Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)

I november gjordes ett utskick till kennelklubbens ras- och specialklubbar med en lista kallad Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD).

Jag har haft den liggande hemma sedan dess, eftersom jag tycker att jag borde uppmärksamma den i bloggen, men jag har inte kunnat bestämma mej för vad jag egentligen har att säga om den. Här kommer emellertid ett försök, sent om sider…

Listan är tänkt som ett instrument för att skärpa domarnas uppmärksamhet på såna exteriöra överdrifter på de djur som deltar i utställningarna som kan leda till ohälsa, defekter och osundhet. Den kommer att omvärderas och uppdateras årligen efter utvecklingen inom raserna. Man rekommenderar även rasklubbarna att med SRD som underlag se över och ev revidera de respektive avelsstrategierna.

I introduktionen till Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar rörande exteriöra överdrifter hos rashundar står följande:
”En exteriördomare ska verka för att bevara hundarternas typiska särart inom ramen för fastställd rasstandard. Detta får dock inte ske på bekostnad av hundars hälsa /…/ Domaren primära uppgift är att bedöma hundar som ett resultat av tidigare avel utifrån de målsom framgår av rasstandarden. Domaren ska därvid vara observant på tendenser till överdrifter som innebär risker för individens hälsa. Det är därvid angeläget att tendenser till överdrifter uppmärksammas innan de givit upphov till ohälsa.”

Det är lite torrt och tråkigt med en massa citat, men jag tycker det är viktigt att redovisa texten som den är, så att det inte råder någon tvekan om vad jag snackar om, så här kommer de delar av tillämpningsanvisningarna som jag fäst mej extra vid:
”Domare ska härvid på sedvanligt vis bedöma de exteriöra avvikelserna i relation till graden och allvaret av avvikelsen /…/ Listan ska inte uppfattas som tillägg till de diskvalificerande fel som finns i respektive standard! /…/ Domare uppmanas att i högre grad än tidigare väga in hälso- och sundhetsaspekter i övervägandet om en hund bör tilldelas CK eller ej.”

Listan är en förteckning över de raser som anses extra drabbade av att man avlat mot sådana extremer att det gått ut över hundarnas hälsa. Dessa raser har blivit indelade i tre grupper efter hur omfattande och allvarliga problemen anses vara. Det finns således en grupp för raser där ”åtgärder krävs”, en med raser som ”motiverar ökad uppmärksamhet”, och en med raser som ”är föremål för observandum”. Tyvärr framgår det inte hur domaren ska förhålla sej till skillnaderna i dessa graderingar när de bedömer en viss ras; det finns ingen definition av de olika formuleringarna.

För varje ras på listan står det sedan vilka exteriöra förhållanden det är som är så problematiska att rasen tagits med på listan och som domaren därför ska ägna särskild uppmärksamhet åt. Det kan handla om t ex bettproblem, ansträngd andning, överdrivet lös hud, klent bakställ och så vidare.

Det är väl inga tvivel om att här var ett initiativ som var efterlängtat av många. Aveln har spårat ut inom flera raser och är på väg att spåra ut inom ännu fler. Många hundar har lidit i onödan på grund av människans vilja att vinna till varje pris. Det är absolut ett steg i rätt riktning av kennelklubben. Frågan är om SRD är tillräckligt för att få stopp på vansinnet.

Det jag reagerar på när jag läser det är att formuleringarna är lite luddiga och saknar definitioner. Det finns heller inga fastställda kriterier för var gränserna för vad som är överdrivet så pass att det blir osunt går. Inte heller finns det fasta kriterier för hur stor vikt domaren ska lägga vid eventuella osunda överdrivningar när en hund blir bedömd. Framförallt som vissa standrader ändå föreskriver att exteriören ska se ut på ett sätt som egentligen inte är normalt för en hund, tex boxerns ansikte. Var går då gränsen för vad som är rastypiskt och vad som är osunt? Är det tillräckligt att hunden kan andas obesvärat även under rörelse? Hur vet man att hunden inte är en liten smula besvärad men inte så mycket att man hinner se det under den korta stund den är i ringen?

Bara det att det har gått så långt som det har är ju ett tecken på att uppfödare och domare varit oförmögna att på egen hand ansvara för att rashundarna hålls friska och sunda. Kan ett så luddigt och tandlöst dokument verkligen hjälpa hundarna eller kommer det bara med nöd och näppe hålla de allra mest vanställda stackarna borta från utställningsringarna?

Formuleringen att SRD inte bör användas som tillägg till de diskvalificerande felen i respektive standard är extra problematisk ur den här synpunkten. Jag har full sympati för att den är där; i många relativt små raser vore det riskabelt att utesluta en stor del av avelsmaterialet på grund av en brist om hunden i övrigt håller hög kvalitet. Men samtidigt får det hela initiativet att verka lite tvehågset. Det man säger är ju i princip ”Det här gillar vi inte, men är det så ni vill ha det, så föralldel.”

Hela grejen känns som en pappersprodukt. Den ställer fortsatt stora krav på domarnas etik och ansvarskänsla. Är det krav domarna kan leva upp till? Det ska bli spännande att se i hur stor omfattning SRD också tas ut i verkliga livet.