, eftersom det ju är det som är sällskapshundens ”uppgift”.

Naturligtvis menar jag inte att en hund ska vara lydnadschampion för att få gå i avel. Snarare skulle det handla om att hunden är så pass stabil att den inte blir rädd för saker eller situationer den stöter på i vardagen hos en normal familj; att den accepterar att bli hanterad och tål att tränas till enklare vardagslydnad med de metoder som är vanligt förekommande bland ”vanliga” hundägare. Vi vet ju att rädslor och andra mentala problem ofta är ärftliga, så att djuren som går i avel åtminstone klarar normala livsbetingelser utan problem tycker jag är ett rimligt krav.

Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)

I november gjordes ett utskick till kennelklubbens ras- och specialklubbar med en lista kallad Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD).

Jag har haft den liggande hemma sedan dess, eftersom jag tycker att jag borde uppmärksamma den i bloggen, men jag har inte kunnat bestämma mej för vad jag egentligen har att säga om den. Här kommer emellertid ett försök, sent om sider…

Listan är tänkt som ett instrument för att skärpa domarnas uppmärksamhet på såna exteriöra överdrifter på de djur som deltar i utställningarna som kan leda till ohälsa, defekter och osundhet. Den kommer att omvärderas och uppdateras årligen efter utvecklingen inom raserna. Man rekommenderar även rasklubbarna att med SRD som underlag se över och ev revidera de respektive avelsstrategierna.

I introduktionen till Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar rörande exteriöra överdrifter hos rashundar står följande:
”En exteriördomare ska verka för att bevara hundarternas typiska särart inom ramen för fastställd rasstandard. Detta får dock inte ske på bekostnad av hundars hälsa /…/ Domaren primära uppgift är att bedöma hundar som ett resultat av tidigare avel utifrån de målsom framgår av rasstandarden. Domaren ska därvid vara observant på tendenser till överdrifter som innebär risker för individens hälsa. Det är därvid angeläget att tendenser till överdrifter uppmärksammas innan de givit upphov till ohälsa.”

Det är lite torrt och tråkigt med en massa citat, men jag tycker det är viktigt att redovisa texten som den är, så att det inte råder någon tvekan om vad jag snackar om, så här kommer de delar av tillämpningsanvisningarna som jag fäst mej extra vid:
”Domare ska härvid på sedvanligt vis bedöma de exteriöra avvikelserna i relation till graden och allvaret av avvikelsen /…/ Listan ska inte uppfattas som tillägg till de diskvalificerande fel som finns i respektive standard! /…/ Domare uppmanas att i högre grad än tidigare väga in hälso- och sundhetsaspekter i övervägandet om en hund bör tilldelas CK eller ej.”

Listan är en förteckning över de raser som anses extra drabbade av att man avlat mot sådana extremer att det gått ut över hundarnas hälsa. Dessa raser har blivit indelade i tre grupper efter hur omfattande och allvarliga problemen anses vara. Det finns således en grupp för raser där ”åtgärder krävs”, en med raser som ”motiverar ökad uppmärksamhet”, och en med raser som ”är föremål för observandum”. Tyvärr framgår det inte hur domaren ska förhålla sej till skillnaderna i dessa graderingar när de bedömer en viss ras; det finns ingen definition av de olika formuleringarna.

För varje ras på listan står det sedan vilka exteriöra förhållanden det är som är så problematiska att rasen tagits med på listan och som domaren därför ska ägna särskild uppmärksamhet åt. Det kan handla om t ex bettproblem, ansträngd andning, överdrivet lös hud, klent bakställ och så vidare.

Det är väl inga tvivel om att här var ett initiativ som var efterlängtat av många. Aveln har spårat ut inom flera raser och är på väg att spåra ut inom ännu fler. Många hundar har lidit i onödan på grund av människans vilja att vinna till varje pris. Det är absolut ett steg i rätt riktning av kennelklubben. Frågan är om SRD är tillräckligt för att få stopp på vansinnet.

