Den ofrivilliga tolkaren

I familjens bekantskapskrets finns en man som heter Lennart. Han är otroligt glad för hundar men har ingen själv för tillfället. Därför vill han väldigt väldigt gärna vara kompis med mina hundar, som annars betraktar honom med en viss skepsis, kanske just för att han så gärna vill vara vän med dem, vad vet jag...

Hur som helst. Idag var jag i stan och gick ut med hundarna direkt efteråt, så jag brydde mej inte om att byta från finskor till hundpromenadskor innan jag gick. Otroligt dumt, med tanke på att skorna jag nu använde har en fullständigt blank sula, och det de senaste dagarna har varit blankis på gator och trottoarer.

Som om blixthalkan i sej inte var illa nog dyker denne Lennart upp runt en krök medan jag håller på och hasar mej ner för en backe. Mina hundar är ju onekligen ganska lätta att känna igen, så redan när han fick syn på oss på 40 meters avstånd började han prata till mej och hundarna. Det är sånt som gör mina annars ganska välartade hundar till två vettvillingar. "Yes! Där är En som Ger Oss Uppmärksamhet! Fröjd och Gamman!"

Under normala omständigheter brukar jag stanna och helt enkelt låta dem flaxa runt tills de lugnat ner sej i såna situationer. Det händer ändå inte särskilt ofta. Men blanka sulor på isgata i nerförbacke är inte alls normala omständigheter. I alla fall inte där jag kommer ifrån. Till min fasa märkte jag att hundarna hade bestämt sej för att rusa bort till Han Som Ger Oss Uppmärksamhet där Borta, och vad jag än tyckte om den saken så hade mina skor inga planer om att samarbeta med mej om att stoppa dem.

Jag hade inget annat val än att helt enkelt tolka efter hundarna bort till Lennart och försöka hålla mej på benen så gott jag kunde. Det var otroligt pinsamt och jag kände mej som en som inte alls borde ha hund, men som tur är var det inga andra i närheten som såg och jag trillade i alla fall inte. Genom att åtminstone hålla mej på benen fick jag kanske bevara i alla fall en liten gnutta värdighet...