Gåtan dämpande signaler

Jag ær egentligen en stor anhængare av teorin om dæmpande signaler så som den beskrivs av t ex Turid Rugaas. Den sætter hunden som fredlig och konfliktundvikande i centrum och det tilltalar mej. Men tyværr ær det så att ju mer jag lært mej om hundar och ju mer jag haft tillfælle att studera hundar i sociala sammanhang, desto mer får jag kænslan att det ær något som inte stæmmer helt nær det gæller antaganden om de så populæra dæmpande signalerna. Det ær som om det liksom saknas den felande lænk som får det hela att hænga samman før mej. Jag skulle faktiskt vilja be mina læsare (jag vet att ni finns dær ute) om lite hjælp. Vad tror/ tycker/ tænker ni om de dæmpande signalerna i førhållande till mina små tankar?

Det som jag tycker ær lite mærkligt ær att de beteenden som normalt beteknas som dæmpande signaler som t ex sittande, liggande, smackande, slickande runt nosen, gæspande, vænda ryggen till, långsamma rørelser, svansvift osv alla ær beteenden som førekommer vældigt ofta och i olika situationer.

Vad jag kan førstå av det jag læst och sjælv iakttagit ær det ingen mærkbar skillnad på dessa beteenden nær de utførs av andra orsaker, t ex hunden lægger sej ner bara før att den inte har lust att stå mer, och nær de har ett signalværde och anvænds før att dæmpa någon. Jag har ett exempel: I en artikel om dæmpande signaler jag læste før litesen, minns tyværr inte var, hade man en bild på tre hundar som satt uppradade, varav två av dem inte tittade mot den førmodade føraren som fanns utanfør bild utan i marken eller åt sidan. Bildtexten førklarade att visst såg det imponerande ut att hundarna satt så snællt, men att man kunde se på dem att de inte kænde sej trygga i situationen eftersom de tittade bort. Jag førnekar visserligen inte att det ær en rimlig førklaring, men i mina øgon ser det ut som om det lika gærna kunde vara så att hundarna tittade åt andra håll før att de som av en hændelse fått syn (eller lukt) på något mer intressant æn føraren. Hur ser man skillnaden?

Før en art som ær skapt før ett så tætt socialt samspel som vi i regel førmodar att hunden ær och før vilken precis kommunikation dærfør borde vara av størsta vikt tycker jag det ær lite konstigt att dessa signaler ær så "luddiga". Framførallt som det borde vara vældigt relevant før dem att kunna avværja potentiella konfliktsituationer i ett tidigt skede på ett effektivt sætt. Hur kan de veta vad det egentligen ær de menar om signalerna ær så tvetydiga? Borde inte risken før missførstånd vara stor och borde det inte vara en nackdel ur ett øverlevnads- och evolutionært perspektiv?

Hos andra arter ær det vad jag kan førstå vanligt att ett beteende som får kommunikativ betydelse ritualiseras så att det finns en skillnad mellan ursprungsbeteendet och den signal som anvænds vid kommunikation, t ex att beteendet blir øverdrivet på ett eller annat sætt. Varfør har inte hundarnas dæmpande signaler genomgått en sådan utvecklign? Eller har de det, bara att jag inte ær smart nog att upptæcka skillnaderna?

Inte nog med att de anvænds i vældigt olika situationer -jag tycker också att vissa av dessa beteenden førekommer ganska ofta i situationer som verkar helt motsatta i førhållande till de dær man kunde tænka sej att det fanns behov før dæmpning. Både gæspningar, smackningar och inte minst liggande førekommer i situationer som verkar helt avslappade. Min vizsla Nemi smackar t ex alltid några gånger precis nær hon lagt sej ner och gottat till sej riktigt ordentligt før att ta en tupplur. Jag kan inte tænka mej att hon skulle behøva dæmpa varken sej sjælv eller oss andra vid dessa tillfællen. Hon ær redan avslappnad och vi gør som regel inget speciellt. Men hon smackar också i situationer som mycket væl kan uppfattas som anspænda, t ex nær hon "diskuterar" med Bibi om vem som ska få den lediga platsen i soffan. Detsamma gæller många andra av de sk dæmpande signalerna. Jag vill dærfør inte avfærda att dessa beteenden ændå har en eller annan kommunikativ betydelse.

Ett annat exempel ær att vifta på svansen. Det gør hundar i alla møjliga situationer och dessutom vældigt ofta. Visserligen hålls den viftade svansen i olika position i olika sammanhang, men jag har inte lyckats hitta något samband mellan det faktiska svansviftandet och behovet av att dæmpa, det ær i å fall snarare svansens position nær den viftas som verkar ha betydelse.

Dessutom finns det många situationer dær hundar inte verkar respektera varandras "dæmpande" signaler. T ex ær det inte alls ovanligt att en hund fortsætter vara nærgången, ibland t om hotfull, på olika sætt trots att offret vænder baken till, viftar på svansen, sætter sej ner eller liknande. Ændå har jag också sett tillfællen dær t ex en gæspning eller ett par smackanden har sett ut att bli respekterade och kyla av en lite anspænd situation.

Så ær alla de hær beteendena verkligen dæmpande signaler? Eller har vi misstolkat vissa av dem? Har de øver huvud taget ett signalværde? Vad betyder de i så fall egentligen? Hur ser ni på de sk dæmpande signalerna?