Det jag reagerar på när jag läser det är att formuleringarna är lite luddiga och saknar definitioner. Det finns heller inga fastställda kriterier för var gränserna för vad som är överdrivet så pass att det blir osunt går. Inte heller finns det fasta kriterier för hur stor vikt domaren ska lägga vid eventuella osunda överdrivningar när en hund blir bedömd. Framförallt som vissa standrader ändå föreskriver att exteriören ska se ut på ett sätt som egentligen inte är normalt för en hund, tex boxerns ansikte. Var går då gränsen för vad som är rastypiskt och vad som är osunt? Är det tillräckligt att hunden kan andas obesvärat även under rörelse? Hur vet man att hunden inte är en liten smula besvärad men inte så mycket att man hinner se det under den korta stund den är i ringen?

Bara det att det har gått så långt som det har är ju ett tecken på att uppfödare och domare varit oförmögna att på egen hand ansvara för att rashundarna hålls friska och sunda. Kan ett så luddigt och tandlöst dokument verkligen hjälpa hundarna eller kommer det bara med nöd och näppe hålla de allra mest vanställda stackarna borta från utställningsringarna?

Formuleringen att SRD inte bör användas som tillägg till de diskvalificerande felen i respektive standard är extra problematisk ur den här synpunkten. Jag har full sympati för att den är där; i många relativt små raser vore det riskabelt att utesluta en stor del av avelsmaterialet på grund av en brist om hunden i övrigt håller hög kvalitet. Men samtidigt får det hela initiativet att verka lite tvehågset. Det man säger är ju i princip ”Det här gillar vi inte, men är det så ni vill ha det, så föralldel.”

Hela grejen känns som en pappersprodukt. Den ställer fortsatt stora krav på domarnas etik och ansvarskänsla. Är det krav domarna kan leva upp till? Det ska bli spännande att se i hur stor omfattning SRD också tas ut i verkliga livet.

finanskrisen drabbar husdjuren

Finanskrisen drabbar inte bara oss människor, utan även våra husdjur. I bland annat England och USA översvämmas kennlar av hundar och katter. Allt fler människor blir tvungna att göra sej av med sina husdjur på grund av ekonomiska svårigheter, och organisationerna får allt svårare att hitta omplaceringshem som tycker sej ha råd att ta hand om ett djur.

I Sverige är vi inte lika hårt drabbade som i USA, och vi har dessutom fortfarande ett visst socialt skyddsnät för dem som mister sina jobb, men även här finns det en risk att vissa hushåll hamnar i en så svår ekonomisk situation att de inte längre kan ha kvar sina husdjur.

De vanligaste anledningarna till att man måste lämna bort husdjur som en följd av den ekonomiska krisen är att man antingen blir tvungen att flytta till en billigare bostad, och att man där inte tillåts ha husdjur. Den andra orsaken är att man helt enkelt inte har råd att ha sitt djur kvar efter att man mist sitt jobb.

De djur vars ägare försöker få dem omplacerade har ändå tur. I ett område i USA har man under det senaste två åren sett tiofaldig ökning av hundar som övergivits i igenbommade hus när familjen tvingats flytta. Många måste också välja att avliva sina husdjur, när de inte längre har råd att betala för veterinärvård eller mediciner, eller när man helt enkelt står i en situation där man måste välja mellan att köpa mat till barnen eller till hunden.

I Omaha, Nebraska, har man på Nebraska Humane Society, ett hem för djur som ska omplaceras, i år börjat föra statistik över hur många djur som lämnats för omplacering som en följd av den dåliga ekonomin. I mitten av november hade man, bara på det centret fått in 275 djur vars ägare uppgav att de inte hade råd att behålla dem.

Det är inte bara folk som inte bryr sej särskilt mycket om sina djur som lämnar bort dem. Att det bara skulle vara folk som inte har tänkt sej för innan de skaffade hund som nu i kristider inte har råd att behålla dem stämmer inte heller.

På hemmet i Nebraska fick man bland annat in två 9-åriga minischnauzrar. De var renrasiga, hade välskött päls, deras vaccinationer var i ordning, de hade välskötta tänder och var lydnadstränade. Det råder inga tvivel om att dessa två måste ha varit högt älskade. För oss hundägare kan det inte vara svårt att föreställa sej hur fruktansvärt det måste vara att lämna ifrån sej två hundar man haft hos sej i 9 år. Det är inget man gör om man har ett alternativ.

