Ge mej lite cred då!

Ibland nær man diskuterar med andra hundægarkolleger om hur man får en hund att sluta med ett visst problematiskt beteende kan jag bli lite trøtt.

Det brukar komma olika rekommendationer som att t ex ta hunden i nacken, lægga ner den på rygg, knycka till i kopplet eller sæga till på skarpen nær hunden gør det den inte får. Før mej framstår inga av dessa metoder som særskilt bra av flera anledningar, men det ska jag inte gå in på nu, før det ær inte det jag ville skriva om. Personen med "problemhunden" ifråga brukar ha provat någon eller flera av dessa metoderna utan framgång, men lockas ændå att antingen prova någon av dem som inte provats tidigare, eller prova en av dem som inte funkat tidigare igen, fast lite mer "øvertygande", "bestæmt", "dominerande", hårdare, konsekvent eller liknande.

Eftersom jag som sagt inte har særskilt mycket tilltro till dessa metoder brukar jag istællet føreslå en annan approach, næmligen att førekomma hunden med dens dåliga vana och beløna den før att gøra rætt innan den hinner gøra fel istællet samt att undvika annan korrigering æn att hunden går miste om møjligheten att få det den ville uppnå med beteendet om man inte hinner eller kan førekomma hunden. Det ær ett sætt som jag tycker ær både mer effektivt och trevligare æn att vænta på att hunden gør fel och då korrigera den fysiskt eller med hotfullt upptrædande.

Mitt førslag brukar bli avfærdat direkt. "Det kanske funkar om hunden inte vill sitta nær man sæger till den, men det funkar inte på en sån hær hund med ett sånt hær problem" brukar det heta. Då brukar jag førklara att det gør det visst -det ær ju næmligen så jag har lært mina hundar att skøta sej bra i olika sammanhang. Det fungerar alldeles utmærkt! Det ær hær det jag kan bli så trøtt på kommer:

"Men dina hundar ær ju inga problemhundar, de fungerar ju som de ska, det gør ju inte den hær! Med en sån hær hund måste man ta i med hårdhandskarna, det hjælper inte med køttbullar." Vafan ær det før skitsnack? Hur vet de det? Det ær ju ingen som har provat ju!

Hur kan de vara så sækra på att jag bara haft tur som lyckats få min metod (klickertræning) att fungera på mina hundar och att den absolut inte fungerar på en annan hund? Tror de att jag lyckats vælja ut valpar nær jag køpt hund som genom ett mirakel har uppfostrat sej sjælva och som aldrig har dragit i koppel, kastat sej mot andra hundar eller morrat? Varfør ær det nødvændigtvis så att klickertræning bara funkar på mina hundar før att de ær vælanpassade individer?

Man kan ju lika gærna vænda på det. Kan det inte vara så att mina hundar har blivit vælanpassade individer tack vare hur jag uppfostrar, trænar och øver huvud taget umgås med dem? Varfør utgå ifrån att jag bara haft tur som fått så snælla hundar istællet før att åtminstone øvervæga om mina metoder skulle kunna fungera? Visst, alla hundar ær inte lika, men om man nu sitter med ett problem som man inte lyckats løsa med korrigeringar hittills, hur kan man tillåta sej att bara avfærda ett alternativ som trots allt funkat på åtminstone några hundar?