Hur säger vi det till hunden?

Ingen har væl missat att vi mænniskor ær verbala varelser. Vi kommunicerar huvudsakligen med ljud. Hundar kommunicerar också en hel del med ljud, men deras kommunikation sker huvudsakligen med kroppsspråk. Vi har øverlægsna verktyg før verbal kommunikation i stæmband och hjærnkapacitet vilket gør att vi støter på stora problem nær det gæller att kommunicera med varandra. Vårt verbala språk ær alldeles før komplext før att hunden ska kunna førstå vad vi sæger till den. Den kan læra sej att kænna igen vissa ord vi anvænder och reagera som vi ønskar på dem, men det handlar inte om faktisk førståelse.

Målet nær vi trænar in ett kommando ær ofta att hunden ska lyda oavsett sammanhang och hur vi sæger kommandot. Men vårt språk ær vældigt flexibelt och vi har en førmåga att uttala ord olika i olika situationer, ofta beroende på hur vi kænner oss før tillfællet. Hunden har inte førutsættningar før att førstå dessa variationer och dærfør kan vægen till smidig kommunikation vara lång om vi inte tænker på att styra vårt bruk av uttal, intonation, tonhøjd och volym snarare æn låta det spegla vårt sinnestillstånd nær vi ber hunden att gøra något.

Det finns några tydliga tendenser i hur vi ganska omedvetet førændrar sættet att uttrycka oss i olika situationer bland annat efter humør. Dessa ær ganska universella bland mænniskor och førekommer æven hos många djur. Før det førsta tenderar vi att upprepa oss om vi inte får den respons vi ønskar så snabbt som vi ønskar den. Men før hunden kan det vara svårt att avgøra om man sæger "kom" två gånger (hundar kan ju inte rækna heller) eller "komkom" och den vet inte om detta i så fall betyder samma sak som ett enkelt "kom".

Vi tenderar också att tala/ropa høgre om vi inte får rætt respons direkt eller om vi ær spænda eller upprørda och framførallt kvinnor tenderar att gå upp i tonlæge i dessa situationer. De hær tendenserna ger också problem. "Sitt" låter inte likadnat som "SITT" och eftersom hundar saknar førståelse før hur vårt språk ær uppbyggt førstår de inte nødvændigtvis att det ær samma ord om de inte fått møjlighet att læra sej detta genom erfarenhet eller træning. I många fall førændras æven intonation och tempo i vårt uttal efter situation och humør, ordet får olika "melodi" och "intensitet".

Detta får faktiskt en praktisk betydelse før oss hundægare eftersom vi ofta befinner oss i helt olika situationer och sinnesstæmningar nær vi trænar æn vi gør nær vi anvænder våra kommandon i verkligheten. Många av oss ær avslappnade eller uppstæmda nær vi trænar med våra hundar och det speglas i hur vi uttalar orden. Nær vi trænat færdigt och ska anvænda de kommandon vi trænat på i verkliga situationer ær det annorlunda.

Vi kanske tævlar och blir nervøsa eller ær vi irriterade på sværmor som garanterade att det inte skulle kunna komma in møss i førrådet och 60 kg hundmat á 400:-/15 kg nu blivit førtsørd av møss -i førrådet (vad var det jag sa??!!)-på grund av henne. Utan att vi ens lægger mærket till det uttalar vi de noggrant inøvade kommandona på ett sætt som ær fullstændigt oigenkænnligt før hunden. Hunden blir førvirrad (vad ær det hon står och vill?) och det blir vi också (varfør lyder inte jycken helt pløtsligt?).

Det finns en hake till: En hund som ær lugn, sæker och anser sej ha kontroll øver en given situation ær en tyst hund. En hund som inte kænner att den har kontroll, som ær osæker eller sur etc ær dæremot en larmande hund som morrar, skæller, piper osv beroende på hur den kænner sej. Vår tendens att låta mer (upprepningar) høgre och gællare æn vanligt signalerar en sak till hunden: Matte har inte styr på situationen. Denna tendens går dessutom ofta hand i hand med snabbare och eventuellt hæftigare andning och hæftigare rørelser, vilket signalerar stress till hunden. Många hundar reagerar på detta genom att sjælva bli nervøsa eller stressade på annat sætt vilket ytterligare minskar chansen før att den ska lyckas koncentrera sej tillrækligt mycket før att kunna tyda vad det ær vi vill -och lyda.

Vill vi underlætta før hunden att vara lydig måste vi sluta låta som vi kænner och istællet vara så konsekventa som møjligt i vårt uttal så att den får en chans att kænna igen våra kommandon från gång till gång.