Situationen förvärras av att precis som i USA drivs många organisationer i Sverige som omplacerar hundar eller katter på ideell basis, ofta beroende av donationer. När hushållens ekonomi försämras minskar även donationerna och antalet människor som kan arbeta ideellt. Följden blir att man kan ta emot färre djur, och fler avlivas.

Organisationerna själva ber dem som just nu funderar på att skaffa ett nytt husdjur att välja en omplacering istället för att köpa, så att de ska kunna fortsätta ta emot djur i takt med att andra försvinner därifrån, och så att folk som drabbats hårt av dålig ekonomi ska slippa avliva sina djur på grund av platsbrist i djurhemmen.

Let it snow!

Idag har det snöat i princip hela dagen just som snön från i julas just börjat bli så ihopsjunken att den knappt märks mer.

Nemi och Bibi är ju så stora att några cm snö på marken inte är något problem för dem. Så länge det är torrt och inte blåser verkar de inte frysa om de är i rörelse. Faktum är att Bibi verkar knappt lägga märket till snön förrän hon blir törstig. Då äter hon den. Ser ut som en kossa som går och betar, fast snö istället för gräs.

Nemi däremot verkar glad för snön. För det första kör hon näsan i marken och glömmer allt om att gå fint utan att dra. Nosen är som limmad till marken under hela promenaden så fort det kommer snö. Hon ränner fram och tillbaka, hit och dit, som om varje centimeter av marken var täckt av de mest spännande dofter hon kunde föreställa sej.

Insåg när jag först la märket till hennes beteende att jag inte vet något som helst om vad snö gör med spår och andra lukter. På henne verkar det ju som om det finns mycket mer att lukta på när det ligger snö. Blir doftspåren tydligare på nät sätt? Eller håller de längre så att marken fylls på med mer lukter än vanligt? Eller är det själva snön som luktar så oemotståndligt? Skulle vara kul att få veta varför hon är så intresserad av snön…

Nemi är ju annars ganska frusen av sej eftersom hon har så tunn päls, men snön verkar inte vara för kall för henne. Hon älskar att rulla sej i snö! I och för sej rullar hon sej en hel del i vanliga fall också, men inte alls så mycket som i snö. Normalt väljer hon att rulla sej i saker som luktar mycket, så kanske är det lukterna i snön som får henne att rulla sej också.

Hur som helst får hon ett helt saligt uttryck i ansiktet när hon får rulla sej i en fluffig snöövertäckt grästuva.

Cesar Millan-tankar

Det här är egentligen en text jag skrev i somras som jag av en eller annan anledning inte publicerat på svenska innan.

Jag har tänkt lite över Cesar Millans metoder och produkter, bland annat hans Illusion Collar. Är det han håller på med verkligen hundträning? Eller är det snarare oftast kontroll av hund (ofta med hjälp av smärta och obehag) han ägnar sej åt?

Jag tycker det verkar som om CM inte riktigt har styr på skillnaden mellan att träna hund och att bara kontrollera hunden. Illusion Collar är ett bra exempel. I produktinformationen på hans hemsida står det först att hundars aggressiva eller vilda beteende beror på brist på träning. Men senare står det att han och hans fru lagt märket till att hundägare gärna ville ha kontroll på sina hundar, men saknade verktyg till att kontroller dem. Därför uppfann de Illusion Collar.

Illusion Dog Training Collar, som produkten så fint heter, ska enligt produktinformationen ge hundägare maximal möjlighet att kontrollera hunden på promenaden. Själva syftet med detta halsband är egentligen bara att se till att ett stryphalsband hålls på plats högt uppe över nacken precis bakom öronen på hunden, så att man inte själv behöver mickla med att flytta upp det och hålla det uppe (de tenderar att kasa ner och hamna vid nackroten istället).

