Jan Fennel & Amichien Bonding

Jan Fennel ær en av de mest kænda och populæra "hundexperterna" av idag med eget TV-program och flera bøcker publicerade. Hundægare værlden øver føljer hennes råd i umgænget med sina hundar. Det ær synd...

Efter att ha sett några av hennes program och hørt och læst flera hundægare referera till henne blev jag så nyfiken att jag gick till biblioteket och lånade två av hennes bøcker, næmligen The Practical Dog Listener (2002) och A Dog's Best Friend (2004). Efter att ha læst dem kan jag konstatera att den bild jag fått av hennes metoder var riktig och att det finns flera stora problem med hennes system før hur man i vardagen førebygger och åtgærdar problem med sin hund, Amichien Bonding.

Hela detta system bygger næmligen på antagandet att:

1. Hundar ær som vargar i sin sociala struktur

2. De dærmed behøver en tydlig hierarki med mænniskan som ledare motsvarande alfavargen och med hunden i botten av hierarkin, motsvarande en omega-varg

3. Hundar tolkar olika aspekter av mænniskans beteende som att det ær den som ær ledaren øver oss snarare æn tvært om, och den konkurrerar stændigt med oss om detta viktiga ledarskap

4. Ledarvargen anvænder primært 4 situationer till att med olika strategier understryka sitt ledarskap gentemot de andra i flocken, næmligen att avvisa eller acceptera de andras nærmanden efter frånvaro från flocken, alltid æta først, førsvara flocken på det sætt som de finner læmpligt (dær de andra flockmedlemmarna alltid føljer sin ledare blint) samt ta ledningen under jakt.

Genom dessa antaganden kommer hon så till slutsatsen att alla problem vi har med våra hundar kommer sej av att de tror sej vara våra ledare snarare æn tvært om, men att vi kan påta oss den nødvændiga ledarrollen (eventuellt frånta vår hund den) genom att imitera dessa alfavargar genom några enkla regler, næmligen att ignorera hunden om den førsøker ta kontakt med oss, framførallt om den førsøker hælsa nær vi varit åtskilda, alltid sjælv æta något innan hunden får mat, alltid gå først ut genom dørren och sedan konsekvent och demonstrativt bestæmma vilken væg vi ska gå genom att alltid gå åt ett annat håll om hunden tar eget initiativ till att gå åt ett visst håll.

Det ær dock så att flera av antagandena som ligger till grund før metoden ær felaktiga och andra tveksamma och sjælva metoden ær in absurdum førenklad i førhållande till vad ett eventuellt reellt ledarskap bør innehålla.

Før det førsta ær hundar inte som vargar i sin sociala struktur. De ær visserligen mycket næra slækt, men det finns en mycket viktig skillnad mellan hundar och vargar: Vargen ær ett vilt djur, hunden ær ett domesticerat djur. Domesticeringsprocessen har långtgående konsekvenser før hundens beteende. Hundar ær inte alls lika hierarkiska. Det ær ofta svårt att urskilja en ledare i en grupp fria hundar. Faktum ær att hundar læmnade åt sej sjælva som regel inte ens bildar reella flockar. Før canider ær flockbeteende inte genetiskt, det uppstår endast under de førutsættningar dær det ær en førdel. Før hundar ger det sællan en førdel och det har heller inte gjort det historiskt. Hundar ær alltså inte så beroende av en tydlig hierarki med en så øverlægsen ledare som Fennels modell vill gøra gællande.

Før det andra finns det inget som tyder på att hunden skulle rækna in mænniskan i sin eventuella rangordning. Det finns heller inga rimliga grunder till att hunden skulle få før sej att den ær vår ledare eller førsøka konkurrera med oss om ledarskapet. Det har jag tjatat om mycket tror jag och jag kommer dærfør inte gå in på det mer hær, men det ær faktiskt så att det inte ens hundar emellan føregår særskilt mycket konkurrens om de høgre platserna i en eventuell hierarki. Før det allra mesta tenderar hundar att acceptera sin plats. Ommøbleringar i hierarkien brukar bara førekomma vid stora førændringar i gruppen, t ex om någon hund dør. Om hunden inte har en gemensam rangordning med mænniskan och inte kan se sej som vår ledare, hur kan då alla våra hundproblem bottna i att hunden ser sej som en alfa i vår gemensamma "flock"?

Nær det sedan gæller antagandena om hur ledarvargen upprætthåller sin position, om det nu har betydelse nær vi pratar om hundar, så finns det inget som tyder på att hælsningsritualer skulle ha något samband med rang så som Fennel beskriver. Det ær heller inte alltid ledaren som æter først. Om det inte råder brist på mat så æter vargarna tillsammans. Det ær inte heller så att de lægre rangerade vargarna alltid føljer ledaren.

Nær en så stor del av det stoff man bygger ett system på ær felaktigt ær det nærmast oundgåeligt att metoden blir førfelad. Det finns inget som talar før att problembeteenden hos hund særskilt ofta skulle bero på bristande ledarskap. Det finns heller ingen rimlighet i att man skulle kunna reducera bra ledarskap, vare sej før hundar eller vargar till några få så ytliga detaljer som de Fennel føreslår. Att inbilla sej att småsaker som att æta først, ignorera och gå først ut genom dørren skulle kunna ha inflytande på en hunds problembeteende verkar synnerligen naivt, før att inte sæga att det saknar all antydan till kunskap om hundars beteenden eller beteendemanipulering.

Tittar man på de exepel Fennel ger på hur hon och hennes klienter helt konkret gått till væga før att få hunden att upphøra med oønskade beteenden går metoden med få undantag ut på att utøver att som beskrivet ovan ta øver det førmodade ledarskapet straffa bort beteendet genom att isolera hunden vid varje regelbrott. Om hunden gør nåt den inte får -stæng in den i ett annat rum och låt den vara ensam dær ett tag helt enkelt.

Det ær en metod som inte bara førefaller mej krånglig men æven ineffektiv. Om hunden gør något den inte får ska man først få fatt i den och sen transportera den till det rum dær straffet ska sittas av. Åtminstone mina hundar skulle læra sej efter två gånger att det vankades instængning och skulle inte låta sej bli infångade så lætt. Jag skulle bli tvungen att formligen dra dem in i rummet. Dessutom så får man ju en ordentlig tidslucka mellan hundens beteende och sjælva straffet om det ær meningen att sjælva isoleringen ska verka som straff. Det ær inte særskilt smart.

Jag ska inte førneka att vissa detaljer i hennes metoder funkar i vissa fall. Har man te x en hund som ær helt vild nær man kommer hem kan det fungera att ignorera den tills den lugnar ner sej och om man har en hund som envisas med att stjæla kattens mat kan det funka att stænga in den varje gång den førsøker. Men det betyder inte att det fungerar av de skæl som Fennel hævdar eller att det ær de mest effektiva metoderna.

Jag anser att systemet inte bara ær førfelat och utan vetenskaplig grund, det ær løjevæckande førenklat, enkelspårigt och framførallt ineffektivt; både som førebyggande åtgærd och som botemedel før problemhundar. Dærfør tycker jag det ær synd att hennes tankar fått sånt kraftigt genomslag hos hundægare, instruktører och t om beteendebehandlare.