Lösningen på extremavelsproblemen?

När jag nu igår klagade på SKKs initiativ för att få stopp på extremaveln tänkte jag att det kanske var på sin plats att komma med några tankar som jag har haft om hur man bör bemöta problemet.

Dels tycker jag att man bör lyfta ut tävlingsmomentet från utställningarna, så att man snarare har premieringar där man har två ”betyg”, ett godkänt som betyder att hunden har en så pass god typ att den med fördel kan användas inom avel, och en ikke godkänd som betyder att hunden inte håller måttet för att användas inom avel. Man behöver inte ha ett system som främjar an utveckling mot att hunden är ”så mycket som möjligt av allt som står i standarden”. Det räcker med ett system som talar om om en hund är en så pass god representant för sin ras att det är önskvärt att föra dess gener vidare, naturligtvis med standarden som utgångspunkt.

Naturligtvis kommer det fortfarande att finnas ett visst tolkningsmoment där domaren har ett ansvar för att inte vara för generös eller för nitisk, men om det snarare handlar om att få sina hundar godkända än att de ska vara bäst, försvinner ett incitament för att avla på extremer.

Till detta kan man sedan koppla några objektiva kriterier som hunden som ett minimum ska uppfylla för att kunna bli godkänd. Det kan t ex handla om kg och cm; olika förhållanden mellan olika kroppsdelar och helheten för att hunden ska ha de riktiga proportionerna, en benställning som inte avviker allt för mycket från idealet, etc. I utarbetandet av ett sådant mer kvantifierbart bedömningsgrundlag kan man skapa balans genom att också ta hänsyn till hur stora avvikelser från det ”perfekta” man kan tolerera utan att avelsbasen blir för liten å ena sidan, och utan att kvaliteten inom rasen urvattnas å andra sidan.

Jag tycker även att man ska låta rasspecifika arbetsprov få spela lika stor roll som utställningarna när det gäller val av avelsdjur inom fler raser. För att få användas inom avel kunde man kräva att en individ har godkänt på både utställning och prov, tillsammans med en generell veterinärundersökelse och i de fall det är relevant, röntgen på höfter, ögonlysning etc. Det skulle förhindra att exteriören blir så överdrivna att de blir en nackdel i förhållande till de uppgifter hunden enligt standarden är avlade till att utföra.

För de raser där utpräglade arbetsprov inte känns aktuellt, t ex sällskapsraserna, kunde man ha t ex veterinärundersökningar som visar att hunden åtminstone är frisk och har en viss kondition, i kombination med någon variant av mentaltest/lydnadstest som visar att hunden har ett förnuftigt psyke som håller för livet i en modern familj, eftersom det ju är det som är sällskapshundens ”uppgift”.

Naturligtvis menar jag inte att en hund ska vara lydnadschampion för att få gå i avel. Snarare skulle det handla om att hunden är så pass stabil att den inte blir rädd för saker eller situationer den stöter på i vardagen hos en normal familj; att den accepterar att bli hanterad och tål att tränas till enklare vardagslydnad med de metoder som är vanligt förekommande bland ”vanliga” hundägare. Vi vet ju att rädslor och andra mentala problem ofta är ärftliga, så att djuren som går i avel åtminstone klarar normala livsbetingelser utan problem tycker jag är ett rimligt krav.