Strypkopplet i sin tur används sedan till att träna hunden, genom att korrigera felaktigt beteende genom att rycka till i kopplet. Anledningen till att Millan vill att halsbandet ska sitta så högt upp som möjligt är, som det står på hemsidan, att man inte får lika mycket kontroll över hunden om halsbandet sitter lågt. Det är nämligen vid nackroten hunden har flest (stöttande och skyddande) muskler. Om halsbandet sitter där kan hunden lägga mer kraft om den t ex försöker dra eller göra utfall, och en korrigering med strypkoppel känns inte lika mycket.

Tanken med Illusion Collar är helt enkelt att vi ska kunna korrigera ordentligt. Så att hunden känner det. Kopplet ska sitta högt så att hunden inte har några krafter att hålla emot med så att vi får kontroll över den, och det ska sitta där hunden är som känsligast så att hunden verkligen ska känna att vi korrigerar den.

Prova gärna att sätta en strypkedja om nacken på dej själv, precis under öronen där herr Cesar vill att vi ska ha hundens halsband och ryck lite lätt (låt inte någon annan göra det på dej, skaderisken är hög). Du kan se ungefär hur hårt du ska korrigera på Cesars hemsida som jag länkat till ovan. Det kommer att ge dej ett hum om hur effektivt det är att placera ett koppel just där. De anatomiska skillnaderna mellan hund och människa i detta området är inte så stora, så det känns ungefär likadant på hunden som det gör på dej.

Hur mycket träning är det egentligen i att använda den här uppfinningen? Vi har ju sett i många försök att inlärning hämmas av smärta, rädsla för smärta och annan form av stress. Stryphalsband är inte särskilt effektiva av bland annat den anledningen. De blir inte effektivare av att man placerar dem så att det gör mer ont på hunden.

Här är en liten undersökning:
Hur många hundägare har du sett som använder stryp, eller rycker i vanliga halsband för att korrigera hunden när den gör nåt den inte får? Hur många har du sett som använt det och på så vis fått hunden att sluta med sin ovana så att den senare har gått fint i koppel också i andra halsband och selar utan att dra? Hur många har du stött på som använt ryck-i-kopplet-metoden på sin hund i åratal utan att hunden har lärt sej att gå fint i kopplet utan att dra och göra utfall? Hur många hundägare går och rycker i kopplet gång på gång medan hunden oförtrutet drar vidare och ignorerar människan i andra änden? Det är helt enkelt inte en särskilt effektiv metod om man vill lära hunden att gå ordentligt.

Förstå mej inte fel; jag tvivlar inte en sekund på att hunden kommer att hålla sej på plats med ett Illusion Collar runt halsen. Men knappast för att den lär sej att gå fint. Den gör det eftersom:
1. Den kan inte dra särskilt mycket eftersom halsbandet är placerat som det är.
2. Den blir tvingad att följa människan, eftersom den inte kan göra något motstånd på grund av halsbandets placering.
3. Om hunden försöker att dra, gå åt ett annat håll, vänder på huvudet, stannar eller på annat sätt inte helt följer människan, dras halsbandet åt på ett ställe på halsen där det gör ont, och så kommer den att bli påmind om att det är säkrast att inte göra några rörelser som avviker, utan att hålla sej på sin plats.

Millans egna rekommendationer runt användning av Illusion Collar är att om hunden går för snabbt, eller du vill att den ska stanna, ska man rycka uppåt i kopplet, eftersom höjt huvud sänder en signal till hjärnan om att kroppen ska sluta röra sej framåt. Om hunden tittar på något den inte borde titta på, eller går åt fel håll, ska man rycka åt sidan så att den inte kan fortsätta titta men kommer ihåg att den ska gå ordentligt. Om hunden stannar ska man helt enkelt gå vidare, för då kommer hunden bli tvungen att följa med.

Var ligger träningen i det? Det är ju bara ett sätt att styra hunden på, som dessutom är mer smärtsamt än stryphalsband som sitter där de hamnar om man inte håller dem uppe.

