Veterinärveckan

Øver de senaste 5 dagarna har jag varit hos veterinæren 3 gånger, 1 gång/djur. Det ær næmligen dags før årets vaccinationer bland annat och i avsaknad av bil kan jag inte dra dit hela gænget på samma gång utan måste dela upp det øver flera dagar. Som tur ær ær det bara en 10 minuterspromenad dit så det ær inte någon større belastning.

Efter Nemis vaccination i fredags och kattens dito samt sterilisering igår var det Bibis tur idag. Hon var verkligen kanonduktig! Hon høll sej helt lugn och stilla trots att førra besøket var en mardrøm och trots att veterinæren høll på med en massa instrument øver ansiktet och dessutom grævde runt i hennes øga på en massa olika sætt med en massa olika prylar i en lång stund. Som tur ær verkar det bara vara något skit som sitter och irriterar som vi bara har fått øgondroppar før och så fick vi en salva till hennes utslag som veterinæren sa nog skulle gå bort med tiden, så inga allvarliga kræmpor.

Jag tycker verkligen det ær helt otroligt att hon tog det så bra. Førra gången som var førsta gången vi var dær med henne var verkligen en katastrof på alla sætt och vis. Først och fræmst var hon verkligen livrædd før veterinæren den gången. Hon var faktiskt så rædd att vi satte munkorg på henne ifall det skulle gå så långt att hon skulle førsøka bita. Hon visade i och før sej inga sådana tendenser och har aldrig gjort det, men med en så stor och livrædd hund vill man inte gærna chansa. Tyværr gjorde ju munkorgen det knappast till en trevligare upplevelse.

Så fortsatte katastrofen med att hon skulle få armbågarna røntgade. Hunden væger nog runt 50-55 kg och det var jag och en veterinær, en tjej i min ålder tror jag men som var om møjligt ænnu mindre æn mej. Kæra læsare, bara så ni vet, det ær inte lætt att lyfta 55 kg hund som inte vill bli lyft nær man sjælv ær mindre æn hunden. Nær vi så æntligen hade baxat upp hunden på bordet inser veterinæren att bordet ær før litet. Hunden ska ner igen. Det var lættare før det skøtte hon sjælv, vilket dock skapade en ganska kaotisk situation i det trånga røntgenrummet.

Jag tror den stackars veterinæren letade igenom hela kliniken innan hon hittade ett operationsbord som var tillrækligt stort. Så skulle vi ha upp hundstackarn igen. Nu kom det en skøterska till hjælp. Ytterligare en person att vara rædd før och ytterligare en att trængas med i det lilla rummet. Det blev næstan ænnu mer kaotiskt och i røran lyckas hunden nær vi lyfte den komma med hela sin vikt på en av de stackars personalen, minns inte vem. Naturligtvis kunde hon inte hålla hunden sjælv, så min stackars Bibi åkte till råga på allt i golvet.

Vid det laget var vi nog allihop lite gråtfærdiga æven om vi førsøkte dølja det och vi var genomsvetta och hade jag haft lite mer beslutsamhet hade jag sagt att det var dags att ge upp før hundens skull men i kaoset tænkte jag væl inte så klart. Vi var allihop så koncentrerade på att hålla oss lugna och få det gjort. Så upp med hunden på bordet igen (førestæll er hur hon måste ha mått vid det laget) och sedan en massa kæmpande, lyftande, vridande, pillande och knuffande før att få allt på plats før bilderna från olika vinklar. Hundstackarn sprattlade naturligtvis før glatta livet en lång stund i ett tappert førsøk att komma undan denna tortyr, så dessutom skulle vi kæmpa med att hålla henne på plats så hon inte skulle trilla ner igen. Tillslut gav hon upp och høll sej still så vi kunde ta bilderna, men den blicken i Bibis øgon då glømmer jag inte i førsta taget.

Jag trodde allvarligt talat aldrig jag skulle få in henne till veterinæren igen efter den mardrømmen, så jag ær otroligt stolt øver hur duktig hon var idag, mitt søta lilla nusseværde Bibi.