Längst ner på sidan med produktinformationen finns även denna lilla varning:

"WARNING: If your dog's neck measures less than 13 inches at the base, or your dog weighs less than 18 lbs, you should NOT use the collar. The Illusion collar is not intended for puppies under one year of age. Dogs with any breathing problems, such as "pushed-in faces" that restrict breathing; dogs with trachea or throat problems, such as Pomeranians; and dogs with elongated, overly slender necks, such as Greyhounds, should NOT use the collar. Consult your local professional or veterinarian for further advice."

Det om något säger väl en del om att detta kanske inte är det bästa verktyget om man vill träna sin hund på ett säkert och skonsamt sätt. Den varningen är där av en anledning: Hundens nacke och hals är väldigt känslig och kommer lätt till skada, och den här produkten är väldigt kraftfull. Om den sitter bara en liten aning fel, eller används lite felaktigt, kan det få konsekvenser för hundens hälsa (känner du någon med en whiplash skada? –då vet du vad jag snackar om).

Är det verkligen en risk man vill ta? Vad tycker CM man ska göra om man råkar ha en av alla dessa hundar som inte kan använda Illusion Collar (lyckliga greyhounds och pomeranians)? Kan man träna dem med snällare metoder så borde man ju kunna göra det med andra hundar också –för han lär ju inte mena att det inte finns något hopp för folk med dessa raser. Är en person som kallar sej ”expert” verkligen seriös och trovärdig om han rekommenderar en sån metod? Kan man verkligen lita på honom bara för att han är i tv?

Nyåret

Så har det varit ännu en nyårsafton. Firade hemma med bara brorsan, vad nu det har med saken att göra…

Hade sett fram emot nyårsafton inte utan spänning. Nemi är väldigt skotträdd och Bibi har visserligen inte visat såna tendenser förut men man är ju lite nervös för att Nemis rädsla ska smitta av sej. Den rädslan visade sej dock som tur var ogrundad. Bibi smaskade sej igenom alla fyrverkerierna utan att ens se ut att lägga märket till dem. En köttfärsfylld kong verkar vara det enda den hunden någonsin önskar sej.

Med Nemi var det annorlunda. Förra året provade vi DAP men utan resultat. Jag har tittat på olika metoder att bota raketrädsla och det enda jag tror skulle funka är väl egentligen att lära henne att associera det med nåt trevligt istället. Det skulle bli ett fasligt projekt tyvärr eftersom det skulle innebära att en pysslade med hunden hemma och en var ute och sköt, så pass långt borta till en början att hon inte blev rädd. Naturligtvis är det synd om hunden när hon är rädd, men hur mycket pengar, tid och energi är det egentligen värt att använda för att hon ska slippa rädsla denna enda kvällen varje år då det smälls på allvar?

De nyårsaftnar hon upplevt hittills har hon klart och tydligt visat hur hon vill ha det om det nu måste smälla. Hon vill ha något lite avskärmat att krypa in i, gärna ett bord med lång duk att krypa under eller liknande, i närheten av mej. Så vill hon bara ligga där. I år bestämde jag mej för att helt enkelt bara låta henne få det som hon ville och sedan inte göra mer.

Jag riggade upp små hyddor att gömma sej i i de rum jag räknade med att vara i under dagen och sedan lät jag henne vara ifred. Under största delen av dagen och kvällen följde hon mej från hydda till hydda allt efter mina rörelser i huset. Flyttade jag mej i en period när det var extra smälligt stannade hon där hon var tills smällandet lugnat ner sej innan hon gick in till mej igen.

Jag struntade också i att tvinga ut henne på rundor. Kom hon fram så fick hon följa med ut. Men när hon väl kom ut kom hon ju på hur otäckt det var utomhus och ville in igen. Det var mitt största dilemma igår; hundstackaren måste ju kissa åtminstone några få gånger under dagen, så jag bestämde mej för att hade hon väl gått ut så stannade vi ute tills hon kissat hur mycket hon än stretade för att komma in igen. Men vi höll oss i trädgården för att kunna gå in igen direkt när hon var färdig.

Med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att det gick ganska bra. Så länge hon fick ligga och trycka ifred så verkade hon hantera det ganska ok. Ingen panik eller så. Hon till och med åt lite grann av sin köttfärskong både före och efter tolvslaget.